Folkets makt ökar – då ser högern problem

Utrikes

I Santiago de Chile finns opinionsundersökningsinstitutet Latinobarómetro, som sedan 1995 undersöker inställningen till demokrati i alla latinamerikanska länder (utom Kuba där de inte släpps in). Det är ett av världens största opinionsundersökningsinstitut och finansieras av bland annat Amerikanska staternas organisation (OAS), USA, Spanien och svenska Sida. Varje år släpper de en tegelstensrapport med detaljerade undersökningar från de olika länderna.
Latinobarómetro-rapporten från 2007 bekräftar vad alla de senaste årens undersökningar visat. Två länder ligger i särklass i nästan alla kategorier: Uruguay och Venezuela. I Uruguay uppger 66 procent att de är nöjda med sitt lands demokratiska system, i Venezuela 59 procent. Snittet för hela Latinamerika är 38 procent.

Uruguay och Venezuela är bland de länder där befolkningen anser att det finns ett starkt skydd för yttrandefriheten i landet (76 respektive 65 procent – snittet för Latinamerika är 55 procent).
Venezuela är överlägset det land där flest anser att total likhet inför lagen råder (38 procent, snittet för Latinamerika är 22 procent) och att fördelningen av landets rikedomar är rättvis (55 procent – snittet för Latinamerika är 21 procent).
Venezuela är ett av de länder där flest (67 procent) anser att demokrati är det bästa politiska systemet (snittet för Latinamerika är 54 procent). Bland Venezuelas ”färgade” (mestiser och mulatter) anser 83 procent att demokrati är det bästa politiska systemet. Bland de ”vita” är det endast 63 procent.
Samtidigt har stödet för marknadsekonomin minskat kraftigt. Över hela kontinenten (från 66 procent 1998 till 52 procent 2007), men allra mest dramatiskt i Venezuela (från 68 procent 1998 till 49 procent 2007).
Marta Lagos, som är chef för Latinobarómetro, är inte förvånad över att Venezuela ligger så bra till i undersökningen:
– Venezuela har genomgått en kulturell revolution under Hugo Chávez. Tidigare hade man ett tvåpartisystem, en oligarki där en liten elit styrde landet och majoriteten var uteslutna från det egentliga medborgarskapet. Vad Chávez har gjort är att göra jämlika medborgare av alla venezuelaner, så att även de fattiga kan känna sig representerade, säger hon.
– Som utbildningsreformerna till exempel. Jag tycker själv att de är helt galna, påpekar hon och suckar:
– Vem som helst får gå i skolan, sedan får man betyg oavsett om man klarar det eller inte. Men det går inte att komma ifrån att det är reformer som har gett de fattiga självkänsla. Om jag var venezuelan skulle jag också tycka att jag äntligen fått en regering som arbetar för mig.
Att de svenska högerpartierna inte gillar den politiska utvecklingen i Latinamerika är givet. ”Situationen i Venezuela blir alltmer diktaturlik” skriver Ewa Björling, moderat ledamot av utrikesnämnden och numera handelsminister, i Upsala Nya Tidning 14/7 2007.
Moderate EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark berättar på sin hemsida (24/4 2007) om hur han träffat den ”demokratiska rörelsens ledare i Venezuela Julio Borges” från högerpartiet Primero Justicia (som stödde militärkuppen 2002): ”för att skapa engagemang mot det förtryck som idag utvecklas i Venezuela under vänsterns paradfigur Chavéz. Det är ett nytt Kuba som växer fram och med samma ansvarslösa sätt att använda sig av landets rikedomar.”

Moderaterna ingår i den konservativa internationalen International Democrat Union (IDU). Bland de latinamerikanska medlemspartierna finns några av kontinentens obehagligaste och mest antidemokratiska sammanslutningar, de två chilenska partierna Union Democrática Independiente och Renovación Nacionál – som båda hyllar Pinochet-diktaturen, den gamla militärdiktatorn Hugo Banzers parti Acción Demócrata Nacionalista från Bolivia och det gamla dödsskvadronpartiet Arena från El Salvador.
Folkpartiets ungdomsorganisation, det så kallade Liberala ungdomsförbundet (Luf), driver samarbetsprojektet Youth Initiative for Democracy in Latin America tillsammans med Nederländernas Jonge Democraten och ett par latinamerikanska organisationer.
Från Venezuela deltar Centro para una Democracia Moderna y Solidaria (Centrum för en modern och solidarisk demokrati), CDMS, som står den katolska högern nära och som öppet hyllar 2002 års militärkupp. Samarbetet finansieras med svenska skattepengar genom Ungdomsstyrelsen. Förbundssekreteraren för CDMS, Eduardo Delgado, intervjuades om det svenskstödda projektet i tidningen Miscelaneas (11/1 2006). Delgado, som även är medlem i katolska högerpartiet Copei, berättar att CDMS är emot regeringen eftersom denna vill ”förstöra det kristna budskapet”. I samma intervju kallar han kuppdagen 11 april 2002 “en dag av stor glädje”.

I november 2005 bjöd Liberala ungdomsförbundet in Colombias ambassadör till ett offentligt möte i riksdagshuset. På sin hemsida (17/11 2005) förklarade förbundet intresset för Colombia med att ”kommunismen utgör fortfarande ett hot i många latinamerikanska länder och därför är det viktigt att upprätthålla balansen”.
Och visst upprätthålls balansen i Colombia. Enligt Amnesty international skedde 2.750 politiska mord eller ”försvinnanden” mellan 2002 och 2005. Under de senaste 20 har åren har minst 3.000 vänsterpolitiker mördats. Däribland två presidentkandidater.
I maj 2006 besökte Liberala ungdomsförbundet sina meningsfränder i Colombia. De fick träffa den colombianske försvarsministern som ”höll ett inspirerande tal”, enligt den resedagbok som Luf publicerat på sin hemsida. De deltog också i det colombianska presidentvalet som valobservatörer: ”Valdagen inleddes med en pampig ceremoni på Plaza Bolivar där vi var bland de inbjudna gästerna och efter det fick vi möjlighet att se Uribe och hans familj rösta.”
Sedan deltog man i valvakan, där Alvaro Uribe höll sitt segertal. För vann gjorde han förstås. Det är svårt att förlora ett val när oppositionspolitikerna systematiskt mördas.
Enligt fackföreningsinternationalen ICFTU (som svenska LO, TCO och Saco tillhör) är Colombia också världens farligaste land för fackligt aktiva. Under 2006 mördades 78 fackliga aktivister av paramilitära grupper, nära lierade med den colombianska armén.

”Stöd Chiquita” uppmanar Jacob Lundberg, styrelseledamot i Moderata ungdomsförbundets västerbottensdistrikt, på sin blogg (11/6 2007). Detta efter att bananföretaget Chiquita stämts i domstol i USA, för att ha finansierat paramilitära högerterrorister (Chiquita fälldes senare och fick böta 25 miljoner dollar). Han skriver: ”Chiquita förtjänar allt stöd i detta mål. Företaget har gjort mycket gott i Latinamerika, trots samarbete med facket, och bör berömmas i stället för att kritiseras.”
Det är enkelt att konstatera att moderaterna och folkpartiet inte är diktaturanhängare på hemmaplan. De bedriver en på många sätt usel politik men de har inte försökt förbjuda några partier och de hyr inte in paramilitära terrorister för att bekämpa sina meningsmotståndare. Men när det gäller Latinamerika har den svenska högern en demokratisyn som inte hör hemma i detta århundrade. Ha detta i åtanke nästa gång ni hör en folkpartistisk eller moderat politiker fördöma Venezuela.
Trots att Marta Lagos på Latinobarómetro är ganska skeptiskt inställd till de flesta vänsterregeringarna i Latinamerika, så tror hon att den senaste tidens utveckling varit oundviklig.
– Man kan inte ha en spanskspråkig president i ett land där majoriteten inte har spanska som modersmål. Evo Morales är inte den indian jag skulle vilja ha, men han är en naturlig representant för bolivianerna.
– Jag var i Ecuador under presidentvalet 2006 och hörde hur de rika använde en rent rasistisk retorik. De sade: Passa er, för en indian håller på att ta över. Men de som inte är vita är ju i majoritet i Ecuador och de ville ha Rafael Correa, som visserligen inte är indian men som i alla fall är mestis och inte helvit som alla de andra politikerna. Tidigare var de alltid de vita som styrde. Nu håller ursprungsbefolkningen på att ta tillbaka sin kontinent.

Men rösträtten har funnits ett bra tag. Varför är det först nu som indianer och fattiga röstar fram sina egna presidenter? Marta Lagos menar att globaliseringen och informationssamhället inneburit att länderna i Latinamerika påverkar varandra ännu mer än tidigare:
– Latinamerika är som ett fönster där alla tittar på varandra, på internet och på tv. För 15-20 år sedan var det inga indianer som förstod att använda demokratin som ett verktyg för att slåss med. Man insåg inte att man kunde förändra samhället.
– Men nu har det uppstått ett slags dominoeffekt. Folk ser att det går att tvinga bort en president i ett land. Då tänker de att vi kan göra likadant. De är som barn, säger hon och skrattar.
– Du vet hur barn är. De lär sig genom att härma. Det är så folk i Latinamerika är. Förr hade en president smekmånad i ett år, nu går man omedelbart ut på gatorna och protesterar om han inte uppfyller vallöftena.
Lite uppgivet säger hon:
– Men vet du, jag tror inte att det hjälper. Ju mer folk får, desto mer kommer de att vilja ha. Latinamerika kommer aldrig mer att bli sig likt.