Nyheter/Opinion 01 juni, 2019

”För att förändra samhället måste Vänsterpartiet förändras”

Vänsterpartiets framtidskomission ska leda arbetet med att förändra partiet.”Hur bygger vi en berättelse om ett vänsterprojekt som fler kan identifiera sig med än idag?” skriver de i dag.

Syftet som vi har är inte att skriva en valanalys – det är helt enkelt inte framtidskommissionens uppgift. Vi som fått uppdraget att leda arbetet med att utveckla Vänsterpartiets politiska strategi och organisation vill bidra till att bredda diskussionen om vad Vänsterpartiet kan vara.

Efter en lång period med motgångar fick Vänsterpartiet i samband med förra årets val ett ökat förtroende. I EU-valet lyckades vi inte lika bra, även om resultatet innebar en liten ökning. Som enskilda medlemmar och delaktiga i valkampanjerna på olika nivåer har vi förstås åsikter, men som framtidskommission har vi ännu ingen gemensam uppfattning. Det som står helt klart är att den kraftfulla högerorienteringen vi ser i samhället inte kommer att kunna stoppas med en quick fix i samband med en valkampanj. Ska vänstern växa så mycket som det krävs måste vi ändra hela dagordningen.

 

Ska vi vända utvecklingen behöver vi tillsammans utforma ett delvis nytt vänsterprojekt som sträcker sig längre än enskilda valrörelser. Samtidigt behövs en konkret strategi som möjliggör tydliga målsättningar kring det som ska göras. I delar av landet har vi stora organisatoriska utmaningar när det gäller exempelvis att mobilisera folk till kampanjarbetet, men vi har också på många ställen genomfört två lyckade valrörelser. Vänsterpartiet har fler medlemmar, en starkare partiorganisation nationellt och bättre resurser till själva partiarbetet. Samtidigt växer högern och extremhögern i hela Europa. För att vi ska kunna förändra samhället måste alltså långt fler än i dag vara vänster, och helst vara beredda att agera i smått och stort utifrån den identiteten.
Frågor om ekonomisk omfördelning utgör inte ramen för det politiska samtalet längre. Den ojämlika fördelningen av resurser som pågått under decennier har banat väg för dagens situation.

Vänster och höger tillskrivs inte samma betydelse som tidigare. Istället är det svepande debatter på den så kallade GAL-TAN-skalan som dominerar. Vi har en enormt viktig roll att spela genom att fortsätta visa att vi har de feministiska förslagen och att vi står upp mot rasismen. Där andra partier försöker flörta med fascistiska krafter ska vi stå stadigt fast.

Men debatten i dag stannar ofta på en ytlig nivå och att till exempel en högerpolitik på arbetsmarknaden bidrar till ökad ojämställdhet och diskriminering är inget som högern måste stå till svars för. Inte heller tydliggörs faktumet att enorma skattesänkningar för rika personer i storstäderna genomförs istället för satsningar på klimatinvesteringar som kan skapa jobb på glesbygden. Istället blir det en diskussion om fula eller fina värderingar, för eller mot bilen – något som blir en social markör snarare än en åsikt om energipolitiken eller investeringar i transportsystemet. När antirasism reduceras till att vara emot SD är det fullt begripligt att vissa röstar på exempelvis Centern för de är ett ”grönt” parti som är mot rasismen. För att lyckas få en annan diskussion än dagens räcker det inte med ett hitta rätt fråga eller ställningstagande, utan ett långsiktigt arbete för att förskjuta samtalet till vänster krävs.

 

Det enda sättet att öka stödet för vänsterpolitik är att få stöd av fler väljargrupper än idag. Annars blir det, i bästa fall, ett nollsummespel. Om fler röster för oss innebär minskat stöd till S och MP kommer högern och SD fortsätta att dominera. Trots att vi gick fram i valet 2018 har vårt inflytande över den parlamentariska politiska utvecklingen kraftigt begränsats. Spelplanen har ändrats och vi har idag en S-regering som kommer att föra i allt väsentligt en högerpolitik. Många får det sämre och klyftorna kommer att fortsätta öka. Med det ökar dels otryggheten, oron för att tappa sin plats i samhället, dels skillnaderna i vad man läser, vilka man ser runt sig, vad som ger status eller går att samlas kring. Grogrunden för högerextremismen kommer alltså att späs på ytterligare. Hur kan vi trots detta lyckas bli ett alternativ?

 

För att förändra samhället måste Vänsterpartiet förändras. Nu är valspurtandet över för – vad vi vet idag – tre år framåt och vi kan ägna oss helt åt arbetet med att leda Sveriges enda vänsteralternativ. Vänsterpartiets väljarstöd är starkt i storstäderna, men i bruksorter och i glesbygd ser det inte lika bra ut. Det som tidigare var S- och V-fästen har på flera håll blivit tydliga SD-fästen. På andra platser, bland annat i vissa storstadsförorter, har vi ryckt fram där S tidigare varit helt dominerande. Vi ser alltså ett mer uppdelat och polariserat väljarstöd. Succévalet 1998 när Vänsterpartiet fick 12 procent hade S trots vår framgång 10 procent mer än idag. Vårt väljarstöd var också långt mer jämnt fördelat mellan stad och land tidigare. Ett exempel är att vi i Stockholms stad till och med fick ett starkare stöd i förra årets riksdagsval än vad vi fick 1998.  Men Vänsterpartiet är ju mer än parlamentariska uppdrag. Vi har en rörelse att bygga och massa nya medlemmar att ta hand om, utbilda och lära oss av.

 

En del av framtidskommissionens arbete handlar om att samla in information, åsikter och kunskaper från medlemmar i Vänsterpartiet och även andra organisationer som vi kan lära oss av. Målet är att bygga ett starkare parti både politiskt och organisatoriskt. Det som står klart redan är att partiet fungerar väldigt olika i olika delar av landet. Förutsättningarna för att föra ut en gemensam politik ser olika ut. Om vi kan lära oss av varandra och få så bred kunskap som möjligt så har vi större möjligheter att förändras till det bättre. Därför behöver vi veta vad våra medlemmar vet och vad de tycker. Medlemsenkäten har redan genomförts och vi håller på att analysera den informationen. I övrigt har vi börjat intervjua en del personer och det är en process som vi tror kommer ge många insikter.

Nu öppnar vi för att debatten och diskussionen ska breddas ut i hela partiet. Vi vet att det är många som har åsikter om vad vi borde göra som parti. Dela med er av det! Hur bygger vi en berättelse om ett vänsterprojekt som fler kan identifiera sig med än idag? Som kan engagera fler och mer? Det vill vi nu börja diskutera. Genom debattinlägg, enkäter, intervjuer och möten runt om i landet kommer vi som framtidskommission att göra det. Vi har på intet sätt en färdig analys, utan vill genom ett gediget öppet arbete tillsammans med medlemmar i distrikt och partiföreningar ta fram förslag som kan leda till viktiga beslut i samband med kongressen 2020. Framtidskommissionen välkomnar en bred debatt som kan stärka vår organisation och politiska strategi för att växa som parti och göra det som är vår uppgift: förändra samhället till det bättre.

Linda Fleetwood

Katja Ollila

Aron Etzler

Emma-Lina Johansson

Hanna Klang

Lorena Delgado Varas

Samuel Gonzales

Ali Esbati

Ida Gabrielsson
Vänsterpartiets framtidskommission

 

 

Inrikes 13 maj, 2025

Räknefel gör bostadsbristen svårlöst: ”Katastrof”

Bra kommunal bostads-planering börjar med att kommunerna får bättre och tydligare bostadsstatistik, menar Hyresgästföreningen. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

En ny rapport från Hyresgästföreningen menar att bostadsbristen konsekvent mäts med fel måttstockar av den ansvariga myndigheten Boverket. I centrum står frågan om vad statistiken egentligen mäter – och för vem.

”Bostadsbrist har blivit ett permanent tillstånd i städer runt om i Europa, såväl som i Sverige”, inleds Hyresgästföreningens rapport ”Räkna med bostadsbrist”.

”Vi verkar aldrig bygga nog mycket av det folk vill bo i, där folk vill bo.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 13 maj, 2025

På jakt efter Che Guevara i en gondol

Den 89-åriga arkitekten Norman Foster låter besökarna spegla sig i kanalvattnet, samt i mobilens selfielins. Foto: Leonidas Aretakis.

I Venedig minglar bhutanesiska frihandelsmunkar med västerländska arkitekter med samhällspatos. Men går det verkligen att rädda planeten i samarbete med Rolex?

Trots att det hänger luftkonditioneringslådor i taket är rummet tryckande varmt. De flesta är ur funktion, men vissa surrar utan att fläkta. Vattenytan i de spegelsvarta bassängerna ligger 70 centimeter över golvet, vilket vi får veta är den förväntade havsnivån i Venedig vid århundradets slut.

Verket, ”The third paradise perspective”, finns i det första officiella utställningsrummet på stadens arkitekturbiennal, och därmed är också tonen satt. Det fångar den rosslande teknologi som får haven att stiga – men kanske också något som den franska marxisten Régis Debray skrev om stadens besökare i den stränga essäboken Against Venice:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 12 maj, 2025

Flamman firar femtusen

Nyliberalen Mattias Svensson blir Flammans femtusende prenumerant. Foto: Timbro.

För första gången sedan 1970-talet är Flamman fler än 5 000 prenumeranter.

Grattis till Mattias Svensson, nyliberal Timbroveteran och ledarskribent i Svenska Dagbladet, som precis blivit vår femtusende prenumerant.

Välkommen! Varför började du prenumerera?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Nyheter 12 maj, 2025

Majblomman vill se gratis busskort för barn

Majblomman grundades 1907 för att ”arbeta för en barndom fri från fattigdom”. Foto: Majblomman.

Kollektivtrafiken utgör en stor börda på barns och ungas ekonomi, enligt föreningen Majblomman. Att göra den gratis kvälls- och helgtid hade kostat knappt 600 miljoner om året – fem gånger mindre än dagens bensinskattesänkningar.

För de allra flesta är Majblomman den lilla knappnål som säljs av kvarterets skolbarn några veckor varje vår. Men för Åse Henell, generalsekreterare för den 118 år gamla föreningen, betyder den mer än så. Majblomman grundades för att motarbeta barnfattigdom, och varje år får de 500 lokalföreningarna runtom i landet in omkring 40 000 ansökningar om ekonomiskt stöd, berättar hon.

– Det kan vara allt från vinterjackor och skor till terminsavgifter, men de senaste åren har vi sett allt fler ansökningar om kollektivtrafik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 12 maj, 2025

Underskottet i Gävleborgs regionbudget är fyra gånger större per invånare än i Stockholm. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Allt jag hade var ett sms från en kollega: ”Ring mig. Din pappa är på akuten.”

Jag kastade mig på tåget till Gävle. Det tog mig åtta timmar att hitta honom. Varken 1177, akutmottagningen han tagits till eller sjukhuset han sedan blev förflyttad till visste var han var så jag bestämde mig för att själv leta rätt på honom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 11 maj, 2025

Venedig var världens första ”House of Glow”

Nicole Kidman tog smalhetsidealet till nivå på Golden globegalan tidigare i år Foto: Jordan Strauss/AP.

Utställningen ”Corpi moderni” ser dagens kroppsmaximering genom den italienska renässansens mästerverk.

Den skimrande huden smiter tajt om skelettet under den vita klänningen. Hon ser övermänskligt transparent ut, nästan som att hon svävar. När Bianca Ingrosso låter sig fotograferas på Ellegalan förstår jag att Sveriges främsta nepobaby har tagit sig till nästa nivå av humanoid. Den enda reklamtavlan som behövs för öppningen av varuhuset House of Glow som ska äga rum några dagar senare.

Idealet för dagen, en kombination av helgonlik anorexi och excesser av hudvård och avancerade kirurgiska ingrepp, är oemotståndligt eftersom vi tycks programmerade att förväxla skönhet med godhet. På denna olymp tävlar inte bara de unga som Ariana Grande eller de koreanska stjärnorna i Blackpink, utan medelålders kvinnor som 62-åriga Demi Moore som syntes på en gala med repsmala armar och Nicole Kidman (56) syns nästan inte längre när hon står i profil.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 11 maj, 2025

Supa, ligga, dö i 30-talets Berlin

Irmgard Keun (1905–1982) var både alkoholiserad och hemlös under perioder. Skrivandet var allt för henne. Foto: Lind & co.

Med en blick för barnperspektivet lyckades Irmgard Keun beskriva erfarenhet av att vara ung på flykt.

I en lägenhet i Berlin sitter en blind man i väntan på att placeras på ett hem för krigsinvalider. Det han vet om världen utanför får han reda på genom sin unga granne Doris. I Konstsilkesflickan från 1932 befinner vi oss i skarven mellan 1920- och 30-tal och Berlin har genomgått drastiska förändringar sedan krigets slut. Jäms med ständiga politiska gatustrider, inflation och fattigdom har staden växt till en glittrande metropol, ett Berlin som den blinde mannen själv aldrig kunnat ta del av. Här finns nu hundratals biografer och storslagna danspalats. Kabaréformatet har förvandlat staden till världens queera centrum, bara för lesbiska finns uppåt 90 barer att välja mellan. På Institutet för sexualvetenskap studerar sexologen Magnus Hirschfeldt människans sexuella liv och genomför den första könsbekröftande operationen. På Romanisches Café trängs författarna, kulturarbetarna och skådespelarna. Det är till den gemenskapen 18-åriga Doris söker sig och tar sig fram med ambitioner och självförtroende. Hon går in på caféet och sveper med blicken, berättar sedan för grannen vad hon sett:

”Den litterära eliten är något enormt flitig med kaffe och schack och prat och en massa andlighet och så, eftersom den inte vill låta sig själv märka att den är lat. Och där är en del flickor som är jättesäkra på sig själva […] de flesta av eliten är alldeles vilda på att få komma ut i tryck.”

På senare tid har många texter återkommit till den här tiden. Nyligen återutgav Modernista Hans Falladas Hur ska det gå för Pinnebergs från 1932 om ett strävsamt par och deras kamp för att behålla värdigheten i en tid av ekonomiskt kaos och Uwe Wittstock satte ljuset på de intellektuellas öden under republikens sista dagar i Februari 33, litteraturens vinter. I ambitionen att fånga det säregna i Berlins beryktade 1920- och tidiga 30-tal i sin samtid har nog ingen kommit närmare än Irmgard Keun. I Konstsilkesflickan från 1931 skriver hon Doris som kommer till Berlin från Köln med drömmen om att slå sig fram inom teatern. Hon är trött på att slita, hon ska bli en stjärna och hon skriver:

”Fast jag tänker inte skriva dagbok, alltså – sånt är ju barnsligt för en ung dam som är arton år fyllda och hur vuxen som helst i alla avseenden. Så jag tänker skriva som om jag beskrev en film, för det är så mitt liv är och kommer att bli mer och mer.”

Doris är urtypen för ”den nya kvinnan”– ung, frigjord och självmedveten, hon jobbar på kontor på dagarna och dansar på nätterna. Men Keun klär också av en Weimarrepublikens vanligaste mytbildningar och beskriver hur kvinnornas frihet begränsas även i den nya tiden: steget till fattigdom är en utebliven lön bort och det säkraste alternativet till hungern är prostitutionen.

Konstsilkesflickan är fortfarande 95 år senare den roman som bäst beskriver livet i Berlin för unga kvinnor under Weimarrepublikens sista år. De stora idéerna och det politiska kaoset anas men Keun släpper aldrig fokuset på huvudpersonen. Drömmarna, slitet, fattigdomen och glamouren lever sida vid sida i Doris värld – i pälsen hon stjäl från en berömd skådespelerska kan arbetarflickan i alla fall klä sig i en känsla av framgång. När pengarna inte räcker till klänningar av silke räcker de i alla fall till konstsilke, en känsla av lyx så god som någon. 

Keun placerar läsaren mitt i Doris virvlande ström av tankar, hennes fasa inför lönearbete och sexuella förbindelser som slutar lika snabbt som de påbörjas. Allt i en för sin tid unik stil som fick kritiker att kalla boken  naiv. Andra, som den briljanta författaren och publicisten Kurt Tucholsky, såg något nytt i Keuns sätt att beskriva sina karaktärers känsloliv och menade att hon skrev på ett ”kvinnligt Heinrich Mann-sätt”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 10 maj, 2025

Solidarisk dikt som tappar och fångar

Äpplen har fem rum i sitt kärnhus, precis som antalet delar i Erik Lindman Matas nya bok. Foto: Carla Lomakka.

Erik Lindman Mata föreslår ett möjligheternas skrivande som snarare säger ja än nej och som refererar fritt, nästan utan restriktion.

Hur mycket kan en text kräva av sin läsare? I Erik Lindman Matas nya diktbok Mullvadens kärlek till buffeln stannar jag ofta upp vid den frågan. Första gången det sker är ungefär då dikten relativt okommenterat övergår till att vara ett slags experimentellt klipp- och klistra-, överstryknings-, språkmaterialistisk-, found-poesi av (får man veta i slutet av boken) den marxistiska teoretikern och aktivisten Rosa Luxemburgs fängelsebrev. Låter det svårt? Det var i alla fall just det jag försökte illustrera.

Men textens bortvändhet från läsaren gäller bara för vissa aspekter av boken. När det gäller det som är brännande akut är utsagan glasklar: I slutet av Mullvadens kärlek till buffeln står det att boken är tillägnad Karmel Alaa Walid Hamdan, ett av de tusentals barn som dödats i Gaza sedan den 7 oktober. På ett litterärt plan är dedikationen överflödig. Denna solidaritet står redan inskriven i dikten. För tillsammans med Lindman Matas språkliga driv utgör solidariteten med världens förtryckta bokens fundament.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 10 maj, 2025

Alla förlorar på pajkastning

Under den senaste veckan har flera profilerade vänsterpartister riktat kritik mot partiledningen. Foto: Anders Wiklund/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Mycket har sagts från många håll om de senaste dagarnas händelser inom Vänsterpartiet, där Lorena Delgado Varas uppmanades av partistyrelsen att lämna sina uppdrag.

Vissa anser att man blåser upp en fråga om en individ till orimliga proportioner. Andra anser att partiledningens agerande är symboliskt för ett mer långsiktigt mönster kring hur man förhåller sig till partiets medlemmar och mål.

Jag anser att händelserna de senaste dagarna bevisar att det finns en stor och högst problematisk motsättning inom partiet.

Enligt mig är de som tror att splittring är en lösning att betrakta som svikare, som inte har rätt inställning till Vänsterpartiet. Men jag anser också att partistyrelsen gör sig skyldiga till ett svek när de vägrar att förhålla sig konstruktivt till motsättningen och att ha en kamratlig dialog.

Motsättningen handlar i grunden om en bristfällig förståelse för vad makt är och för vad partiarbete är.

Där har både Vänsterpartiets ledning och den interna oppositionen fel.

Makt leder inte automatiskt till mer socialism och feminism, men makt leder inte heller automatiskt till korruption. Vad makt leder till beror på hur den används.

Vi är arbetarklassens parti. Socialismens och feminismens parti. De flesta i Vänsterpartiet är med på detta, både partiledningen och oppositionen. Ändå fastnar diskussionen ofta här, och de ena misstror de andra. I stället för en givande diskussion gör man ogrundade beskyllningar. Diskussioner blir ofta till en tävling i att skjuta över målet.

Mer ödmjukhet, mer diskussion och mer arbete är vägen framåt.

Detta är destruktivt för vårt parti. En korrekt hantering av reella politiska motsättningar inom ett arbetarparti kräver en levande och kamratlig diskussion om de viktiga frågorna. Alla förlorar på pajkastning.

Partiets grundläggande problem är vår nuvarande syn på hur förändring går till. Från partiledningens sida har man en övertro på den parlamentariska vägen och från oppositionens sida har man en övertro på den utomparlamentariska vägen, men vi behöver båda. I dag saknas en helhet. En samstämmighet mellan kortsiktiga och långsiktiga mål.

Vi har kring 30 000 medlemmar, men enbart en liten andel av dessa är organiserade på riktigt. Vänsterpartiets styrka ligger i hur mycket arbete som nedläggs på partiet. En betydligt större andel av våra medlemmar hade kunnat sättas i arbete för partiet om vi hade sett till att skapa förutsättningar för det. Men då måste partiet vara mer än en valkampanjorganisation. Då måste vi finnas i bostadsområdena och på arbetsplatserna i mycket högre grad än i dag.

Vänstern har varit på ideologisk och organisatorisk tillbakagång under lång tid på grund av en pågående identitetskris. Det är dags att börja anamma vår identitet igen. Vi är arbetarklassens parti som kämpar för vår frigörelse från klassamhället och könsmaktsordningen.

Detta innebär att vi går emot den borgerliga hegemonin. För att inte gå under behöver vi ha en strategisk inställning. Vi kan inte, som partiledningen, enbart följa efter svängningar i opinionen och media. Då kommer vi förflytta vår position för långt till slut. Ibland måste vi följa med i svängningarna, men vi måste också kunna stå starka tillsammans när vinden blåser hårt. Det är så man leder. Man kan både lyssna och vara modig.

Samtidigt misslyckas även oppositionen att hitta rätt. Man drar slutsatsen att varje reträtt är ett brott mot den rena läran. Med den inställningen kan man inte heller leda. Om vi verkligen ska vinna måste vi börja prata med varandra och vår klass. Mer ödmjukhet, mer diskussion och mer arbete är vägen framåt.

Läs mer

Vill partiledningen bevisa sina linjer måste de sluta beskriva dem som den enda vägens politik. Vänsterpolitik kan genomföras på andra sätt än i regeringar med centerpartister.

Vill oppositionen bevisa sin linje får man sluta demonisera, börja kompromissa och föra fram ett trovärdigt alternativ som på ett bättre sätt inkluderar både parlamentarismen och utomparlamentarismen än vad partiledningens linje gör.

Kultur 10 maj, 2025

Vi svenskar är mer sekteristiska än vi tror

En spricka uppstår mellan det tornedalska paret när Korpelarörelsen slår ner i byn. Foto: Mimmo Hildén/Iris film.

I den första filmen på minoritetsspråket meänkieli skildras den vidlyftiga Korpelarörelsen, väckelsen som ville göra upp med den laestadianska puritanismen. Såklart spårade det ut.

När krigsflygplanens dån ljuder över Tornedalen, där Jon Blåheds Rörelser utspelar sig, känns platsen fortfarande långt bort från de maktpolitiska händelser som ledde fram till andra världskriget. Ändå vet vi hur decenniet slutade. Inte som byinvånarna trodde, att en gudasänd silverark kommit för att hämta dem på domens dag. Men var det så orimligt att tro att krafter bortom ens egen makt kan susa in över jordelivet?

I Rörelser skildras den ökända Korpelarörelsen, en domedagsprofetisk sexsekt som var verksam under 1930-talet och fortfarande omgärdades av skamfylld tystnad under Jon Blåheds uppväxt 60 år senare. Filmen gestaltar också samma återkommande sekteristiska kännetecken – tungomålstalande och handviftande extatiska predikningar – som fyller en utomstående med stark sekundärskam. Men här placeras det in i en historisk och språklig kontext som ger de gudomliga ingivelserna en mer jordisk förankring. Detta är den första svenska långa spelfilmen som gjorts på meänkieli, som klassas som ett minoritetsspråk i Sverige.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr