– Det mest slående är rörelsen från de två traditionella statsbärande partierna. Socialdemokraterna och Moderaterna ser för första gången sedan det proportionerliga valsystemets införande år 1911 ut att få färre än 50 procent av rösterna tillsammans. Ändå är förändringarna mindre än jag hade förväntat mig. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna ökade inte lika mycket som jag hade trott. – Att de historiska block som administrerat kapitalismen efter 1945 har allt svårare att fungera är genomgående i väst. I Sverige visas det framförallt genom att de reaktionära och konservativa krafternas allians med liberala-borgerliga krafter krackelerat. Sprickan går rakt genom Moderaterna.
– Att Kristdemokraterna inte bara klarar spärren utan även ökar är ett mysterium som jag inte har någon förklaring till. Vad vill vi aldrig se igen i en valrörelse? – Jag hade hoppats kunna svara ”Miljöpartiet och Kristdemokraterna” men får nöja mig med att önska en valrörelse som handlar om politiska frågor i stället för potentiella regeringsunderlag och där inte media och övriga partier gör allt för att sätta Sverigedemokraterna i centrum för alla diskussioner.
Din största rädsla framöver?
– En storkoalition där Sverigedemokraterna lyckas etablera sig som den enda oppositionen mot etablissemanget. Än värre vore om Vänsterpartiet skulle sätta sig i en regering med Löfven och låta en vandöd socialdemokrati suga livet ur dem likt de gjort med Miljöpartiet de senaste fyra åren. Vänsterpartiets framgångar är positiva men vi behöver en vänster som inte nöjer sig med att agera vänliga pådrivare åt en döende socialdemokrati utan som förbereder sig på att faktiskt ta makten.
När ljusnar det och vad kommer vi få se då?
– Det gäller nu att hålla fast vi det som Gramsci, med hänvisning till Romain Rolland, kallade intellektets pessimism och viljans optimism. Den ekonomiska, klimatologiska, politiska och ekologiska kollapsen ligger på många sätt inte i framtiden, den är bara ojämnt fördelad över världen. När kapitalismens historia en gång skrivs kommer början till slutet antagligen förläggas någonstans innan 2018.
– I den hinduiska mytologin berättas om demonen Raktabīja som för varje blodsdroppe han spillde på marken födde tusen nya demoner. Fascisterna och nationalisterna är demonerna som föds ur den döende världsordningens sår. För att besegra Raktabīja skapades gudinnan Kali. Så måste en ny vänster födas som kan dansa på demonernas lik.
– Feministiska och socialistiska rörelser växer redan, tillsammans med en radikal rörelse för klimatomställning.
– I Storbritannien deklarerade nyligen skuggfinansministern John McDonnell att socialistordet inte längre är förbjudet i debatten. Med över en halv miljon medlemmar har Labour blivit Europas största politiska parti och en revitaliserad folkrörelse.
– I Förenta staterna, vinner socialister parlamentariskt inflytande samtidigt som en våg av strejker spritt sig bland landets lärare. – Mexiko, världens tionde folkrikaste stat, har för första gången sedan 30-talet en vänsterpresident och socialister kontrollerar många av de lokala församlingarna.
– Även i Sverige finns rörelser som ger hopp. Det är allt från Doroteaupproret till BB-ockupationen i Sollefteå och kampen mot hyreshöjningar och renovräkningar.
– Framtiden kommer kräva någon form av katastrofkommunism, en rörelse som kan besegra den katastrofkapitalism Naomi Klein beskrivit. Människorna som tar över ödetomter i Detroit, ruinstaden som den utlokaliserade amerikanska bilindustrin lämnade efter sig, och odlar grönsaker åt sina barn är en bild av vad vi behöver. De fröna måste vi börja så nu. – Det kommer inte bli enkelt, men vad har vi för alternativ?
Vad är ditt råd till den som känner att den bara måste göra någonting?
”If a bandit comes to my house and I have a gun, I cannot shoot the shadow of the bandit; I have to shoot the bandit. Many people lose energy and effort , and make sacrifices combating shadows. We have to combat the material reality that produces the shadow.” – Amilcar Cabral.
