Varför reagerar ingen på Sveriges nya försvarspolitik? Förklaringen är psykologisk, fick jag veta häromveckan. En massa radikaler lider av ett neurotiskt militärhat. Alltså kan de orimligen värna om ett starkt svenskt värnpliktsförsvar. Inte ens om alternativet är en elitarmé bestående av nazister och vapengalningar, som ska skickas ut i världen för att mörda i EU:s intressen.
Frasradikalismen är intressant. En autonom bekant tyckte att jag var frasradikal när jag vägrade ta avstånd från friskolor. Han menade att det var bättre med offentliga skolor. Jag menade att det alltid var omoraliskt att sätta barn i skola.

Min inställning till svenskt skolväsende bottnar i ett irrationellt hat. I höstas tog jag mina första steg på eftergymnasial mark, när jag hoppade på en historiekurs på universitetet. Redan på introduktionsmötet fick jag veta att jag inte var helt önskvärd. Att, som jag gör, kombinera arbete med studier är vanligt. Dock illa ansett inom den akademiska världen. En lektor förklarade att arbete inte var ett giltigt skäl till frånvaro.
– Vi förutsätter nämligen att ni studerar på heltid, och inte ägnar er åt några andra sysselsättningar vid sidan om.
Om tanken var att få mig att bli omotiverad fungerade det dåligt. Och när sen en lärare varnade mig för att begå ”akademiskt självmord” om jag ens skulle antyda historiematerialistiska åsikter, bestämde jag mig för att fortsätta med studierna tills jag fått professorstitel.

Det värsta med akademiker är deras kompakta obildning. Exemplen är otaliga. När jag skriver detta har jag precis bevittnat en föreläsning där ingen, av sextio studenter på fortsättningskursen i historia, visste vad Pariskommunen 1871 var för något.
Det är logiskt. De som går vidare till akademisk utbildning är oftast de som hade bra betyg i högstadiet och gymnasiet. För det krävs att man aldrig ifrågasätter läraren eller kurslitteraturen. Alltså att man är dum i huvudet. Ett sådant system ska inte reformeras. Det ska rivas från grunden.
Ni hör ju att min skolpolitik är helt vriden. I ovanstående text har jag lyckats kläcka ur mig fler osakliga generaliseringar och fler frasradikala floskler än jag vanligtvis gör under ett helt år. Alltså försöker jag hålla mig undan skolfrågor.
Ingen är perfekt. Alla har upprörda känslor inom sig, som kan fördunkla klarsynen. Men man bör inte göra politik av sina neuroser.