Jag kommer till T-centralen i Stockholm för att hjälpa. En bit bröd, ett par varma barnskor, pengar till färjan över till Finland. Och jag ser inte mig själv i dessa människor.
När jag tittar på bilderna från överfulla tågstationer i Ungern, på människor som försöker ta sig genom taggtrådsstängsel, som går på den avstängda motorvägen i Danmark, noga bevakade av polis, så tänker jag: det handlar om någon annan.
Hela min livstid har Europa rest murar mot flyktingarna. De började byggas i samband med befrielsen av de gamla europeiska kolonierna, Algeriet, Angola, Kongo… Handlade det om en rädsla för hämnd? Kanske en oro för att de skulle kräva tillbaka de rikedomar som stals från dem?
Och muren, den har genom åren förstärkts, med Schengenfördrag och Dublinförordningar, med skrivningar om transportörsansvar. Papper efter papper som håller moralen kring muren uppe. Men så dör en treårig pojke, uppspolad på stranden. De säger att han heter Aylan, och trots att så många har dött före honom är han tydligen det offer på Europas altare som behövs. En vändpunkt kommer, rörelsen blir starkare än någonsin förut. Överallt välkomnas flyktingarna.
Men det enda jag kan känna är sorg. Trots att jag borde se möjligheterna, omfamna berättelserna om solidaritet och applådera alla initiativ. Och först tänker jag att jag kanske har problem i min relation, eller att jag är gravid, eller att jag har fått någon hormonrubbning. Jag är villig att erkänna alla problem utom det som är den enkla sanningen. Min kropp minns. Det handlar visst om mig.
Min kropp minns tågresan genom Europa, mammas stora mage, mormors gråa hår. Ankomsten till Sverige, min systers födsel på Danderyds sjukhus. Jag reagerar politiskt på båtarna över Medelhavet, men på bilderna från tågstationen reagerar kroppen. Det hade kunnat vara vi som blev sparkade på, mamma som födde min syster på en tågperrong, mormor som avled av utmattning. Flickan med de stora ögonen som iakttog allt kunde varit jag. Var jag.
Jag skriver det här för att jag är övertygad om känslorna drabbar så väldigt många. Vi demonstrerar, organiserar och motar bort ångesten genom att hjälpa, och trots det förlorar vi slaget mot sorgen och skammen. Men jag tänker att så länge jag vet att vi är fler, att det är normalt och att det går över så är det ingen fara att minnas.
Min sorg över något som hände för länge sen förminskar inte de andras flykt, min sorg drabbar en person som nästan hela livet har levt i fred och frihet, min sorg gör ont, men den är en parantes. Kampen för att riva Europas murar pågår.