Nyheter

Freden förlorade när Colombia röstade Nej

Anhängare till Nej-sidan firar i Bogotá efter att valresultatet kungjorts. Foto: Ariana Cubillos/AP/TT.

Tvärt emot vad alla opinionsundersökningar förutspådde vann Nej-sidan söndagens folkomröstning i Colombia om det framförhandlade fredsavtalet. Men Farc-gerillan förbinder sig att fortsätta söka en fredlig lösning på konflikten.

Nyheter

”Jag skäms för att vara colombian! Ett land som väljer kriget i stället för freden. Som väljer en paramilitär (läs ex-presidenten Uribe) som president i stället för en demokrat. Som väljer intern påtvingad folkförflyttning i stället för medborgartrygghet och till råga på allt påstår att det är det lyckligaste landet i världen”.
Så kommenterade en colombian söndagens folkomröstning om fredsavtalet på dagstidningen El Tiempos hemsida. Det speglar lite av den förvirring och det politiska klimat som råder i dag i det sydamerikanska landet.

Santos föll på eget grepp

Efter nära fyra års förhandlande i Havanna mellan gerillans och regeringens delegationer för att avsluta 52 års intern väpnad och social konflikt, skulle folkomröstningen vara kronan på verket. Farc hade redan från början motsatt sig president Juan Manuel Santos diktat. Gerillan föreslog i stället att val skulle utlysas till en författningsskrivande församling efter fredsavtalets undertecknande. Den nya författningen skulle bättre spegla de nya förhållandena i landet. Men regeringssidan, pressad av militären och den extrema högern i Colombia, insisterade på en folkomröstning.
I Colombia har valdeltagandet historiskt, med ytterst få undantag, legat på mindre än femtio procent. Söndagens valdeltagande slutade på mindre än 35 procent. Endast 18 procent av valmanskåren fällde fredsavtalet med hårfin marginal: skillnaden var bara drygt 60 000 röster.

Krigszonerna röstade Ja

När vi analyserar geografiskt var rösterna har fördelats kan vi se att två städer var avgörande för Nej-sidans seger: Medellin och Bucaramanga. I Medellin, som är den förre presidenten Alvaro Uribes hemstad, och i länet Antioquia fick Nej-sidan över 60 procent. I staden Bucaramanga och länet Santander var Nej-sidans seger också stor, och dessa resultat blev avgörande i den hårfina striden.
Med mycket få undantag var Ja-sidans seger förkrossande i de områden där gerillan historiskt har varit aktiv och där den väpnade konfrontationen mellan gerillan och armén ägt rum.
President Santos erkände tidigt på söndagskvällen sitt nederlag och kallade i måndags alla politiska partier och aktörer till ett möte. Men Nej-sidans förespråkare Alvaro Uribe uteblev. Denne kräver att hela det juridiska avtal som framförhandlats i princip ska rivas upp och att Farc-gerillans ledare ska fängslas och göras politiskt ”fredlösa”. I klartext blir det nya partiet som ska växa fram efter att Farc-gerillan upphör som militär organisation i praktiken utan politisk ledning om Uribe får som han vill.
Gerillans överbefälhavare Timolein Jimenez, alias Timochenko, förklarade å sin sida att fredsavtalet består och att han välkomnade Santos beslut att bibehålla det bilaterala eldupphör-avtalet. Alternativet är att återgå till krigets vardag vilket ingen i Colombia vill.

”Fortsätta kämpa för freden”

Juan Antonio Perez är medlem av Farc:s internationella kommission och i ett exklusivt uttalande till Flamman kommenterar han det nya läget så här:
– Vad återstår nu? Att fortsätta kämpa för freden. Vi har under de fyra åren ackumulerat ett politiskt kapital som är mycket stort. Vi har inför världen visat att vi vill fred, att vi har konkreta förslag, att vi är beredda att försonas och att vi har gått med på flera eftergifter. Vi har gått med på att överlämna våra vapen och att koncentrera våra gerillastyrkor i speciella läger. Fredsprocessen är inte längre en fråga mellan Farc och regeringen utan en fråga för miljoner colombianer. Nej-sidans seger betyder inte slutet på fredsprocessen. Vi går in i en ny etapp i vilken vi måste agera med stort lugn, klarhet, analys och mod.
Den välkände baskiske krigsreportern Unai Aranzadi har gjort flera dokumentärfilmer om Colombia. Den senaste ska när som helst premiärvisas. Den baserar sig på intervjuer Aranzadi gjorde under ett par månader med Farc-ledare både i Havanna och i Colombia i början av året. Han är orolig för resultatet i folkomröstningen.
– Jag tror att kyrkornas roll, framför allt de evangeliska, var avgörande för resultatet. De har en stor mobiliseringskapacitet och deras inflytande är stort. De finansierades av CIA på 1980-talet och i dag villkorar de sitt växande politiska inflytande över hela den amerikanska kontinenten. Men Timochenkos insisterande på en fredlig lösning gör att Farc:s fredsvilja nu erkänns och det är mycket viktigt.
Den militaristiska strömning som under de 52 åren av väpnad konflikt har gjort sig gällande i den colombianska politiken gick tillsammans med Nej-sidan disciplinerat till valurnorna i söndags. Den politiska högern i Latinamerika har haft framgångar den senaste tiden, understryker Aranzadi:
– Högervridningen är inte längre ett europeiskt fenomen utan det är globalt. Latinamerika är inte längre ett undantag.

  • Colombia
  • Farc
  • folkomröstning
  • fredsavtal

Nytt