Nyheter/Utrikes 08 augusti, 2022

Filippinerna på väg att bli glömskans land

Filippinerna har ersatt en brutal president med sonen till den tidigare diktatorn. Därmed fick landets mest hyllade regissör, som i trettio år varnat för vad som händer om filippinierna inte slutar förtränga sin historia, rätt.

Den sista juni gick en 64-årig politiker med ett påfallande ungt utseende ut på den röda mattan i Nationalmuseet i Filippinernas huvudstad Manila, lyfte ena handen och lade den andra på en bibel. Efter att ha svurits in som president vände han sig sedan till det filippinska folket och förklarade att han skulle försöka efterlikna sin far.

– Jag kände en gång en man som såg att inte mycket hade åstadkommits sedan självständigheten i ett land vars folk har den största potentialen att lyckas. Och ändå var de fattiga. Men han lyckades. Ibland med det nödvändiga stödet, ibland utan. Så kommer det också att vara med hans son. Ni kommer inte att få höra några ursäkter från mig.

Mannen var Ferdinand Romualdez Marcos Jr, ofta bara kallad Bongbong, som i maj vann landets presidentval i en jordskredsseger. Bredvid honom stod hans två syskon, samt deras 92-åriga mor, Imelda Marcos.

Samma morgon samlades en stor grupp filippinier i grannstaden Quezon City och svor att skydda landet mot ”tyranni, lögner och brott mot folkets fri- och rättigheter”. Eden svors vid komplexet Bantayog ng mga Bayani, Hjältarnas monument, ett museum, forskningscenter och minnesmärke över de tusentals människor som fängslades, torterades och dödades under diktaturen 1972–1986.

Den regimen leddes av president Ferdinand Marcos, en världens mest ökända diktatorer. Att dennes son nu har nått den politiska makten, bara 33 år efter faderns död, borde egentligen inte vara möjligt. Ett möjligt svar på frågan hur det ändå kunde ske går att söka i den filippinske regissören Lav Diaz verk, en av världens i dag mest kritikerrosade.

Lav Diaz är känd för sina många, långa och långsamma filmer. Med en snittid på sex timmar har hans ofta svartvita filmer gett honom rykte som en svår regissör och en representant för vad vissa kritiker kallar ”slow cinema”. Det faktum att de flesta av hans filmer behandlar Filippinernas moderna politiska historia, och i synnerhet diktaturen, gör dem dock långt mer tillgängliga än många andra i samma kategori. Själv har Diaz sagt att det inte är ”slow cinema, det är cinema”.

Diaz föddes 1958 i en liten by på sydön Mindanao, åtta år efter att Filippinerna officiellt blev självständigt från USA. Uppväxten i en fattig by utan asfalterade vägar, som son till två oppositionella lärare under en av landets mest turbulenta perioder har satt tydliga spår i hans filmer. Han var sju år när Marcos valdes till president och 13 när denne upphävde demokratin 1972.

Marcos första mandatperiod hade präglats av en allt svårare ekonomisk kris. Oppositionspartier började bildas under hans andra presidentperiod, medan allt fler aktivister sökte sig till kommunistpartiet. Marcos lovade att tillsätta en församling för att ta fram en ny grundlag 1971, men ett år senare, när hans sista mandatperiod skulle löpa ut, lät han i stället utfärda undantagstillstånd med argumentet att republiken var hotad av kommunistiska rebeller.

I Diaz genombrottsfilm, den över tio timmar långa Evolution of a Filipino family (2004), varvas den neorealistiskt berättade historien om en familjs sönderfall under diktaturen med arkivklipp från nyckelhändelser i landets historia, från undantagstillståndet fram till revolutionen 1986 och demokratins återinförande. I både den och From what is before (2014) beskrivs hur regimen lät militären trakassera bönder och deras familjer för att legitimera militärstyret. I den senare börjar en rad mystiska brott ske i en fattig by. Det framgår dock att militären låtit betala invånare för att bland annat hacka ihjäl böndernas kor om natten. När militären sedan slår upp sitt läger i byn skyller de brotten på den kommunistiska gerillan och övertygar invånarna att flytta till staden.

Denna strategi var i verkligheten så effektiv att en majoritet av filippinierna välkomnade militärstyret. Diaz familj fick se sitt hus brännas ned och släktingar försvinna medan flera av hans vänner gick med i gerillan och försvann upp i bergen. Den skuld han själv känner för att inte ha gjort detsamma har han sagt är en av drivkrafterna bakom hans konstnärskap.

Diktaturens facit var brutalt. Enligt forskare avrättades minst 3 200 människor, över 35 000 utsattes för tortyr och 77 personer försvann, utöver de minst 70 000 människor som fängslades. Många av Diaz filmer kretsar kring rebeller och det trauma som de bär på. Till exempel i Melancholia (2008) där en grupp tidigare rebeller genomgår en destabiliserande terapi för att komma över sorgen över fallna kamrater och älskade.

Marcos-diktaturen är också känd för den spektakulära korruption som den styrande familjen ägnade sig åt. När regimen till slut föll i EDSA-revolutionen (efter gatan Epifanio de los Santos Avenue i Manila) 1986 uppdagades att Marcos och hans fru Imelda, en tidigare skönhetsdrottning, hade gömt undan uppemot tio miljarder dollar ur statskassan. Det räknas fortfarande som det största rånet av en stat någonsin enligt Guinness rekordbok (detta ifrågasattes av Marcos Jr under hans presidentvalskampanj i våras, vilket tvingade Guinness rekordbok att tillfälligt ta ned artikeln). Imelda Marcos har själv blivit närmast synonym med korrupt lyxliv efter att hennes privata garderob avslöjades innehålla över 3 000 par skor.

Marcos flykt till Hawaii och död 1989 stärkte förhoppningarna om att Filippinerna äntligen skulle kunna lämna våldet och korruptionen bakom sig. Den nya presidenten blev Corazón Aquino, änka till oppositionsledaren Benigno Aquino Jr som återvände ur exilen 1983 i ett försök att utmana Marcos om makten. Han sköts till döds av militären mitt framför kamerorna så fort han stigit av planet (arkivbilderna används i Evolution of a Filipino family).

De följande årtiondena präglades av instabila men likväl demokratiska regeringar. I Lav Diaz konstnärskap har dock varningarna om vad som kan ske om ett samhälle förtränger sin historia och vaggas in i falsk trygghet bara blivit starkare med åren. Tanken att återgången till demokrati skulle ha befriat filippinierna från de villkor som ständigt lett till så mycket brutalitet underkänns som en fantasi. Att Imelda Marcos tilläts återvända till landet med sina barn redan 1991 och undslapp straff var det första i en serie misstag.

Diaz hittills enda färgfilm Norte, the end of history (2013) behandlar den intellektuelle dissidentens villkor i ett samhälle som formellt är en demokratisk rättsstat, men vars materiella villkor fortfarande är lika ”feodala” (en term Diaz ofta använder för att beskriva Filippinerna) som för hundra år sedan. Filmen är löst baserad på Fjodor Dostojevskijs Brott och straff. Men medan Raskolnikov finner syndernas förlåtelse i fängelset når den avhoppade juridikstudenten Fabian ingen frälsning eller försoning. I stället är det en fattig man ur precis den klass som Fabian vill hjälpa som fängslas för mordet på pantlånerskan. Medan denne paradoxalt nog finner sig tillrätta i det brutala filippinska fängelsesystemet, leder Fabians äckel inför de sociala orättvisorna in honom på en mycket mörkare nihilistisk bana än Raskolnikov.

Ett bärande tema i Diaz filmer är risken för vad som kan hända om ett folk glömmer sin historia. För honom utgörs Filippinernas historia av en serie katastrofer. Den spanska koloniseringen på 1500-talet avlöstes visserligen av självständigheten 1898. Men förtrycket övergick snabbt i ett nytt när USA ett par år senare efter ett kort krig gjorde landet till vad som de facto inte kan beskrivas som något annat än en koloni. Filippinerna blev inte helt självständigt förrän 1946, efter att den japanska krigsockupationen tagit slut, två årtionden innan Marcos styre inleddes.

Dessa koloniala perioder ligger som sediment i filippinsk kultur, och märks inte minst i språket: det officiella folkspråket tagalog innehåller många spanska låneord och talas av främst av outbildade, medan utbildade människor främst talar engelska. I Diaz universum måste den koloniala mentaliteten ryckas upp med rötterna för att folket ska kunna emanciperas. När den sjuke författaren i From what is before beskriver för sin granne hur han vill bli begravd efter att byn nästan tömts på invånare är det den förkoloniala malajiska kulturens riter han söker sig tillbaka till – de som efterlevdes innan de koloniala vågorna, inklusive den muslimska, började skölja in över öarna. I både den filmen och Genus Pan (2020) representeras hoppet av matriarkala medicinkvinnor som utför malajiska ritualer för att läka och kommunicera med de döda.

Idén att självständighetsrevolutionens löften om social utveckling, frihet och rättvisa aldrig infriats, oavsett vem som suttit vid makten, återkommer i flera filmer. I Norte, the end of history ser Fabian sig själv som en modern arvtagare till de mördade revolutionsledarna Andrés Bonifacio och José Rizal. I Century of birthing (2011) varvas berättelsen om en deprimerad regissör med den om en kristen sekt, som ofta kanaliserar det sociala missnöjet mot himlen och som det finns många av på den filippinska landsbygden. Under inspelningen i en by norra delen av landet började bönderna organisera sig mot sina feodala herrar, vilket Diaz filmade och inkorporerade i den färdiga filmen. I den korta Elegy to the visitor from the revolution (2011) vandrar en kvinna från revolutionsåret 1898 runt i dagens Manila och betraktar hur dagens filippinier lever: en prostituerad som inte får några kunder, en man som kidnappats och torteras av ett gäng som förrått honom. 2016 kom den historiska A lullaby to the sorrowful mystery som behandlar revolutionen och hur den direkt förråddes. Den vann silverbjörnen vid Berlins filmfestival och har sedermera fått kultstatus i Filippinerna, där folk uppmanas anta ”the Hele challenge” (filmens titel på tagalog är Hele sa Hiwagang Hapis) och se den åtta timmar långa filmen på bio.

Diaz visste nog inte hur snabbt hans farhågor skulle besannas. Samma år vann Rodrigo Duterte oväntat presidentvalet. Den tidigare borgmästaren i den södra staden Davao hade gjort sig känd som en brutal rättsskipare som inte skyr några medel i kampen mot brottsligheten – ett rykte som gett honom smeknamnet ”bestraffaren”. Under hans regeringsperiod beräknas minst 30 000 människor ha dödats för delaktighet i droghandeln i vad som i praktiken är utomrättsliga avrättningar. Internationella brottmålsdomstolen överväger nu att återuppta en utredning av Duterte för människorättsbrott.

Diaz mest explicita svar på Duterte-perioden är The halt (2019). Det är en med hans mått mätt högbudgetfilm som utspelar sig 2034. Efter att ett vulkanutbrott lagt landet i permanent mörker har en galen diktator tagit makten. Med hjälp av drönare och en styrd viruspandemi – en referens till Dutertes avrättningspatruller i kriget mot drogerna – håller han de fattiga kommunerna, ”barrios”, i ett järngrepp. Filmen följer en liten rebellcell som försöker mörda diktatorn efter att han meddelat att han kommer låta viruset utplåna deras upproriska region.

Att diktatorn ska föreställa Duterte råder ingen tvekan om. Diaz har i en intervju beskrivit hur Duterte ”för ett krig mot det filippinska folket”. Filmens psykotiska diktator, som är mer intresserad av att bli erkänd av sin paralyserade mamma än att styra landet, är ett ganska billigt sätt att driva med Duterte, som enligt Diaz bara är intresserad ”av makt, att styra för att uppnå sina egna sjuka mål”. När diktatorn till slut misshandlas till döds av en folkmassa är det dock inte frihet som väntar folket. I sista scenen intar kameran en tv-skärms perspektiv i ett fattigt arbetarklasshem. En man klipper tånaglarna medan han och hans fru kopplar av framför ett nöjesprogram. Plötsligt avbryts sändningen för ett nyhetsinslag som meddelar att presidenten dött. Kvinnan som talar är hans högra hand, Martha, en tidigare rebell som nu gripit makten – en tydlig referens till Dutertes dotter Saras planer på att ställa upp i årets presidentval. Parets reaktion – en blandning av glädje, förvirring och skräck – kunde vara den som bör prägla alla filippinier inför varje ny maktöverlämning.

Att det inte var Dutertes dotter utan den ursprungliga diktatorn Marcos son som skulle ta över makten är en tragisk ironi. Bongbong Marcos ägnade valrörelsen åt att sprida desinformation som glorifierade hans fars styre, och att undvika att presentera konkreta förslag eller svara på kritiska journalisters frågor. Denna strategi gav honom nästan 59 procent av rösterna, dubbelt så många som den närmaste rivalen fick.

I stället för att själv ställa upp anslöt sig Sara Duterte till Marcos Jr:s läger. I slutet av maj utnämndes hon till hans vice president. Marcos Jr:s seger har dock utmanats i rätten, med argumentet att hans kandidatur borde ogiltigförklaras på grund av tidigare skattebrott. Skulle han fällas i Högsta domstolen kommer Sara Duterte att ersätta honom som president.

Oavsett vad som händer kommer Lav Diaz att ha mycket stoff till nya filmer. Få har med samma konsekvens varnat för att katastroferna kommer upprepa sig om inget görs. Diaz såg Duterte-eran som en återgång till militärstyret och de föregående ockupationerna, då samhället präglades av ”misstankar, paranoia, krypande rädsla, våld”. Hans förklaring till den katastrofen är att inte bara arbetarklassen utan även medelklassen måste utbildas i nationens egentliga historia. Likt akademikern Dr. Hadoro i The halt som skrivit boken ”A nation of forgetting” för att hålla filippiniernas kulturella minne vid liv, kan hela Diaz verk sägas vara ett försök att göra just det.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes/Nyheter 24 april, 2024

Nazister attackerade antifascistiskt möte: ”Stärker behovet av antifascism”

Moment Teater i Gubbängen efter attacken. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Flera personer har förts till sjukhus efter att maskerade personer attackerade ett möte i södra Stockholm. Nu kallar Vänsterpartiet till manifestation mot attacken.

På onsdagskvällen attackerades ett möte på Moment Teater i Gubbängen av 3-5 svartklädda och maskerade personer. Enligt tidningen Expo ska det röra sig om nazister, som misshandlade flera personer, vandaliserade teaterlokalen och lämnade platsen innan polisen hann fram till platsen.

Evenemanget gick under titeln Antifascistiskt möte, och var tänkt att bestå av en föreläsning med Klara Ljungberg från Expo och ett efterföljande panelsamtal med miljöpartisten Mariana Moreira Duarte, Vänsterpartiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling och frilansjournalisten Mathias Wåg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Rörelsen 24 april, 2024

Bosättarkolonialism är inte ett perfekt begrepp – men förklarar Israels politik

Israeler firar Jerusalemdagen, en nationell högtidsdag till minne av landets ockupation av östra Jerusalem 1967. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Under vintern har begreppet bosättarkolonialism debatterats i svensk vänstermedia i relation till Israel och Palestina. I Brand beskrevs Israel av pseudonymen Rolf Skoglund som en ”europeisk-amerikansk bosättarsättarstat”, medan Mirjam Katzin i ett svar kallade det magstarkt att referera till förintelseöverlevare och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer.

I en parallell debatt i ETC uppmanade medieforskaren Helena Hägglund vänsterns ledarsidor att använda bosättarkolonialism som teoretiskt ramverk för konflikten, medan Leonidas Aretakis i ett svar beskrev begreppet som ett ”amerikanskt modeord”. Nyligen har termen försvarats av både Kalle Hedström Gustafsson i ETC och Per Sicking i Flamman. Liknande diskussioner har utspelat sig även utomlands, bland annat i tidskriften Jacobin.

Läs mer

Som forskare som använt just det här begreppet i Israel och Palestina känner jag inte igen mig i debatten. Både själva begreppet och poängen med dess användning är ofta ospecifikt beskrivet. Men för att förstå hur och varför det israeliska systemet systematiskt omfördelar resurser från palestinska medborgare i Israel till judiska dito är begreppet användbart.

Nästan all mark i Israel ägs av staten och hyrs ut på kontrakt om 49 eller 99 år genom Israeliska landmyndigheten. Vidden av hur riggat systemet är för de palestinska medborgarna kan vara svår att ta in för den som inte själv hört tjänstemän oförblommerat tala om det.

För att förstå den israeliska nationella skapelseberättelsen med dess vurm för pionjärer är perspektivet också bra, och likaså för att förstå förhållandet mellan de extrema bosättarna och samhället i stort. Begreppet vänder spegeln mot bosättarna: deras självbild, relationen med det nya landet och till de ursprungliga invånarna.

Men man behöver vara specifik. Vad är det till exempel som säger att bosättarkolonialism nödvändigar ett europeiskt förled? Och vilken period pratar vi om när vi säger kolonisatörer? Sionistisk strategi och idé har vidare ändrats över tid och plats. Från sent 1800-tal till 1948 pågick judisk invandring till regionen Palestina under sionistisk flagg. Efter 1948 fortsatte invandringen, bland annat med förintelseöverlevare, men i en helt annan politisk kontext. Inkluderar vi politiken som förs i relation till palestinierna på Västbanken och Gaza eller avgränsar vi oss till Israels erkända gränser? De två systemen är sammanlänkade men olika.

Läs mer

Till saken hör att det inte finns någon sammanhållen förklaringsmodell som heter bosättarkolonial teori. Det finns däremot något som kallas bosättarkoloniala studier. Detta fält arbetar ofta jämförande och rör sig till övervägande del mellan samtidens Australien, Sydafrika, USA, Kanada och Israel och Palestina. Fältet tog form under 1990-talet i Australien som en reaktion mot brister i det postkoloniala perspektivet. Kolonialismen, menade man, är en pågående och allestädes närvarande process. Att det är ett amerikanskt modeord är därför inte en helt rättvis beskrivning.

Begreppet vänder spegeln mot bosättarna: deras självbild, relationen med det nya landet och till de ursprungliga invånarna.

Det bosättarkoloniala perspektivet har många brister: det innebär ofta en klumpig och odynamisk tudelning mellan kolonialism inriktad mot resurser inklusive människor och kolonialism inriktad mot land (bosättarkolonialism är det senare). Där tenderar man att glömma andra grupper utanför binären bosättare-ursprunglig, till exempel andra invandrargrupper.

Kritiker av perspektivet har även lyft fram att den mycket strukturella synen på världen leder till en konceptualisering där bosättningen alltid ”slutförs”. De menar att även de som använder det för att belysa den israeliska statens övergrepp indirekt skriver en historia där palestinierna (snart) är ett minne blott. Från det perspektivet är det alltså inte antisemitiskt utan anti-palestinskt, om palestinskt här betyder en levande palestinsk framtid i regionen.

I slutändan är det dock framför allt ett akademiskt begrepp. Det kan anpassas till praktik och aktivism, men är i grund och botten en förenkling, som kan hjälpa oss att se vissa toner i en situation – som inte förklarar alla processer, men några.

Med det sagt kan det vara till stor hjälp för att föreställa sig en väg framåt. Det innebär ett nödvändigt erkännande och möjliggör en nödvändig uppgörelse. Vem kan förespråka något annat?

Läs mer
Brända bilar i Huwara den 27 februari 2023, efter en våldsam bosättarräd som svarade på att två bosättare sköts ihjäl av en palestinier. Foto: Majdi Mohammed/AP.
Utrikes 12 januari, 2024

Dagen efter Gaza

Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Nyheter/Utrikes 24 april, 2024

Gigbolag försökte påverka europeisk arbetspolitik

En taxi från gigföretaget Bolt kör i centrala Stockholm. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Taxibolaget Bolt skrev utkast till brev i den estniska regeringens namn, visar en ny granskning.

Tyskland, Frankrike, Grekland och Estland. Under de senaste åren har de fyra länderna varit starka krafter inom EU för att motarbeta det förslag på ny lagstiftning som unionen tagit fram i syfte att förbättra gigarbetares rättigheter.

Nu meddelar Euractiv att organisationen Corporate Europe Observatory (CEO), som bevakar lobbyism i EU, fått tag i mejl som visar hur det estniska apptaxi- och budföretaget Bolt använt sig av intensiv lobbyism för att påverka landets inställning.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kultur 24 april, 2024

Maskerad samhällskritik legitimerar ojämlikhet

Jennifer Coolidge som Tanya i ”White lotus” personifierar rik skörhet. Foto: HBO.

Rötäggen skymmer verklig maktkritik när de superrika skildras i media, enligt medievetaren Axel Vikströms nya avhandling.

Svensk nyhetsmedias skildringar av den ekonomiska eliten vältrar sig i rikedomsporr, och lämnar oss med föreställningen om att det bästa vi kan hoppas på är lite ”bättre” miljardärer – sådana som verkligen har förtjänat sin förmögenhet och förvaltar den med nationens bästa för ögonen. Det menar Axel Vikström i en ny avhandling i media- och kommunikationsvetenskap, med titeln The mediated representation of the super-rich.

Rikedomsporren känns igen från de senaste årens våg av tv- och filmdraman om superrika – Succession, White Lotus, Exit, Triangle of Sadness – listan kan göra lång. När superrika skildras i dessa dramer är det oftast i form av psykologiska undersökningar av förmögenhetens korrumperade krafter, lätt maskerat som samhällskritik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 23 april, 2024

Nya bankregler försvårar för föreningar

Det har blivit allt svårare för ideella föreningar att öppna bankkonton, inklusive för politiska förbund. Foto: Marcus Ericsson/TT.

Det blir allt svårare att starta bankkonton för ideella föreningar, bland annat på grund av en ny anslutningsavgift från bankerna. Nu hoppas föreningslivet på förändring.

I januari 2022 infördes nya direktiv för Sveriges banker. Byråkratin komplicerades, avgiften till bankerna höjdes och att öppna ett bankkonto kostar nu 5 000 kronor eller mer.

Reglerna blev ett hinder för många ideella föreningar, som behöver en ekonomi för att kunna driva verksamhet. En av de drabbade föreningarna är SGC, som samlar runt 375 spelintresserade ungdomar. Trots större ambitioner är de i dagsläget begränsade till digitala möten via plattformen Discord och en gemensam Minecraftvärld. I sommar skulle de vilja anordna ett läger för sina medlemmar med mat, boende och aktiviteter. Men utan bankkonto är det krångligt att få till.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Krönika/Kultur 23 april, 2024

Yael Bartanas ”Farewell” (2024) är som en ondskefull ”Aniara”.

De politiska spänningarna är påfallande närvarande på Venedigbiennalen. Ändå är det handens lust som får känneteckna världens största konstutställning.

När 60:e biennalen i Venedig öppnar en kylslagen dag i april 2024 är stämningen inte den vanliga, euforiska. Världens mest anrika konsthändelse, som inträffar vartannat år sedan snart 130 år, kan med sina nationella paviljonger, ihopträngda i en inhägnad park, Giardini, liknas med en frusen bild av Förenta Nationerna, en spegling av världen av idag. Följaktligen är Ryska paviljongen stängd i år – också. Efter ett beslut av Israels utvalda konstnär själv stod landets modernistiska glas-betong-byggnad  också stängd och nedsläckt. 

I presskön in till området på öppningsdagens morgon hör jag bakom mig två tjejer tala lågmält på hebreiska. Vi börjar prata och är överens om att Ruth Patir tog rätt beslut när hon stängde sin utställning i sista stund utan att stämma av med Israels  kulturminister Miki Zohar. Nu står där utanför i stället tre biffiga ”carabinieri” och blänger på förbipasserande, som inte tycks ta någon större notis. Alltför mycket drar uppmärksamheten till sig och utbudet är överväldigande, deadlines väntar och alla kritiker håller sina sinnen vidöppna för att kunna leverera en färsk spaning. Konsten sägs ju ha de mest finkalibrerade tentaklerna för vart världen är på väg. I tider som dessa är det förstås hårdvaluta och Venedigbiennalen, med sin prestige och koncentration, är den rätta platsen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 22 april, 2024

Klimatförnekelse dödar arbetare

Två byggarbetare förbereder sig på Spaniens andra värmebölja, den 10 juli 2023. Foto: Manu Fernandez/AP.

Värmerelaterade dödsfall har ökat med en tredjedel i Europa, och en ny ILO-rapport visar att arbetare drabbas värst. Klimatförnekelse är alltså inte folkligt, utan gynnar tvärtom eliterna.

Den 11 juli i fjol föll en 44-årig arbetare ihop livlös på gatan i den italienska staden Lodi. Han hade satts att måla vägskyltar mitt i solen, trots 40 grader under värmeböljan Cerberus. Efter flera försök med defibrillatorn förklarades han död på det lokala sjukhuset.

”En tragedi lika absurd som onödig”, sade lokala fackansvariga Elena Maga till tidningen The Post Internazionale. ”Vi borde inte behöva vänta på att människor dör innan vi förändrar något.”

Han är inte ensam. Två nya rapporter som släpptes i dag visar hur värmen blir allt dödligare i världen, och att arbetare världen över tillhör de hårdast drabbade.

Den första rapporten, utgiven av EU:s klimattjänst Copernicus, visar att de värmerelaterade dödligheten ökade med 30 procent i unionen förra året. 2023 var det varmaste året som någonsin har uppmätts, och Europa är den kontinent som värms upp snabbast.

”Det verkar kanske dyrt att agera mot klimathotet”, sade Meteorologiska världsorganisationens chef Celeste Saulo. ”Men priset för att inte agera är betydligt högre.”

Men klimatkrisen slår olika hårt beroende på vem du är. I dag släppte även Internationella arbetsorganisationen (ILO) en rapport som visar att arbetare tillhör de mest utsatta. Värst drabbade är de som arbetar kroppsligt och utomhus, eller som är tvungna att jobba oavsett väder – antingen på grund av deras centrala betydelse, som räddningspersonal och jordbrukare, eller på grund av ekonomisk utsatthet.

En brandman evakuerar en get under en skogsbrand i Acharnes, en förort i norra Aten, den 23 augusti 2023. Foto: Thanassis Stavrakis/AP.

ILO har identifierat sex klimatrisker som särskilt drabbar arbetare:

Övervärme. De 2,41 miljarder som arbetar inom värmekänsliga branscher som jordbruk, byggande och sopåkning drabbas i högre grad av skador på hjärtat, njurar och skelett, samt värmeslag och utmattning. 18,970 årliga dödsfall på jobbet beror på värme.

Extremväder. Krispersonal inom medicin, bränder, samt fiskare och jordbrukare drabbas i större utsträckning av stormar och översvämningar.

UV-strålning. De 1,6 miljarder som arbetar utomhus i världen, exempelvis inom post, trädgård och hamnar, drabbas av skador på hud och ögon, inklusive cancer.

Luftföroreningar. Samma grupp utsätts även för dålig luft, en hälsofara som kan kopplas till 860 000 årliga arbetsrelaterade dödsfall världen över.

Smitta. De som arbetar utomhus, inte minst i jordbruk, skogar och trädgårdar, drabbas oftare av parasitiska sjukdomar som malaria, borrelia, dengue, snäckfeber och leishmaniasis.

Gifter. Arbetare inom jordbruk, kemi och skogsbruk drabbas av förgiftning, cancer, neurotoxicitet, samt reproduktiva och andra sjukdomar efter att ha utsatts för agrokemiska gifter. Fler än 300 000 människor dör varje år efter förgiftning av bekämpningsmedel.

För visst är klimatet en fråga om klass mot klass – men det är klimatrörelsen som står på folkets sida.

Arbetarklassen sticker alltså ut som en grupp som har ett oerhört starkt intresse av att ta strid mot fossilutsläpp och miljöförstöring, medan klimatbovarna gynnas av den högerretorik som framställer klimatet som en fråga för cyklande veganer i innerstaden. Men som vi ser tillhör den urbana medelklassen inte alls de hårdast drabbade av värmeböljor och översvämningar.

För en månad sedan sågade Klimatpolitiska rådet än en gång regeringens klimatarbete, som slår ifrån sig all kritik från förhatliga experter. Under valrörelsen poserade man i stället vid mackpumpar för att framställa fossilbränsle som folkligt, en strategi som tycks ha lyckats med tanke på valsegern.

Det är en stor utmaning för gröna partier och rörelser, som framställs klimatfrågan som allmänmänsklig, men som har misslyckats med att förklara vilka som drabbas hårdast. Klimatprotester framställs ofta som ett hinder för arbetare som vill komma till jobbet, men i själva verket är det arbetarna själva som borde klistra fast sig på gatorna. För visst är klimatet en fråga om klass mot klass – men det är klimatrörelsen som står på folkets sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 21 april, 2024

Brytningstid på norska

”Blå interiör” (1883) anses vara Harriet Backers mästerverk. Bilden är beskuren.

Nationalmuseums utställning med Harriet Backer är en genomsnygg lektion om 1800-talets smygande radikalitet.

”Varför har det inte funnits några stora kvinnliga konstnärer?” Frågan ställdes 1971 i en berömd essä av den amerikanska konsthistorikern Linda Nochlin. Hennes skenbart naiva fråga gav upphov till en störtflod av forskning, och sedan dess har ett oräkneligt antal kvinnliga konstnärer dykt upp vilket gjort konsthistoria till ett betydligt mer diversifierat fält. Att ”upptäcka” en bortglömd konstnär och återupprätta hennes rätta plats i historien har närapå blivit en klyscha i konstbranschen (tänk på Hilma af Klint-febern). Definitivt oftast på gott snarare än ont, även om det kan bli tjatigt och ibland rentav tveksamt att marknadsföra utställningar som ”upptäckter” då det inte sällan redan bedrivits forskning på konstnärerna i fråga.

Det jag blir mest störd av på Nationalmuseums utställning Harriet Backer är ändå att jag – konsthistorienörd och feminist – aldrig tidigare hört hennes namn. För att parafrasera Nochlin undrar jag: Varför är våra grannländers konsthistoria terra incognita? Före och efter Edvard Munch råder mest ett tyst sus i mitt huvud.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Inrikes 20 april, 2024

Mitt Erlanderögonblick kom vid Sahlgrenskas foodtruck

Ett dagrum på Vipeholm under 1940-talet. Foto: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet/TT.

Samhället har råd med allt mindre ju rikare vi blir. Det finns en kuslig känsla av att allt går bakåt. Men kanske är det som vissa försöker lansera som ett ”Jimmie-moment” i själva verket ett ”Erlander-ögonblick”?

Vipeholms sjukhus, en så kallad vanföreanstalt, har med rätta blivit ökänt för de grovt oetiska kariesexperimenten, lobotomierna och den stundvis höga dödligheten. På nätet hittar jag en rikedom av fotodokumentation över flera decennier från anstalten, som var inriktad mot vård av barn med svåra rörelsehinder.

Men utifrån bilderna är det inte kränkningarna av de intagnas rättigheter som utgör det starkaste utropstecknet av kontrast mot vår samtid. Den samtida betraktaren häpnar i stället över verksamhetens omfång och personalstyrka: möbelverkstaden för patientterapi, textilverkstaden, idrottsplatsen, plantskolan, personalmatsalen, korpfotbollslagen (både kvinnliga och manliga), musikterapin, leksaksförrådet, kafferepen, panncentralen – och, som en mörk fond, gravplatsen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Utrikes 19 april, 2024

EU:s budgetregler kan omöjliggöra klimat- och välfärdsmål

Europaparlamentet kommer att rösta om huruvida de nya reglerna ska träda i kraft eller inte. Foto: Jean-Francois Badias/AP.

Efter tre års paus ska EU:s nyliberala budgetregler återinföras. Trots krav på att de borde förändras har lite hänt – nu kan de omöjliggöra satsningar på såväl välfärden som klimatet.

I italienska tidningar skrivs det om det, på fransk radio debatterar man det, och på belgiska löpsedlar varnar man för det: i början av nästa vecka beslutar Europaparlamentet om huruvida EU-länderna ska ha rätt att finansiera sin välfärd och nå sina klimatåtaganden eller inte. Efter över tre års paus kommer nämligen de hårda budgetreglerna som medlemsländerna har tvingats efterleva sedan slutet av 1990-talet att träda i kraft igen – såvida parlamentet inte röstar nej.

Reglerna i Stabilitets- och tillväxtpakten om att statsskulden och budgetunderskottet inte får överstiga 60 procent respektive 3 procent av BNP, kom först till stånd som inträdeskriterier för medlemmarna i EMU. Men eftersom alla länder var tänkta att införa euron gäller de för samtliga EU-medlemmar, inklusive dem som inte använder den gemensamma valutan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]