Den iranska poeten, översättaren och regissören Forough Farrokhzads (1934–1967) inflytande är svårt att samman­fatta i en mening. Hon gjorde sig känd som feministisk ikon och som en förnyare av den persiska poesitraditionen, med sina explicita texter och sitt politiska och sociala engagemang. Under sin korta karriär hann hon utkomma med fyra diktsamlingar samt ytterligare en postumt, och regissera den stilbildande dokumentären The house is black, innan hon avled i en bilolycka, 32 år gammal.

Bakom fönstret skälver natten, översatt av Namdar Nasser, består av ett urval dikter ur den berömda diktsamlingen En annan födelse, och den postumt utgivna Låt oss tro på begynnelsen av en kall årstid. Dessa diktsamlingar är även de verk ur Farrokhzads produktion som inte är bundna enligt klassiska mått eller rimflätning.

I stället organiseras dikterna med hjälp av ett fixerat dikt­jag, genom åter­kommande formuleringar, meta­forer och bilder. Viktigast bland dessa kanske är fönstret. Som den danska över­sättaren Shadi Angelina Bazeghi fint beskriver i sitt förord till före­liggande utgåva, är fönstret ett slags ursprungs­scen för skrivandet, den plats som för samman hemmet och det intima rummet med världen utanför. Så blir fönstret diktarens förhållningssätt till dikten, och diktens förhållningssätt till tiden och livet: ”en stund av medvetenhet, iakttagelse och tystnad”. På samma gång framstår fönstret också som en poetisk metod, som både upprättar kontakt och distans mellan poeten och världen: ”Säg något till mig/Jag är i skydd av fönstret/och står i förbindelse med solen”.

Farrokhzads dikter börjar ofta i denna konflikt mellan det privata och offentliga, vilket också var orsaken till den kontrovers de gav upphov till när de publicerades. De tematiserar nämligen det vardagliga livet, söker kontakt med sin samtid, och är frispråkiga i förhållande till kvinnlig sexualitet, utomäktenskapliga relationer och kåthet. Detta hörde givetvis inte till vanligheterna för en kvinnlig poet på 50- och 60-talet, och bröt också mot konventioner om poesin som representation av höga värden.

Likaså opererar dikterna med en politisk slagkraft, exempelvis som i dikten Den mekaniska dockan som beskriver kvinnans position i patriarkatet: ”Man kan vara en vacker och välmående hona/med en kropp likt spänt läder/och fasta, frodiga bröst/i en mans dominanta armar”. Eller i den socialistiska dikten Någon som liknar ingen, vars utopiska barnperspektiv också gör den till den kanske mest underbara kampdikten som finns:

Någon kommer från Toopkhanehs himmel på fyrverkerikvällen
och breder ut bordsduken
och delar ut brödet
och delar ut Pepsin
och delar ut stadsparken
och delar ut kikhostemedicinen /…/
och delar ut allt som har blivit över
och ger oss också vår andel

Dikterna tycks efter ett tag också börja gripa in i vår egen tid, och efter poeter som är verksamma i dag. När Farrokhzad placerar en röd ros i sitt diktjags sköte, påminner det om den mexikanska poeten Gloria Gervitz erotik- och blomtyngda diktverk Migrationer. Likaså när Farrokhzad talar om en desillusionerad och försupen bror, då minns jag den miss­brukande brodern i den nord­amerikanska poeten Natalie Diaz diktsamling När min bror var aztek. Kanske har det något att göra med dikternas vilja till förnyelse, en rörelse som inte bara är tematisk, utan också har att göra med Farrokhzads omprövande av den poetiska formen och troperna. Här kan månen göra jaget gravid, och dialogen kan ta plats och bryta av diktens traditionellt monologa form.

Flera av dikterna är även långdikter som löper över flera sidor. De blir dock aldrig malande, utan är snarare böljande, rörliga och panoramaliknande. Här ryms tvättlinan, såväl som basarens kaffedoft, mormors frasande slöja, grändens damm, akaciorna, cigaretterna, gardinernas vajande i vinden – allt i ett enda fantastiskt blickfång. Det rör sig alltså om dikt som aktiverar sinnena, som är taktil, ljudande, visuell, doftande.

En fråga som alltid uppstår i relation till ett urval är dock varför just dessa dikter är översatta, och inte andra. Och varför återfinns hela 25 av de 36 dikterna i Bakom fönstret skälver natten i den tidigare översättningen av Farrokhzads dikter, Mitt hjärta sörjer gården från 2011? Förvisso har översättningen blivit avsevärt tajtare under de tio år som gått. Och visst att det är just En annan födelse och Låt oss tro på begynnelsen av en kall årstid som anses vara det mest väsentliga i Forough Farrokhzads författarskap.

Men inte desto mindre saknas en fullständig bild av hennes författarskap i de svenska översättningarna. Detta eftersom inga diktsamlingar översatts i sin helhet och då det enda som översatts varit ur den sena produktionen, vilket förhindrar läsningar av hur dikterna arbetar, svarar eller polemiserar med varandra, samt möjligheten att se hur diktsamlingarna förhåller sig till varandra. Jag säger därför till de svenska förlagen: ge oss mer Forough Farrokhzad!