Kultur

Flyktens nya ansikte

Illustration: Mya Hang.

Bilden av flyktingen som en lycksökare har använts för att motivera en stram flyktingpolitik. Men när Ryssland invaderade Ukraina bytte nästan samtliga partier flyktingpolitisk riktning. Petter Larsson läser en ny antologi och ser hur olika bilder av flyktingen stöper om politiken.

Kultur

De besegrades trötthet är nästan fysiskt känn­bar i antologin 2015. Till asyl­rättens försvar (Verbal). Där för­fattar ett 30-tal skribenter – från offentliga personer som KG Hammar till forskare, politiker debattörer och folk med egna erfaren­heter av flykt – ett kollektivt bok­slut över flykting­krisen 2015. Här finns några starka texter, men glöden i boken som helhet är begränsad, idéerna få, orden om solidaritet och asyl­rätt känns ibland nästan pliktskyldiga.

Eller om det nu är tidsandan som lurar mig? Kanske är upp­given­heten min egen? Ingenting har ju gått de flykting­vänliga krafternas väg de senaste sju åren. Lagarna har skärpts, signal­politiken blivit ett fyr­verkeri av repression. Den flykting­fientliga linjen stöds av 70 procent av riks­dagen och en majoritet av befolkningen. Inte bara höger­blocket utan också Social­demokraterna för fram idéer som de hämtat från rasist­partiet. Boken hade kunnat vara en sorge­sång över ett för­lorat land, där flykting­rörelsens ideal stämplats som naiva och flykting­fiendernas som realism.

Men mellan pressläggning och publicering invaderar Ryssland Ukraina. En våg av solidaritet sveper över Sverige, precis som den gjorde när syrier och afghaner traskade genom Europa på flykt från talibanerna förtryck, Islamiska statens terror och Assads bombningar.Medmänskligheten finns latent, alltid som en möjlighet, men aldrig som en självklarhet. 2015 dödades den av det politiska etablissemangets kursändring.

Nu är den uppväckt igen.

Som flyktingaktivisten Sanna Vestin skriver i antologin: ”Om politikerna nu lägger förslag som bygger på att flykting­invandringen är ett hot, så behöver det be­mötas med andra bilder av flykting­invandringen, som kan under­minera den förhärskande”.

Det är precis vad de ryska kanonerna gjorde: förändrade den för­härskande bilden av flyktingen.

Plötsligt har vi därför två paradigmatiska flykting­figurer. Den gamla: en ung muslimsk man från Mellanöstern, en lyck­sökare utan flykting­skäl, som lever på bidrag och är misstänkt kriminell och som när som helst kan orsaka samhällets samman­brott. Den nya: en ukrainsk mamma med barn och en katt­bur under armen eller en hund i släp­tåg. Hon är vit, kristen och fiendens fiende. Hon är väl­utbildad, talar engelska och vill inget hellre än att arbeta och är i vilket fall bara här en kort tid innan hon gärna åker hem igen.

Ja, rasismen kokar i bilderna, men uppdelningen känns också igen från social­politikens historia: de skötsamma fattiga mot de oskötsamma; de av yttre omständigheter drabbade, mot dem som får skylla sig själva.

Man hade kunnat tro att dessa båda bilder skulle krocka, vara oförenliga. Men vi lever med båda. Samtidigt som medierna rapporterar om svenskar som öppnar sina hem och kommuner som vill ha minimigolv i stället för maxtak vid flyktingfördelningen, så tävlar partierna i demonisering av de förorter som sedan länge fungerar som kodspråk för just flyktinginvandrare.

Men bilderna inte bara sam­existerar, risken är också uppenbar att de kommer att användas mot varandra.

Vi har redan sett hur den svenska regeringen gång på gång upp­repat att varje omfördelningssystem inom EU måste ta hän­syn till det stora svenska mottagandet 2014–15. Så sent som i mitten av februari, när de ryska stridsvagnarna stod vid gränsen, sade stats­minister Magdalena Andersson apropå den väntande mass­flykten att ”från svensk sida tog vi 2015 större ansvar än något annat land. Här måste andra länder vara med och stötta”.

Hon hade inte hunnit förstå att opinionen hade vänt över en natt och hon använde syrierna som argument mot ukrainarna.

Nu kan det bli tvärtom: i ett läge där flera miljoner ukrainare fått fristad inom EU och myndig­heterna har händerna fulla, blir det dubbelt så viktigt att hålla utomeuropeiska flyktingar borta.

Det pågår redan dag ut och dag in.

Den 8 mars rapporterade tunisiska myndigheter att man funnit 13 döda, varav sex barn, som drunknat i Medelhavet på sin väg mot Italien. Ett par dagar senare, den 11 mars, drev kroatisk polis olagligen tillbaka ett femtiotal personer från Indien, Pakistan och Afghanistan över den bosniska gränsen. Och den 20 april meddelade Staffanstorps kommun att man nu vägrar ta emot årets kvotflyktingar – 36 personer – för att i stället bereda rum för ukrainare.

De ukrainska flyktingarna har just nu en smekmånad, som riskerar att förr eller senare ta slut. Redan har regeringen förberett för att införa samma typ av ID-kontroller som 2016, i syfte att stänga så många ukrainare som möjligt ute. Det vore en signal om att flyktingarna åter är ett hot, och kan få opinionen att vända igen. De konkurrerande bilderna av flyktingarna skulle åter närma sig varandra. Den ukrainska kvinnan skulle mer och mer få den arabiske mannens ansikte.

Men kanske finns just nu en möjlighet till ett slags motsatt förening, så att den goodwill ukrainarna åtnjuter skulle kunna spilla över på andra flyktingar?

När de länder i Öst- och Centraleuropa som tidigare varit de hårdaste motståndarna mot en solidarisk flyktingfördelning nu själva är det största mottagarländerna kan deras hållning till omfördelning mjukas upp. Frågan är om det inte då öppnas en möjlighet att skapa en modell som skulle kunna gälla också andra grupper i framtiden?

På motsvarande sätt borde det opinions­mässiga tövädret kunna leda till förbättringar också på svensk mark. Massflyktsdirektivet ger bara uppehållstillstånd i ett år, endast rätt till grundläggande sjukvård, ingen rätt till svenskundervisning och en dagpenning på 71 kronor.

Precis som 2015 kommer nu tusentals vanliga svenskar att få närkontakt med flyktingarna och bli förfärade över hur villkoren verkligen ser ut. I ett scenario där många ukrainare blir kvar i Sverige under längre tid kan kraven på förbättringar öka. Det är inte svårt att föreställa sig en höst där ministrar vrider sig i våndor när de ska vägra att ge ukrainarna rätt till sfi, när de försöker försvara en dagpenning som inte höjts sedan 90-talet, eller då de argumenterar för att de flyktingar man tagit emot med öppna armar ska leva i de tillfälliga uppehållstillståndens permanenta osäkerhet.

Inget av detta är avgjort. Som Sanna Vestin påpekar i sin text i 2015 så styrs politiken framför allt av vilka verklighets­­bilder den utgår ifrån. Den ukrainska flykting­krisen är i politisk mening ett öppet fält, där det ännu är oklart hur verklighets­bilden ska formuleras och där frågan om vem flyktingen är kan omför­handlas. För det solidariska Sverige är det en ny och oväntad chans.

  • flyktingar
  • flyktingkris
  • flyktingkrisen

Kultur