Nyheter/Utrikes 22 april, 2022

Finska vänstern på väg mot Nato

Den finska vänsterdebatten om Nato skiljer sig från den svenska. Allmän värnplikt, historiska erfarenheter och en 1 300 kilometer lång gräns mot Ryssland sätter frågan i ett annat ljus. I sommar ska Vänsterpartiets finska systerparti fatta sitt beslut. Kommer de fortsätta att vara syskon efter det?

Det finska Vänsterförbundets svenskspråkiga avdelning i Helsingfors, Röda rummet, har just avslutat sitt vårmöte. På en restaurang i den före detta arbetarstadsdelen Berghäll sitter sex personer med radikalt olika syn på en klassisk vänsterfråga: Nato. Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari har förändrat ett tidigare kompakt Natomotstånd till ett stort frågetecken inom den finska vänstern. Den informella diskussionen efter mötet kränger fram och tillbaka.

– Ryssland ger blanka fan i avtal. Jag är antimilitarist, fifflade mig ur lumpen, har varit med och demonstrerat mot finskt Natosamarbete och till och med suttit häktad efter en sådan demonstration. Jag har ändå bytt åsikt till att vara starkt för Natomedlemskap, säger Alexander Fagerström.
– Starkt för? Hur gick det till, replikerar Frank Lundgren.

Fagerström funderar några sekunder och svarar:

– Frihet.

– Frihet under den stora monarken, skrattar August Rosendal.

Den senare sitter i partiets ungdomsförbund, som precis före invasionen publicerade ett starkt Natokritiskt uttalande tillsammans med norska Röd Ungdom. Tajmingen var den sämsta möjliga och den efterföljande mediestormen stenhård. De blev tvungna att plocka ned inlägget. Det är symptomatiskt för den finska Natodebatten efter den 24 februari: upprepningar om ”dialog”, ”analys” och ”enighet”. I motsats till i Sverige ledde kriget snabbt till att partierna – från Vänsterförbundet till Sannfinländarna – enades i stora gemensamma demonstrationer. Polariserande och ideologiska uttalanden om försvarspolitik anses tabu.

Men bakom stängda dörrar kan diskussionen fortgå. Eliel Kilpelä, som suttit i både partifullmäktige och landstyrelsen, tar till orda.

– Nu finns det ingen i Finland som kan låtsas att vi har en fredligt sinnad granne. En sådan position har man ändå kunnat hålla. Nu vaknar vi med en imperialistisk, fascistoid stormaktsgranne med lydande marionetter. Personligen tycker jag fortfarande inte att Natomedlemskap är ett bra alternativ. Den spänning det skulle skapa nu skulle göra saken ännu värre. Det vettiga är att ha ett trovärdigt försvar och ett partnerskap med Sverige, säger han och fortsätter:

– Ett mer ideologiskt svar, som jag fortfarande står fast vid, är att Nato är en krigsorganisation som historiskt och i framtiden kommer göra egna krigsoperationer.

Diskussionen flödar vidare: Natoansökan som upptrappning eller riskminimering, rädsla för ryska bombplan, vikten av att fatta ett kyligt beslut snarare än att stressa i ren krigspanik. Och så vidare. Alla är eniga om att värnplikten hur som helst gör frågorna mer allvarstyngda i Finland än i Sverige, eftersom många fler finländare har en förberedd krigsplacering.

– Kanske svenskarna till slut börjar inse att ni inte kan vara helt trygga med det race ni kört hittills, säger Eliel Kilpelä.

Historien är känd vid det här laget: den svenska och finska opinionen i Natofrågan svängde kraftigt efter Rysslands invasion. Svenska Socialdemokraterna höll till en början fast vid honnörsorden om att ”alliansfriheten har tjänat oss väl”, men har nu utlyst en intern ”säkerhetspolitisk dialog”, komplett med ett fastslagande av att partistyrelsen bestämmer och att den verklighet som låg till grund för partikongressens Natobeslut inte längre gäller. De politiska kommentatorerna är ense om vad det innebär: S ser ut att göra en historiskt snabb omsvängning och ge upp sitt gamla mål om alliansfrihet. Sverige och Finland är sannolikt på väg mot en Natoanslutning.

Men det är inte bara socialdemokrater som behöver bestämma sig. De två ländernas parlamentariska vänsterpartier, inte minst Nooshi Dadgostars allt mer konkreta och realpolitiska parti, behöver fatta ett beslut. Onsdagen den 12 april kom första signalen. I en debattartikel i Svenska Dagbladet argumenterade svenska Vänsterpartiets högsta ledning för att Sverige hålls säkrare genom alliansfrihet. I stället för att gå med i Nato bör man investera rejält i försvaret, återreglera känslig infrastruktur som el och sjukvård och försvara public service. Realpolitiken stod i första rummet, men raderna om att ”inte dras in i krig” kan också översättas till ideologi: Sverige ska inte alliera sig med ett Turkiet som bombar kurder och ett USA som när som helst kan hitta ett nytt Irak.

En realpolitisk knäckfråga lös dock med sin frånvaro: Finland. Den debattglada före detta partiledaren Jonas Sjöstedt har slagit fast att Sverige bör hålla sig utanför Nato även om Finland går med, men nuvarande ledning har inte svarat på frågan (Flamman har sökt den, men hänvisas till debattartikeln). Finska Vänsterförbundet planerar att fatta sitt beslut i juni. Om det blir ett ja lär vänsterpartierna tvingas ställa sig samma fråga som de socialdemokratiska: hur ska vi hålla ihop?

En som inte har rubbats i sitt Natomotstånd är Pinja Vuorinen, ordförande i Vänsterförbundets ungdomsförbund Vänsterunga. Hon tar emot vid organisationens huvudkvarter. En kontorsbyggnad nära Helsingfors gamla hamn som delas med en säsongsbetonad restaurang, en frivilligorganisation för multikulturella familjer och ett Airbnb-hotell som heter WeHost. Hon släcker cigaretten och leder oss upp till ett stort, runt mötesbord på andra våningen.

– Många inom vänstern ser främst Natomedlemskap som en säkerhetsfråga nu. Till höger handlar det mer om ideologi, man vill alliera sig med USA. I vänstern betonas snarare att man inte vill hamna under Putins diktatur och därför anser att Nato är det säkraste alternativet. Många som var emot förut är därför för nu, säger hon och fortsätter:

– Men den vanligaste positionen är nog att vi bör vänta och se. Att man själv inte är expert på försvarsfrågor och därför vill vänta in presidenten, partiledarna och försvarsexperterna.

Själv är hon alltså fortsatt definitivt emot. Vuorinen har gjort värnplikten och alltid försvarat den, har bott i USA och ska snart åka till Palestina som fredsobvervatör. Hennes motstånd handlar inte om att ducka för utrikesfrågor, säger hon. Hennes svar om ett konkret alternativ till Nato är också utrikesinriktat: en europeisk försvarsallians. Utan USA.

– Kriget i Ukraina har visat att EU faktiskt är redo att göra förvånansvärt mycket. Många länder har satsat mycket på sitt försvar, som Tyskland. Så vi har ett mer legitimt alternativ i EU än vi haft på åratal, kanske någonsin.

Vänsterförbundets traditionellt kritiska syn på ett gemensamt EU-försvar är alltså även den i gungning. Vuorinen säger att partikongressen i juni lär besluta om ”stora förändringar” på den punkten. Det blir en allvarstyngd kongress. Utöver att partiet ska bestämma sin egen försvarspolitiska linje vill Pinja Vuorinen också att medlemmarna ska få rösta om huruvida Vänsterförbundet ska lämna en regering som ansöker om Natomedlemskap. Partiledaren Li Andersson har redan signalerat att det inte finns på kartan.

– Om det inte blir en omröstning om det på kongressen, och regeringen går med i Nato utan att VF lämnar regeringen, så tror jag att Vänsterunga kan komma att kräva att de gör det, säger Pinja Vuorinen.

Det kan tyckas märkligt, med tanke på att ingen vet om Vänsterförbundet ens kommer vara emot Nato till att börja med. Men Vuorinen är trygg i sitt motstånd. Argumenten liknar de från äldre tiders socialdemokratiska fredsrörelsemedlemmar: Turkiet är en semidiktatur som begår folkrättsbrott, USA är som bäst opålitligt och Natomedlemskap gör det svårare att verka för kärnvapennedrustning och diplomati. På Vänsterungas kontor hänger affischer med lika klassiska budskap: bomber som faller ur amerikanska flaggans stjärnor och uppmaningar till turistbojkott av Turkiet.

Långt utanför partidebatterna har en annan finsk vänsterperson gjort avtryck i frågan. Janne Korhonen, hållbarhetsforskare vid Villmanstrand-­Lahtis tekniska universitet, har skrivit virala twittertrådar om varför han som vänstersympatisör tycker att Finland ska gå med i Nato. Där har han talat om ”west­splaining” – att socialister i framför allt USA och Storbritannien tar sig rätten att förklara för socialister närmare den ryska gränsen vad de borde tycka om Nato och det rysk-­amerikanska stormaktsspelet.

Vi möts på kafét i Helsingfors mest kända bokhandel, Akademiska bokhandeln. Korhonen berättar att han fram till den ryska invasionen var en anhängare av den dominerande svenskfinska försvarsdoktrinen, det vill säga att bilaterala avtal med varandra och med USA skyddar oss tillräckligt. När invasionen var ett faktum gjorde han helt om.

– Jag ser Nato som en union, inte det monster det brukar beskrivas som i vänstern. Jag ser helt enkelt inte bevisen. För det mesta har det varit en försvarsallians.

Korhonen säger att han hade föredragit en nordisk eller europeisk försvarsallians, men att det inte är verkligheten och att det delvis är nordiska politikers eget fel, eftersom de varit konsekvent emot en militarisering av EU. Han köper däremot inte det vanliga vänsterargumentet att bombningarna av Libyen 2011 visar att Nato är en offensiv, imperialistisk krigsallians.

– Jag ser agerandet i Libyen mer som en nykolonial inblandning som hade hänt även utan Nato. Sverige var med, till exempel. Bekvämligheten i att militärstrukturen finns på plats kanske i någon mån sänker tröskeln för sådant, men det verkar långsökt att stormakter som USA, Frankrike och Storbritannien inte skulle ha gjort något liknande om Nato inte fanns.

Hans resonemang grundar sig på kommunikation: Putins dåliga underrättelseinformation gjorde att han missbedömde situationen i Ukraina. Han skulle kunna tro att Finland är svagare än det är och göra samma felbedömning här. Vad han däremot inte kan missa är om Finland (och Sverige) går med i Nato.

– Det verkar som att Putin respekterar artikel 5, men det finns inga bevis för att han respekterar mer komplicerade neutralitetsanordningar.

Korhonen argumenterar också för Nato på rent vänsterpolitiska grunder: om Putin får utrymme att fortsätta som nu så kommer det att stärka de högerextrema krafter i Finland som har kopplingar till hans regim, och de kommer med all säkerhet riva ned välfärdsstaten och andra sociala framsteg så snabbt de kan. ”Finlandisering” – idén att man kan hålla sig vän med en fientlig granne genom att vara neutral och undvika sådant som kan uppfattas som provokationer – fungerade någorlunda när Kreml var kommunistiskt, eftersom det då inte aktivt underminerade finsk vänster. Nu är verkligheten helt annorlunda.

– Om vi inte använder Natooptionen nu, som vi har hävdat att vi kan göra om den säkerhetspolitiska situationen förändras radikalt, när skulle vi då göra det? Vi skulle i princip signalera: ”ledsen, vi tillhör Kremls intressesfär”.

Ett stenkast från Akademiska bokhandeln träffar jag en person som står närmare det avgörande beslutet. Dimitri Qvintus är ordförande i Finlands svenska socialdemokrater (FSD) – ett distrikt som är äldre än själva partiet och som är Socialdemokraternas fönster till övriga Norden när de har en partiledare som inte talar så bra svenska. Som nu. Qvintus närmar sig Natofrågan med mer försiktighet än någon av de andra intervjupersonerna och tar långa, fundersamma konstpauser.

– Jag har jämfört detta med hur det är att försova sig. Den hemska känslan blir bara värre när man vaknar och inser att man själv har tryckt på snoozeknappen. Hela världen och Europa vaknade på det sättet i slutet av februari. Snoozen var på vid kriget i Georgien 2008, den olagliga ockupationen av Krim 2014 och de efterföljande åtta åren av krig.

Qvintus upprepar, likt andra socialdemokrater i både Finland och Sverige, behovet av ”analys”. Han påminner om att Finland är ett litet land. Kanske är det ytterligare en förklaring, utöver värnplikten och det geografiska läget, till att samtliga partier har gått med på en ganska hemlighetsfull och lågmäld diskussion om den här frågan, trots att mycket pekar mot en snabb Natoanslutning. Att sticka ut hakan har ett pris.

Vi kommer in på frågan om en europeisk militärallians som ett alternativ till Nato.

– Det är bra att komma ihåg att största delen av EU:s medlemsländer är med i Nato och vice versa. För majoriteten av EU-länderna är Nato den säkerhetspolitiska lösningen. Det talas mycket, men min uppfattning är att inget av de länderna kan tänka sig att i stället välja EU som säkerhetslösning, säger han och fortsätter:

– Jag vill inte använda ordet ”önsketänkande”, för jag vill inte vara nedlåtande. Men kanske är det inte helt realistiskt.

Hur känner du personligen, som socialdemokrat sprungen ur en rörelse med antimilitaristisk historia, inför att Finland eventuellt närmar sig medlemskap i ett av två supermaktsblock?

– Socialdemokraterna är alltid för fred, men vi är också för frihet. Finland har behövt kriga för vår frihet två gånger de senaste 80 åren. S är en solidarisk och internationell rörelse, och jag ser ingen ideologisk orsak som skulle tvinga oss att säga nej till en annan internationell och solidarisk rörelse.

Och Nato är en sådan?

– Jag ser ingen ideologisk konflikt. Finland och Sverige har inte varit neutrala sedan vi gick med i EU. Vi har valt sida, vi är en del av väst. Jag vill ge plats åt analysen, men min uppfattning om Nato är att de försöker se till att det inte finns krig i världen.

Efter intervjun går vi till centralt belägna Esplanadparken för fotografering. Dimitri Qvintus ställer sig framför statyn av den svenskspråkiga nationalskalden Johan Ludvig Runeberg. Han kisar mot solen.

– När det här är över ska jag säga vad jag själv tycker.

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)