I de senaste årens arbetarlitteratur träder kvinnokollektivet fram. Rasmus Landström möter Anamarija Todorov som med sina stilsäkra dikter om förskolan inte bara har skrivit en ny Kallskänken utan också en av årets mest angelägna diktsamlingar.
Ännu är 2017 inte slut. Ändå tror jag att det har blivit dags att kora årets diktsamling. Det är tunn liten bok med något som ser ut som klotter från en tuschpenna på omslaget. Ovanför står titeln i guldbokstäver: Fröken Forever. Slår man upp boken finner man luftiga rader med enkla ord om förskolans vardag. Detta låter kanske oansenligt men författaren Anamarija Todorov har något alldeles extra; hon besitter en röststyrka som för mina tankar till självaste Sonja Åkesson. Om man föreställer sig att Åkesson hade tagit ett extraknäck på dagis och skrivit poem om torkrum, fruktstunder och snoriga barnnäsor så skulle man få något som liknade denna diktsamling.
Poeten i fråga är en 63-årig förskolelärare från det forna Jugoslavien. En kvinna med rågblont hår och ett finurligt leende. För Flammans räkning bestämmer vi träff på Folkets Hus i Bagarmossen och en sen onsdagseftermiddag dyker hon upp, direkt från jobbet. Hon är nervös men sprudlande glad över uppmärksamheten. Nästan hela upplagan på 500 exemplar har sålt slut. Todorov knäpper upp höstkappan:
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
– Jag är så glad över uppmärksamheten. Det kunde jag aldrig tro när jag satt och skrev mina verser på gamla kvitton på bussen.
En annan författare som jag kommer att tänka på när jag läser Fröken Forever är Maja Eklöf. Med samma självklarhet som hon ställde sin skurhink mitt i den litterära offentligheten slår Todorov upp grindarna till rastgården. Diktsamlingen börjar med raderna ”Vi tänker ta väl hand om dig, / älskade lilla barn.” På så sätt träder ett arbetsplatskollektiv fram, liksom bokens objekt: barnen som många av dikterna är skrivna direkt till. Men inledningsraderna är också något av en besvärjelse. För att klä på galonisar, smörja med solkräm och leka i vattenpölar kostar på. ”Vi ska bära dig tills våra axlar vrids ur led / och vi drabbas av förslitningsskador”. Detta är med andra ord politisk poesi som har något att säga i förskoledebatten. Och när jag läser dikterna slår det mig hur sällan just förskolepersonalen hörs där, märkligt nog.
– Många av mina kollegor mår väldigt dåligt i dag, säger Todorov och ser nedslagen ut.
– Men vi är starka, lägger hon till. Vi biter ihop när politikerna ger direktiv om nedskärningar.
Med samma självklarhet som hon ställde sin skurhink mitt i den litterära offentligheten slår Todorov upp grindarna till rastgården
Vi pratar lite om politiken och förskolan. En sak som varje förälder har märkt av är hur besparingspolitiken skapat allt större barngrupper. Detta är ett viktigt tema i flera av dikterna uttryckt genom stressen att inte hinna med de enskilda individerna. Parallellt med de svällande barngrupperna har det skett en rörelse från omsorg mot pedagogik. I dag är det till exempel väldigt viktigt att man säger förskola och inte dagis, vilket jag ser som ett tecken i tiden. Det är, påpekar jag, lättare att vara lärare åt en stor grupp än att ge omvårdnad åt den. Todorov nickar instämmande.
– Jag känner igen mig i det du säger. Jag har ju jobbat länge på förskolan och en tydlig förändring märkte jag med läroplanen -98. Då tonades vikten av att ha små barngrupper ner samtidigt som Reggio Emilia-pedagogiken blev central.
Många anknytningspsykologer har ju varit skeptiska till utvecklingen.
– Jag är också skeptisk till de stora barngrupperna. Det finns ett fördummande effektivitetstänkande i det som går ut både över barnen och personalen.
Todorov smuttar lite på sitt gröna te. Plötsligt inser jag att jag har betett mig som just en av de där ”oroliga föräldrarna” som har en massa åsikter om hur personalen på förskolan borde sköta sitt arbete. Flera av dikterna i Fröken Forever handlar om ”proffstyckare” som i slutänden vet ganska lite om hur själva arbetet går till. Generad byter jag ämne.
Hur kom du på idén till diktsamlingen?
– Efter att jag hade läst Jenny Wrangborgs ”Kallskänken”. Den handlar om allt från att servera bökiga kunder till fackliga strider och använder ofta vi-formen.
– På samma direkta sätt som hon skrev om att vara kallskänka ville jag skriva om att vara förskolelärare.
Intressant! Liksom i Wrangborgs poesi uppfattar jag det som att du vill spegla klassamhället i ett mikrokosmos. I ena stunden berättar du om dottern till den ensamstående mamman som måste vara 11,5 timmar på förskolan och knappt kan hålla ögonen öppna vid fruktstunden, i nästa om vikarien som aldrig får fast anställning. Jag undrar om du ser dig som en arbetarförfattare?
– Ja, just nu passar det mig att vara det. Men jag vill inte bli fastlåst i den rollen. I nästa diktsamling skriver jag kanske om något helt annat.
Jag berättar för Todorov att jag som kritiker ser diktsamlingen i just ett arbetarlitterärt sammanhang. Det senaste årtiondet har det varit en urstark trend i Sverige. Och framförallt är det kvinnorna som har trätt fram: städerskorna, lärarna, vårdarbetarna, de personliga assistenterna. Också typiskt för trenden är att den fokuserat på konkret arbete. Det är i motsats vad man kan tro ganska ovanligt historiskt, eftersom proletärlitteratur snarare kretsat kring klasserfarenheter än det faktiska arbetet.
Todorov antecknar intresserat. Så stannar hon upp och understryker att hon inte är omedveten om sammanhanget. Hon är trots allt med i Föreningen Arbetarskrivare och har flera kontakter i det arbetarlitterära communityt. Återigen blir jag generad över min framfusighet.
Plötsligt tittar Todorov på klockan.
– Skulle inte du hämta barnet på förskolan nu?
Oj, jo.
– Spring, säger hon och ler.
Så avslutar vi intervjun hastigt och lustigt med att jag kastar mig ut i höstrusket. När jag kommer fram kan min son knappt hålla ögonen öppna.