Det nya årtiondet börjar inte med de bästa förutsättningarna. Det betyder bara att vi inte kommer att ha ont om saker att kämpa för.
På den snurrade boll av minst 80 procent ren dumhet som är vår hemplanet får man ibland känslan av att inget händer.
För tio år sedan var det klimattoppmöte i Köpenhamn. Då samlade vänstern och klimatrörelsen stora protester. Mötesdeltagarna behövde få höra att de inte gjorde tillräckligt. Det fick de. Inget hände.
Nästan tio år senare hölls ett klimatmöte i veckan i Portugal. Man konstaterar glatt att besluten ”i alla fall inte var en tillbakagång”.
Under tisdagen presenterar den svenska regeringen stolt att ”all lagstiftning skall anpassas till det klimatpolitiska ramverket”. I praktiken innebär det att det tillsätts en utredning, och att kommuner om de vill ska kunna ställa hårdare klimatkrav vid upphandlingar.
Ambitionen är att bli ”en av världens första fossilfria välfärdsnationer”.
”Sverige fortätter nu ta ledartröjan globalt” skriver Ibrahim Baylan och Isabella Lövin på DN debatt, som om de inte hade en massa anställda som kunde språkgranska deras debattartiklar.
Vaddå fortsätter ta? Vad betyder det ens?
Kort svar: det betyder ingenting ens om man läser det välvilligt.
En av världens första fossilfria välfärdsnationer ska Sverige vara först 2045. Tur att det inte är bråttom.
Minns vi det om tio år? För det är under de tio åren då det måste hända.
Decenniet som passerat har också varit det årtionde där klimatet till slut hamnade på agendan. Bara Sverigedemokraterna bland de svenska partierna vågar öppet ifrågasätta det existentiella hot som en kraftig ökning av jordens medeltemperatur innebär.
Men även i långt bredare skaror görs, som vi vet, akut otillräckligt.
De människor som har makten att förändra vill helt enkelt inte.
De väljer att försvara privata ekonomiska intressen, att försvara sina nationella intressen i motsats till andra, att skaka hand med samma rikingar som alltid. De valde det före vad folket, klimatet, planeten, livet kräver.
Och det har kanske varit ljusare, så här på slutet av det nya årtusendets andra decennium.
Jeremy Corbyns närmast förnedrande nederlag i Storbritannien blir onekligen ett symboliskt dystert sätt att sätta punkt för 2019.
Men det blir aldrig något riktigt slutspel. Seger eller död, som Sverigdemokraten Mattias Karlsson talar om, är trams.
Inte ens Francis Fukuyama, som utropade historiens slut 1992, tror längre på det.
Vänsterns nederlag, allmänna demoralisering och tillbakagång de senaste tio åren är inte slutet.
De kommande tio åren kommer att vara avgörande, inte minst för klimatet.
Men det kommer inte att sluta med en episk slutstrid där Bernie, Jultomten och det kommunistiska spöket möter Trump, Hitler, och Klarnas VD.
I veckan installerade Turkiet som första land någonsin maskingevär i drönare.
LO rapporterade i veckan att klyftorna fortsätter öka.
Framtiden är nu.
Det här är futurama, där cyborger skjuter din mama.
Men i framtiden har vi också folkliga protester över hela världen. Vi har en allt mer imponerande och billig grön teknik och vi har den starkaste klimatrörelsen någonsin.
Med nästa femårsplan bestämmer Kina om klimatet ska kunna räddas, eller om man ska fortsätta bygga ut kolkraften. Det går att påverka.
Nästa år bestämmer USA vem som ska bli president i världens, fortfarande, största ekonomi. Det går att påverka.
Kolkraften är fortfarande kraftigt subventionerad. De kan stoppas.
En ny gaspipeline kan stoppas.
Du kan odla din ekologiska trädgård.
Du kan odla ditt klasshat.
Du kan installera solceller på taket.
Du kan installera skadlig kod på börsens servrar.
Du kan göra vad du vill.
Kampen, som det heter, fortsätter.