Kultur

Fördärvade människoliv i senmoderna tider

Wanda Bendjelloul är, liksom bokens berättar­­jag, upp­vuxen i Enskede­dalen i södra Stockholm. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Wanda Bendjellouls drabbande debut­roman får Rasmus Landström att tänka på Maria Sandel och Charlie Chaplin.

Kultur

En av de första proletärromanerna på svenska publicerades 1913. Den hette Virveln, var skriven av Maria Sandel och skildrade till­varon för dopperskorna på choklad­­fabriken Malvan. Romanen gestaltade hur huvud­­personen Magda började på fabriken ”med sol i sinne”, men under romanens gång fördärvades av det ”dehumaniserande fabriks­systemet”. Hon blev tjuv, lögnare och slutligen prostituerad. Med boken ville Sandel gestalta ”hur industri­alismen kunde fördärva ett människo­liv”.

I den svenska samtids­litteraturen är det kutym att kontrastera arbetar­klassen mot en kultur­värld befolkad av små­påvar och varu­märkes­boostare.

I dag är det nästan ingen som läser Sandel längre. Och ytterst få författare skulle få för sig att skildra ”fördärvade människoliv”. Men ambitionen – att gestalta hur fabrikssystemet dehumaniserar – är det inget fel på. Hur skulle en modern motsvarighet till Virveln se ut, drygt hundra år senare? Ett svar ger Wanda Bendjelloul i sin debut Dalenglitter. Den har undertiteln ”En roman om hårt arbete”, och det är det sannerligen. Boken kretsar kring ett namnlöst berättarjag i övre tonåren som jobbar på McDonalds vid Sergels torg. Och även om det inte är en ”fabriksroman” i vedertagen bemärkelse kommer jag gång på gång att tänka på Charlie Chaplin när han drar åt muttrarna vid det löpande bandet i Moderna tider. Vid disken gör berättarjaget ideligen en åtta: läsken, burgaren, pommes – och så om igen. I köket ”bygger” hon burgare och precis som Chaplin fastnar i mutterrörelsen drömmer hon på nätterna om betande köttpuckar. Detta är servicesektorn som industri, en ”formlöst expanderande fabrik” som poeten Emil Boss uttryckt det. Nämnde jag förresten att det ”dehumaniserande fabrikssystemet” förvandlar donken-tjejerna till tjuvar?

Bendjelloul är till vardags filmkritiker på Dagens Nyheter och det märks tydligt i hennes berättande. Boken är visserligen skriven i jagform, men ändå har man känslan av att författaren likt bröderna Dardenne tar rygg på sin huvudperson. Vi får följa henne från förorten Enskededalen där lamellhusen står och blänger på de äppeldoftande villaträdgårdarna. Vidare till arbetsplatsen där hon slavar för att få råd med körkortet. Scenerna är långa och glider sömnlöst över i varandra. Vid ett tillfälle går hon och arbetskamraten Jamila på Stureplan och blir uppraggade av en förläggare, en slemmig typ som senare i boken utbyter körlektioner mot samlag på knarrande lädersäten. Vid ett annat tillfälle åker hon till Polen för att närvara vid sin kusins begravning. Han har fallit ner från ett vindkraftverk då han reparerade turbinen – och som läsare tänker jag att det finns hårt arbete och hårt jävla arbete. Det är intelligent av Bendjelloul att låta pojken dö under slavjobb i den gröna ekonomin. Klimatsmart modernitet? Nåväl – inte för alla.

Dalenglitter är en drabbande och under­hållande roman. Bendjelloul har en svårfångad kvalitet som jag inte kan beskriva med något annat ord än… tajming. När Jamila och berättarjaget går in på en Gucciaffär för att tjacka en väska och blir utstirrade av personalen viskar Jamila att ”våra pengar luktar väl inte annorlunda än andras”, varpå berättarjaget svarar: ”jo de stinker härsket fett”. Dessutom är hon bra på att ge sina karaktärer vad en äldre proletärförfattare skulle kalla människovärde. Återigen kommer jag att tänka på bröderna Dardenne: karaktärerna är i grunden hyggliga och hederliga, men fastlåsta i sina roller. Skulle jag komma med någon liten invändning är det hur förläggaren och kulturvärlden skildras. I den svenska samtids­litteraturen är det kutym att kontrastera arbetar­klassen mot en kulturvärld befolkad av småpåvar och varumärkesboostare. Det är effektivt – men samtidigt ganska tröttsamt. Min erfarenhet av förläggare och konstnärer är att de är som folk är mest, och att mobbare av Alex Schulman-typ är rätt ovanliga.

Detta är dock en rand­anmärkning. För på det stora hela är Dalenglitter en vacker bok som ger upprättelse åt de som Sandel nedsättande kallade ”yrhättorna”. Jag har en känsla av att jag kommer bära med mig scenerna med det flottiga lysrörsljuset och åttorna vid disken lång tid framöver.

    Kultur