Kultur

För en handfull östmark

Kallhamrad kalla krigare John Wayne spelade ofta fåordig hårding på film men privat gjorde han sig känd som en koleriker som mer än gärna ventilerade sina grumliga åsikter. Bland annat menade Wayne att amerikanerna ”inte gjorde något fel när vi tog landet från indianerna. Många personer behövde land och indianerna försökte själviskt behålla det för sig själva”.

Cinematekets visningar av tre klassiska ”röda västern”-filmer påminner om det skiftande politiska lägets återverkningar inom kulturen.

Kultur

I västernfilmen Ulzana’s raid från 1972 anfaller ett gäng apacher amerikanska nybyggare under ledning av den brutala krigaren Ulzana. Apacherna torterar männen till döds, gruppvåldtar kvinnorna och bollar gris med en stupad soldats lever. Den unge och naiva löjtnanten DeBuin (Bruce Davison) – som framtvingat det bland sina mannar impopulära förbudet mot att stympa döda indianer – inser att amerikanerna slåss mot en fiende som inte skyr några som helst medel och rådfrågar den väderbitne, av-krigets-verklighet-levnadsvise indianspåraren McIntosh (Burt Lancaster) vad syftet med Ulzanas sadistiska våldsdåd kan vara. ”Ulzanas enda syfte”, fnyser McIntosh, ”är att bränna, lemlästa, tortera och mörda”.

Året efter att denna uppenbara Vietnamkrigsallegori gick upp på biograferna i väst gick en annan film om Ulzana upp på biograferna i öst. I Apachen av den östtyske regissören Gottfried Kolditz, är det mesta sig likt på ytan rent genre­överens­stämmande. Dekoren är lite ranglig, ”indianerna” ser miss­tänkt mycket ut som blek­ansikten iförda svarta peruker och kajal och skurkarna segdrar på dyr whiskey medan de pekar på kartor och drar upp sina onda planer.

Men i Apachen är inspelnings­platserna flyttade från den amerikanska prärien till Rumänien och Uzbekistan och de fram­stegs­vänliga nybyggarna ersatta med skrupel­fria hant­langare åt ett exploaterande gruv­företag där ordern lyder ”mer koppar och färre apacher”. Här är det också amerikanerna som ägnar sig åt till synes irrationella vålds­orgier, men inte på grund av sin kulturella efterblivenhet utan av strikt materialistiska skäl, då gruvföretaget betalar 100 dollar för varje apache­skalp. Apacherna porträtteras däremot som något inom den väster­ländska filmkonsten så ovanligt som människor.

Apachen är en av tre ”röda västern”-filmer som Cinemateket i dagarna tillgängliggjort för gratisvisning i samarbete med Goethe-institutet, alla tre med den vältrimmade jugoslaven Gojko Mitić i huvudrollerna. Med fartfyllda stridscener till häst och ett ledmotiv helt i Ennio Morricones anda är det inte konstigt att den mest framgångsrika blev Die Söhne der großen Bärin från 1966. Den modige, och på goda grunder misstänksamme, motståndsledaren  Tokei-ihto (Mitić) tas som gisslan under en fredsförhandling efter att han krävt något för amerikanerna mycket otäckare än att bara respektera ursprungsfolkens kulturella särart: ett erkännande av deras rätt till nationellt och ekonomiskt oberoende.

Chingachgook (1967) spelar Mitić delawarekrigaren ”Den stora ormen” som försöker för­ena sin stam, som beväpnas av britterna, med huronerna, som beväpnas av fransmännen, för få ett slut på kolonialmakternas splittrings­försök och i stället bygga en nationell befrielsearmé. Även här förklaras konflikten som grundad i det ojämna utbytet, och inte som en konflikt mellan skilda civilisationer, levnadssätt eller kulturer.

I likhet med hur den rabiata antikommunisten John Wayne gjorde västernfilmer med det uttalade syftet att propagera för nödvändigheten av amerikansk imperialism och försköna utrotningspolitiken, använde röda västern-skaparna pistol­duellerande och tomahawk­svingande som socker i botten för att få sin publik att svälja ned budskapet om kapitalismens beska verklighet. Efter etableringen av före­ställningen om att historien nått sitt slut upphörde dock även kultur­kampen om densamma.

Inom den amerikanska filmen ersattes indianerna permanent av utomjordingar och araber som hotet mot civilisationen, som i stället fick ikläda sig roller som ädla vildar som lär den moderna, västerländska människan ett och annat om att värdesätta naturen. Det ska dock inte missförstås som ett uttryck för skam över historiska oförrätter utan snarare som beviset för att den amerikanska ursprungsbefolkningen definitivt kuvats och gjorts politiskt ofarlig. Först då verkställer nämligen Hollywood flytten från kategorin ”fiende-ras” till ”pittoreskt inslag”.

Hur gick det då för verklighetens Ulzana, som både den konservativt-revanschistiska Ulzana’s raid och kolonialismkritiska Apachen tog spjärn emot? Jo, den apachehövding som myten härstammar ur lurades faktiskt i ett bakhåll, precis som i DDR-versionen, när han skulle hämta apachernas utlovade ranson av livsmedel. Men till skillnad från i den hoppingivande Apachen slutade han inte som framgångsrik upprorsledare, utan blev tillfångatagen, torterad, mördad och fick sin skalle kokad och beslagtagen av en av tidens främste frenologer.

    Kultur