Nyheter/Opinion 01 juni, 2019

”För att förändra samhället måste Vänsterpartiet förändras”

<strong> Vänsterpartiets framtidskomission ska leda arbetet med att förändra partiet.”Hur bygger vi en berättelse om ett vänsterprojekt som fler kan identifiera sig med än idag?” skriver de i dag.</strong>

Syftet som vi har är inte att skriva en valanalys – det är helt enkelt inte framtidskommissionens uppgift. Vi som fått uppdraget att leda arbetet med att utveckla Vänsterpartiets politiska strategi och organisation vill bidra till att bredda diskussionen om vad Vänsterpartiet kan vara.

Efter en lång period med motgångar fick Vänsterpartiet i samband med förra årets val ett ökat förtroende. I EU-valet lyckades vi inte lika bra, även om resultatet innebar en liten ökning. Som enskilda medlemmar och delaktiga i valkampanjerna på olika nivåer har vi förstås åsikter, men som framtidskommission har vi ännu ingen gemensam uppfattning. Det som står helt klart är att den kraftfulla högerorienteringen vi ser i samhället inte kommer att kunna stoppas med en quick fix i samband med en valkampanj. Ska vänstern växa så mycket som det krävs måste vi ändra hela dagordningen.

 

Ska vi vända utvecklingen behöver vi tillsammans utforma ett delvis nytt vänsterprojekt som sträcker sig längre än enskilda valrörelser. Samtidigt behövs en konkret strategi som möjliggör tydliga målsättningar kring det som ska göras. I delar av landet har vi stora organisatoriska utmaningar när det gäller exempelvis att mobilisera folk till kampanjarbetet, men vi har också på många ställen genomfört två lyckade valrörelser. Vänsterpartiet har fler medlemmar, en starkare partiorganisation nationellt och bättre resurser till själva partiarbetet. Samtidigt växer högern och extremhögern i hela Europa. För att vi ska kunna förändra samhället måste alltså långt fler än i dag vara vänster, och helst vara beredda att agera i smått och stort utifrån den identiteten.
Frågor om ekonomisk omfördelning utgör inte ramen för det politiska samtalet längre. Den ojämlika fördelningen av resurser som pågått under decennier har banat väg för dagens situation.

Vänster och höger tillskrivs inte samma betydelse som tidigare. Istället är det svepande debatter på den så kallade GAL-TAN-skalan som dominerar. Vi har en enormt viktig roll att spela genom att fortsätta visa att vi har de feministiska förslagen och att vi står upp mot rasismen. Där andra partier försöker flörta med fascistiska krafter ska vi stå stadigt fast.

Men debatten i dag stannar ofta på en ytlig nivå och att till exempel en högerpolitik på arbetsmarknaden bidrar till ökad ojämställdhet och diskriminering är inget som högern måste stå till svars för. Inte heller tydliggörs faktumet att enorma skattesänkningar för rika personer i storstäderna genomförs istället för satsningar på klimatinvesteringar som kan skapa jobb på glesbygden. Istället blir det en diskussion om fula eller fina värderingar, för eller mot bilen – något som blir en social markör snarare än en åsikt om energipolitiken eller investeringar i transportsystemet. När antirasism reduceras till att vara emot SD är det fullt begripligt att vissa röstar på exempelvis Centern för de är ett ”grönt” parti som är mot rasismen. För att lyckas få en annan diskussion än dagens räcker det inte med ett hitta rätt fråga eller ställningstagande, utan ett långsiktigt arbete för att förskjuta samtalet till vänster krävs.

 

Det enda sättet att öka stödet för vänsterpolitik är att få stöd av fler väljargrupper än idag. Annars blir det, i bästa fall, ett nollsummespel. Om fler röster för oss innebär minskat stöd till S och MP kommer högern och SD fortsätta att dominera. Trots att vi gick fram i valet 2018 har vårt inflytande över den parlamentariska politiska utvecklingen kraftigt begränsats. Spelplanen har ändrats och vi har idag en S-regering som kommer att föra i allt väsentligt en högerpolitik. Många får det sämre och klyftorna kommer att fortsätta öka. Med det ökar dels otryggheten, oron för att tappa sin plats i samhället, dels skillnaderna i vad man läser, vilka man ser runt sig, vad som ger status eller går att samlas kring. Grogrunden för högerextremismen kommer alltså att späs på ytterligare. Hur kan vi trots detta lyckas bli ett alternativ?

 

För att förändra samhället måste Vänsterpartiet förändras. Nu är valspurtandet över för – vad vi vet idag – tre år framåt och vi kan ägna oss helt åt arbetet med att leda Sveriges enda vänsteralternativ. Vänsterpartiets väljarstöd är starkt i storstäderna, men i bruksorter och i glesbygd ser det inte lika bra ut. Det som tidigare var S- och V-fästen har på flera håll blivit tydliga SD-fästen. På andra platser, bland annat i vissa storstadsförorter, har vi ryckt fram där S tidigare varit helt dominerande. Vi ser alltså ett mer uppdelat och polariserat väljarstöd. Succévalet 1998 när Vänsterpartiet fick 12 procent hade S trots vår framgång 10 procent mer än idag. Vårt väljarstöd var också långt mer jämnt fördelat mellan stad och land tidigare. Ett exempel är att vi i Stockholms stad till och med fick ett starkare stöd i förra årets riksdagsval än vad vi fick 1998.  Men Vänsterpartiet är ju mer än parlamentariska uppdrag. Vi har en rörelse att bygga och massa nya medlemmar att ta hand om, utbilda och lära oss av.

 

En del av framtidskommissionens arbete handlar om att samla in information, åsikter och kunskaper från medlemmar i Vänsterpartiet och även andra organisationer som vi kan lära oss av. Målet är att bygga ett starkare parti både politiskt och organisatoriskt. Det som står klart redan är att partiet fungerar väldigt olika i olika delar av landet. Förutsättningarna för att föra ut en gemensam politik ser olika ut. Om vi kan lära oss av varandra och få så bred kunskap som möjligt så har vi större möjligheter att förändras till det bättre. Därför behöver vi veta vad våra medlemmar vet och vad de tycker. Medlemsenkäten har redan genomförts och vi håller på att analysera den informationen. I övrigt har vi börjat intervjua en del personer och det är en process som vi tror kommer ge många insikter.

Nu öppnar vi för att debatten och diskussionen ska breddas ut i hela partiet. Vi vet att det är många som har åsikter om vad vi borde göra som parti. Dela med er av det! Hur bygger vi en berättelse om ett vänsterprojekt som fler kan identifiera sig med än idag? Som kan engagera fler och mer? Det vill vi nu börja diskutera. Genom debattinlägg, enkäter, intervjuer och möten runt om i landet kommer vi som framtidskommission att göra det. Vi har på intet sätt en färdig analys, utan vill genom ett gediget öppet arbete tillsammans med medlemmar i distrikt och partiföreningar ta fram förslag som kan leda till viktiga beslut i samband med kongressen 2020. Framtidskommissionen välkomnar en bred debatt som kan stärka vår organisation och politiska strategi för att växa som parti och göra det som är vår uppgift: förändra samhället till det bättre.

Linda Fleetwood

Katja Ollila

Aron Etzler

Emma-Lina Johansson

Hanna Klang

Lorena Delgado Varas

Samuel Gonzales

Ali Esbati

Ida Gabrielsson
Vänsterpartiets framtidskommission

 

 

Nyheter/Utrikes 07 januari, 2026

Platoncensur på filosofikurs i Texas: ”Absurt”

Kollage: Flamman.

Den svenska filosofiprofessorn Martin Peterson får inte längre undervisa i vissa av Platons texter för sina studenter vid A&M University i Texas. Anledningen är universitetets nya regler – som förbjuder ”rasideologi” och ”könsideologi”.

Filosofiprofessorn Martin Peterson (bilden) sitter på flygplatsen i Paris med sin son när Flamman ringer, i väntan på ett plan tillbaka till Texas.

– Till och med New York Times har hört av sig nu. Det är på den nivån, säger han.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 07 januari, 2026

Man måste inte välja mellan Trump och Maduro

Framtid. Trump och USA har troligen koloniserat Venezuela, men många led också under Nicolas Maduros förtryck, skriver Slavoj Žižek. Foto: Natacha Pisarenko/AP.

USA säger sig befria Venezuela – men talar samtidigt öppet om att ”styra” landet och ta kontroll över dess olja. När Donald Trump kliver in i Caracas gör han det inte i demokratins namn, utan i kolonialismens. Men vänsterns främsta uppgift är att förstå varför den bolivarianska revolutionen blev en sådan katastrof, skriver Slavoj Žižek.

Medan medierna fylls av detaljer om gripandet av Nicolás Maduro och hans fru Cilia Flores, bör man rikta blicken mot det verkligt märkliga: Venezuela är nu de facto ockuperat, samtidigt som samma regering fortsätter att styra landet.

Den 3 januari 2026 förklarade Trump att USA kommer att ”styra” landet ”tills vi kan genomföra en säker, korrekt och omdömesgill övergång”, och ännu mer rakt på sak att han betraktar sig själv som ”ansvarig för Venezuela”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 januari, 2026

Busschaufförernas stresskamp: ”Extremt fackfientligt”

Av de 17 personerna ombord på bussen i Liljeholmen skadades alla utom en. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Efter flera dramatiska bussolyckor som tagit både förares och resenärers liv begär Kommunal att arbetsmiljön ombord granskas. Chauffören och skyddsombudet Petra Zallin på Nobina berättar för Flamman om minutmarginaler, nitisk övervakning, och förare som skippar både lunch, vatten och kisspaus.

16.06, dagen före nyårsafton, smäller det i knutpunkten Liljeholmen söder om Stockholm. Framrutan på den röda SL-bussen krossas när den drämmer in i husfasaden. Sexton personer ombord på bussen skadas, inklusive föraren. Sju förs till sjukhus, varav minst två med allvarliga skador. Stadens pendlare har redan olyckan vid Tekniska Högskolan färskt i minnet från månaden innan, där förarens oväntade kollaps vid ratten ledde till att en av Transdevs långfärdsbussar plöjde genom en busskur och tog tre kvinnors liv

I augusti 2025 dog en chaufför i en krock i Trelleborg, som även den misstänks ha orsakats av ett sjukdomsfall. Den anonyma busschauffören ”Marie” på bolaget Nobina larmade efter det i en intervju med TV4 om arbetsvillkor hon menar kan riskera livet på kollegor och passagerare. Efter den senaste kraschen i Stockholm uppmanade Nobina-skyddsombudet Peter Selén regionpolitikerna i radio att granska arbetsmiljön och stressnivå, och meddelade även att det inte var halt på olycksplatsen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage/Utrikes 07 januari, 2026

De bygger hållbart och grönt – för stadens fattigaste

L’Espoir är byggt som passivhus med solceller och gemensamma utrymmen. Foto: Jenny Stenberg.

Huset L’Espoir i Bryssel är byggt med solceller, gemenskap och inspiration från amerikansk medborgarrättsrörelse. Nu vill det sociala bostadsbolaget bakom projektet visa att klimatsmart boende inte är ett privilegium för de rika.

–Vi visste inte vad vi gav oss in i när vi tackade ja, berättar Fadma-Amine Lahoussine.

– Vilket var tur för hade vi vetat att det skulle ta fem år och hur mycket jobb som krävdes hade vi förmodligen inte vågat.

Hennes man Fadel skrattar instämmande samtidigt som han häller upp sitt nybryggda söta myntate i plastmuggar. Ett generöst fat med kakor skickas runt. Vi sitter i ett trädgårdsskjul i stadsodlingen La Jardin Majorelle i stadsdelen Molenbeek i Bryssel. Det regnar och är gråkallt.

Väggarna i skjulet är fulla av fotografier på politiker, forskare och en och annan kändis från världens alla hörn, som liksom vi kommit hit för att lära sig hur det som verkar omöjligt för bostadspolitiken och fastighetsmarknaden i våra respektive hemländer – det vill säga att bygga nya bostäder av god kvalitet centralt i en storstad som låginkomsttagare har råd att bo i – här har gjorts möjligt.

Hopp. De boende i L’Espoir bestämmer tillsammans om husets skötsel, ekonomi och gemensamma ytor – en styrka, men också en källa till konflikter. Foto: Jenny Stenberg.

– Vi fem, Fadel, jag och våra tre barn bodde trångt i en hyresrätt som vi knappt hade råd med här i Molenbeek. Lägenheten var sliten. Vi trivdes i området men det var tufft att bo på varandra med grejer överallt. Det blev ofta bråk, särskilt när barnen blev lite äldre.

– 2004 bjöd medborgarkontoret i Molenbeek in till ett informationsmöte om ett nytt projekt där vi med låga inkomster skulle ges möjlighet att äga en bostad och ha möjlighet att få vara med och påverka hur den skulle se ut. Vi var lika skeptiska till hur det skulle gå till när vi gick dit som vi när vi kom hem, skrattar Fadma-Amine Lahoussine.

Initiativtagare till mötet var Geert de Pauw (bilden), socialarbetare och ansvarig för bostadsfrågor på medborgarkontoret i Molenbeek. I början av 2000-talet såg han hur konsekvenserna av Belgiens länge förda bostadspolitik att stödja och premiera bostadsägande på bekostnad av hyresrätten påverkade bostadssituationen i stadsdelen.

– Hyresvärdar höjde redan höga hyror, vilket tvingade familjer och andra med låga inkomster att lämna stadsdelen. Allt fler hyresrätter omvandlades till äganderätter och en tydlig gentrifiering av området påbörjades. Jag kände att vi behövde göra något för att bryta utvecklingen, berättar Geert de Pauw.

Tillsammans med familjen Lahoussine och tretton andra trångbodda familjer med otrygga bostadsförhållande i Molenbeek kontaktade De Pauw den icke-vinstdrivande organisationen Cire, som bland annat arbetar med sociala bostadsprojekt för invandrare och flyktingar, den regionala bostadsfonden Fonds du logement de la Région de Bruxelles-capitale och kommunen. De Pauw föreslog att de tillsammans skulle genomföra ett bostadsprojekt med målsättningen att skapa hållbara bostäder av god kvalitet som familjerna hade råd att bo i. Om familjerna skulle få möjlighet att bo kvar i området skulle de samtidigt bidra till att motverka den pågående gentrifieringen av Molenbeek. Kommunen gav fonden möjlighet att köpa en tomträtt i stadsdelen. Cire och den regionala bostadsfonden var projektets byggherrar och finansiärer.

Målsättningen är att hjälpa de hushåll som har svårast att hitta ett anständigt boende på den privata bostadsmarknaden.

Med stöd av medborgarkontoret bildade familjerna en förening, en form av byggemenskap. En arkitekt, Damien Carnoy, anlitades att leda workshops där familjerna fick hjälp att formulera sina bostadsönskemål samt tillsammans diskutera hur man ville nyttja gemensamhetsutrymmen.

–Vi gick på så många möten. Det var väldigt rörigt och oklart hur huset skulle se ut, hur vi skulle kunna påverka hur vår lägenhet skulle se ut och inte minst hur vi skulle ha råd att köpa den i slutändan, berättar Fadma-Amine.


2009, efter fem års hårt arbete, var L’Espoir (”Hoppet”) som huset heter, inflyttningsklart. Det var ett av Bryssels första flerbostadshus helt byggd i trä. Det är ett så kallat passivhus (ett energieffektivt hus som kräver väldigt lite energi för uppvärmning tack vare kraftig isolering och ett särskild ventilationssystem) med solpaneler, sedumtak och regnvattentank som både ser och fungerar annorlunda än övriga bostadshus i kvarteret. I dag är det hem åt 14 familjer.

Stadsodlingen, som ligger på en tidigare ödetomt invid L’Espoir, har blivit en viktig gemensam mötesplats för boende i hela området. Den sköts av frivilliga och är öppen för allmänheten under vissa tider. Här odlas grönsaker, örtkryddor och blommor. Det finns även ett hönshus.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur/Nyheter 06 januari, 2026

”Texten tillfredsställde en mörk drift hos folk”

Den svenska kritikern Sanna Samuelsson och den franska författaren Édouard Louis. Bild: Privat / Jessica Gow/TT.

Podden Gästabudet ger utmärkelsen Årets sågning till

Sanna Samuelsson är årets vinnare av litteraturpodden Gästabudets utmärkelse ”Årets sågning”. Texten i fråga är hennes recension i Aftonbladet av den franska författaren Édouard Louis Monique flyr. Förutom att belöna boken med ett (1) plus av fem, inleds recensionen med ordet ”Blä.”

I poddavsnittet beskriver hon sig som ambivalent till utmärkelsen. Flamman ringde upp för att gräva i känslorna kring priset.

Hur känns det att vinna?

– Jag var faktiskt lite orolig att det skulle hända, för jag märkte att många reagerade väldigt positivt på texten. Och jag mindes debatten förra året då Gunilla Kindstrand vann för sin sågning av Daniel Sjölins roman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 06 januari, 2026

Europas fall är ingenting att fira

Ett Europa som blir turistparadis för amerikaner och kineser duger inte som framtidsvision. Foto: Mirco Toniolo/Errebi/AGF/REX.

Svaret på Europas kris är inte att acceptera att bli en koloniserad vykortskontinent – utan att ta chansen att bli självständigt på riktigt.

Ett Europa vars innerstäder töms på invånare och fylls med sydostasiatiska turistgrupper, kitschiga souvenirbutiker, Airbnbboenden och pizzamenyer på tolv språk. Där tekniken kommer från USA, mineralerna från Kina, och vi själva nöjer oss med rollen som en sömnig vykortskoloni.

Det är kontinentens framtid om vi inte ändrar kurs, skriver idéhistorikern Anton Jäger i en uppmärksammad krönika i New York Times. Men svaret bör enligt Jäger inte bli att försöka återfå vår fornstora glans, utan att acceptera nedgången och finna vår plats som världens nya utkant.

Jäger har dock fel i sin historieskrivning. Europas nedgång skedde förra århundradet när kolonialflaggorna halades i Algeriet, Kongo och Indonesien. Det gamla Europa hanterade sin nyfunna litenhet genom att vända sig till europeisk integration. Det europeiska samarbetet behöver ingen nedgångsstrategi eftersom samarbetet redan är en sådan. Jägers diagnos är alltså minst 50 år för gammal.

Att erkänna att man vill rädda Europa är inget svaghetstecken.

Den geopolitiska stiltjen efter murens fall gjorde det möjligt för Europa att spela självständigt utan att riktigt vara det. Energin säkrades genom billig rysk gas och säkerheten sköttes av amerikanska vapen. Så länge detta fungerade kunde man framstå som en självständig aktör. Men vad den politiska eliten såg som en bestående lösning visade sig i efterhand bara ha varit ett sätt att vinna tid.

Låt oss kalla detta för den tyska eran. De lata olivmumsarna i södra Europa kunde inte handskas med pengar och påtvingades en sträng nedskärningsregim. Länderna i östra Europa rundades bokstavligen av en gasledning i Östersjön. Att balter och polacker gnällde visade bara att de inte förstår geopolitik.

Den ryska invasionen av Ukraina 2022 visade att stabiliteten var en illusion. Det Europa som de tyska förbundskanslerna Gerhard Schröder och Angela Merkel lämnade efter sig pressas nu till bristningsgränsen av Putin och Trump. En situation som ställer de små rödgröna partierna till vänster om socialdemokratin inför ett existentiellt vägval. Utan möjligheten att förverkliga en egen vision för Europa tvingas pyttevänstern att välja mellan att underordna sig den systembevarande mitten och den radikala högern.

Att gå mitten till mötes innebär en identitetskris för den traditionella vänstern. Här tvingas man svälja militär upprustning, Natomedlemskap, mer europeisk överstatlighet och stram migrationspolitik. Men efter att ha sålt sin själ för att slippa pulveriseras under Meloni, Weidel, Bardella eller Åkesson kan vänstern fortsätta krångla sig fram.

Läs mer

Vänstervisionen som konvergerar med ytterhögern är på ytan muntrare. Här firar vi imperiets fall. Västvärlden drar sig tillbaka från sin globala position efter hundratals år av exploatering och dominans. Miljontals människor tvingas ut ur Europa men de återvänder trots allt till sina naturliga kultursfärer för att avnjuta freden som råder sedan världen delats upp i slutna civilisationer efter den konservativa statsvetaren Samuel Huntingtons gamla ritningar.

Det senare alternativet avfärdas på goda grunder av en allt större del av den nordiska vänstern. 2026 är inte ett år för pojkrumsfantasier.

Jäger må flörta med idén om europeisk nedgång men lösningarna han föreskriver är knappast palliativa. Mer centralisering och mindre nyliberal teknokrati, aktiv industripolitik med stora offentliga investeringar, samt militärt och ekonomiskt oberoende är reformer som gör EU starkare.

Att erkänna att man vill rädda Europa är inget svaghetstecken. Det är den enda vägen framåt för en vänster som inte vill förlora kontinenten till Trump och Putin.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 06 januari, 2026

Klasserna förenas mot mullorna

Skärmdump från en video som spreds på sociala medier den 31 december 2025 och visar demonstranter som angriper en statlig byggnad i Fasa i södra Iran. Foto: AFP.

För första gången på länge har en klassöverskridande proteströrelse formats i Iran. Lika nytt är kravet att shahen ska återta makten från mullorna.

Strax före nyår beslutade Irans regering att avskaffa subventionerna för importerade basvaror som ris, matolja och mjöl. Det var ett tekniskt beslut, men i ett land som Iran kan det få långtgående konsekvenser. I praktiken gjorde det att priset ökade med mellan 50 och 70 procent, och den 28 december gick Teherans basar, en mäktig kraft i huvudstaden, ut i strejk.

Två dagar senare gjorde säkerhetsstyrkor räder mot flera studentbostäder, inklusive för kvinnor. Det som hade börjat som en strejk bland basarhandlare blev nu ett studentdrivet uppror mot regimen. Hittills har minst 20 personer dödats, varav tre barn, och över 1 000 gripits.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)

Flammans forum

"En väldigt slö journalistik i denna artikel tyckte jag. Jag är mycket intresserad av utvecklingen i Iran men vad gav denna artikel egentligen? Inte en enda röst från oppositionen inne i Iran fick komma till tals. Enbart två "röster ur disporan" intervjuas. Men vilka röster var det? Jag känner inte till organisationen ACI, och kunde inte få fram någon info om dem via Google eller ChatGPT. Vad är det för organisation? Vad står de för? Hur har de förhållit sig till shahen tidigare? Ingen aning. Är den här nya påstådda förkärleken för Pahlavi-dynastins återkomst verkligen något som är utbrett inom den inhemska oppositionen i dagsläget? Det har alltid funnits en del av den iranska oppositionen som varit för Pahlavis återkomst, men vari baserar man att det numera är många fler än tidigare? Ett påstående från en enskild oppositionell i Sverige, som uppenbarligen hyser sympatier för shahen? T.o.m. den andra källan (Kashefi) säger ju att kravet på Pahlavis återkomst alltid haft en popularitet inom diasporan. Påståendet i ingressen, att kravet på shahens återkomst är något helt nytt, stämmer ju inte. Delar av oppositionen har alltid stått bakom shahen. Men påståendet att oppositionen inne i Iran nu är enade bakom detta krav, vad baseras det på? Lite märkligt att man inte har någon enda källa inifrån landet som bekräftar detta. Inte ens Kashefi säger ju i artikeln uttryckligen att det är ett krav som den stora massan av de som protesterar inne i landet nu står bakom. Det är bara Mesdaghi som påstår det i artikeln. Ändå framställs det som ett faktum och en stor och viktig förändring jämfört med tidigare uppror. Har ni kollat på uppgifterna om att Israel arbetar hårt bakom kulisserna för att pusha för shahens återkomst? https://www.haaretz.com/israel-news/security-aviation/2025-10-03/ty-article-magazine/.premium/the-israeli-influence-operation-in-iran-pushing-to-reinstate-the-shah-monarchy/00000199-9f12-df33-a5dd-9f770d7a0000 Nä, det här var ingen vidare utrikesjournalistik. Jag förväntar mig mer av Flamman."
O
Ola Hakefelt
Nyheter/Utrikes 05 januari, 2026

Vem drog ut elen i Berlin?

Drönarbild över Mexikoplatz i Berlin-Zehlendorf den 5 januari 2026, där en gatlykta lyser med hjälp av en nödgenerator, tack vare insatser från THW. Foto: Emmanuele Contini/Imago/TT.

Tusentals berlinare huttrar i vinterkylan efter ett branddåd mot stadens elnät. En klimatgrupp har tagit på sig attentatet – samtidigt som teorier florerar om rysk inblandning. I centrum för allt står ett illa författat manifest.

Medan snön föll över Berlin, tidigt på årets första lördagmorgon, blev plötsligt 45 000 hushåll utan elektricitet. Snart stod det klart att ett brandattentat riktats mot en samling högspänningskablar och att det skulle ta minst fem dagar att återställa strömmen.

Det drabbade området i sydvästra Berlin domineras av rika villakvarter. Men där ligger även ett insprängt socialt utsatt höghusområde, vars 5 000 invånare likaså fick känna temperaturen i de mörklagda lägenheterna sjunka mot noll.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur/Nyheter 05 januari, 2026

Israelisk Eurovisionseger tippas – innan någon hört låten

Foto: Jessica Gow/TT.

Högljudda krav på bojkott och uteslutning av Israel ur Eurovision Song Contest har hittills fått fem länder – Nederländerna, Spanien, Slovenien, Island och Irland – att dra sig ur årets upplaga av musikfestivalen, som kommer att hållas i österrikiska Wien i maj.

Ändå toppar Israel redan bettingbolagens listor på vem som vinner musiktävlingen – trots att varken sångare eller låt utsetts än av public service-bolaget KAN. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 04 januari, 2026

Ulf Kristerssons feghet bör oroa Danmark

Kan Danmarks statsminister Mette Frederiksen lita på att Europa och Sverige ställer upp om USA anfaller Grönland? Foto: Pär Bäckström/TT.

I ett läge där Donald Trump visar upp naken imperialism är den svenska tystnaden inte bara pinsam – den är farlig.

Så kom den till sist, den amerikanska statskuppen i Venezuela. 

Donald Trump har bäddat för den i flera år. Redan 2020, under sin första presidentperiod, utfärdade han en arresteringsorder mot Maduro för ”narkoterrorism”. I januari erkände han oppositionspolitikern Edmundo Gonzáles som den rättmätiga vinnaren av ett val präglat av omfattande fusk och oklarheter.

Den 24 mars införde han sanktioner mot länder som handlar med venezuelansk olja. Under hösten attackerade USA dessutom minst 35 båtar med 115 dödade, även det under förevändning att stoppa narkotikasmuggling. Detta trots att landet inte är någon central drogaktör, och att det mesta kokainet som passerar landet snarare skeppas till Europa.

Attacken följer ett välkänt mönster i Latinamerika. USA har tidigare avsatt 24 regeringar i regionen, som Jacobo Arbenz i Guatemala 1954 och Salvador Allende i Chile 1973, ofta med hänvisning till att försvara demokratin, men i själva verket för att skydda sina egna intressen.

Donald Trump är dock tydlig med att detta varken handlar om knark eller folkstyre. I sina strategidokument har han tvärtom målat upp två demokratiska delar av världen, Europa och Latinamerika, som sina främsta motståndare. Samtidigt har han lierat sig med auktoritära rörelser och länder, inklusive tidigare ärkefienden Ryssland.

Han har också dammat av Monroedoktrinen, som säger att USA har rätt att dominera den västra hemisfären. Därmed ger han också ett indirekt frikort till Ryssland, Kina och andra stormakter att mobba sina grannar.

Donald Trump kallar kidnappningen ärligt nog för en ”attack mot suveräniteten”, och lovar att USA ska styra Venezuela ”tills dess att de återlämnar all olja, mark och andra tillgångar som de tidigare stulit från oss”, ett påstående helt utan grund. Han har dessutom rundat kongressen och därmed troligen inte bara brutit mot internationell rätt, utan även mot amerikansk lag.

Det är alltså imperialism i sin naknaste form. Förhoppningen hos delar av vänstern om Donald Trump som isolationist var alltså önsketänkande, som Karim Jebari påpekade i Flamman redan för ett år sedan. Och nya måltavlor har redan radats upp. Donald Trump har varnat Colombias valda president Gustavo Petro att passa sig (watch his ass), utrikesminister Marco Rubio har sagt att även Kuba ”borde vara oroade”, och Katie Miller, fru till en av Trumps närmaste rådgivare, lade ut en karta över Grönland täckt av USA:s stjärnbanér på X med texten ”SNART”.

Jesper Møller Sørensen, Danmarks ambassadör i USA, svarade med ett diplomatiskt nödrop: ”Bara en vänlig påminnelse om USA och Kungariket Danmark: vi är nära allierade och bör fortsätta att arbeta tillsammans som det. USA:s säkerhet är också Grönlands och Danmarks säkerhet.”

Så vad säger Sveriges regering när ett nordiskt grannland blir hotat? Statsminister Ulf Kristersson nöjde sig med ett lamt uttalande på X (3/1), som visserligen korrekt beskriver Venezuela som en diktatur, men inte förmår fördöma USA:s aggression. I stället påminner han vagt om att ”alla stater har samtidigt ett ansvar att respektera och agera i enlighet med folkrätten”.

Är det vad han kommer att säga om USA förklarar krig mot Danmark också? ”Nej, nu får alla lugna sig”, som om det gällde ett stökigt barnkalas.

Uttalandena från europeiska ledare som Emmanuel Macron och Ursula von der Leyen var knappast bättre. De hejar oblygt på en stormaktsstrategi där Europa ses som fiende. Det är en märklig tid när man får slå följe med gammelmoderater som Gunnar Hökmark och Carl Bildt för att påminna om folkrätten.

Men avfärdanden räcker inte. Europa behöver också dra strategiska slutsatser. Sverige borde snarare omedelbart riva upp DCA-avtalet och lämna Nato, och sluta snyfta över att ”pappa” Trump har lämnat oss. I stället måste vi bidra till en europeisk försvarspakt som äntligen kan frikoppla oss från Pax Americana, och dessutom formulera ett kraftigare svar på USA:s aggressiva teknikimperialism, inte bara med regleringar utan med en egen moln- och ai-infrastruktur.

Regeringen måste dessutom sluta använda teknologi från Palantir, vars vd Peter Thiel jämfört europeiska lagstiftare med ”Antikrist”. Samt tydligt meddela Danmark att vi står på deras sida, i stället för att fegt buga inför Washington.

Situationen är mörk, och Xi och Putin gnuggar händerna i kulisserna. Men den rymmer också en möjlighet. Europa har fortfarande starka fackföreningar, välfärdsstater och demokratiska traditioner. Vänstersidan kan ännu, som i Spanien, visa att det finns alternativ. Om vi vågar kasta av oss den nyliberala tvångströjan kan vi dessutom erbjuda det mest effektiva motmedlet mot auktoritarianism: att skapa samhällen som folk vill leva i.

Diskutera på forumet (0 svar)