Utrikes 26 mars, 2018

Första gången som fars

När egyptierna går till valurnorna i dag står valet i praktiken mellan president al-Sisi och president al-Sisi. Sju år efter revolutionen är demokratin strypt och den ekonomiska situationen värre än någonsin. Det enda positiva är att den auktoritära regeringen tycks oförmögen att lösa de problem som gav upphov till revolutionen.

– Det har funnits de som bett oss fortsätta kampanjen och de som bett oss att dra oss ur. Det är inte en lätt att svika medborgarnas förtroende, men den här valprocessen har förgiftats fullständigt. Det som skett är inte värdigt Egypten.
Med de orden kastade Khaled Ali, den sista återstående oppositionskandidaten i årets egyptiska presidentval, till slut in handduken för knappt två månader sedan. När han drog tillbaka sin kandidatur var det inte bara för att flera personer ur hans egen kampanj arresterats och utsatts för hot. Det som slutligen avgjorde saken verkar ha varit behandlingen av de andra oppositionskandidaterna. När generallöjtnant Sami Hafez Anan, knappast känd för sina progressiva åsikter, i slutet på januari sade att han tänkte ställa upp i valet greps han inom ett dygn. Han sitter fortfarande fängslad på hemlig ort. Utan ett spår av ironi meddelades det att han står åklagad för att ha kandiderat utan att fråga militären om lov.

Khaled Fahmy, känd egyptisk dissident – för närvarande i exil – och professor i mellanösternkunskap vid universitet i Cambridge har inte heller mycket till övers för valprocessen.
– Det sätt som valen organiserats på är mycket avslöjande. Så fort någon oppositionell figur offentliggör sin kandidatur, eller ens antyder att de kanske skulle vilja ställa upp, så fängslas de. Det gäller till och med välkända politiker som Aboul Futouh (liberal islamistisk kandidat som kom på fjärde plats i valen 2012). Det här är inget val, det är en fars.

I nuläget finns alltså i praktiken enbart en kandidat: den sittande presidenten Abdelfattah al-Sisi, med bakgrund i den militära säkerhetstjänsten. Från sin position som försvarsminister (en post som i Egypten alltid tillsätts av militären själv) under det år mellan 2012 och 2013 då Muslimska brödraskapets och dess president Muhammad Mursi styrde Egypten orkestrerade han en militärkupp. Kuppen utfördes i ”folkviljans” namn – och det råder knappast något tvivel om att missnöjet med Brödraskapets regim var mycket utbrett. Men de som hade hoppats att detta skulle kunna innebära en ny chans till demokrati för Egypten tvingades snart inse att de kastats ur askan in i elden. När det kom till kritan såg al-Sisi i stället till att bli utnämnd till fältmarskalk och överbefälhavare och tog i praktiken över makten bakom kulisserna. Inom ett år hade han valts till president i ett val där han enligt de officiella siffrorna fick 97 procent av rösterna.
Sedan dess har han styrt landet med järnhand. Bara under det första året efter kuppen i juli 2013 fängslades mer än 40 000 personer. I konfrontationer med de som stödde den tidigare presidenten dödades flera hundra demonstranter inom loppet av några dagar. I ett uppmärksammat rättsfall som följde på sammandrabbningarna dömdes 1 212 personer till döden, enligt åtalet alla för att ha dödat en och samma polisman.

Men det var långt ifrån bara islamister som drabbades av den nya regeringens repression. Med stöd i den nya så kallade ”demonstrationslagen” (Qanun al-Tathahur) förbjöds alla folksamlingar på fler än tio personer. Maxstraffet: sju års fängelse. En av de hundratals aktivister som flera gånger gripits och fängslats under den nya lagen är aktivisten och juristen Mahienour al-Masry.
– Regimen förlitar sig på rädslan för terrorism för att tysta folket. De hävdar att de erbjuder stabilitet och det är därför de måste inskränka våra fri- och rättigheter, säger hon.

Revolution och kontrarevolution

Natten till den 28 januari 2011 stängde den egyptiska regeringen av internet och posterade säkerhetsstyrkor över hela landet. Stora demonstrationer hade vid det laget pågått i flera dagar, och planen från regeringens sida var uppenbarligen att kväsa protesterna i sin linda.
Listan över demonstrationer för demokrati och social rättvisa som brutit samman under trycket från regeringens repression var redan lång: de berömda brödupploppen 1977, de våldsamma strejkerna inom polisen under 1980-talet, protesterna mot markprivatiseringarna på 1990-talet, den så kallade Kifaya-rörelsen och de stora strejkerna i textilindustrin under 00-talet.

De flesta socialister (och det fåtal liberaler) som fortfarande motsatte sig militärens styre valde antingen att propagera för bojkott, hade resignerat eller lämnat landet eller satt helt enkelt i fängelse

Men den här gången blev reaktionen den rakt motsatta. Av orsaker som fortfarande är svåra att greppa fullständigt reagerade folkets breda lager, från kåkstäderna i Imbaba till rikemansbarnen i Heliopolis, genom att gå ut på gatorna snarare än att låta sig skrämmas. Demonstrationerna den fredagen blev de största som landet någonsin upplevt, med miljontals deltagare. Under resten av de legendariska så kallade ”arton dagarna” – mellan den 25:e januari och 11:e februari – lamslogs sedan hela landet av jättelika protester och strejker. När president Hosni Mubarak till slut avgick tycktes det som om Egypten, för första gången på decennier, kunde vara på väg att lämna diktatur och förtryck bakom sig.
Sju år senare är militären åter vid makten och situationen, enligt människorättsorganisationer som Amnesty och Human Rights Watch, värre än den någonsin var under Mubarak eller hans föregångare. I centrala Kairo syns få spår av den så kallade Januarirevolutionen. De väggmålningar som tidigare prydde husväggar över hela staden, och som uppmanade alla att alltid minnas revolutionens martyrer som dött för friheten, är övermålade. I stället är staden insvept i gigantiska banderoller med budskap om att stödja president al-Sisi.

Det redan lätt surrealistiska intrycket av en valkampanj där det bara finns en kandidat förstärks av det faktum att banderollernas avsändare nästan aldrig är al-Sisis valkampanj själv. I stället undertecknas budskapen av ”Muhammad Sabyrs export- och import”, ”Tahrirs elektronik och järnhandel”, ”All-egyptiska försäkringsbolaget” och så vidare; vart och ett är ett företag som har sina butiker eller kontor i byggnaden som banderollen hänger från. Man får anta att tanken från regeringens sida är att ge intryck av ett massivt folkligt stöd, och från deltagarna att bevisa att just de är regimens mest hängivna anhängare i just det kvarteret.
Brutal repression, bristfälliga demokratiska institutioner som undergrävts av decennier av tyranni, geopolitik, desperat fattigdom för folkflertalet. Förklaringarna till att revolutionens löften tycks ha gått om om intet är förstås många och svåra att redogöra för. Något som ofta glöms bort i ekvationen är som Gilbert Achcar, professor i utvecklingsekonomi vid SOAS-universitetet i London, påpekat den katastrofala vanan hos delar av den egyptiska vänstern att försöka spela ut de konkurrerande aktörerna – det islamistiska Muslimska brödraskapet och den diktatoriska militären – mot varandra.
2011 trodde vänstern att man kunde lita på att militären skulle leda landet till demokrati. När de 2012 tycktes ovilliga att lämna ifrån sig makten vände man sig i stället till Brödraskapet som allierad mot militären. När Brödraskapets styre blev allt mer repressivt tog man 2013 återigen militären till hjälp för att göra sig av med Brödraskapet. Konsekvent har man förlitat sig på sina allierades välvilja, snarare än att erbjuda ett verkligt oberoende alternativ.

Att bojkotta eller inte bojkotta?

När årets presidentval närmade sig var det få som förväntade sig särskilt mycket. De flesta socialister (och det fåtal liberaler) som fortfarande motsatte sig militärens styre valde antingen att propagera för bojkott, hade resignerat eller lämnat landet eller satt helt enkelt i fängelse. Oförmågan att i tid etablera en tredje väg, bortom islamism och militärstyre, innebar att förhoppningarna om att kunna få genomslag redan från början framstod som små.
Den minoritet som trots allt valde att försöka sig på en kampanj fylkades bakom kandidaten Khaled Ali, en välkänd människorätts- och fackföreningsadvokat och representant för de krafter som ännu slåss för revolutionen och dess krav på ”Bröd, frihet och social rättvisa”. Mahienour al-Masry var en av de som arbetade för Khaled Alis kampanj.
– Jag har aldrig sett val som ett självändamål och tidigare har jag ofta förespråkat bojkott. Men efter att jag kom ut ur fängelset såg jag att det trots allt fanns många som stödde oss, och att det kunde göra det möjligt för oss att enas och visa att det fanns ett tredje alternativ, bortom Brödraskapet och al-Sisi.

Trots att de hela tiden pratar om att de bekämpar terrorism och erbjuder stabilitet är landet osäkrare och instabilare än någonsin

Efter att Khaled Ali nu dragit sig tillbaka återstår bara en kandidat förutom al-Sisi: Musa Mustafa Musa, kandidat för Wafd-partiet (ett av Egyptens äldsta partier som dominerade landets politik mellan 1920- och 50-talet). Hur mycket av en oppositionskandidat han egentligen är kan betvivlas: i augusti förra året var det hans officiella facebookprofil som skapade en av de första stödsidorna för al-Sisis presidentvalskampanj och i en intervju efter att han offentliggjort sin kampanj sa han att han i själva verket vore glad om al-Sisi vann valet.
– Regimen hanterar i praktiken valet som en folkomröstning: för eller emot presidenten, säger Khaled Fahmy. De vill förstås upprätthålla auran av att det finns mer än en kandidat. Men i praktiken har de tagit bort alla förutsättningar för demokrati – yttrandefrihet, pressfrihet och så vidare. Det enda som återstår är rätten att lägga en valsedel i en valurna. Det är inte dimuqratiyya, det är ”sunduqiyya” (ungefär: urnokrati).

Paradoxalt nog är detta ett långt ifrån optimalt läge för den sittande presidenten. Att al-Sisi skulle förlora valet är förstås otänkbart, men så fort valet faktiskt förvandlas till en ren folkomröstning om hans person riskerar planen att slå tillbaka på honom själv. Valdeltagandet har stadigt sjunkit sedan de första fria valen efter revolutionen 2011. I de första parlamentsvalen röstade mer än 50 procent. I de senaste valen var den siffran 28 procent. Om det återigen skulle bli så lågt, eller till och med sjunka ytterligare, skulle det bli ett hårt slag mot presidentens anspråk på att agera landsfader. Att förfalska ett valresultat är ganska enkelt – att dölja tomma vallokaler är svårare.

Med undantag för den allestädes närvarande anti-terrorism-retoriken är följaktligen också det mest påtagliga med al-Sisis valkampanj bristen på politiska slogans. I stället uppmanar banderollerna, tidningsannonserna och tv-reklamen helt enkelt folk ett göra sin plikt och gå och rösta: ”Gå ut! Delta! Ditt land kallar dig!”, ”Vi är med dig! För Egypten!”, ”Vi har påbörjat en resa, med dig kommer vi att nå vårt mål!”. Presidentens officiella slogan är, på klassiskt Berlusconi-manér, ”Leve Egypten!”

En framtid bortom militären?

Så hur ser framtiden ut för Egypten? Finns det inget annat att hoppas på än ytterligare decennier av militärstyre, med vidhängande ekonomisk, kulturell och social stagnation? Just nu är det onekligen svårt att se något konkret alternativ. Det som ger hopp om en ljusning är själva avsaknaden av förbättringar. Så länge den rådande regeringen inte bara är despotisk utan dessutom djupt inkompetent finns alltid möjligheten för en opposition att träda fram. Samtidigt är det förstås inte nödvändigtvis något bra:
– Vad som verkligen oroar mig just nu är hur instabil regimen är. Trots att de hela tiden pratar om att de bekämpar terrorism och erbjuder stabilitet är landet osäkrare och instabilare än någonsin, säger professor Khaled Fahmy.

Inget tyder på att regeringen har någon plan för att lösa de sociala och ekonomiska problem som orsakade revolutionen 2011. Al-Sisi tycks förlita sig på att måla upp ett antal närmast megalomana projekt – Bygg en ny Suezkanal! Bygg en ny huvudstad i öknen! – snarare avsedda att skapa en känsla av handlingskraft än att lösa den ekonomiska krisen som alla egyptier känner av in på skinnet. I grunden handlar detta uppenbart om att göra anspråk på det allmänt omhuldade arvet efter Gamal Abdel Nasser – egyptisk president och arabsocialismens stora ikon under 1950- och 60-talen – och ge intryck av att al-Sisi, liksom Nasser, är en stark och rättvis ledare. Detta sker samtidigt som han tagit lån från internationella valutafonden IMF som i praktiken innebär att landet är fastlåst i en serie ”strukturomvandlingar” som slår mot de allra fattigaste. De faktiska livsvillkoren för folkflertalet har förmodligen aldrig varit sämre i modern tid.
– Al-Sisi är inte bara en diktator och en mördare. Han har tagit på sig att genomföra alla IMF:s och Världsbankens påbud. Som du säkert sett är den egyptiska medelklassen på väg att utrotas på grund av nedskärningar och inflation efter att han släppte växelkursen fri i november 2016, säger vänsteraktivisten Mahienour al-Masry.

Till slut är det enda som återstår mer och mer drakoniskt förtryck: mer repression, mer våld, och som följd av det snart mer instabilitet

Säkert väl medveten om det låsta läget har al-Sisi försökt sig på några minst sagt originella lösningar. Att ge bort två omstridda öar i Röda havet – Tiran och Sanafir – till Saudiarabien ska väl förhoppningsvis göra det landet vänligt inställt till att investera i Egyptens framtid (att det går på tvärs med hans nationalistiska och militaristiska retorik må vara hänt.) I väntan på denna öken full av manna har al-Sisi uppmanat alla egyptier att swisha staten ett egyptiskt pund (ungefär 50 öre) om dagen, ”i stället för att lägga alla sina pengar på att prata i telefon”. Många bäckar små, får man hoppas.
Rent politiskt, menar Khaled Fahmy, har regeringen målat in sig i ett hörn genom sitt förtryck och sin ovilja att bygga allianser:
– Man har bränt alla sina broar, både gentemot de sekulära och de religiösa krafterna. Situationen påminner snart om den i Irak under Saddam Hussein. Till slut är det enda som återstår mer och mer drakoniskt förtryck: mer repression, mer våld, och som följd av det snart mer instabilitet.
Men trots detta lever fortfarande av andan från januari 2011.
– Ingen är lika medveten som jag om hur illa det faktiskt är ställt. Samtidigt är själva grunden för samhället, speciellt de unga, så mycket mer levande än tidigare. Det går inte en dag utan att nya saker händer, inom konst, politik, litteratur, trots förtrycket. Regimen vill inte att vi ska föreställa oss att det finns någon annan utväg än deras. Men vi vet att det gör det, säger Khaled Fahmy.
Och kanske är själva krisen det som erbjuder möjligheten, menar Mahienour al-Masry. Om inte nu, så när?
– Visst, vissa av våra socialistiska idéer kanske kommer chockera en del människor, men nu är det rätta tillfället. Vi betalar priset för våra tankar oavsett vad, så det är dags att vi tar ställning. Om vi inte vågar göra det nu, kommer det ta åratal innan vi kan bygga en framtid för Egypten och för vänstern.

 

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 28 mars, 2024

Propagandafilmens fader spökar i samtiden

För Sergej Eisenstein var montaget nyckeln till att nå publiken. Foto: Far Out/MUBI.

Hundra år efter att han introducerade konstfilmen är Sergej Eisensteins motto lika aktuellt: kulturen är till för att förändra oss inifrån.

En ung mamma blir skjuten. I fallet drar hon med sig en barnvagn, vars långsamma nedstigning blir blickpunkt för en hel tidsanda av massakrer och sammandrabbningar mellan kosacker och en protesterande massa. Denna kaotiska, men noggrant regisserade scen, där tiden ständigt förlängs med hjälp av montage, kan vara filmhistoriens mest kända. Pansarkryssaren Potemkin från 1925 förblev filmskaparen Sergej Eisensteins (1898–1948) mest kontroversiella film och var förbjuden i Sverige fram till 1953, Stalins dödsår. Handlingen, matroser som gör uppror mot tsaren, ansågs vara så aktivistisk att den riskerade att hetsa arbetare i kapitalistiska länder till liknande revolter. Tänk om man i dag hade haft en bråkdel av tilltro på filmens förmåga som för hundra år sedan?

Finns det något nytt att säga om Sergej Eisenstein, en av filmhistoriens viktigaste figurer? Det tycker i alla fall Atrium förlag, som nyligen gett ut hans samlade texter: Montage, metamorfos, extas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Sanjin Pejkovic
Författare.
Kommentar 28 mars, 2024

Israeliska barn svalkar sig i bosättningen Mevo’ot Jeriko på ockuperade västbanken, i närheten av palestinska jordbrukssamhällen med vattenbrist. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Bör Israel beskrivas som en kolonial bosättarstat eller leder den terminologin till moralisk blindhet, där våld mot civila rättfärdigas och judiskt lidande förtigs? Det är ett av spåren i en intensiv debatt som blossat upp inom vänstern under kriget i Gaza. Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis avfärdar bosättarkolonialism som ett ”amerikanskt akademiskt modeord”. I en debatt i tidningen Brand frågar Mirjam Katzin och Annika Nilsson retoriskt om det inte är ”ganska magstarkt att kalla Förintelseöverlevande och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer?”

Men magstark är just vad den 100-åriga konfliktens verklighet ofta är. Den sionistiska rörelsens strävan att etablera en judisk stat i Palestina uppstod visserligen i en kontext av antisemitism och pogromer i Europa, men var samtidigt inspirerat av andra europeiska koloniseringsprojekt. Gemensamt för dessa var att de strävade efter att bygga ett nytt samhälle på en plats som redan var befolkad – ett projekt som överallt följde en liknande dynamik av etnisk rensning, tvångsassimilering, permanent underordning och i värsta fall folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 27 mars, 2024

Vänstern i väst vet alltid bäst

Den tyska vänsterprofilen Sahra Wagenknecht (längst till höger), som fram till 2023 företrädde Die Linke, avbildas vid en karnival i Mainz. Bredvid henne sitter Alice Weidel, ledare för högerextrema AfD. Båda toppolitikerna har motsatt sig stöd till Ukraina efter invasionen. Foto: Michael Probst/AP.

Fastän den ryska ledningen är tydlig med att hela Ukraina borde vara ryskt, påstår ”fredsvänstern” att förhandlingar är möjliga. Därmed ställer de sig på Putins sida.

Ni har säkert hört det förr: Om ryssarna slutar kriga blir det fred i Ukraina. Om ukrainarna slutar kriga finns det inte längre något Ukraina.

I all sin enkelhet sammanfattar det vad kriget i Ukraina fortfarande handlar om efter två år. Det är därför frasen ständigt återkommer, formulerad ungefär som ovan.

Men det finns en hel del som inte håller med, som tycker att det är en otillåten förenkling. Däribland stora delar av den internationella vänstern, de som säger nej till att skicka vapen till Ukraina. Låt oss för enkelhetens skull kalla dem ”fredsvänstern”. De menar att vad som krävs för att få slut på kriget är omedelbart eldupphör och förhandlingar. Mer vapen till Ukraina kommer bara att förlänga kriget.
Underförstått skulle Ukraina kunna köpa sig fred genom att avstå från de landområden som annekterats av Ryssland – Krim och östra Ukraina. Ju längre kriget fortsätter utan något avgörande, desto starkare lär pressen bli på Ukraina att acceptera en sådan lösning.

Problemet är att ukrainarna inte går med på detta. De pekar på att det skulle permanenta en flyktingkatastrof där miljoner förlorar sina hem. Folk som bor i de ockuperade områdena är inte är beredda att fortsätta leva på knä under ryskt förtryck.

Men fredsvänstern vill bara ha slut på kriget till varje pris. Därför vill man inte heller lyssna till den ukrainska vänstern, som just i frågan om kriget i grund och botten är överens med sin regering om att landet måste försvaras. Just därför verkar fredsvänstern i väst anse att den ukrainska vänstern inte är någon ”verklig” vänster. Därför är de inte intresserade av att sprida tidningsartiklar av den ukrainska vänstern, eller gå på möten där ukrainska socialister lägger ut texten, eller ens att delta i demonstrationer för Ukrainas sak.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Fredsvänstern lägger i stället sin mesta energi på att förklara vad de menar är orsakerna till kriget, framför allt att Väst pressat Ryssland genom att utvidga Nato österut, så att Ryssland till slut tvingats att reagera – argument hämtade från de ryska trollfabrikerna.

Märkligt nog vägrar de att lyssna till det som Vladimir Putin menar är kärnan till varför kriget inleddes. Sedan ett tiotal år tillbaka har han gång på gång återkommit till idén om att Ukraina inte har något existensberättigande, att det aldrig har funnits någon ukrainsk nation eller kultur. Hans målsättning är att gå till historien som den som återupprättar det gamla ryska imperiet.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Dmitrij Medvedev, som under 2008–2012 var Rysslands formella president och som fortfarande sitter vid Putins sida, sammanfattade detta den 17 januari i år på Telegram:

”Ukrainas existens är dödlig för ukrainarna. Då menar jag inte bara den nuvarande staten, utan varje, absolut vilket Ukraina som helst. Varför? Närvaron av en oberoende stat på historiskt ryska territorier kommer att vara ett ständigt skäl för oss till förnyade fientligheter. […] Men den ukrainska befolkningen kommer till slut att välja livet och inse hur katastrofal Ukrainas existens är för dem. I valet mellan evigt krig, oundviklig död och liv kommer den överväldigande majoriteten av ukrainare att till slut välja livet.”

Medvedev förklarade att det är ”100 procents sannolikhet” för en ny konflikt, oavsett vilka säkerhetsgarantier som undertecknas mellan Ukraina och Väst. ”Varken Ukrainas associering med EU eller ens anslutning av detta konstgjorda land till NATO kommer att förhindra det”, förklarade Medvedev och tillade att en sådan konflikt kan komma att inträffa inom 10 eller 15 år.

Egentligen är alltså folket i Ukraina, inklusive vänstern, överens med den ryska statsledningen om krigets grundorsaker. Men fredsvänstern vill inte lyssna på någon av sidorna. De kommer inte att kommentera Medvedevs uttalande. De lösningar till konflikten de förespråkar kräver att de är blinda och döva för vad parterna verkligen säger.

Det som de förespråkar är inte en lösning för fred. Det är att i praktisk handling ställa sig på Putins sida i kriget och bädda för folkmord.

Jan Czajkowski
Medlem i Ukraina-solidaritet.
Ledare 27 mars, 2024

Snaran dras åt runt bosättarpolitiken

Israeliska bosättare under högtiden Purim i Hebron på Västbanken. Foto: Leo Correa/AP.

I skuggan av Gazakriget har de israeliska bosättarna trappat upp våldet mot palestinier på Västbanken. Nu börjar västvärlden äntligen agera. Men Sverige går i motsatt riktning.

”Före kriget var Gaza världens största utomhusfängelse. I dag är det världens största kyrkogård.”

Orden uttalades inte i en megafon på Odenplan, utan av EU:s utrikeschef Josep Borrell den 22 mars efter att dödssiffran i Gaza stigit över 31 000 människor. ”En kyrkogård inte bara för tiotusentals palestinier”, fortsatte han, ”utan även för internationell rätt.”

EU hade då nått en överenskommelse om sanktioner mot israeliska bosättare, som i skuggan av kriget i Gaza har trappat upp sitt våld mot palestinier även på annat håll. Enligt de palestinska hälsomyndigheterna har mer än 400 palestinier dödats av israelisk eld i Östra Jerusalem och på Västbanken.

Liknande lagstiftning finns även i Storbritannien och Frankrike, och på initiativ av regeringarna i Spanien och Irland förs även samtal inom unionen om associationsavtalet med Israel.

Västvärldens politiska ledare har alltså inte bara börjat tala klarspråk om Israel, de har äntligen börjat agera. Rättframheten är sen, med tanke på hur länge den israeliska bosättningspolitiken har pågått, men likväl är den hoppingivande.

Även den amerikanska regeringen har tagit sikte på bosättarrörelsens finansiering. Den 1 februari utfärdade president Joe Biden ett dekret, ”Ytterligare åtgärder för att främja fred, säkerhet och stabilitet i Västbanken”, som snabbt användes för att förbjuda två våldsamma bosättare inresetillstånd i USA. Den 14 mars införde de sanktioner mot ytterligare tre individer, och för första gången även mot två av deras bosättningar – ”Moshes gård” och ”Zvis gård”, som använts som baser för attacker mot palestinier.

I oktober tog sig till exempel bosättaren Moshe Sharvit in med beväpnade män i den palestinska byn Ein Shibli i norra Västbanken och beordrade dem att utrymma platsen, varefter ett hundratal palestinier flydde för sina liv.

Sanktionerna innebär inte bara att bosättarna hindras från att ta emot betalningar via västerländska banker och bolag, utan att även israeliska banker måste frysa deras bankkonton för att inte uteslutas från internationella betalningssystem.

När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Israels finansminister Bezalel Smotrich, som leder högerextrema Religiösa sionistpartiet och själv bor i en illegal bosättning, anklagar den amerikanska regeringen för att vilja ”förmörka hela den israeliska staten” och ”etablera en palestinsk terrorstat”. Han lovar också att bekämpa sanktionerna och försvara bosättarna. De anklagar i sin tur Joe Biden för antisemitism och blodsanklagelser, en trollkonst som har förlorat sitt skimmer. De har också börjat leta efter alternativa inkomstkällor som gräsrotsfinansiering.

Som aktivisten Ori Kol skriver i det israelisk-palestinska vänstermagasinet +972 återstår många frågetecken: ”Hur kommer sanktionerna att påverka företagen som jobbar med dessa utposter? Leverantörerna som förser gårdarna med varor? Organisationerna som skickar frivilliga att hjälpa till med att hålla vakt?”

Att rikta in sig på individer, och sedan bosättningar är två bra första steg. Men den stora frågan är när man kommer att ta i frågan om den israeliska regeringens roll. Den gör nämligen allt för att understödja dessa extrema bosättare, inte minst genom att ständigt ge tillstånd för nya bosättningar och se genom fingrarna med deras våld. Vi får hoppas att USA snart öppnar för att dra in stödet till Israels krigsmakt.

Men den svenska regeringen, som verkar ha bestämt sig för att strida om jumboplatsen i varenda politisk fråga, riktar in all energi på att komma åt palestinierna. Först stoppade man biståndet till FN:s palestinska flyktingorgan UNRWA, baserat på rykten om att de samarbetat kring terrordådet den 7 oktober, trots att de är den organisation som är bäst lämpad för att distribuera stödet i Gaza.

Och i den nya gemensamma biståndsstrategin för Israel och Palestina som presenterades den 21 mars nämndes inte ordet ockupation (däremot ”tilltagande bosättarvåld”), till skillnad från den tidigare Palestinastrategin där det uttryckliga målet var få ”ett slut på Israels ockupation”.

Samtidigt som FN:s säkerhetsråd manar till vapenvila, och allt fler västländer agerar för att få ett slut på bosättningspolitiken, går Sverige alltså i motsatt riktning. När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 26 mars, 2024

Med fantastiken som vapen

Drivmedel. I R.F. Kuangs nya roman är det graverade silvertackor som driver på den industriella revolutionen. Foto: AP.

”Babel” välter redan under sin jungfrufärd. Men vrakresterna skimrar. Rasmus Landström upptäcker fantasyn som en kista full av skarpslipade politiska vapen.

Det är märkligt att läsa en bok som handlar om översättningar som en form av våld i en tid som denna. Krig i Europa, Ryssland på rövarstråt, Gazaremsan på väg att utraderas. Att i ett sådant läge jämföra Nils Håkanssons och Marianne Tufvessons värv med huliganverksamhet känns lite fånigt. Samtidigt vet varenda humanist att det finns en inneboende brutalitet i att överföra en text från ett språk till ett annat. Givetvis också skönhet, men en skönhet som uppstår ur destruktionen av originalet – likt en ruin i månsken. Översättningens våld tål att diskuteras – även när världen står i lågor. Men hur? Författaren Rebecca F. Kuang har fattat galoppen: genom fantastiken. 

Babel. En hemlig historia utspelar sig i ett kontrafaktiskt 1830-talets Oxford. En 600 sidor lång roman som skulle kunna beskrivas som en blandning mellan Donna Tartts Den hemliga historien, Philip Pullmans Guldkompassen och Frantz Fanons Svart hud, vita masker. Det låter vansinnigt – och det är det också. I Kuangs Oxford har en revolution skett: forskarna vid Babel-institutet har insett att silvertackor med graverade översättningar laddar föremålen med de främmande språkens kraft. Detta har i sin tur lagt grunden för Storbritanniens imperium och skapat en industriell revolution (silverrevolutionen), som också alstrat motstånd i form av chartister och ludditer (i Kuangs värld är William Blakes ”mörka sataniska kvarnar” silverpläterade). 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Kommentar/Kultur 25 mars, 2024

Systemutvecklaren Torsten längtar efter någon att fjällvandra med. Foto: SVT.

”Gift vid första ögonkastet” har gentrifierats. Men SVT borde inte vara rädda för arbetarklassen – undersköterskor och systemutvecklare har all anledning att gifta sig.

Vem bryr sig om att tussilagon har börjat spira – deltagarlistan till årets ”Gift vid första ögonkastet” är ute!

Min pepp är som alltid på en orimligt hög nivå. Vilka blir årets matrelaterade matchning med svenska folket efter taco- och carbonaraparen? Vilka kommer att bli årets stelaste möte, som kuddmur-paret eller fjolårets ”Järna-hippie möter innekatt”? En sak är säker: jag kommer att titta.

Och människorna verkar hyggliga. Rosanna tycker att det är ”attraktivt om man kan backa med släp”, och Linnea att om hennes ”blivande man är gudfar så kommer jag tycka det är supersexigt”. Inga konstigheter.

Men så ser jag yrkeslistan, och håll i er: projektledare, kommunikatör, koordinator, produktägare, enhetschef, medieentreprenör, systemutvecklare och marknadsansvarig. Knappt ett enda jobb som man vet vad det betyder. Alla killar ser ut att heta professional managerial-Claes.

Allt är mer smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos

Och det är inget fel på de här människorna, men jag tycker mig se ett skifte i reality. Klyschan är ju att arbetare aldrig får synas i tv förutom när de målar sig blå i Robinsonfinalen. Håller arbetarklassen på att skuffas undan från sin sista mediala utpost?

Redan under förra säsongen reagerade jag på hur snabbt paren anammade psykologernas språk, och började prata ”flytande HR – med verktyg som de behöver för att känna sig sedda.” Och förutom när Arvid lovade smeta in Ida med pasta och ”tejpa för munnen” på henne var sex också märkligt frånvarande i serien. Allt är mera smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos. Se bara på vilket senaste årens största värderingsbråk är: att Anton satte på Björn Rosenströms ”Raggarrock” under en sen timme på midsommarafton. I en säsong visade sig någons ”källa till magont” vara att han flyttat som barn – vilket han avslöjade på lyxspaet Yasuragi.

Allt som inte är helylle skrapas däremot bort. Både inom serien – och utanför den. Jag har alltid haft dubbla känslor inför kritiken mot exploatering av arbetare inom reality, från ”Paradise hotel” till ”Ullared”. Kritiken om att arbetare sällan kommer till tals i övrig media är korrekt, och att reality kan ha ett besvärande utifrånperspektiv där vi förväntas skratta åt snarare än med deltagarna. Men mycket ligger också i betraktarens ögon, och ibland undrar jag om det räcker med att visa en arbetare som dricker gin på en camping utanför Ullared för att det ska ses som exploatering – när personen bara njuter av livet.

Jag längtar efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt fler Foodorabud och undersköterskor

Och om det nu stämmer att den övre medelklassen har erövrat ännu en arena från arbetarna, så är en enkel vänsterkritik att kräva större representation. Och det är väl rimligt. Men kanske bevittnar vi också nästa steg i det övre mellanskiktets deklassering. Synlighet betyder inte nödvändigtvis makt, för den klass som vi jämt glömmer bort i sådana här diskussioner är överklassen. Som någon ska ha sagt, det kan ha varit Wallenberg: ”Bara valar som visar sig kan harpuneras.” Därför längtar jag efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt vill jag se fler Foodorabud och undersköterskor.

Vi ser alltså ännu ett exempel på det som ekonomihistorikern Lovisa Broström har upprepat, nämligen att arbetarklassen och medelklassen får allt mera gemensamt, på grund av övervakning, npm-styrning och skenande bostadslån. Men samtidigt som klassernas livsvillkor allt mer liknar varandra, får arbetarklassen allt svårare att hitta kärleken, som ekonomiprofessor Anne Boschini förklarade i Flamman nyligen.

Jag skulle önska att SVT-experterna tar in deras kunskap, och vågar blanda upp med fler deltagare från arbetarklassen. Samt bryter upp den ai-genererade Spotify-jazzen med könsrock. Giftassugna i hela världen, förenen eder!

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 23 mars, 2024

Palestinarörelsen i Stockholm går skilda vägar

Palestinarörelsen demonstrerar på Sergels torg i Stockholm efter Israels invasion av Gaza i oktober. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Förvirring råder inom Palestinarörelsen inför att två demonstrationer anordnas samtidigt på lördagen. Palestinska arbetsgruppen anklagar den tidigare medarrangören för hotelser och våldsbejakande slagord. Men Together 4 Palestine avfärdar det som ryktesspridning.

Lördagen den 23 mars hålls två separata palestinska demonstrationer i Stockholm – samtidigt, klockan 13.

De två arrangörerna, Together 4 Palestine och Palestinska arbetsgruppen mittersta Sverige, har gemensamt stått bakom det senaste halvårets stora demonstrationer till stöd för Palestina i Stockholm. Nu går de skilda vägar – bokstavligt talat. De förstnämnda samlas på Sergels torg för att tåga mot USA:s ambassad, medan Arbetsgruppen samlas på Odenplan för avmarsch mot Utrikesdepartementet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 23 mars, 2024

Bombhögern är en samhällsfara

Greta Thunberg demonstrerar tillsammans med Svenska Freds mot Rysslands krig. Foto: Fredrik Persson/TT.

Tidöregeringen ger sig på fredsrörelser, medier, kultur och studieförbund. Allt för att stoppa arenor för fritt tänkande.

När jag var 14 gick jag med i en ungdomsorganisation. Det blev mitt första möte med föreningsdemokrati, engagemang och nätter på luftmadrass i gympasalar. Det blev också starten på ett politiskt liv.

Delvis har jag allmänna arvsfonden att tacka för det. För ungdomsrörelsen, liksom för barn-, äldre- och funkisorganisationer, är fonden en viktig del av det som gör verksamheten möjlig. Det kan handla om orientering för 65-plussare, djur och natur för barn på sjukhus, eller digitalisering för personer med hörselnedsättning.

Men nu kan det vara slut med arvfondsprojekt. Den femte mars presenterade nämligen Riksrevisionens ”effektivitetsdelegation” en granskning av fonden, där slutsatsen var att den bör avvecklas.

Anledningarna som presenteras är häpnadsväckande. I korthet menar man att fonden har för mycket pengar som den inte gör av med, samtidigt som projektbidragen inte används tillräckligt ”effektivt”. Därtill har man hittat fusk och kriminalitet.

Det sista är naturligtvis allvarligt. Men analysen av effektivitet och pengaöverflöd sträcker sig ungefär till godtyckliga uttalanden om bidrag som är ”för stora”, samt att ”inget annat land gör så här”.

Som alla föreningsmänniskor förstår kommer detta att bli ett dråpslag för civilsamhället. Idéburna organisationer är nämligen inga företag. De drivs inte av att göra vinst utan bygger på värden om meningsskapande, öppenhet och delaktighet. Ofta finns inga naturliga intäktskällor förutom en medlemsavgift, som inte kan vara hur hög som helst.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen är förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring.

Men det är ingenting som regeringen kommer att bry sig om. Tvärtom blir det ytterligare ett i raden av politiska beslut riktat mot människors fria organisering, den fria kulturen, media, och allt som främjar fritt tänkande. I höstas blev studieförbunden av med en tredjedel av sin finansiering. Och när det nya mediestödet presenterades visade det sig vara utformat på ett sätt som missgynnar vänsterpressen.

I höstas skrev Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, en uppmärksammad krönika i Dagens Nyheter (23/8) om Norrköpings kulturpolitik. Han såg den pågående kommersialiseringen av kultursektorn i kommunen som ”en syntes mellan en nyliberalism som tar hänsyn bara till kultur som kan mätas i siffror och en nyfascism som tyglar konstens och kulturlivets kritiska röster.”

Samma analys går att göra av regeringen, men med en viktig skillnad. Där är fascismen parad med konservativ bombhöger, snarare än nyliberalism. Vi får tal till nationen. Andra tal om att försvara Sverige ”med vapen i hand”. Fredsrörelsen, som varit högljudda motståndare till Nato, straffas med indragna bidrag. Och public service, som i många år levt med högerns hot om nedläggning, är så förtegen om situationen i Gaza att granskningsnämnden fäller dem för partiskhet med Israel.

Göran Greider skrev i Dagens Nyheter (8/1) att det rör sig om ”militarisering av våra medvetanden”. Texten blev januaris antagligen mest utskällda, men nog har han en poäng. När kritiska röster tystas och journalistiken slutar göra sitt jobb, finns färre filter mot propagandan.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen har ett egenvärde som inte ska förringas. Men de är också förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring. Starka viljor vill se oss marschera i takt. Att stå upp för kultur bortom det kommersiella, orientering för 65-plussare och 14-åringar på luftmadrass i gympasalar, har därför blivit viktigare än någonsin.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Krönika 22 mars, 2024

Superjakten ”Norn”, som ägs av mångmiljardären Charles Simonyi och hans svenska fru Lisa Persdotter, kostade 2,6 miljarder kronor att bygga. Foto: Anders Wiklund/TT.

”Jag tycker inte man behöver veta allt om alla, alltid”, upprepar finansmarknadsminister Niklas Wykman – om vilken jag vet för mycket, för jag vet att han har delad hundvårdnad med Romina Pourmokhtari (jag skyller på kvällspressen) – gång på gång i Agendastudion.

Man hajar till, med tanke på att sittande regering hittills har gjort vågen för snart sagt varje form av övervakning. Men nu är de alltså bekymrade över den personliga integriteten? Och: vilken diaboliskt kraftfull form av övervakning pratar Wykman egentligen om, som kan beskrivas som att ”veta allt om alla, alltid”? Hjärnelektroder? Ett sauronskt öga?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Inrikes 22 mars, 2024

Lokalbor och samer gör motstånd mot ny gruvpolitik

Bluelake Minerals planerade gruva i Rönnbäcken söder om Tärnaby är ett av de projekt som kan komma att få ett snabbt tillstånd av EU:s nya mineralpolitik. De tre dagbrotten och övriga anläggningar kommer att omfatta ett område som är lika stort som Stockholms innerstad. Foto: Erland Segerstedt.

I december beslutade EU att öka utvinningen av kritiska metaller som behövs för omställningen, samtidigt som Tidöpartierna vill bjuda in stora gruvbolag till Sverige. Men den nya jakten på fyndigheter skapar också konflikter.

Myrviken, Österåsen, Västeråsen, Möckelåsen, Skallböle, Böle – de små byarna avlöser varandra i snabb följd. En del består bara av ett tiotal hus. Några är större, och i Myrviken finns affär och skola. Just nu ligger snön mer än halvmeterdjup, men de öppna fälten visar att det bedrivs jordbruk i bygden. Åt ena hållet skymtar man ibland en bit av Storsjön. När vi kommer ut ur ett skogsparti uppenbarar sig Oviksfjällens mjukt rundade former åt andra hållet.

Inget skvallrar om att området på kort tid har blivit ett hett område i jakten på ämnen som vanadin, molybden, nickel och kanske även uran. Sedan nya undersökningstillstånd beviljats under förra året är det inmutade området 1,5 kvadratmil stort. Det bolag som kommit längst i planerna är australiska Aura Energy. De siktar på att i sommar lämna in en ansökan om att etablera ett dagbrott där man i ett första skede vill bryta 42 miljoner ton malm. Det är väsentligt mer än vad som utvanns i Falu koppargruva under dess månghundraåriga livstid.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.