Äntligen kommer en bra bok om De förenade FNL-grupperna (DFFG), som 1965-1975 bedrev solidaritetsarbete för Sydvietnams nationella befrielsefront (FNL).
Det var till stor del DFFG:s förtjänst att Sveriges utrikespolitik förändrades under 1960- och 1970-talet.
Regeringen avvek från sin tidigare pro-imperialistiska an
passlingslinje och bedrev en alltmer solidarisk och själv-
ständig utrikespolitik.
Det gick inte av sig själv. De första FNL-demonstrationerna 1965 slogs ner av polis. Men FNL:arna lät sig inte provoceras utan fortsatte demonstrera fredligt. Till slut var de så många att polisen inte kunde göra något.
Något politiskt stöd hos arbetarrörelsen och den etablerade vänstern hade de inte. 1965 tyckte det gamla kommunistpartiet (blivande VPK) att det var alldeles för radikalt att kräva att USA skulle lämna Vietnam. Socialdemokraterna och VPK drev istället en egen Vietnam-kommitté som krävde ett mer allmänt ”fred i Vietnam” istället för ”USA ut ur Vietnam”. (För hur skulle USA bara kunna lämna Vietnam? Det skulle bli kaos och elände? Dessutom var det väl aldrig ens fel när två träter?).
Men redan sju år senare, 1972, samarrangerade DFFG, VPK, socialdemokraterna och det maoistiska KFML ett gemensamt första maj-möte. På Norra bantorget i Stockholm samlades 50.000 människor under parollen ”USA ut ur Indokina”. Samma år slöt alla riksdagens partier, alltså även moderaterna, upp bakom ett upprop i protest mot bombningarna av Hanoi.
Den vänstervåg som präglade 1970-talet bestod inte så mycket i att vänsterpartier fick ökat stöd. Utan snarare i att samtliga etablerade partier, från vpk till moderaterna drevs åt vänster. Av ett starkt opinionstryck underifrån. Nu när den svenska utrikespolitiken svängt om igen, är historien om hur det gick till viktigare än någonsin.
DFFG använde sig av det man kallade enhetsfrontstaktiken. Kring rörelsens program skulle människor från i princip alla politiska läger kunna samlas. När FNL-rörelsen växt sig tillräckligt stark fick man många medlemmar från centerpartiets och folkpartiets ungdomsförbund.
Efter USA:s invasion av Kambodja 1970 utökades kampen till att gälla frihet för hela Indokina (Vietnam, Laos och Kambodja).
Även om DFFG koncentrerade sig på Indokina så tog organisationen även principiella uttalanden mot den sovjetiska imperialismen. Detta ledde till konflikt med den sovjetvänliga vänstern men var en förutsättning för att få en folklig förankring.
Flera utbrytningar från ”vänster” gjordes. 1968 var det stollarna i rebellrörelsen. 1970-71 var det dels trotskisterna i RMF (senare KAF, numera SP) och dels med KFML(r) (senare KPML(r), numera KP). Gemensamt för trotskister och (r):are var att de motsatte sig enhetsfrontstaktiken och tyckte att det var småborgerligt med antiimperalistiskt solidaritetsarbete.
På kort sikt var splittringarna förödande för DFFG. Men på lång sikt var de nödvändiga för att bryta med den allra mest förlamande sekterismen.
Det behövs någon som står upp och säger att FNL-arna (trots en väldig massa fel och brister) faktiskt hade rätt. Att det som idag kallas fredsrörelse och antiimperialister borde lära av FNL-rörelsen och bygga upp något ordentligt istället för att tramsa sig i verklighetsfrämmande sekter.
Åke Kilanders bok är en bra introduktion till lärdomarna från FNL-rörelsen. Det är en tjock bok på över 440 sidor. Men de många bilderna och faktarutorna gör att den aldrig blir långtråkig. En stor del av materialet är korta intervjuer med gamla FNL:are. Den saknar mer ingående analyser och har till viss del karaktären av trevlig klippbok för nostalgiska gamla aktivister.
Det bästa med den är att den inte innehåller några ursäkter. De FNL-aktivister som intervjuas verkar snarast vara stolta. Och de har de all rätt att vara.
