Sarah Delshad är journalist och föreläser i ämnet på skolor och bibliotek. Foto: Linda Broström.
För att höja nivån på samtal om religion och förtryck i religionens namn behövs mer än peppiga livsstilstips, menar Linnéa Bruno.
Delshad har en uttalad mission med sin debutbok: ”att nyansera bilden av den muslimska kvinnan och kämpa för muslimska kvinnors rättigheter”. Idén att ”västvärldens sekulära kvinnor är och alltid har varit mer fria än alla andra kvinnor bör ifrågasättas”, betonar hon. Det är en högaktuell ingång. Tro kan vara en källa till kraft och gemenskap, ateism är inte nödvändig för feministisk eller annan frigörelse. Behovet av att höja nivån i det samtida samtalet om religion i allmänhet och om islam i synnerhet verkar allt mer akut för varje dag. Därför är Delshads bok välkommen.
Naivt trodde jag att vi var nära botten 2017, när Liberalernas dåvarande partiledare Jan Björklund envist framhärdade i att hijab i sig är en symbol för hederskultur och kvinnoförtryck. När han till och med höll fast vid det i SVT Agenda i debatt mot journalisten Bilan Osman krävdes skämskudde. Osman förklarade lugnt att i flera länder där islam är största religionen finns en växande feministisk rörelse och att slöjan i sig inte är problemet. Som bekant skulle det snart bli mycket värre.
Utöver att folkbilda sekulära hoppas Delshad att muslimska kvinnor vid läsning av boken ska känna framtidshopp och samhörighet. Att adressera båda dessa grupper av läsare verkar rimligt. Intrycket är dock att Delshad inte närmare har bestämt sig för vilken slags bok det ska vara. De 191 sidorna disponeras över ett 20-tal avsnitt, som inte länkas ihop på ett särskilt smidigt sätt. Korta porträtt av Malala Yousafzai och andra kända muslimska förebilder varvas med peppande tips på hur man stärker sitt självförtroende, dejtar, känner igen härskartekniker, anmäler diskriminering, mediterar, kommer igång med träning och så vidare. I anslutning till tipslistorna finns intervjuer med experter på retorik, psykisk ohälsa och negativ social kontroll. Sju ytterligare skribenter bidrar med nedslag från sina liv, dagboksanteckningar om mellanförskap, erfarenheter av rasism och ambivalenta känslor inför religionen.
Det finns fina passager med sakprosa i gränslandet mellan personligt färgat reportage och populärvetenskap. Det glimrar till då och då. Större delen av texten framstår dock inte som skriven för vuxna. Tilltalet är förtroligt och varmt fostrande, som till en lillasyster: ”Ingen ska bestämma över dig och ditt liv. Inte din imam, inte din familj, inte din släkt och inte heller samhället”, och ”Vila i glädjen över att du är unik. Det finns ingen som du i hela världen och det är fantastiskt!”
Den folkbildande ambitionen som uttrycks i förordet väcker förväntningar, som tyvärr inte fullt ut infrias. Endast en mindre del av boken handlar explicit om muslimsk feminism. Jag fascineras särskilt under läsningen över kvinnliga imamers kamp för att få verka på samma villkor som de manliga, om Mariamoskén i Köpenhamn som tillåter skilsmässa även när bara kvinnan vill skiljas, och som välkomnar både homosexuella och kristna. Jag hade gärna läst mer om rörelse och idéhistoria och färre självhjälpsråd.
