I sommar går många unga ut på sitt första sommarjobb. Det är en politisk åtgärd som ska hjälpa unga att få sitt första jobb och komma in på arbetsmarknaden. Men de kommunala åtgärderna fungerar dåligt, och riskerar att befästa klyftor mellan anställningsbara och inte, snarare än tvärt om.
100 00 människor berörs idag av kommunala arbetsmarknadspolitiska åtgärder i Sverige till en totalkostnad av 4,6 miljarder kronor.
En ny rapport från Linnéuniversitetet visar dock att skillnaderna är stora mellan landets olika kommuner – men att det överlag är låg kvalitet.
”En gemensam nämnare är att kommunala arbetsmarknadsåtgärder är av en flyktig beskaffenhet, bedrivs i lokal projektform, har otydliga mål och omfattar insatser av en tämligen svårbedömd och i flera fall även tvivelaktig kvalitet” skriver rapportförfattarna.
De lyfter bland annat fram att insatserna, där arbetslösa får jobba med uppgifter som snöröjning eller gräsklippning, knappast kan räknas som kompetenshöjande – och att det är ytterst tveksamt om det faktiskt leder till några jobb när insatsen är över.
– Det kanske är så att det inte ens finns en quick-fix för de som står väldigt långt från arbetsmarknaden, men det som är klart är kommunerna i alla fall inte är den quick-fixen, säger Rickard Ulmestig, forskare vid Linnéuniversitetet, och en av två personer som skrivit rapporten.
Det verkar ganska dystert?
– Ja, det får man väl säga. Det här att en del människor står utanför arbetsmarknaden samtidigt som det saknas väldigt mycket personal.

Tidsbegränsade åtgärder

Rickard Ulmestig beskriver också hur ett flertal kommuner har satt i system att bolla runt människor med hjälp av just tidsbegränsade åtgärder.
– Man tvingar, eller i alla fall uppmuntrar dem väldigt starkt att gå med i a-kassan.
Sen får personen jobba i ett år, tillräckligt för att kunna få ut arbetslöshetsersättning, inom ramen för åtgärden. Efter det får personen gå på a-kassa, och när den tar slut så är det tillbaka till socialbidrag eller aktivitetsersättning – och kanske en ny arbetsmarknadsåtgärd.
En del av problemet är att många av de jobb som skapas inom ramen för åtgärden inte leder till någon egentlig kompetenshöjning som tar mottagaren närmare arbetsmarknaden. På så sätt kan det kommunala nollsummespelet fortsätta.
Jobben är inte heller alltid värdiga.
– Jag har intervjuat folk som har arbetat med att spika fågelholkar, i princip, säger Rickard Ulmestig.
Andra har fått ”jobba” med att söka jobb sex timmar om dagen.

Man kan ju inte söka jobb sex timmar om dagen. Hur gör man ens det? Det var ju i princip inlåsta

– Man kan ju inte söka jobb sex timmar om dagen. Hur gör man ens det? Det var ju i princip inlåsta, säger han.
Där är arbetsmarknadspolitiska åtgärder ett dubbeleggat svärd. Samtidigt som ett jobb – oavsett hur enkelt – kan vara viktigt för en persons värdighet kan det också vara nedslående att känna att det man sysslar med inte har någon poäng.
Dessutom gör uppdelningen mellan kommunala åtgärder för de med till exempel försörjningsstöd och Arbetsförmedlingen för de andra att det finns en lite finare, statlig arbetslöshetspolitik och en lite fulare kommunal lösning. I praktiken ett klassamhälle i miniatyr.
Redan i rapportens inledning konstaterar författarna att Svensk arbetsmarknadspolitik bygger på att ”göra rätt för sig”, i betydelsen att medborgarna ska anstränga sig för att genom hårt arbete bli självförsörjande gentemot staten.
”Alla ska arbeta”, heter det också från så gott som alla tänkbara politiska håll.
Men om alla inte kan arbeta då?
Trots högkonjunkturen och skriande brist i flera sektorer har många människor varit arbetslösa, och det länge. Och trots att det också talas om att skapa så kallade enkla jobb från alla tänkbara politiska håll tror Rickard Ulmestig att jobben i framtiden snarare kommer att bli färre.
Robotisering och ny teknik kommer, tror han, att minska behovet av arbetskraft i framtiden. Robotgräsklippare kommer alltså att göra behovet av människor som klipper gräs mindre.
– Vi får nog vänja oss vid tanken att färre kommer att behöva jobba i framtiden, säger Rickard Ulmestig.
Behöver det vara så dåligt då?
– Nej, det behöver det kanske inte egentligen. Men det spelar inte så stor roll. Det är som med miljön; oavsett vad man tycker så är det helt enkelt någonting man måste förhålla sig till.
Lösningen? Oklart. I vilket fall måste staten ta ansvar för alla, inte bara för de som har lättare att få jobb.
– Samhället måste se till att det finns en värdighet.
Om åtgärderna funkar så här dåligt, borde kommunerna ens hålla på med det?
– Det är svårt att säga kategoriskt ja eller nej.
Men finns det en grupp som kanske helt enkelt inte går att anställa?
– Nja, det kan inte vara så att det ska vara personen som måste passa in i arbetsmarknaden. Arbetsmarknaden måste passa personen.