Kultur

Finding Moneyland – jakten på de försvunna pengarna leder vilse

Jersey Offshore? Jersey ligger knappt tre mil utanför Frankrikes kust och är formellt självstyrande, men lyder under den brittiska kronan. I Oliver Bulloughs Moneyland utgör ön ett exempel det virtuella rikemanslandets skattkammare. Foto: Matt Dunham/AP/TT/Lindskog förlag.

Naiva föreställningar om den globala ekonomins spelregler fläckar ned Oliver Bulloughs genomgång av skatteparadisens roll.

Kultur

Öbor vet hur man bevarar en hemlig­het. Det är en premiss Stephen King byggt flera av sina skräck­berättelser uti­från. Men de värsta, mest groteska och minst nyanserade exemplen hittar man som vanligt i verklig­heten.

På den brittiska kanal­ön Jersey har man aldrig gjort sig kända för att lägga näsan i blöt. Medan den självstyrande öns europeiska grannar, i alla fall formellt, genom­gick viss politisk omvälvning efter andra världs­kriget har Jerseys kollaboratör­regim klamrat sig kvar vid makten sedan dess i nya generationer och av­slöjades 2007 ha mörklagt en ö-omfattande pedofil­skandal i syfte att inte äventyra investerings­­klimatet på ön. Oviljan att ställa obekväma frågor eller skurkar mot väggen kallas internt för ”The Jersey way” och anses, till­sammans med den låga bolags­skatten, utgöra nyckeln till Jerseys framgång som ett av världens mest framträdande så kallade skatteparadis.

I Oliver Bulloughs bok Money­land spelar Jersey, vid sidan av mot­svarig­heter som Cayman­öarna, Cypern och Saint Kitts och Nevis, en viktig roll som göm­ställe i ”Money­land” – för­fattarens namn på det virtuella rike som han menar att den ekonomiska eliten säkrat med­borgar­skap i genom till­gången till ”maltesiska pass, engelsk lag­stiftning, amerikansk sekretess, panamanska skal­bolag, stiftelser från Jersey och fonder från Liechten­stein”. I Money­land ”finns det inga gräns­vakter som stämplar ens pass, ingen flagga att hedra och ingen utrikes­minister att prata i telefon med. Det har heller ingen be­skyddande armé, eftersom det inte behövs någon”.

I sin ivriga jakt på skatt­gömmornas lokalisering glömmer Bullough med jämna mellan­rum dock bort att fråga sig var av­kastningen slutligen hamnar (det är inte på Jersey) och vems armé som säker­ställer ut­fallet (den till­hör inte något klatschigt, banér- och vapen­löst tanke­experiment-­land utan utgår från sina vanliga baser i Florida, Stilla havet och Persiska viken).

Lika gränslös som han före­ställer sig den nya ekonomin är för­fattarens blå­ögd­het när han på­står att ”väster­ländska regeringar har för­sökt ligga i fram­kanten när det gäller att stävja dessa trick”. Han be­römmer särskilt USA:s allt tuffare krav på transparens kopplad till skatte­paradisen, men problematiserar det faktum att Washing­tons krav på om­världen att dela med sig av kundregister och nycklar till kassavalven gäller alla utom dem själva, utan att lägga ihop ett och ett.

Boken är så full av exempel på makt- och penga­galna härskare som plundrat stats­kassorna i Peru, Filippinerna, Ekvatorial­guinea och gamla Sovjet­republiker att man lätt kan få in­trycket att den ekonomiska ut­sugnigningen av världen drivs från periferin, när läckor som till exempel ”Panama­dokumenten” eller en snabb kontroll över världens rikaste och mest notoriska skatte­smitare bevisar mot­satsen.

Mark Brantley, utrikes­minister i Saint Kitts och Nevis, (vars lag­stiftning ut­formats av amerikanska jurister) säger det bäst själv när han skrockar åt vill­farelsen att det är skatte­paradisen som driver fram ekonomiska oegentlig­heter: ”Det finns inga pengar på Cay­man, de pengarna är i London och New York”. Illusionen om de rikas flykt till ett gräns­löst, oåtkomligt fantasiland riskerar att fördunkla snarare än att belysa verkligheten.

  • bokrecension
  • facklitteratur
  • recension
  • skatteparadis

Kultur