Havanna, juni 2016. Åratal av förhandlingar har slutligen lett fram till ett fredsavtal mellan den colombianska regeringen och Farc-gerillan. Under pompa och ståt, med fredens vita färg som klädkod och med en leende Raúl Castro i bakgrunden, skriver dåvarande presidenten Juan Manuel Santos och Farc-gerillans ledare Rodrigo Londoño Echeverri, ”Timosjenko”, under ett dokument som innebär slutet på en 50 år lång konflikt i vilken 260 000 människor mist livet och miljoner tvingats flytta för att fly våldet. Glädjen är stor och alla verkar lättade, bland annat den norska nobelkommittén, som tilldelar Santos fredspriset för företaget.
På hemmaplan är man dock inte lika imponerade. Den konservativa delen av befolkningen anser att överenskommelsen är alltför mild mot Farc. För att förankra stödet för avtalet hålls därför en folkomröstning i oktober samma år, vilken Nej-sidan vinner med knapp marginal. Som en konsekvens av resultatet påbörjas en omförhandling mellan parterna. Den 26 november 2016 antas därefter ett definitivt avtal som bland mycket annat slår fast att gerillan ska omvandlas till politiskt parti och att soldaterna ska samlas i 26 upprättade zoner för att lämna in vapen och återgå till det civila livet.
Colombias dåvarande president Juan Manuel Santos skakar hand med FARC-gerillans ledare Rodrigo Londoño Echeverri, även kallad ”Timosjenko”, medan Kubas president Raúl Castro ser på i Havanna 23 juni 2016. Foto: Hannah Foslien/AP/TT.
”Ett människoliv har inget värde”
Hur har det då gått sedan dess? Bilden är splittrad. Enligt en studie från Notre Dame-universitetet i USA beräknas omfattande delar av avtalet ha implementerats, där särskilt återlämningen av vapen beskrivs som en framgång. Samtidigt går den politiska, ekonomiska och sociala integrationen av ex-soldater betydligt långsammare än önskat och kritikerna framhåller att regeringssidan inte närmelsevis har gett gerillan möjlighet till politisk representation på lika villkor som andra. Dessutom har en dödlig våldsvåg svept över Colombia de senaste åren och situationen har motsägelsefullt nog förvärrats sedan fredsavtalet. Över 300 ledare för freds- och människorättsorganisationer har mördats och blivit utsatta för attentat. Förövarna är beväpnade kriminella grupperingar som av olika anledningar motsätter sig fredsprocessen och som sällan identifieras av myndigheterna. Regeringen har fördömt våldet och menar att det inte finns någon övergripande organisation som ligger bakom dåden, men systematiken i mördandet är slående. Juan Carlos Tanus, colombiansk människorättsaktivist bosatt i Venezuela, förfasas över utvecklingen:
– Situationen är hemsk! Men regeringen har aldrig varit riktigt intresserad av att implementera fredsavtalet, det kan man se i deras budget, där stora resurser ges till armén i stället för till annat. Faktum är att fredsavtalet har inneburit en kraftig tillbakagång för de mänskliga rättigheterna, vilket inte minst syns i alla dessa mord. Det är förenat med livsfara att arbeta för mänskliga rättigheter i Colombia. Ett människoliv har inget värde. Sedan uppnås inte hållbar fred enbart genom att låta gerillorna lägga ned sina vapen, utan genom att skapa sociala och institutionella strukturer för social stabilitet. Dessutom måste gerillan ges en rättvis möjlighet till politisk representation. Det har inte skett, förklarar Tanus.
Underkänt fredsavtalet
Utöver det ökade våldet åkte fredsprocessen på ytterligare en motgång i presidentvalet i juni. Visserligen gick vänsterkandidaten Gustavo Petro, som själv var gerillasoldat under 1970- och 80-talet, vidare till den andra valomgången – ett smärre under i ett Colombia där högern allt som oftast konkurrerar med sig själv. Petro hade dock ingen chans mot den ultrakonservative Iván Duque vars fientliga inställning till fredsavtalet kanaliserar de colombianska högerväljarnas missnöje. Det är svårt att inte tolka Duques övertygande valvinst med 55 procent av rösterna som ett folkligt underkännande av avtalet. Som utlovat satte den nya regeringen omgående igång med att reformera avtalet för att skydda militären och polisen och samtidigt skärpa tonen mot gerillan. Ett exempel på det är reformen av de för fredsprocessen särskilt upprättade domstolarna. Den konservativa senatorn Paloma Valencia menar att reformen är nödvändig för att ge militären och polisen opartiska rättegångar:
– Det är oacceptabelt att armén ska dömas av en domstol skapad av FARC för FARC. Polisen och armén förtjänar en rättvis rättegång, sade hon tidigare i år i en intervju med tidningen El Tiempo.
Under presidentkampanjen hade Duque stöd av tidigare presidenten Álvaro Uribe, känd för sin stenhårda och konfrontativa linje mot gerillorna. Uribe är omåttligt populär bland Colombias högerväljare trots anklagelser om samröre med Pablo Escobars drogkartell i Medellín under 1990-talet och spioneri på politiska motståndare, bland mycket annat.
Farc-gerillans överlämning av vapen är en av få delar av fredsavtalet som hittills varit framgångsrik. Foto: Fernando Vergara/AP/TT.
”Uribismens” återkomst
Juan Carlos Tanus uppfattar Duques styre som en fortsättning på ”uribismen” och ser en upptrappad konflikt som en oundviklig konsekvens av regeringens nuvarande politik:
– En av Duques valparoller var att ”slita sönder avtalet med Farc” och den uppgiften har han verkligen tagit på allvar. Det har inte funnits en verklig chans för Farc att omvandla sig till ett politiskt parti, regeringens linje är våld och konflikt för att upprätthålla de rådande hegemoniska strukturerna. Det är inte befolkningens intresse som prioriteras, utan den ekonomiska elitens. Vi är många som är rädda för att regeringens hårda linje ska föra många ex-soldater från Farc tillbaka till den väpnade kampen och sätta stopp för förhandlingarna med den andra gerillan i norra Colombia, ELN. Varför skulle den colombianska oligarkin avsluta sin krigsföring? Det är ju den strategin som har fört dem till makten. Den logiska konsekvensen av Duques styre är konflikt och självklart hotas fredsprocessen allvarligt av regeringens politik. Det är oundvikligt, berättar han.
Som Juan Carlos Tanus nämner har statens konflikt med ELN, den andra stora gerillan i landet som är aktiv vid gränsen mot Ecuador, trappats upp. Under Juan Manuel Santos tid vid makten fördes dialog och man lyckades komma överens om vapenvila, som visserligen brakade samman mot slutet av Santos mandatperiod. Sedan Duques tillträde har dock dialogen i princip upphört.
– Med Duque kommer det vara helt omöjligt att uppnå en slutlig överenskommelse med ELN, trots att gerillan visat sig öppen för att få slut på kriget, säger Tanus.
Bara ett par år har gått sedan den där soldränkta dagen i Havanna när slutet på lidandet verkade vara inom räckhåll. Den dagen och den känslan känns nu alltmer avlägsen för många colombianer.
