För millennials är folkhemmet en vinylspelare. Den är bortglömd, dammig och står på vinden. Om man tillhör de nostalgiska går det att när som helst hämta den för att spela en låt, för andra svenskar har den hamnat i soprummet när de anammat den fria marknadens ideologi. Detta är inte utan problematik. För enkelhetens skull liknar vissa folkhemmet med en uppfinnare, Per Albin, eller en apparatur som kan gå sönder eller blir föråldrad. I stället borde man skildra en gemenskap, en politisk strävan, en modell för ett socioekonomiskt experiment, som kanske blev ett fenomen, om man vill driva den tesen. Lika bristfälligt är det att låta en karaktär i en bok, Lena Anderssons nya Sveas son, bli en allegori för folkhemmet, eller ”det mentala folkhemmet”, som författaren sa i en intervju med Malou von Sivers i programmet Efter tio (20/4, 2018).
Författarinnan borde inte träda in i sällskapet av gelikar som i populärkulturen gett folkhemmet en simpel definition eller vara den som antyder att det en gång fanns ett recept som socialdemokratiska ledare bara kokade ihop. I stället var folkhemmet en formula för kollektivet som idé och en stark stat. Det är tafatt att säga att denna skulle vara auktoritär och att skrämma unga med DDR-liknelser, när det handlade om ett tänkande som genomsyrade Sverige, att känna ansvar och vara synkroniserad med sina medmänniskor.
Enligt Andersson var folkhemmet fridfullt och det skulle räcka att vara ”vanlig”. Hon vill ge sken av att jantelagen vilade över radhusen, miljonkomplexen och villorna. Gudarna hade förklarats döda i Nietzsche-anda och gemenskapen (låt oss inte förvirra millennials med ordet solidaritet), ledde till att idrotten och inte livspusslet upptog befolkningen. Det är många som i romanform ironiserat över den medelmåttiga Svensson, i Anderssons bok blir karaktären Ragnar en sorts fånge i sitt ”folkhemspsyke”; han är nöjd, rädd för att misslyckas och därför vill han inte satsa på att göra karriär och bli arkitekt.
När moralkompassen gått förlorad och ocker blir en stor del av inkomsterna, märker homo sapiens likt andra däggdjur att konkurrens är ett beteende som belönas och känner sig intvingad i en vinstmaximerande bur
Det finns sanningar i Andersson generalisering av folkhemmet. Till exempel att det var Socialdemokraternas stora projekt och dess stora dilemma. Andersson tillhör en intellektuell elit men är apart som stoiker och till viss förvåning överförtjust i idrott. Därför valde hon säkerligen olyckligt att i en Babel-intervju beskriva det som händer med individer som närts av en lyckad välfärdsmodell med en fotbollsmatch; ”när folkhemmet fungerar driver den folket i armarna på motståndaren”.
Ingen betvivlar att humankapitalet och levnadsstandarden ökade när folkhemmets maskineri var oljat och smort, när skatteintäkterna var avsevärda, inte bara på grund av den dåvarande statliga portföljen utan för att skattesatserna var betydligt högre än i dag.
Begreppet klassresa är förrädiskt till sin natur om vi förstår Immanuel Kant som menade att vi människor aldrig kan nå fram till omedelbar kunskap om den verklighet vi lever i. I den bästa av världar behöver ingen medborgare göra en klassresa, verkligen inte i ett folkhem där man byggt upp en trygg välfärdsstat; här finns inte segregerade förorter, inga gränskontroller och klyftor för att förmögenhetskoncentration planats ut. Detta hade de som styrde staten lyckats åstadkomma med en progressiv fördelningspolitik, den har spelat en avgörande roll för att eliminera ojämlikheten som inte är ett naturligt samhällstillstånd. Slutar man abrupt att bedriva en aktiv fördelningspolitik, vilket skett i Sverige, kan det te sig som att politiker inte representerar den klass de borde tjäna och att riskkapitalisternas spekulationsvinster förför de som vill göra revolt mot sina föräldrar, trots att de närts av folkhemmet.
Vem kan säga att samhällsvarelserna då, och vi i dag, inte gärna velat leva kvar i folkhemmet och att de och vi skulle skämmas för projektet, som Lena Andersson vill få oss att tro? Det är inte en framåtrörelse och en liberal strävan som fått folket att vänja sig vid individualismen. I stället är det kapitalismens metamorfos och den tekniska utvecklingen som förändrat och transformerat förhållandena. Successivt har det lett till att människans beteende i grund och botten förändrats. Vi lever i en värld som är uppbyggd av binära tal, vilka endast kan existera när de flestas medvetanden inte kan begripa eller greppa sifferhärden, i det ligger samhällsförändringens hemlighet i dag.
I samma stund som människan blir skuldsatt, ändras hennes tänkande och utan skyddsnät måste hon fäktas mot sina samhällsmedmänniskor. När moralkompassen gått förlorad och ocker blir en stor del av inkomsterna, märker homo sapiens likt andra däggdjur att konkurrens är ett beteende som belönas och känner sig intvingad i en vinstmaximerande bur. Då blir den ständiga tillväxten primär på bekostnad av planetens knappa resurser. Nedmonteringen av välfärdsstaten är en förbannelse som vilar över människan. Ayn Rand sätter anarkistiska griller i huvudet på många som haft och har inflytande över statsmakterna, låt inte Lena Andersson kasta en skugga över folkhemmet som i stället behöver första hjälpen och moderniseras för att inte Homo economicus á la Laissez-Faire ska slakta resterna av välfärdsstaten.
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.
