Ineffektiva, otydliga – och i värsta fall direkt skadliga. Flamman har pratat med forskaren som utrett kommunens försök att ge alla ett jobb och kommit fram till att de varken kommer eller kan lyckas.
I sommar går många unga ut på sitt första sommarjobb. Det är en politisk åtgärd som ska hjälpa unga att få sitt första jobb och komma in på arbetsmarknaden. Men de kommunala åtgärderna fungerar dåligt, och riskerar att befästa klyftor mellan anställningsbara och inte, snarare än tvärt om.
100 00 människor berörs idag av kommunala arbetsmarknadspolitiska åtgärder i Sverige till en totalkostnad av 4,6 miljarder kronor.
En ny rapport från Linnéuniversitetet visar dock att skillnaderna är stora mellan landets olika kommuner – men att det överlag är låg kvalitet.
”En gemensam nämnare är att kommunala arbetsmarknadsåtgärder är av en flyktig beskaffenhet, bedrivs i lokal projektform, har otydliga mål och omfattar insatser av en tämligen svårbedömd och i flera fall även tvivelaktig kvalitet” skriver rapportförfattarna.
De lyfter bland annat fram att insatserna, där arbetslösa får jobba med uppgifter som snöröjning eller gräsklippning, knappast kan räknas som kompetenshöjande – och att det är ytterst tveksamt om det faktiskt leder till några jobb när insatsen är över.
– Det kanske är så att det inte ens finns en quick-fix för de som står väldigt långt från arbetsmarknaden, men det som är klart är kommunerna i alla fall inte är den quick-fixen, säger Rickard Ulmestig, forskare vid Linnéuniversitetet, och en av två personer som skrivit rapporten. Det verkar ganska dystert?
– Ja, det får man väl säga. Det här att en del människor står utanför arbetsmarknaden samtidigt som det saknas väldigt mycket personal.
Tidsbegränsade åtgärder
Rickard Ulmestig beskriver också hur ett flertal kommuner har satt i system att bolla runt människor med hjälp av just tidsbegränsade åtgärder.
– Man tvingar, eller i alla fall uppmuntrar dem väldigt starkt att gå med i a-kassan.
Sen får personen jobba i ett år, tillräckligt för att kunna få ut arbetslöshetsersättning, inom ramen för åtgärden. Efter det får personen gå på a-kassa, och när den tar slut så är det tillbaka till socialbidrag eller aktivitetsersättning – och kanske en ny arbetsmarknadsåtgärd.
En del av problemet är att många av de jobb som skapas inom ramen för åtgärden inte leder till någon egentlig kompetenshöjning som tar mottagaren närmare arbetsmarknaden. På så sätt kan det kommunala nollsummespelet fortsätta.
Jobben är inte heller alltid värdiga.
– Jag har intervjuat folk som har arbetat med att spika fågelholkar, i princip, säger Rickard Ulmestig.
Andra har fått ”jobba” med att söka jobb sex timmar om dagen.
Man kan ju inte söka jobb sex timmar om dagen. Hur gör man ens det? Det var ju i princip inlåsta
– Man kan ju inte söka jobb sex timmar om dagen. Hur gör man ens det? Det var ju i princip inlåsta, säger han.
Där är arbetsmarknadspolitiska åtgärder ett dubbeleggat svärd. Samtidigt som ett jobb – oavsett hur enkelt – kan vara viktigt för en persons värdighet kan det också vara nedslående att känna att det man sysslar med inte har någon poäng.
Dessutom gör uppdelningen mellan kommunala åtgärder för de med till exempel försörjningsstöd och Arbetsförmedlingen för de andra att det finns en lite finare, statlig arbetslöshetspolitik och en lite fulare kommunal lösning. I praktiken ett klassamhälle i miniatyr.
Redan i rapportens inledning konstaterar författarna att Svensk arbetsmarknadspolitik bygger på att ”göra rätt för sig”, i betydelsen att medborgarna ska anstränga sig för att genom hårt arbete bli självförsörjande gentemot staten.
”Alla ska arbeta”, heter det också från så gott som alla tänkbara politiska håll.
Men om alla inte kan arbeta då?
Trots högkonjunkturen och skriande brist i flera sektorer har många människor varit arbetslösa, och det länge. Och trots att det också talas om att skapa så kallade enkla jobb från alla tänkbara politiska håll tror Rickard Ulmestig att jobben i framtiden snarare kommer att bli färre.
Robotisering och ny teknik kommer, tror han, att minska behovet av arbetskraft i framtiden. Robotgräsklippare kommer alltså att göra behovet av människor som klipper gräs mindre.
– Vi får nog vänja oss vid tanken att färre kommer att behöva jobba i framtiden, säger Rickard Ulmestig. Behöver det vara så dåligt då?
– Nej, det behöver det kanske inte egentligen. Men det spelar inte så stor roll. Det är som med miljön; oavsett vad man tycker så är det helt enkelt någonting man måste förhålla sig till.
Lösningen? Oklart. I vilket fall måste staten ta ansvar för alla, inte bara för de som har lättare att få jobb.
– Samhället måste se till att det finns en värdighet. Om åtgärderna funkar så här dåligt, borde kommunerna ens hålla på med det?
– Det är svårt att säga kategoriskt ja eller nej. Men finns det en grupp som kanske helt enkelt inte går att anställa?
– Nja, det kan inte vara så att det ska vara personen som måste passa in i arbetsmarknaden. Arbetsmarknaden måste passa personen.
Det är årets fattigaste dag och det har precis börjat snöa. Det är årets fattigaste dag och du har aldrig varit vackrare. Det är årets fattigaste dag och jag lämnar på förskolan. Det är årets fattigaste dag och jag går hem och borstar tänderna i tre timmar. Det är årets fattigaste dag och jag blöder i munnen. Det är årets fattigaste dag och jag börjar skriva. Det är årets fattigaste dag och jag slutar skriva och börjar surfa. Det är årets fattigaste dag och jag twittrar att alla av oss ligger i rännstenen, men några av oss tittar på Stjärnorna på slottet. Det är årets fattigaste dag och Maria Montazami bestämmer sig, nu får det vara nog – hon ska bli rik. Det är årets fattigaste dag och Mikey Madison berättar om det svåra med att spela strippa. Det är årets fattigaste dag och Dagens Nyheter skriver att du kan dra ned på dina utgifter, kanske kontakta de bolag du är skyldig pengar och göra upp en avbetalningsplan? Det är årets fattigaste dag och jag tackar nej till att medverka med nyskriven poesi i Ekonomibyrån eftersom Ekonomibyrån inte kan erbjuda något arvode för nyskriven poesi. Det är årets fattigaste dag och min bank, Nordea, bjuder in mig till ett webbinarium där en privatekonom pratar om omvärlden och tron. Det är årets fattigaste dag och samma privatekonom mailar tips på roliga och utbildande aktiviteter för barn i olika åldrar. Så pratar du pengar med barn på årets fattigaste dag, vilka barn som helst! Det är årets fattigaste dag och jag äter upp mitt exemplar av Knut Hamsuns Svält. Det är årets fattigaste dag och jag gör det som en grej. Det är årets fattigaste dag och jag läser en essä av Aris Fioretos som fyller mig med thinspo på grund av omvänd psykologi. Det är årets fattigaste dag och jag stoppar fingrarna i halsen och kräks upp Knut Hamsuns Svält. Det är årets fattigaste dag och jag måste borsta tänderna igen. Det är årets fattigaste dag och jag börjar skriva fanfiction. Det är årets fattigaste dag och Solvej Balle går och lägger sig, Solvej Balle sover i ett dygn och när Solvej Balle vaknar är det fortfarande årets fattigaste dag, för alla utom Solvej Balle, eftersom Solvej Balle typ är rik, jag vet inte. Det är årets fattigaste dag och jag mailar min fanfiction till Svenska Akademien. Det är årets fattigaste dag och jag somnar på soffan och jag drömmer. Det är årets fattigaste dag och jag sätter upp Lång dags färd mot natt tillsammans med alla barn som jag någonsin pratat pengar med. Det är årets fattigaste dag och vi, jag och barnen, frågar hur folk i Borlänge klarar sig och de svarar att man får använda det man har i sina gömmor. Det är årets fattigaste dag och vi kontaktar bolagen vi är skyldiga pengar. Det är årets fattigaste dag och vi hotar bolagen med våld. Det är årets fattigaste dag och vi är äntligen skuldfria. Det är årets fattigaste dag och jag vaknar på soffan med blodigt dregel över halva kinden. Det är årets fattigaste dag och jag sätter på Stjärnorna på slottet. Det är årets fattigaste dag och jag messar dig, skriver att du aldrig varit vackrare, jag kan hämta på förskolan, kan du swisha 500 kronor? Och handla mat?
I Alingsås rådhus togs inte bara komprometterande nakenbilder – här styrde också ett hemligt ”gingäng” lokalpolitiken. Foto: Adam Ihse/TT.
Sexmobbing, våldsfantasier och smutsigt maktspel. Är det vad vi kan vänta oss när S och M ”tar ansvar” och bildar kartell i kommunpolitiken?
Det sägs ibland att kommunpolitik ofta handlar mer om personkemi än ideologi. Att det påståendet stämmer – och kan leda till giftiga konsekvenser – visar de chockerande avslöjanden som Göteborgs-Posten häromdagen gjorde kring kommunpolitiken i Alingsås.
I en privat chattgrupp kallad ”Gingänget” har de båda kommunalråden från S och M tillsammans med Vänsterpartiets dåvarande gruppledare ägnat sig åt hån, våldsfantasier och sexism. De har slutit hemliga politiska uppgörelser, hånat andra politiker som ”röstboskap” och uttalade sig kränkande om kommunens tjänstemän.
Trions gemensamma fiende är Vänsterpartiets fullmäktigeledamot Marcus Wallin – numera ordförande för partiföreningen – som aktivt utmanat samförståndsandan i kommunen. I chatten diskuteras hur Wallins politiska karriär ska saboteras för att bana väg för ett minoritetsstyre med S och M med stöd av Vänsterpartiet. Genom att dela pinsamma uppgifter som sig själva skapar de tre konspiratörerna en ”terrorbalans” som ska hindra att någon läcker innehållet i chatten till medierna.
Skandalen i Alingsås har tillräckligt med snaskiga detaljer för spaltkilometer av sensationsjournalistik. Men bortom unken kvinnosyn, dickpics från rådhuset och hån av politikerkollegors kroppar blottar den också en allvarlig sjuka i den kommunala demokratin.
När Moderaternas kommunalråd Daniel Filipsson i chatten beskriver politik som teater och skryter med att han i praktiken inte bart styrt Moderaterna utan även samarbetspartierna i Kd och L i tio år så är det en cynisk men förmodligen sanningsenlig bild av den maktposition många kommunalråd de facto har idag. Den råa tonen i chatten förklarar han när han konfronteras av GP med att rollen som gruppledare i ett parti är utsatt och att man ofta har mer kontakt med andra gruppledare än sina partikamrater – vilket så klart är extra sant för de högavlönade heltidspolitiker som umgås dagligen i kommunhuset.
En bidragande orsak är partiernas allmänna försvagning, där gräsrötter och medlemsdemokrati väger allt lättare i förhållande till heltidspolitiker. Men det handlar också om att den kommunala demokratins funktion länge vilat på praxis snarare än formella regelverk, vilket bland annat SNS Demokratiråd lyft fram i en läsvärd rapport från 2022.
Men bortom unken kvinnosyn, dickpics från rådhuset och hån av politikerkollegors kroppar blottar den också en allvarlig sjuka i den kommunala demokratin.
Till skillnad från rikspolitiken där det är tydligt vem som regerar utgår kommunallagen fortfarande från en föråldrad princip om kollektivt ansvar. Rollen som ”oppositionsråd” och andra former av garanterad representation för oppositionen i presidier och utskott regleras inte i någon lagtext, utan av normer som växt fram under årtionden präglade av blockpolitik och maktbalans. En balans som snabbt sätts ur spel när de största partierna agerar i samförstånd, vilket sker i allt fler svenska kommuner i dag.
Alingsås ger prov på hur märkligt det kan bli. Socialdemokraterna är formellt i opposition och innehar en av de två kommunalrådsposterna, samtidigt som de slutit en politisk uppgörelse med det moderatledda minoritetsstyret om politikens innehåll. En kartellbildning som effektivt utesluter den egentliga oppositionen från verklig insyn.
I Gnesta finns sedan 2018 en liknande modell där S och M styr i minoritet med stöd av Centerpartiet som innehar oppositionsrådsposten. När Centerpartiets Håkan Ekstrand valdes till oppositionsråd bröt flera ledamöter från Moderaterna mot praxis att lägga ner sina röster, för att i stället stödja ”sin” kandidat till ”ledare för oppositionen”. Ett agerande som kritiserades både av andra partier i kommunen och Gissur Ó Erlingsson, professor i statsvetenskap och en av författarna till Demokratirådets rapport från 2022.
Förutom att partier som faktiskt befinner sig i opposition stängs ute från insyn leder den utsuddade gränsen mellan styre och opposition till att ansvarsutkrävande försvåras. Ytterst är risken att förtroendet för demokratin urholkas ytterligare – eftersom det ändå inte tycks spela någon roll vem väljarna röstar på.
Det är lätt att se att detta kan leda till en negativ spiral där allt färre engagerar sig i politiken, och där devisen att personkemi är viktigare än ideologi legitimerar hemliga uppgörelser, smutsigt maktspel och mobbing – i syfte att bevara den speciella kemi som bara kan uppstå i en hemlig chattgrupp eller under sena kvällar i rådhusets korridorer.
Fattiga får ofta rådet att spara in på snabbmaten. Foto: Magnus Lejhall/TT.
Som så ofta i fattiga januari kallas sparekonomer fram för att tipsa om matlådor och busspendling. Men det goda livet handlar också om att slösa.
På årets fattigaste dag 2010 inledde den tyska matkedjan Aldi en kampanj för att ”visa hur enkelt det är att ge din familj hälsosamma, varierade och prisvärda måltider”. De anlitade stilbloggaren Natalie Lee som lovade att sprida ”kreativ inspiration” med de matkassar hon fick hem.
Kampanjen avbröts dock snabbt efter att hennes följare påpekat det okänsliga i att lajva utsatt en vecka, med en antydan om att fattigdom beror på dåliga vanor.
Nu är det dags igen. Den 23 januari är här och medierna översvämmas av spartips. SEB:s privatekonom Américo Fernández säger till SVT att ledstjärnan borde vara ”många bäckar små”, ett sparande på allt från mat till kläder. Han får medhåll av Swedbanks privatekonom Arturo Arques, som nämner ”latten på väg till jobbet” och tipsar om medhavd lunchlåda.
Det socialistiska ryggradssvaret är att de skiftar fokus från de strukturella lösningar som behövs, och att de underskattar hur svårt livet är att få ihop som fattig.
Båda saker är sanna, men det andra argumentet är riskabelt. I stället för att acceptera sparhetsarnas premisser borde vi lyfta rätten att slösa.
Att även en fattig har rätt att unna sig. Att flottigt är flott.
Liberaler lyfter gärna fram att vi snart har övervunnit extrem fattigdom – och minskningen från 85 procent år 1800 till under 9 i dag är givetvis dramatisk. Men att människor har mat och vatten är det minsta vi kan kräva. Än sedan om alla i Sverige har råd med havregröt – livet handlar om så mycket mer än det.
Jag vågar påstå att det är slöseriet som definierar oss som människor. Eller ja, många antropologer och filosofer har redan sagt det. Om de förnumstiga sparekonomerna åkte tidsmaskin till stenåldern hade de säkert invänt att uppeldandet av verktyg, boskap och människor inte är privatekonomiskt sunt. De kan nämligen allt om hushållets ekonomi men ingenting om själens.
Men som den franska filosofen Georges Bataille har förklarat behöver vi slösa för att höja oss från djuren. Det är därför vi söker oss till allt från konst och lyxbilar till orgier och slagsmål. Och därför söker vi oss till McDonald’s. Visst är hälsosam mat en klassfråga, men den som påpekar att en kycklingnuggets-middag inte är hälsosam har inte förstått att det är poängen. Att även en fattig har rätt att unna sig. Att flottigt är flott.
Fråga bara eliten. I början av januari förklarade Mark Zuckerberg sina Trumpvänliga ändringar i Meta i ett armbandsur värd nästan 10 miljoner kronor. Och medan världens rikaste män smälter samman med statsmakten för att montera ned landets redan skrala välfärd och arbetsrätt, erbjuds de fattiga att åka med genom att köpa både deras kryptovalutor och deras karnevaliska hat mot minoriteter, liberaler och socialister.
Med detta ständiga memskådespel hoppas de att vi glömmer våra materiella behov, medan västvärldens vänsterrörelser omvänt har allt svårare att tilltala väljarnas passioner. Vilket inte är konstigt när socialdemokratin ständigt hyllar de strama statsfinanser som tvingar befolkningen att belåna sig.
Men en socialist kan aldrig nöja sig med fattigdomsstrecket. Mot kristendomens syn på frosseriet som en dödssynd, bör vi snarare ställa lyxen som en mänsklig rättighet. En del av detta slöseri är till sin natur individuellt, men en del bör också kollektiviseras. Hemmet har tidigare varit en gemensam investering, varför Sverige länge hade världens högsta bostadsstandard, men har nu blivit ett lyxigt investeringsobjekt.
Så om vi inför en slöseriombudsman, bör den hjälpa människor till de roligaste sätten att förspilla tid och pengar, och ha en välfylld stödfond att backa upp tipsen med. ”Här får du 10 000 att bränna på Casino Cosmopol, glöm inte att redovisa hur kul du hade.”
Vem finns där för oss när allt fler har allt mindre, och samhällets skyddsnät urholkas? Kan vi – eller måste vi – hjälpa varandra? Anarkist eller kristen, ”vänsterbliven” eller ”högerförförd” – i nödens rum är det mat, kläder, värme och gemenskap som räknas.
– Det finns skam i att visa sig behövande, i att inte få det att gå ihop. Man vill så gärna, in i det sista, försöka klara sig själv.
Jag slår mig ned mittemot Helen Lidman och bredvid en maffig basfiol, innanför de tunga träportarna till Templet. Kyrkan på Östermalmsgatan 69, mitt i ”Övfres” finkvarter, är Frälsningsarméns äldsta lokal i Stockholm, som sedan 1887 erbjudit ”soppa, tvål och frälsning”.
– Då var det här stans absolut fattigaste område, jag har hört det beskrivas som favela-artat.
I januari för två år sedan fick Helen Lidman anställning här, som ansvarig för det sociala arbetet. Hösten innan kom hon hit för att få äta sig mätt.
– Jag hade det själv tufft ekonomiskt, och tog emot både själsligt och materiellt stöd härifrån. Det var en stor lättnad att kunna lösa de där sista månaderna innan jag började jobba här, men att be om hjälp satt långt inne. Efter det väcktes en längtan hos mig att göra något tillbaka, inte ur skuld utan tacksamhet.
Varken Helen Lidmans hälsa,företag eller privatliv gick ihop mot slutet av 2022. Hon fick stöd från Försäkringskassan och barnbidrag, men ingen a-kassa. Hjälp från Socialtjänsten sökte hon knappt, då hon visste att hon troligen inte skulle få någon.
– Jag kan inte säga något annat än att det var Guds kall för mig att komma hit.
My Vingrens arbete med att infiltrera extremhögern visas
i dokumentären ”Hacking hate”. Foto: Iván Blanco.
Den globala extremhögern är på uppgång, efter Donald Trumps seger i USA. Nu bildas nya nätverk, från radikaliserade ungdomar till pengastinna projekt för rashygienens återkomst. Emot dem står ett par unga, svenska granskare.
– Jag blev besatt, säger My Vingren över en kopp svart kaffe på Gunnarssons konditori på Götgatan i Stockholm.
– Jag funkar så generellt. När det är något jag inte förstår så sätter jag gasen i botten och har svårt att släppa det.
Hon har huvudrollen i regissören Simon Kloses Hacking hate, som i somras vann pris för bästa dokumentär på den prestigefyllda filmfestivalen Tribeca i USA. I Sverige hade filmen premiär den 17 januari. På affischen löses My Vingrens ansikte upp i ett pixlat kaos.
Dokumentären följer hennes långvariga infiltration av en högerextrem chatt på samtalsappen Telegram. Bakom gruppen står en mystisk amerikan, bosatt i Norge, med aliaset Strength 38.
– Han presenterade sig som en radikal nationalsocialist i de här grupperna, berättar hon.
Ledaren visar sig senare vara i 30-årsåldern. De övriga medlemmarna i Telegramkanalen beskriver My Vingren som ”väldigt unga”, vissa i åldern 15–16. Och sammanhanget de deltog i överraskade henne.
Jag gjorde det dels för att ta mig in och tjuvlyssna på extrema miljöer, men också för att undersöka hur de agerade uppsökande.
– De var inte bara aktiva på nätet, utan arrangerade flera träffar i Norge och Sverige där de tränade och festade. Jag hade inte sett det tidigare utanför de etablerade högerextrema grupperna.
Själv halkade hon in i kanalen på ett digitalt bananskal. Eller snarare hennes karaktärer: en tränings- och historieintresserad man som kallade sig ”Mjölner” och hans ”trad-fru” med en fäbless för barnuppfostran och handarbete.
– Jag gjorde det dels för att ta mig in och tjuvlyssna på extrema miljöer, men också för att undersöka hur de agerade uppsökande. Kunde jag bli inbjuden till något utan att egentligen göra något aktivt för att bli det?
Båda hade konton på Instagram som följde de stora högerextrema influerarna. My Vingren poängterar att de aldrig själva lade upp nazistiskt eller rasistiskt innehåll, utan höll sig till intressen som uppskattas i de miljöerna. Men trots att ”Mjölner” mest postar inlägg om självhushållning och husrenoveringar bjuds han in till en gruppchatt på Instagram.
– Det är kanske 30 konton, som alla skriver halvrasistiska grejer och delar länkar. Jag tror att det var ett test för att se om man blir upprörd och väljer att gå ur, eller om man stannar kvar.
Det blev början på en jakt på Strength 38:s verkliga identitet. Hon har spårat mannen från barndomens USA, via tiden som nazistisk influerare, till en karriär som internationell rekryterare för ryska Wagnergruppen.
Varför mannen startade en nazistisk Telegramkanal för svenska ungdomar kan hon inte säga säkert, även om hon beskriver det som en ”påverkansoperation”. Men rent konkret har hon full koll på vad han ägnade sig åt:
– Han får in personer i gruppen och gör dem positivt inställda till våld, får dem att träna på våld, och uppmanar folk att begå terrorattentat på egen hand.
My Vingren (bilden) är inte den enda svenska journalist som tagit sig in i högerextrema kretsar under de senaste åren. Under våren 2024 publicerade Kalla fakta en prisbelönt granskning, där de under flera månaders tid hade en reporter på insidan av Sverigedemokraternas kommunikationsavdelning.
Reportaget kunde visa att det fanns en tät relation mellan partiets öppna och dolda kommunikation, under ledning av kommunikationschefen Joakim Wallerstein. En senare granskning av tidningen Expo (15/5) visade att partiet spred allt från vit makt-budskap till glorifieringar av Unabombarens manifest.
Daniel Andersson tackar nej till att ställa upp på en intervju om att infiltrera högerextrema miljöer, med hänvisning till att Kalla faktas granskning ”inte handlar om politik och ideologi utan om dold opinionsbildning”.
En som tagit sig in på insidan av USA:s ytterhöger är Patrik Hermansson. Under Trumps framgångsrika valkampanj 2016 wallraffade han inifrån den framväxande alternativhögern i USA, med täta band till Sverige.
– Man blir avtrubbad, säger han om tiden på insidan av extremhögern.
– Man börjar inte hålla med dem, man blir mer och mer arg på dem. Men samtidigt börjar saker man reagerade på innan att flyga över huvudet. Få saker gör en chockad.
Efter vit makt-marschen i Charlottesville 2017, då en nynazist mördade en motdemonstrant genom att köra in i en folkmassa med bil, hamnade rörelsen på nedgång.
– Jag trodde det skulle vara ännu större och ännu värre, berättar Patrik Hermansson.
– Jag deltog i olika chattgrupper kring det. De menade att det skulle dra 10 000, och det blev mycket mindre. Efteråt var de besvikna på sig själva, på grund av att inte så många kom som man hoppats på.
Även han själv bidrog till att luften gick ur rörelsen.
– Det var pinsamt att jag var där, och de lade ned. Samtidigt var det för många den sociala grejen som var attraktionen. När den biten försvann så hittade man det på andra ställen.
De driver rasbiologi som en elitistisk startup.
Men enligt Patrik Hermansson dog inte rörelsen – snarare bytte den skepnad. I en ny granskning har han assisterat en kollega, Harry Shukman, som infiltrerat högerkretsar.
Under två års tid arbetade de med att nysta upp ett nätverk med kopplingar till både it-miljardärer och personer inom nativitetsrörelsen, som kombinerar ett fokus på ökat barnafödande med rasideologiska föreställningar.
– Det är väldigt extrema idéer som har slagit rot i toppen av samhället, och man vågar vara mer explicit i att uttrycka det. I dag kan du få in mycket pengar och organisera dig på ett nytt sätt. Det finns företag, pengar, legala strukturer och anställningar.
– De driver rasbiologi som en elitistisk startup.
Under den senaste infiltrationen var han en av mycket få personer som kollegan Harry kunde prata med om sitt arbete.
– Man måste hela tiden tänka på säkerheten och hans mentala hälsa. Rent strategiskt måste man coacha någon att bli bra på att vara högerextremist.
Under hans egen infiltration var det bara två personer som kände till vad han arbetade med: hans närmaste chef och hans partner.
– Det blev ganska mycket, periodvis. Stressen över att bli upptäckt påverkar en hela tiden.
My Vingren berättar att hon inte påverkades nämnvärt av tiden i chattkanalerna.
– Jag är ganska bra på att gå in i ett rum och tänka att ”nu är det ett jobb”. Det är som att jag har en knapp jag trycker på. Och när jag slutar jobbet så trycker jag tillbaka och blir mig själv igen.
Det var en infiltration som var särskilt jobbig, men den befinner sig utanför filmens värld.
– I januari 2024 råkade jag komma med i en grupp där några svenska 13-åringar planerade våldsamma aktioner. Det var jobbigare eftersom det var en fara som låg väldigt nära i tid.
– Jag hade kollat på högerextremt material på Tiktok och blev inbjuden till Discord innan jag hamnade i den gruppen.
Där tvingades hon, i samråd med tidskriften Expo, till sist själv att ingripa. När ungdomarna bestämde sig för att utföra ett våldsdåd i södra Stockholm varnade hon Polisen för vad som höll på att hända, samtidigt som hon i chatten försökte få gärningspersonerna att stanna kvar på torget i Liljeholmen.
– De kunde hitta vilka det var genom att kolla på chatten vi haft, berättar hon för Flamman.
– Det är min mest aktiva wallraff. Det var väldigt dramatiskt.
Under de senaste 18 månaderna har palestinska studenter försökt upprätthålla sina studier på distans, trots en våldsam ockupation och bristande elförsörjning och internetuppkoppling. Foto: Hassan Jedi/Anadolu.
Under 18 månader av krig har internet möjliggjort arbete både i krigets Gaza och på den allt mer våldsamma Västbanken. Men för att få uppkoppling krävs uppfinningsrikedom.
Aahed Zarouks internet är snabbt som fan. Han är 35 år, UX-designer (user experience) och mjukvarutvecklare med utbildning från UCLA i Kalifornien och bor i Gaza stad.
– Det kanske inte är helt lagligt, säger han med ett leende.
Tillsammans med en vän lagar Aahed trasiga kablar när de slitits sönder av israeliska bomber. Upprepade gånger har de sett till att hela stadsdelen har internet. Före kriget hade alla sin egen uppkoppling. Nu använder 2 000 personer den som Aahed har ordnat.
Internet är helt avgörande för säkerheten på en plats som Gaza, där döden varit ständigt närvarande sedan den 7 oktober 2023.
– Genom Telegram- och Whatsapp-grupper delar människor information om militära order eller var bomber har fallit.
Men internet möjliggör också jobb och därmed försörjning. Gaza har en ung och högutbildad befolkning med framtiden för sig. Trots att Israel begränsat områdets uppkoppling till ett 2G-nät arbetar många inom techsektorn eller på olika sätt med webbutveckling och design. Kompetensen är hög och hungern att bygga upp landet är stor.
Motståndskraft. 2018 delades bärbara datorer ut till eleverna på palestinska Ziad Abu Ein-skolan i Ramallah på Västbanken. Foto: Majdi Mohammed/AP/TT.
Vi pratar på Zoom en snöig dag i januari just efter trettonhelgen. I min skärm är Aahed inramad av ett stort, ljust fönster och en rad gröna krukväxter. Hans hår är mörkt med en grå våg i luggen och han är klädd i en rutig polotröja i benvitt och salviagrönt. Han är påfallande tjusig.
Utanför fönstret ligger grannhuset i ruiner. Nej, inte ruiner. Det ligger i damm och aska. Bara två dagar tidigare bombades det till smulor. Smällen skadade solcellerna på Aaheds hus men han har redan reparerat dem och är tillbaka online.
– Jag vill berätta om motståndskraft och uthållighet.
Han använder det engelska ordet resilience som betyder ungefär kraft att komma tillbaka efter en skada, systemets möjlighet att återskapa sig självt i nya förutsättningar. Jag får känslan av att han förkroppsligar begreppet.
Aahed (bilden) och hans familj har evakuerat säkert tio gånger vid det här laget.
– Inget område är säkert men vi gör vad vi kan för att inte bli dödade.
Han har inte bara sig själv att tänka på. Han har tre bröder, alla med psykiska funktionsnedsättningar, som han tar hand om.
Han berättar att det bor människor i kvarteret igen efter att nästan alla försvunnit under våren och sommaren. Området ligger nära den så kallade Netzarimkorridoren.
– IDF går in i ett område och förstör allt. När de lämnat kvarteret kommer vi tillbaka och bygger upp allt igen. De kommer, vi försvinner. De försvinner, vi kommer tillbaka. Detta är cykeln vi lever i.
Internet är helt avgörande för säkerheten på en plats som Gaza, där döden varit ständigt närvarande sedan den 7 oktober 2023.
Under krigets första dagar befann sig Aahed i södra Gaza. Huset han bodde i med sin familj bombades av IDF. Det var också den gången grannhuset som var den egentliga måltavlan. Tre kusiner dog och en bror skadades svårt av en sten i bakhuvudet. Aahed blev också skadad men överlevde. I flera månader kunde han inte röra sin vänstra sida alls och han hade fruktansvärda smärtor i tänderna.
Då var det fortfarande möjligt att röra sig mellan södra och norra Gaza och familjen tog sig tillbaka till norr. Det blir tyst en sekund. Aahed släpper ifrån sig det slags leende som tillsammans med ögonens flyktiga rörelse åt sidan rymmer en avgrund av minnen, vålnader för stora för att berätta om.
Internet möjliggör distansarbete också i andra delar av Palestina där det har blivit för farligt att röra sig mellan städerna.
I en liten stad utanför Tulkarem på norra Västbanken sitter Sara i sitt föräldrahem. Hon är kommunikatör och projektkoordinator. För Sara är internetuppkopplingen avgörande för att hon ska kunna försörja sig. Hon ringer mig på Whatsapp.
Det är onsdag förmiddag när vi pratar. I vanliga fall hade hon varit på kontoret i Ramallah i dag men hon åker inte längre dit. Inte heller till Nablus, trots att det bara är 20 minuter bort. Vägarna är helt enkelt för farliga. Under det senaste året har den israeliska militärens närvaro på Västbanken, kombinerat med bosättarnas mobilisering, spårat ur.
Högutbildade. En examensceremoni vid Gazas tekniska högskola sommaren 2021. Den palestinska befolkningen i Gaza är ung och högutbildad, men har svårt att hitta arbete i området. Foto: Ahmad Hasaballah/Zuma/TT.
– Före kriget såg man dem på gatan men nu beter de sig på ett sätt som är svårt att föreställa sig om man inte är här. Människor som vanligtvis rörde sig på gatorna har helt enkelt slutat. Det är för farligt.
Chattgrupper på Telegram och Whatsapp är också avgörande för att hon ska våga förflytta sig. Och när hon väl gör det sker det aldrig längre med egen bil. Tidigare var det en vedertagen sanning på Västbanken att egen bil var säkrare än kollektivtrafiken, eftersom de chaufförer som kör de gula minibussarna kors och tvärs mellan de palestinska städerna gärna trycker gasen i botten.
Inget område är säkert men vi gör vad vi kan för att inte bli dödade.
Nu utgör de i stället ett säkerhetsnät – särskilt förarnas interna kommunikation.
– De har egna chattar och vet var militären är och om gränsövergången är öppen eller stängd.
Sara arbetar med berättande åt organisationer och företag. Hon vill gestalta de mänskliga dimensionerna i det palestinska livet och konkret påverka i omvärlden. Flera av hennes vänner arbetar också på distans om de har möjlighet som ett resultat av den förvärrade situationen på Västbanken.
– Men det beror såklart på vilket slags jobb man har. Jag kan göra det nu, men alla kan inte det.
Tekniksektorn är kanske inte det första som dyker upp när Palestinas ekonomi kommer på tal. Men före kriget fanns flera hundra uppstartsbolag på Västbanken och i Gaza, och trots utmaningar var sektorn lovande. I Gaza fanns sedan en tid tillbaka projektet Gaza Sky Geeks, ett slags inkubator och accelerator för unga teknikbolag som finansierades av bland andra Google.
Israels högteknologiska sektor är en historia för sig. Sedan 1990-talet har den firats både som ekonomisk motor, nationellt etos och den gyllene vägen mot israeliskt-palestinskt samarbete. Högutbildade palestinier på Västbanken och i Gaza jobbade i israeliska uppstartsbolag och från statligt håll satsades pengar på palestinska grupper i Israel (som alltid kallas arabiska israeler i dessa sammanhang). Också kvinnor och ultraortodoxa judar fick öronmärkta medel för att utbilda sig och etablera sig inom den högteknologiska sektorn.
Lugn i stormen. Palestinier passerar marknaden i Jabalia i börja av november 2023. Foto: Abed Khaled/AP.
Men allt detta var före kriget.
Investerarna har dragit sig ur sektorn både i Israel och i Gaza.
Det urskillningslösa dödandet i Gaza har inte bara lett till att flera centrala gestalter mist sitt liv utan också till att infrastruktur förstörts. Redan före det senaste kriget har de som kunnat lämna Gaza ofta valt att göra det för att skapa förutsättningar för liv på annan plats.
De kritiska röster som redan innan hade anklagat sektorn för att normalisera ockupationen och företagen för att utnyttja den billiga palestinska arbetskraften har knappast tystnat.
Det finns ett intimt band mellan den högteknologiska sektorn och den israeliska militären, IDF. Vapenföretaget Elbit har en egen inkubator för uppstartsbolag och flera av branschens kändaste profiler har fått sin basutbildning under tiden som soldat.
Det urskillningslösa dödandet i Gaza har inte bara lett till att flera centrala gestalter mist sitt liv utan också till att infrastruktur förstörts.
På sin egen hemsida lyfter IDF själva fram grundaren av den i Israel omåttligt populära navigationsappen Waze, Uri Levine, som ett exempel på hur kopplingen kan se ut, i en artikel från 2013 med rubriken ”Start-up soldiers” – uppstartssoldater. Titeln är en blinkning till den bästsäljande boken Start-up nation från 2009, där idén om Israel som världens främsta ”uppstartsnation” lanserades.
En delförklaring till Israels fokus på högteknologi är att man har velat underlätta för människor att flytta från städerna till ”periferierna”, alltså de mer avlägsna landsändarna – vilket inte har skett. Sektorn är fortsatt koncentrerad till det attraktiva kustområdet runt Tel Aviv.
I detta sammanhang hörs ibland det lätt cyniska begreppet Silicon Wadi, där wadi kommer från det arabiska ordet för dalgång. Lätt cyniskt, därför att ett syfte med att sprida tech-folket till periferierna är att dessa områden av staten uppfattas som ”för arabiska”. I Negev och Galliléen finns helt enkelt fler arabiska städer och byar kvar, och detta ses inte som något positivt.
Tillbaka till Gaza stad. Här, liksom överallt, är internet helt avgörande för techfolk. De som inte har internet hemma söker sig till områden där internet finns och samlas på gatan för att jobba. Det är livsfarligt. Också de som samlas i tillfälliga hubbar som satts upp på olika platser är utsatta för stor fara. Det räcker att en efterlyst person kommer dit för att hela platsen ska förvandlas till en måltavla.
Aahed säger att han är lyckligt lottad som har möjlighet att arbeta hemma. Sedan en tid tillbaka får han dessutom riktiga uppdrag igen. Och han tror på framtiden. När kriget är slut ska unga människor bygga upp landet igen. Ett helt nytt land.
Han är stolt över sitt bidrag till Gazas techvärld. Han fungerar som mentor och vägledare åt unga yrkesverksamma och nyutexaminerade människor, för att rusta nästa generation med färdigheter för att lyckas internationellt.
Han talar med framtidstro och en orubblig tilltro till Gazabornas kompetens och uthållighet
– Det är bara kriget som måste ta slut. Sedan bygger vi upp landet igen.
Paulina Sokolow: Vad är det för fel på excellens nu helt plötsligt?
För bra? Belöningen för framgång blev kicken. Foto: Matilda Rahm.
Jag är i grunden för en snabbfotad personalomsättning på attraktiva kulturposter. Alltför många gånger har jag sett intendenter och chefer bli lata och förlora nyfikenheten på samtidens rörelser och klamra sig fast vid trender som en gång gjort dem intressanta och heta.
Men när det i helgen kom ut att Athena Farrokhzad och Ida Lindes förordnande på en av Sveriges största litteraturscener inte förlängs efter bara två år, undrar jag om det ändå inte gått för långt åt andra hållet.
I vanliga fall inom offentlig sektor brukar tjänster förlängas automatiskt såvida det inte skett dramatiska personalhaverier eller ekonomisk förskingring. Det som skaver är Athenas höga profil i Palestina-frågan, som diskuterades på kultursidorna för ett år sedan. Men oavsett vad man tycker om lämpligheten i att förena en offentlig roll med aktivism, så är det kvaliteten som måste avgöra.
I just det här fallet handlar det om en sällsynt framgångsrik programläggning där varje författarsamtal med världsnamn sålts ut till sista stolen till en rockkonsertjublande publik. Jag har själv besökt evenemangen och upplevt ett ovanligt varierat sällskap, en gång med ett gäng gymnasister från Tensta som deltog i en bokcirkel om Frantz Fanon, på fritiden.
Ordet jag kommer att tänka på när det gäller duon Farrokhzad-Linde är succé. Att de inte får fortsatt förtroende framstår som självskadebeteende av Kulturhuset. Gillar inte cheferna när det går bra?
I väntan på kulturkanon kan man roa sig med att se sig omkring efter den eftersökta excellensen i samtiden. Men om något som uppfyller alla kriterier på spjutspets och popularitet läggs ned, så undrar i alla fall jag om våra tjänstemän känner igen stor konst när den serveras framför näsan.
Hans och Barbara Bergström besöker Engelska skolan i Stockholmsförorten Gubbängen i november 2021. Foto: Alexander Mahmoud / DN / TT
Bara under valkampanjen 2024 har Hans och Barbara Bergström, paret bakom skolkoncernen IES, donerat över två miljoner till den amerikanska högern – trots att Hans Bergström kallat kampanjen ”usel”, och Donald Trump en ”dömd brottsling”
1,77 miljoner svenska kronor. Så mycket har Hans Bergström, grundare av Internationella engelska skolan (IES) donerat till republikanska kandidater i USA – enbart under de två åren inför valrörelsen 2024. Hans hustru Barbara Bergström, som även är medgrundare till skolkoncernen, har donerat motsvarande 365 000 kronor till högerpartiet under samma period.
Sammanlagt rör det sig om mer än två miljoner kronor under 2023 och 2024, visar öppen data från det amerikanska registret över donatorer.
Särskilt mycket har paret skänkt sedan Donald Trumps övertagande av partiet 2016
Bernie Moreno, en stark allierad till Donald Trump och nytillträdd senator för Ohio, är en av de tre kandidater som enligt registret tagit emot störst summor från paret under de senaste två åren. Moreno har bland annat anslutit sig till Trumps påståenden om att valet 2020 ”stals” av demokraterna.
Bland de andra finns abortmotståndaren Dan Crenshaw och Roger Wicker – en av de 22 republikaner som redan 2017 begärde att USA skulle lämna Parisavtalet. Tidigare under 2020-talet har paret även stöttat Trumpvänliga kandidater som David Perdue.
De allra största gåvorna från paret Bergström går dock inte till individer, utan till den politiska kommittén NRSC, som syftar till att säkra en republikansk majoritet i den amerikanska senaten.
Samtidigt har Hans och Barbara Bergström även donerat till moderata och Trumpkritiska republikaner som Peter Meijer, som var en av de tio republikanska kongressledamöter som röstade för att väcka åtal mot presidenten efter stormningen av Capitolium.
Våren 2024 gick en mindre donation också till kommittén The Great Task, grundad av republikanen Liz Cheney som senare valde att stötta Demokraterna i presidentvalet.
I ett mejl till Flamman beskriver sig Hans Bergström som en ”Nikki Haley/Liz Cheney typ av republikan”, som ”aldrig kunnat rösta på Donald Trump”. Han berättar även att han röstade på Kamala Harris i höstens presidentval:
”[D]et senare för att få ett slut på epoken Trump och förhoppningsvis bidra till att det Republikanska partiet – grundat av Abraham Lincoln – skulle kunna återgå till en mer moderat och sansad kurs”.
I mejlet skriver Hans Bergström att hans donationer ”har inriktats på att i primärvalen främja kandidater som visat en självständig hållning mot Trump”.
Paret Bergström bor i USA sedan 2003. I dag är de bosatta i staden Boca Raton i Florida, som ligger fyra mil söder om Donald Trumps residens Mar-a-Lago, och är känd för sina förstklassiga golfbanor och eleganta bostadsområden.
Paret har även tidigare uppmärksammats för sitt stöd till högerpolitik. 2023 kunde Expo avslöja att paret skänkt över tvåhundra tusen kronor till tidskriften DSM, som spridit konspirationistiskt och antisemitiskt innehåll, däribland ifrågasättande av antalet offer för Förintelsen.
Strax efter Trumps valseger i november 2024 skrev Hans Bergström en debattartikel för Timbro, där han beskrev Trump som en ”dömd brottsling”, ”skrävlande egomaniac” och ”bluffmakare”. Han menade att man vunnit trots en ”usel” valkampanj, med förklaringen att åren med president Biden lett till ännu större missnöje.
Den Bidenpolitik som Hans Bergström specifikt beskyller är dock ”den öppna gränsen mot Mexiko, som skapat känslan av anarki och hot mot säkerheten”, ”biologiska pojkar i flickidrott” och att Demokraternas egna ”galenpannor” ropat ”from the river to the sea”. Texten avslutas med en förhoppning om att mycket av det Trump utlovat under sin kampanj bara ska ha varit ”bombasmer”.
Paret Bergström grundade Internationella engelska skolan 1993. I dag äger de fortfarande en betydande del av verksamheten via stiftelsen Hans and Barbara Bergstrom Foundation, med säte i Boca Raton. Stiftelsen har ett marknadsvärde på drygt 551 miljoner svenska kronor.
Internationella engelska skolan omsätter 3,7 miljarder årligen, varav den överlägset största delen kommer från svenska staten i form av skolpeng. 2023 rapporterade SVT att en halv miljard kronor skickats till skolkoncernens största ägarbolag Paradigm Capital.
Totalt har Hans Bergström donerat drygt 7,6 miljoner kronor till politiska ändamål sedan januari 2006, då han lämnade en första gåva om 200 dollar till Republikanernas senatskommitté. Barbara Bergström har skänkt drygt 700 000 kronor till republikanska kandidater och kommittéer. I bådas fall är det uteslutande Republikanerna som tagit emot gåvorna.
Särskilt mycket har paret skänkt sedan Donald Trumps övertagande av partiet 2016. I synnerhet har donationerna ökat under 2020-talet – där de redan skänkt mer pengar än under hela det föregående decenniet.
Artikeln har uppdaterats med mejlsvar från Hans Bergström.
Jan Strömdahl, Västsaharakommitténs tidigare ordförande, under Ship To Gaza-kampanjen. Foto: Fredrik Persson/TT
Danska Global aktion fick sin lokal brandbombad förra veckan. Motivet misstänks vara organisationens arbete mot Marockos ockupation av Västsahara – något som lett till hot även för svenska engagerade. ”Jävla skurkland!”, säger Ciczie Weidby (V), som nyligen besökte området.
Flamman rapporterade tidigare om måndagens brandattentat mot den danska solidaritetsorganisationen Global aktions lokaler i Köpenhamn, där Marocko-nationalistiska budskap som ”Sahara belongs to Morocco” sprejades på gatan utanför.
Dansk polis utreder fortfarande dådet, men i ljuset av klottret har organisationen redan gått ut och kopplat det till sitt engagemang för det av Marocko ockuperade Västsahara, och stöd till separatistgruppen Polisario. Ockupationen har pågått sedan 1975, och fördömts av bland andra Human Rights Watch, som menar att myndigheterna begränsar mänskliga rättigheter och trakasserar och fängslar regimkritiker.
Även svenska organisationer som är aktiva i frågan har haft en hotbild mot sig, berättar Jan Strömdahl, tidigare V-politiker och svenska Västsaharakommitténs förra ordförande.
Han skriver till Flamman att både han och hans dotter dödshotades 2013 av ”några marockaner med anknytning till ambassaden” på grund av sitt engagemang i frågan, kopplat till att han hjälpt en papperslös Västsaharaflykting i Sverige att ge ut en Marockokritisk bok.
Så fort man skriver eller säger något om det här dyker någon sorts pro-marockansk ”trollnärvaro” upp, både på internet och fysiskt.
I en polisanmälan om olaga hot citeras meddelanden från tre olika okända telefonnummer, med innehåll som ”Yes ni måste likvideras om ni fortssätter [sic] att hjälpa terroristmaffiagruppen polisario”, ”vi kommer att hitta honom och skicka honom i en svart säck till Marocko” och ”du och din familj ska bort”. Utredningen lades dock ned, då polisen inte kunnat spåra numren.
En torsdagseftermiddag 2016 spränger någon Jan Strömdahls brevlåda på Långholmen i Stockholm. En granne som ”känt doften av krut” hör av sig, och händelsen anmäls till polisen, men misstankarna om att motivet är hans långvariga stöd för Västsahara går aldrig att bekräfta.
Även därefter har trakasserierna fortsatt, enligt Strömdahl. Så sent som i december 2024 ska en släkting till den papperslösa flyktingen ha blivit hotad i Marocko.
Föreningens nuvarandeordförande Josefine Malm (bilden) vill inte spekulera vidare i de incidenter som Jan Strömdahl nämner. Även hon är dock van att få mothugg, ofta i stor skala.
– Det går inte att säga om det står för privatpersoner eller något mer organiserat, men så fort man skriver eller säger något om det här dyker någon sorts pro-marockansk ”trollnärvaro” upp, både på internet och fysiskt, berättar hon för Flamman.
– När vi har haft riksdagsevenemang har det också kommit utklädda pro-marockaner som har börjat skrika, kasta flygblad och blivit utburna av Säpo. Sådana saker händer.
Hon känner Global aktions ordförande Morten Nielsen och flera andra engagerade, och har sett bilder på den utbrunna lokalen i Köpenhamn.
– Det är superotäckt, grovt. Hade någon befunnit sig där hade det varit fara för liv, men det är också så mycket som förstörts. De har funnits i många år, och säkert haft sina arkiv där. Vi hoppas på polisutredningen, och att få veta om enskilda eller något större ligger bakom.
Josefine Malm menar att EU-beslutet i oktober om att förbjuda avtal mellan EU och Marocko från att inkludera Västsahara har satt frågan på tapeten igen. Högtidlighållandet av ett viktigt årtal spelar också in.
– Det är 50 år av ockupation i år, något organisationer i hela Norden kommer att uppmärksamma. Det pratas mycket Västsahara just nu, och det är klart man tänker att det kan hänga ihop med det här attentatet. Det har eskalerat. Men som svensk organisation har vi också Sverige i ryggen, vi har stuckit ut hakan i den här frågan i väldigt många år.
Riksdagsledamoten Ciczie Weidby (V) (bilden) besökte Västsahara bara härom veckan, tillsammans med partikollegan Tony Haddou. Anledningen till besöket var Solidarity summit, en konferens som anordnas i ett av Västsaharas flyktingläger.
På plats var också klimataktivisten Greta Thunberg, som enligt Josefine Malm tagit emot en ”enorm” kritik i sina kommentarsfält. Organisatörerna var två svenska aktivister, som cyklat jorden runt för att höja medvetenheten om frågan.
– Som alltid när man åker till Västsahara bodde vi hos familjer, som öppnar upp och erbjuder sina hem. Man får verkligen ta del av hur livet i lägren är, med långvarig fattigdom och beroende av hjälporganisationer, säger hon, och fyller i:
– Men det är aldrig farligt på samma sätt som det kan vara för västsaharier som bor i de ockuperade områdena. Där är det sjuk repression och övervakning, människor bara försvinner hela tiden.
Hennes engagemang i frågan sträcker sig över flera decennier. I hennes fall har det snarare gett upphov till frågetecken än fara.
– Jag har suttit i riksdagens Västsaharanätverk i flera år, och aldrig upplevt att mitt engagemang lett till något negativt eller hotfullt. Den vanligaste kommentaren är snarare ”jaha, var ligger det?”, från folk som tänkte resa på semester till Marocko och inte hade någon aning.
Ciczie Weidby hoppas att fler nu ska få upp ögonen för Västsahara.
– Många politiskt engagerade i min ålder känner nog till frågan, men också som en som ofta flyger under radarn. Det är frustrerande att känna att nästan ingen ser förtrycket de utsätts för, Marocko kan bara fortsätta fiska och plocka ut naturtillgångar bäst de vill. Jävla skurkland!
Flamman har sökt Marockos svenska och danska ambassad.
Under sitt tal på Donald Trumps presidentinstallation gjorde Elon Musk slutligen fascisthonnör. Foto: K.C. Alfred/San Diego U-T/Zuma/TT.
Världens rikaste man gör en nazistisk honnör inför USA:s samlade elit. Kampen om demokratin är här – och den som inte har ett ord att säga om ohämmad kapitalism gör bäst i att stanna hemma.
”Det här var ingen vanlig seger”, förklarade Elon Musk i sitt korta tal under Donald Trumps installation. ”Det var ett vägskäl för den mänskliga civilisationen.”
Sedan gör världens rikaste man en nazisthälsning för att tacka väljarna. Två gånger, så att vi inte ska tvivla på vad vi ser. Det har länge varit uppenbart var han står – men nu kan ingen längre förneka det. Det var förstås också syftet. För lika mycket som gesten var en ideologisk manifestation vill han visa sin makt. Att han kan göra vad som helst utan konsekvenser. Jag hoppas att han har fel.
Frågan är vad vi andra gör med informationen.
Att kritisera en fascisthonnör är ett enkelt moraliskt Turingtest. Den som slätar över vad Elon Musk har gjort står på tyranniets sida över demokratin. Därför ska det bli intressant att se hur hans svenska hejarklack agerar nu.
Bara en dag innan talet suckade Timbro-skribenten Erik W. Larsson att Elon Musk tråkigt nog inte kommer att kunna sparka tillräckligt många lata postarbetare på grund av facken. Den liberala ledarskribenten Sofia Nerbrand har hävdat att ”[m]ycket få individer har någonsin haft en sådan positiv inverkan på människors liv”, och att ”Trump och Musk är värda att lyssna på.” Göteborgs-Postens politiska chefredaktör Adam Cwejman har å sin sida slagit fast: ”Eliten ogillar Musk för att de ogillar yttrandefrihet”.
Inte ens att Elon Musk länge har varit världens främsta spridare av antisemitism har avskräckt medlöparna. Frågan är vad de säger nu när armen till slut sträcktes ut i luften. Ligger de lågt, i väntan på rätt tidpunkt att driva samma politik i Sverige, eller möts vi av uppriktig ånger? Jag har mina farhågor.
På en punkt måste jag ge Elon Musk rätt. Visst står vi vid ett vägskäl för den mänskliga civilisationen.
Men en viktigare fråga är om människor med ett mer välutvecklat demokratiskt impulssystem också är beredda att börja prata om den svällande elefanten i rummet – oligarkernas ofantliga rikedomar. I publiken stod fler malliga mångmiljardärer som Mark Zuckerberg och Jeff Bezos, som likt den övriga teknikoligarkin alla har kysst ringen genom att donera motsvarande 11 miljoner kronor till presidentens uppstartsfond. I går (20/1) kunde Dagens Nyheter avslöja att Daniel Ek inte velat vara sämre, utan även han lagt en hemlig donation.
Samtidigt har Donald Trump anslutit sig till deras plutokratklubb genom att lansera kryptovalutan $Trump som omedelbart rusade till ett värde på 110 miljarder kronor.
Det var länge sedan världen såg en sådan koncentration av makt. De här männen avskyr inte bara folkstyret, de vill även krossa facken, välfärdsstaten och klimatkampen. De vill störta några av de bästa frihetsskapande innovationer som historien har sett, och i varje enskild fråga står de på samma sida som eliten.
Vi kan förstås inte påverka det som händer i USA, däremot vad som händer här.
Sverige ligger ivärldstoppen vad gäller miljardärer per capita, fem av åtta partier är beredda att kringgå lagen för att ta emot hemliga donationer, och trots ett kompakt folkligt motstånd mot vinster i välfärden får de rovgiriga koncernerna finnas kvar oavsett regering – medan Kunskapsskolans grundare Peje Emilsson skryter om att han ”skickar sms då och då [till statsminister Ulf Kristersson] och säger när jag tycker att han varit duktig”.
Samma utveckling sker alltså inför våra ögon, även om vi ligger några år bakom. Den som nu inte talar klarspråk om kapitalismen, har inte heller något vettigt att säga om demokratin.
Och på en punkt måste jag ge Elon Musk rätt. Visst står vi vid ett vägskäl för den mänskliga civilisationen.
