Finska vänstern på väg mot Nato

Nyheter

Det finska Vänsterförbundets svenskspråkiga avdelning i Helsingfors, Röda rummet, har just avslutat sitt vårmöte. På en restaurang i den före detta arbetarstadsdelen Berghäll sitter sex personer med radikalt olika syn på en klassisk vänsterfråga: Nato. Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari har förändrat ett tidigare kompakt Natomotstånd till ett stort frågetecken inom den finska vänstern. Den informella diskussionen efter mötet kränger fram och tillbaka.

– Ryssland ger blanka fan i avtal. Jag är antimilitarist, fifflade mig ur lumpen, har varit med och demonstrerat mot finskt Natosamarbete och till och med suttit häktad efter en sådan demonstration. Jag har ändå bytt åsikt till att vara starkt för Natomedlemskap, säger Alexander Fagerström.
– Starkt för? Hur gick det till, replikerar Frank Lundgren.

Fagerström funderar några sekunder och svarar:

– Frihet.

– Frihet under den stora monarken, skrattar August Rosendal.

Den senare sitter i partiets ungdomsförbund, som precis före invasionen publicerade ett starkt Natokritiskt uttalande tillsammans med norska Röd Ungdom. Tajmingen var den sämsta möjliga och den efterföljande mediestormen stenhård. De blev tvungna att plocka ned inlägget. Det är symptomatiskt för den finska Natodebatten efter den 24 februari: upprepningar om ”dialog”, ”analys” och ”enighet”. I motsats till i Sverige ledde kriget snabbt till att partierna – från Vänsterförbundet till Sannfinländarna – enades i stora gemensamma demonstrationer. Polariserande och ideologiska uttalanden om försvarspolitik anses tabu.

Men bakom stängda dörrar kan diskussionen fortgå. Eliel Kilpelä, som suttit i både partifullmäktige och landstyrelsen, tar till orda.

– Nu finns det ingen i Finland som kan låtsas att vi har en fredligt sinnad granne. En sådan position har man ändå kunnat hålla. Nu vaknar vi med en imperialistisk, fascistoid stormaktsgranne med lydande marionetter. Personligen tycker jag fortfarande inte att Natomedlemskap är ett bra alternativ. Den spänning det skulle skapa nu skulle göra saken ännu värre. Det vettiga är att ha ett trovärdigt försvar och ett partnerskap med Sverige, säger han och fortsätter:

– Ett mer ideologiskt svar, som jag fortfarande står fast vid, är att Nato är en krigsorganisation som historiskt och i framtiden kommer göra egna krigsoperationer.

Diskussionen flödar vidare: Natoansökan som upptrappning eller riskminimering, rädsla för ryska bombplan, vikten av att fatta ett kyligt beslut snarare än att stressa i ren krigspanik. Och så vidare. Alla är eniga om att värnplikten hur som helst gör frågorna mer allvarstyngda i Finland än i Sverige, eftersom många fler finländare har en förberedd krigsplacering.

– Kanske svenskarna till slut börjar inse att ni inte kan vara helt trygga med det race ni kört hittills, säger Eliel Kilpelä.

Historien är känd vid det här laget: den svenska och finska opinionen i Natofrågan svängde kraftigt efter Rysslands invasion. Svenska Socialdemokraterna höll till en början fast vid honnörsorden om att ”alliansfriheten har tjänat oss väl”, men har nu utlyst en intern ”säkerhetspolitisk dialog”, komplett med ett fastslagande av att partistyrelsen bestämmer och att den verklighet som låg till grund för partikongressens Natobeslut inte längre gäller. De politiska kommentatorerna är ense om vad det innebär: S ser ut att göra en historiskt snabb omsvängning och ge upp sitt gamla mål om alliansfrihet. Sverige och Finland är sannolikt på väg mot en Natoanslutning.

Men det är inte bara socialdemokrater som behöver bestämma sig. De två ländernas parlamentariska vänsterpartier, inte minst Nooshi Dadgostars allt mer konkreta och realpolitiska parti, behöver fatta ett beslut. Onsdagen den 12 april kom första signalen. I en debattartikel i Svenska Dagbladet argumenterade svenska Vänsterpartiets högsta ledning för att Sverige hålls säkrare genom alliansfrihet. I stället för att gå med i Nato bör man investera rejält i försvaret, återreglera känslig infrastruktur som el och sjukvård och försvara public service. Realpolitiken stod i första rummet, men raderna om att ”inte dras in i krig” kan också översättas till ideologi: Sverige ska inte alliera sig med ett Turkiet som bombar kurder och ett USA som när som helst kan hitta ett nytt Irak.

En realpolitisk knäckfråga lös dock med sin frånvaro: Finland. Den debattglada före detta partiledaren Jonas Sjöstedt har slagit fast att Sverige bör hålla sig utanför Nato även om Finland går med, men nuvarande ledning har inte svarat på frågan (Flamman har sökt den, men hänvisas till debattartikeln). Finska Vänsterförbundet planerar att fatta sitt beslut i juni. Om det blir ett ja lär vänsterpartierna tvingas ställa sig samma fråga som de socialdemokratiska: hur ska vi hålla ihop?

En som inte har rubbats i sitt Natomotstånd är Pinja Vuorinen, ordförande i Vänsterförbundets ungdomsförbund Vänsterunga. Hon tar emot vid organisationens huvudkvarter. En kontorsbyggnad nära Helsingfors gamla hamn som delas med en säsongsbetonad restaurang, en frivilligorganisation för multikulturella familjer och ett Airbnb-hotell som heter WeHost. Hon släcker cigaretten och leder oss upp till ett stort, runt mötesbord på andra våningen.

– Många inom vänstern ser främst Natomedlemskap som en säkerhetsfråga nu. Till höger handlar det mer om ideologi, man vill alliera sig med USA. I vänstern betonas snarare att man inte vill hamna under Putins diktatur och därför anser att Nato är det säkraste alternativet. Många som var emot förut är därför för nu, säger hon och fortsätter:

– Men den vanligaste positionen är nog att vi bör vänta och se. Att man själv inte är expert på försvarsfrågor och därför vill vänta in presidenten, partiledarna och försvarsexperterna.

Själv är hon alltså fortsatt definitivt emot. Vuorinen har gjort värnplikten och alltid försvarat den, har bott i USA och ska snart åka till Palestina som fredsobvervatör. Hennes motstånd handlar inte om att ducka för utrikesfrågor, säger hon. Hennes svar om ett konkret alternativ till Nato är också utrikesinriktat: en europeisk försvarsallians. Utan USA.

– Kriget i Ukraina har visat att EU faktiskt är redo att göra förvånansvärt mycket. Många länder har satsat mycket på sitt försvar, som Tyskland. Så vi har ett mer legitimt alternativ i EU än vi haft på åratal, kanske någonsin.

Vänsterförbundets traditionellt kritiska syn på ett gemensamt EU-försvar är alltså även den i gungning. Vuorinen säger att partikongressen i juni lär besluta om “stora förändringar” på den punkten. Det blir en allvarstyngd kongress. Utöver att partiet ska bestämma sin egen försvarspolitiska linje vill Pinja Vuorinen också att medlemmarna ska få rösta om huruvida Vänsterförbundet ska lämna en regering som ansöker om Natomedlemskap. Partiledaren Li Andersson har redan signalerat att det inte finns på kartan.

– Om det inte blir en omröstning om det på kongressen, och regeringen går med i Nato utan att VF lämnar regeringen, så tror jag att Vänsterunga kan komma att kräva att de gör det, säger Pinja Vuorinen.

Det kan tyckas märkligt, med tanke på att ingen vet om Vänsterförbundet ens kommer vara emot Nato till att börja med. Men Vuorinen är trygg i sitt motstånd. Argumenten liknar de från äldre tiders socialdemokratiska fredsrörelsemedlemmar: Turkiet är en semidiktatur som begår folkrättsbrott, USA är som bäst opålitligt och Natomedlemskap gör det svårare att verka för kärnvapennedrustning och diplomati. På Vänsterungas kontor hänger affischer med lika klassiska budskap: bomber som faller ur amerikanska flaggans stjärnor och uppmaningar till turistbojkott av Turkiet.

Långt utanför partidebatterna har en annan finsk vänsterperson gjort avtryck i frågan. Janne Korhonen, hållbarhetsforskare vid Villmanstrand-­Lahtis tekniska universitet, har skrivit virala twittertrådar om varför han som vänstersympatisör tycker att Finland ska gå med i Nato. Där har han talat om ”west­splaining” – att socialister i framför allt USA och Storbritannien tar sig rätten att förklara för socialister närmare den ryska gränsen vad de borde tycka om Nato och det rysk-­amerikanska stormaktsspelet.

Vi möts på kafét i Helsingfors mest kända bokhandel, Akademiska bokhandeln. Korhonen berättar att han fram till den ryska invasionen var en anhängare av den dominerande svenskfinska försvarsdoktrinen, det vill säga att bilaterala avtal med varandra och med USA skyddar oss tillräckligt. När invasionen var ett faktum gjorde han helt om.

– Jag ser Nato som en union, inte det monster det brukar beskrivas som i vänstern. Jag ser helt enkelt inte bevisen. För det mesta har det varit en försvarsallians.

Korhonen säger att han hade föredragit en nordisk eller europeisk försvarsallians, men att det inte är verkligheten och att det delvis är nordiska politikers eget fel, eftersom de varit konsekvent emot en militarisering av EU. Han köper däremot inte det vanliga vänsterargumentet att bombningarna av Libyen 2011 visar att Nato är en offensiv, imperialistisk krigsallians.

– Jag ser agerandet i Libyen mer som en nykolonial inblandning som hade hänt även utan Nato. Sverige var med, till exempel. Bekvämligheten i att militärstrukturen finns på plats kanske i någon mån sänker tröskeln för sådant, men det verkar långsökt att stormakter som USA, Frankrike och Storbritannien inte skulle ha gjort något liknande om Nato inte fanns.

Hans resonemang grundar sig på kommunikation: Putins dåliga underrättelseinformation gjorde att han missbedömde situationen i Ukraina. Han skulle kunna tro att Finland är svagare än det är och göra samma felbedömning här. Vad han däremot inte kan missa är om Finland (och Sverige) går med i Nato.

– Det verkar som att Putin respekterar artikel 5, men det finns inga bevis för att han respekterar mer komplicerade neutralitetsanordningar.

Korhonen argumenterar också för Nato på rent vänsterpolitiska grunder: om Putin får utrymme att fortsätta som nu så kommer det att stärka de högerextrema krafter i Finland som har kopplingar till hans regim, och de kommer med all säkerhet riva ned välfärdsstaten och andra sociala framsteg så snabbt de kan. ”Finlandisering” – idén att man kan hålla sig vän med en fientlig granne genom att vara neutral och undvika sådant som kan uppfattas som provokationer – fungerade någorlunda när Kreml var kommunistiskt, eftersom det då inte aktivt underminerade finsk vänster. Nu är verkligheten helt annorlunda.

– Om vi inte använder Natooptionen nu, som vi har hävdat att vi kan göra om den säkerhetspolitiska situationen förändras radikalt, när skulle vi då göra det? Vi skulle i princip signalera: ”ledsen, vi tillhör Kremls intressesfär”.

Prenumerera på Flammans nyhetsbrev – klicka här

Ett stenkast från Akademiska bokhandeln träffar jag en person som står närmare det avgörande beslutet. Dimitri Qvintus är ordförande i Finlands svenska socialdemokrater (FSD) – ett distrikt som är äldre än själva partiet och som är Socialdemokraternas fönster till övriga Norden när de har en partiledare som inte talar så bra svenska. Som nu. Qvintus närmar sig Natofrågan med mer försiktighet än någon av de andra intervjupersonerna och tar långa, fundersamma konstpauser.

– Jag har jämfört detta med hur det är att försova sig. Den hemska känslan blir bara värre när man vaknar och inser att man själv har tryckt på snoozeknappen. Hela världen och Europa vaknade på det sättet i slutet av februari. Snoozen var på vid kriget i Georgien 2008, den olagliga ockupationen av Krim 2014 och de efterföljande åtta åren av krig.

Qvintus upprepar, likt andra socialdemokrater i både Finland och Sverige, behovet av ”analys”. Han påminner om att Finland är ett litet land. Kanske är det ytterligare en förklaring, utöver värnplikten och det geografiska läget, till att samtliga partier har gått med på en ganska hemlighetsfull och lågmäld diskussion om den här frågan, trots att mycket pekar mot en snabb Natoanslutning. Att sticka ut hakan har ett pris.

Vi kommer in på frågan om en europeisk militärallians som ett alternativ till Nato.

– Det är bra att komma ihåg att största delen av EU:s medlemsländer är med i Nato och vice versa. För majoriteten av EU-länderna är Nato den säkerhetspolitiska lösningen. Det talas mycket, men min uppfattning är att inget av de länderna kan tänka sig att i stället välja EU som säkerhetslösning, säger han och fortsätter:

– Jag vill inte använda ordet ”önsketänkande”, för jag vill inte vara nedlåtande. Men kanske är det inte helt realistiskt.

Hur känner du personligen, som socialdemokrat sprungen ur en rörelse med antimilitaristisk historia, inför att Finland eventuellt närmar sig medlemskap i ett av två supermaktsblock?

– Socialdemokraterna är alltid för fred, men vi är också för frihet. Finland har behövt kriga för vår frihet två gånger de senaste 80 åren. S är en solidarisk och internationell rörelse, och jag ser ingen ideologisk orsak som skulle tvinga oss att säga nej till en annan internationell och solidarisk rörelse.

Och Nato är en sådan?

– Jag ser ingen ideologisk konflikt. Finland och Sverige har inte varit neutrala sedan vi gick med i EU. Vi har valt sida, vi är en del av väst. Jag vill ge plats åt analysen, men min uppfattning om Nato är att de försöker se till att det inte finns krig i världen.

Efter intervjun går vi till centralt belägna Esplanadparken för fotografering. Dimitri Qvintus ställer sig framför statyn av den svenskspråkiga nationalskalden Johan Ludvig Runeberg. Han kisar mot solen.

– När det här är över ska jag säga vad jag själv tycker.