I februari stod jag i snålblåsten i Auschwitz-Birkenau. Där gaskamrarna en gång stått finns ett monument med inskriptioner på nitton språk. ”Låt detta för alltid vara ett förtvivlans rop och en varning till mänskligheten”, står det. Bland de sista vittnen som överlevt Förintelsen är uppmaningen snarlik: glöm aldrig.
Men hur gör vi för att inte glömma? Hur kan vi översätta denna till synes obegripliga händelse till samtid, till ett historiskt, kausalt narrativ?
Otroligt sent omsider läser jag ett halvår senare den sedan i våras avlidne Sven Lindqvists essäbok Utrota varenda jävel. Det som blivit intellektuellt allmängods om hur folkmorden är den gemensamma nämnaren i västeuropeiska herravälden, om hur den brutalt dödliga kolonialismen är helt avhängig den europeiska identiteten. Lindqvist menar att det var ur dessa idéer Hitlers vision om sitt tredje rike uppstod, ur denna blodiga mylla hans egna effektiviserade varianter av den västerländska utrotningen av andra folkslag växte. Han följer historiens röda tråd i översättningen från kolonialismens begynnelse till 1900-talets övergrepp. Kopplar samman folkmorden.
Den första september har det gått 80 år sedan andra världskriget inleddes. Men att sätta andra världskriget och Förintelsen i relation till andra folkmord har inte alltid skett ostraffat. När Miljöpartiets Åsa Romson för några år sedan gjorde rubriker efter att ha jämfört flyktingdöden på Medelhavet med Auschwitz lät kritiken inte vänta på sig. Auschwitz är givetvis helt eget i sitt alldeles fruktansvärda slag. Men utan att sättas in i perspektiv, utan att ställas jämsides pågående politiska händelser, hur ska man då se samtiden för vad den är, i ljuset av historien? Hur ska vi komma åt de krafter som ligger latenta bakom Auschwitz, dess föregångare och efterträdare, om vi ser det som en isolerad anomali i den europeiska historien?
Den röda tråd som Lindqvist pekar ut kan förslagsvis följas till fascistisk europeisk flyktingpolitik, USA:s ockupation av Irak, utvinningen av resurser så väl hemmavid som annanstans, oljebolagens framfart i Somalia och Sudan och till dem som vill ha undan, stänga ute och förinta människor för att deras ras (kultur) blockerar den västerländska demokratin på export.
Egentligen överallt där människor står i vägen för fortsatt exploatering och annektering av mark – inte sällan i den globala marknadens namn – tycks det europeiska våldets kontinuitet följa samma formel. Utrota varenda jävel.