Kultur

kommentar

Flickan bakom Akademiens dimridåer

Sture Allén talar med pressen 11 april, i samband med utdelningen av Nordiska rådets pris. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Akademiens ledamöter verkar fortfarande tro att det går att undvika att ta i den centrala frågan om övergrepp. Handlar det om arrogans, eller bara deras oförmåga att tolka verkligheten utifrån ett kvinnligt perspektiv?

Kultur

”Det var ju hon som avskedade oss i stället genom att det var hon som gick. Vi har inte med ett enda ord berört hennes kön. Hur hon knäpper blusen får hon göra som hon vill och så vidare.”

Detta är alltså Sture Alléns (ständig sekreterare 1986-1999) tolkning av de senaste veckornas händelser inom Svenska Akademien som vid tiden för uttalandet kulminerade med Sara Danius avgång och en massiv knytbluskampanj. Alltså hans tolkning av att Svenska Akademiens första kvinnliga sekreterare tvingas bort för att hon har försökt rensa upp i den härva som bland annat inbegriper den så kallade ”kulturprofilens” mångåriga sexuella övergrepp och trakasserier vilka Allén själv underlåtit att agera på – trots att han bevisligen fått kännedom om dem.

I akademiehärvan har det ena försöket att lägga ut dimridåer följt på det andra. Ja, om det faktum att den offentliga diskussionen gång på gång hamnar i stickspår om ledarskapstekniker, läckta Nobelpris, jäv, utträdesprinciper och kungen ska tolkas på det viset. Kanske är det snarare så att alltför många helt enkelt inte uppfattar övergreppen som Akademien har underlättat och indirekt sanktionerat som den centrala frågan – och detta gäller inte bara Sture Allén och Horace Engdahl. Det vimlar av underliga prioriteringar och inskränkt analys i synen på oegentligheterna i den här härvan.

Som av en händelse publicerades i veckan en vitt spridd essä som tar upp övergrepp i relation till konst och #MeToo (Haaretz, 16 April). Utgångspunkten var att efter #MeToo kommer ingen att våga göra en ny adaptation av Vladmir Nabokovs mästerverk Lolita – berättelsen om den medelålders Humbert Humbert som blir besatt av en 12-åring och som för att få tillgång till henne gifter sig med hennes mor.

Beröringsskräcken (den förmodade) med Lolita är en förskräcklig förlust, menar artikelförfattaren Uri Klein eftersom Lolita bär på så många potentiellt intressanta dimensioner om mäns perversioner och fantasier. Men den nyanserade ”maktkampen” mellan en medelålders man och ett av denne man sexualiserat barn, är förstås mindre gångbar idag, analyserar han. Han sätter sitt hopp till en kvinnlig filmskapare.

Jag tror att tolkningen av Lolita i termer av maktkamp, liksom av händelserna inom Akademien, liksom för all del tolkningarna av verkligheten som kommit fram genom #MeToo, är exempel på hur kvinnor på grund av sina erfarenheter ser andra berättelser än män. I Sverige finns det till exempel en författare som gjorde en omtolkning, en inverterad version av Lolita redan år 2010. Darling river: Doloresvariationer kallade hon den. I centrum för romanen står offret för övergreppet: flicksubjektet. Hon som vi i Nabokovs bok bara kan ana oss till bakom berättaren Humberts dimridåer. Hon som borde vara huvudperson även i akademiehärvan. Författare till Darling river är ledamoten på stol nummer 13: Sara Stridsberg.

_______________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

  • #metoo
  • kulturprofilen
  • Sara Stridsberg
  • svenska akademien
  • Vladimir Nabokov

Kultur