Nyheter/Utrikes 28 december, 2020

”Det är demoner, rösterna som viskar till dig”

I Latinamerika har de allt mäktigare evangeliska fri­kyrkorna bidragit till att vrida politiken åt höger de senaste åren. Men under den ekonomiska krisen som följt i spåren av coronapandemin har de också kommit att spela en allt viktigare social roll. Flamman har besökt en frikyrka i en förort till Buenos Aires där allt inte är svart och vitt.

När covid-19 utvecklades till en pandemi försatte det världen i ett slags undantagstillstånd. Det har på många håll lett till djupa, reflekterande debatter om samhällssystemet och dess framtid. Men en annan vanlig reaktion på den sortens omvälvande händelser är religiös fanatism. I dag är visserligen inte landsvägarna fulla av pilgrimer som piskar sig själva som under digerdöden, men viruset och den åtföljande krisen har likväl gett upphov till upphetsade religiösa undergångsstämningar.

”Djävulen, du lögnaktiga, du har fått världen att känna fruktan… men du har glömt att en familj i bön besegrar man inte så lätt. Du glömde att vi har en allsmäktig Gud på vår sida… I min familj och mitt land kommer du inte att ta kontroll.” Dessa ord, åtföljda av solstrålar och händer i bön, är ett av många meddelanden som cirkulerar i lokala Facebook-grupper och Whatsapp-­kedjor i Argentina.

Ett annat populärt tema i sådana virala meddelanden är bibelverser som: ”mitt folk, gå in i husen och stäng dörrarna om er, vänta till dess att koleran passerat… för Yahve stiger ut ur sin boning beredd att straffa alla jordens invånare”. Ofta kommer dessa textstycken från Uppenbarelseboken och dess skildringar av världens yttersta tid, tecken som förebådar antikrists ankomst och den sista striden mellan ont och gott.

Men andra meddelanden har en mer politisk ton: ”De ville legalisera döden och döden kom och besökte dem… viruset drabbar inte barn och de blev tvungna att skjuta upp lagen om lagligt och säkert mord… en tillfällighet?”, twittrade Amalia Granata, konservativ ledamot i ett argentinskt delstatsparlament, och syftade på lagförslaget om legalisering av abort som regeringen lagt på is tills coronakrisen är över. I Mexiko satte samtidigt den konservative katolske biskopen Ramón Castro Castro inte ens något frågetecken efter en liknande utgjutelse: coronaviruset, förklarade han, är ”ett straff för abort, dödshjälp, homo­sexualitet och könsbyten”.

”I en situation präglad av stor osäker­het […] har fundamentalister stigit fram för att driva sin agenda och till och med utsatt folkhälsan för fara”, skrev Ojo Publico, en latinamerikansk grupp för undersökande journalistik som publicerade en reportageserie i ämnet i juni.

Frikyrkorna har växt sig starka i Latin­amerika de senaste decennierna, inte minst i Brasilien där de bidrog till president Jair Bolsonaros val­seger. Fri­kyrkornas medlems­antal i Latin­amerika har ökat från 4 till 20 procent sedan 1970, medan andelen katoliker sjunkit från 92 till 69 procent 2014. Foto: Leo Correa/AP/TT.

Frikyrkorna har växt sig starka i Latin­amerika de senaste decennierna, inte minst i Brasilien där de bidrog till president Jair Bolsonaros val­seger. Fri­kyrkornas medlems­antal i Latin­amerika har ökat från 4 till 20 procent sedan 1970, medan andelen katoliker sjunkit från 92 till 69 procent 2014. Foto: Leo Correa/AP/TT.

I Brasilien är Iglesia Universal ett veritabelt religiöst imperium, med 10 000 kyrkor och en medieconcern, Grupo Record, med ett flertal tv- och radiokanaler och utgivning av kristen musik. En av dess pastorer är samtidigt ordförande för Republikanska partiet, där två av landets president Jair Bolsonaros söner är aktiva. Stödet från de största pingstkyrkorna var en avgörande faktor bakom Bolsonaros (som själv är katolik) valseger, och två av hans ministrar är frikyrkliga.

I en video uppmanar kyrkan de rätt­­troende att inte låta sig skrämmas av pandemin, eftersom det är ”djävulens taktik”. Iglesia Universal och andra megakyrkor ställde sig på Bolsonaros sida i striden mot de karantäner som flera delstatsguvernörer, inklusive många av hans tidigare allierade, försökte införa. ”Vill ni stänga min kyrka? Då får ni skicka polisen”, förklarade till exempel Silas Malafaia, en av landets mest populära tv-predikanter, med en och en halv miljon Twitterföljare. Malaifa försökte senare lansera välsignade bönor som ett skydd mot sjukdomen. En argentinsk tv-pastor, Anibal Gimenez, har i sin tur delat ut flaskor med heligt vatten mot donationer på ”minst 1 000 pesos” (då motsvarande omkring 100 kronor), något han snabbt hånades för på sociala medier.

Under de senaste åren har konservativa grupper samlat sig till en mot­offensiv mot progressiva reformer, bland annat i uppropet ”Con mis hijos no te metas” (”Håll dig borta från mina barn”), som angriper modern sexualundervisning. Rörelsen startades i Peru och har därifrån spridit sig till en rad andra latinamerikanska länder. Under den nuvarande krisen har den fått ny energi, konstaterar Ojo Publico. Ett konkret mål i flera länder har varit att stoppa det faktum att lagliga aborter (de flesta latinamerikanska länder tillåter abort efter våldtäkt eller då kvinnans liv är i fara) ses som ”essentiell vård” som sjukhusen måste fortsätta med under karantänerna.

Katolska, judiska och evangeliska samfund samarbetar med privata företag för att dela ut mat till behövande i Argentina. Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT.

Katolska, judiska och evangeliska samfund samarbetar med privata företag för att dela ut mat till behövande i Argentina. Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT.

Men bilden är inte fullt så enkel. Under den ekonomiska krisen har frikyrkorna också kommit att spela en allt viktigare ekonomisk och social roll i medlemmarnas liv. I Buenos Aires-­förorten San Miguel har frikyrkan Guds hjords vanliga verksamhet ersatts av ett soppkök och klädutdelning. Det är verksamheter med en snabbt stigande efterfrågan när ekonomin paralyseras av karantänen, i synnerhet i Argentina som befann sig i kris redan innan covid-19 bröt ut.

Leo är murare och golvläggare och har själv drabbats hårt av krisen.

– I de rika villaförorterna är alla rädda för att bli smittade och ingen vill släppa in hantverkare i sitt hem. I stället går jag runt och säljer rengöringsmedel nu. Men på något sätt kommer Gud att sörja för mig, säger han till Flamman.

Ett halvdussin församlingsmedlemmar hjälper till i kyrkans verksamhet. Raul, som driver en möbelaffär tillsammans med sin fru Nancy som också är här. Han välsignar maten i 20-litersgrytan på det snabba, kraftfulla sätt att tala som är så karaktäristisk för frikyrkliga, med dess starka betoningar som nästan stiger till ett rop. De andra ackompanjerar honom med lägre, mässande röster. Många av besökarna kommer inte bara för att få ett matpaket utan lika mycket för någon form av psykologiskt stöd.

– Många har familjeproblem, många är oroliga för framtiden, en del funderar på självmord. Till och med unga människor med hela livet framför sig, säger Nancy.

Raul fyller i:

– Det är demoner, rösterna som viskar till dig att göra slut på allt. Du släpper in dem när du försvagas. För den som tar sitt eget liv kommer till helvetet. En gång var de nära att fånga mig också, men den helige ande ingrep i sista stund. Jag var på väg att sätta mig i en bil och köra över broräcket när han fäste mina ögon på en bildekal som sade ”vet du att Jesus älskar dig?”, säger han.

Kyrkan Guds hjords i Buenos Aires-förorten San Miguel erbjuder fysiskt och psykologiskt stöd till människor som drabbats av pandemin. Foto: Jon Weman

Kyrkan Guds hjords i Buenos Aires-förorten San Miguel erbjuder fysiskt och psykologiskt stöd till människor som drabbats av pandemin. Foto: Jon Weman

En av besökarna vars familj befinner sig i kris behöver ”arbetas starkt på”, enligt en församlingsmedlem. De fyra lägger sina händer på henne och ber:

– Allsmäktige Gud, håll din hand över denna kvinna och skydda henne. Från sjukdomens demoner, herre. Från fattigdomens demoner, herre…

Under de senaste årtiondena har sådana här frikyrkor vuxit upp lite varstans i Buenos Aires förorter. Det är ett tydligt tecken på hur det religiösa landskapet i Latinamerika har ritats om: 1970 var 92 procent av världsdelens invånare katoliker, 2014 hade siffran fallit till 69 procent. De pingströrelseliknande frikyrkorna, eller ”evangelisterna” som de kallas, hade samtidigt ökat från 4 till 20 procent. De siffrorna underskattar dock förmodligen starkt andelen aktivt utövande.

Kyrkan Guds hjord i San Miguel uppmanar sina medlemmar att följa hälsorekommendationerna, och i Argentina har de flesta kyrkor inte tagit strid med regeringen. Nancy gillar mycket av vad den nuvarande vänster­presidenten Alberto Fernández gör, säger hon, men inte att han vill legalisera abort. Hon tycker inte att evangelister ska engagera sig aktivt i politiken och förstår inte hur pastorer kan stödja ledare som Donald Trump och Jair Bolsonaro.

– Alla politiker säger att de är kristna för att få röster, men deras verkliga natur visar sig i deras verk, inte i deras ord. Bibeln varnar oss också för de falska profeterna, som är ett av tecknen på att den yttersta dagen närmas.
Leo fyller i med en annan tanke:

– Det är ingen mening med att ge sig in i politiken för att försöka stoppa lagen om abort eller lagen om legalisering av cannabis. Allt det kommer hända, det är förutbestämt.
Så hur ser de på pandemin?

– Inget händer utan att Gud tillåter det… det är som när en av dem som hjälpte till att grunda kyrkan blev mördad. Han var på väg tillbaka in i kriminalitet och droger och då var det kanske bättre att han lämnade oss innan han hann lämna den rätta vägen. Allting har en mening, säger han.

– Kanske har vi drabbats av den här pandemin för att vi blivit arroganta och tror att vi kan göra allt. Kanske är det för att vi ska lära oss ödmjukhet. Det är inte alltid lätt att förstå, säger Nancy.

Raul välsignar grytan som ska föda kyrkans medlemmar. Foto: Jon Weman.

Raul välsignar grytan som ska föda kyrkans medlemmar. Foto: Jon Weman.

De religiösa gruppernas reaktioner på krisen i Latinamerika varierar. Bolivia har numera en fanatiskt bibeltroende president, men landet har också infört en strikt karantän. I Mexiko har den socialdemokratiska regeringen ingått en allians med ett nätverk av evangeliska frikyrkor, eventuellt till priset av att president ”Amlo” måste tona ned sin progressiva profil i sociala frågor.

Enligt socialantropologen Pablo Seman är en grundbult i den nya evangelismen tanken att mirakel och ”den helige andes närvaro” inte bara hör till bibelhistorier från ett avlägset för­flutet, utan något som kan ske och sker i de troendes liv här och nu. Mirakulösa tillfrisknanden, profetiska drömmar och andra gudomliga ingripanden kan äga rum i de troendes liv.

Den andra sidan av myntet är att evanglisterna också tror på ”andligt krig” – djävulen och hans demoner är en konkret och aktiv kraft i världen som kan ligga bakom exempelvis sjukdomar, och som måste bekämpas. Evangelismen står på detta sätt för en ”återförtrollning” av verkligheten.

Enligt Pablo Seman har vänstern knappt märkt att denna ideologi slagit rot bland vanligt folk i många områden. Och om den noterar evangelisterna förstår den sig inte på dem och försöker inte prata med dem, skriver han. Vänstern har felaktigt utgått från att rörelsen mot sekularisering är oåterkallelig och blir förvirrad av det faktum att en stark tendens har uppstått i motsatt riktning. För Pablo Seman måste vänstern förstå den frikyrkliga rörelsens komplexitet och utnyttja den för att hitta ett sätt att tala till dessa grupper ifall rörelsens reaktionära politik ska kunna hejdas:

– Ett religiöst prisma färgar hur miljoner människor tolkar pandemin, men det är samtidigt flexibelt. Det finns en moralisk tolkning om mänsklighetens högmod, det finns en apokalyptisk tolkning, men det är inte alla som samtidigt förkastar den vetenskapliga tolkningen och dess rekommendationer. Det beror bland annat på hur övriga samhället väljer att samtala med dem.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes 20 april, 2024

Mitt Erlanderögonblick kom vid Sahlgrenskas foodtruck

Ett dagrum på Vipeholm under 1940-talet. Foto: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet/TT.

Samhället har råd med allt mindre ju rikare vi blir. Det finns en kuslig känsla av att allt går bakåt. Men kanske är det som vissa försöker lansera som ett ”Jimmie-moment” i själva verket ett ”Erlander-ögonblick”?

Vipeholms sjukhus, en så kallad vanföreanstalt, har med rätta blivit ökänt för de grovt oetiska kariesexperimenten, lobotomierna och den stundvis höga dödligheten. På nätet hittar jag en rikedom av fotodokumentation över flera decennier från anstalten, som var inriktad mot vård av barn med svåra rörelsehinder.

Men utifrån bilderna är det inte kränkningarna av de intagnas rättigheter som utgör det starkaste utropstecknet av kontrast mot vår samtid. Den samtida betraktaren häpnar i stället över verksamhetens omfång och personalstyrka: möbelverkstaden för patientterapi, textilverkstaden, idrottsplatsen, plantskolan, personalmatsalen, korpfotbollslagen (både kvinnliga och manliga), musikterapin, leksaksförrådet, kafferepen, panncentralen – och, som en mörk fond, gravplatsen.

Vipeholm stängde först 1985, och är kändisen bland svenska vanföreanstalter, främst på grund av experimenten och flera värdefulla dokumentärer de senaste åren. Men det fanns många Vipeholm under 1900-talet. Det handlade om nästan kompletta och till delar självförsörjande minisamhällen inneslutna i det större, som inkluderade allt från maskinchefer och musikterapeuter till arkivarier och apotekare.

Mina samhällsekonomiska funderingar känns taktlösa, rentav okänsliga. Samtidigt befinner vi oss i en tid när det knappt finns personal nog att hålla bup-akuter öppna, när patienter skrivs ut mot sin vilja bara något dygn efter hjärtinfarkter, urakuta kejsarsnitt, cancerbesked och suicidförsök, med uppmuntrande tillrop och en optimistisk remiss till en underbemannad primärvård någonstans. Det är omöjligt att bortse från kontrasten.

Hur kunde vi på 1970-talet ha råd med arméer av omsorgspersonal för ”vård” som ofta var onödig, dygnet runt i åratal, medan vi i dag – efter decennier av produktivitetstillväxt – inte ens har råd att bemanna direkt livräddande vårdplatser eller att förlösa barn i Sollefteå? Vanföreanstalten Sankta Gertruds sjukhus i lilla Västervik, ett av de många okända Vipeholm, hade som mest 1 400 vårdplatser. I dag har landets dyraste sjukhus Karolinska cirka 1 100 vårdplatser.

Samhällsbyggets bakåtmarsch är det dominerande ljudspåret för varje svensk född från 1970-talet och senare. Jag tänker mig spåret som kusligt, en förvrängd tivolimelodi som ackompanjerar en sämre Stephen King-filmatisering. Kusligheten kommer sig av att mekanismen inte går att greppa. Den förefaller ologisk. Hur ska man förstå att vi blir allt rikare, men samtidigt har råd med allt mindre? Känslan är den av en dold mekanism inuti en trasig leksak. En liten apa med ryckigt skrällande cymbal som stelt marscherar bakåt, inte framåt.

Effektiv. Postnord letar metoder för att öka vinsterna. Under 2020-talet lanserade bolaget paketboxar. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Vi möter den i snart sagt varje nyhetssändning. Exemplen är så många att det är lätt att fastna i en klagosång av allt mer upprörande exempel och aldrig närma sig en analys. Ett klockrent sådant var DN:s förstasida nyligen (30 mars). Den feta rubriken: ”Postnords chef: Vi kan sluta dela ut breven – kräver miljarder av regeringen för att klara hanteringen”. Utöver ett antal extra miljarder kräver Postnord i ett utpressningsliknande utspel tillåtelse att sänka ambitionen ytterligare, till utdelning endast var femte dag. Vilket i praktiken betyder postutdelning en gång i veckan.

Hur är det möjligt, när Strindberg i ett mycket fattigare Sverige, kunde starta brevgräl med någon av sina fiender på förmiddagen, få svar via posten samma eftermiddag, och skicka slutreplik samma kväll? Givetvis även lördagar och söndagar. Den sista lördagsutdelningen i Sverige skedde så sent som den 27 mars 1987, då Håkan Johansson på Reparatörsgatan i Linköping fick ett av de allra sista lördagsbreven, avbildat och förevigat av Postmuseum. 37 år senare får vi höra att vi knappt har råd med postutdelning alls i Sverige, att om vi kan få till det en gång i veckan ska vi vara tacksamma. Cymbalen skräller, leksaksapan gör ännu ett ryck bakåt.

I höstas kom nyheten att landets viktigaste järnvägssträcka, den mellan Stockholm och Göteborg, stryps hela 2025 och 2026. Antalet avgångar på sträckan kommer att halveras under två års tid. Orsaken är behov av reparationer.

Det är sant att järnvägen måste rustas upp. Men att det tar två år beror dels på att rätt maskin, som skulle göra arbetet väldigt mycket snabbare, inte kan användas av upphandlingstekniska skäl, dels på att ”när vi försökte upphandla nattarbete blev svaret från marknaden mycket höga kostnader”.

Slutkörd. Ett urspårat SJ-tåg bärgas mellan Iggesund och Hudiksvall den 7 augusti 2023. Foto: Mats Andersson/TT.

Järnvägsunderhåll är något som vi som samhälle bevisligen tidigare klarat av. Vi har har gjort det i snart 200 år, och vet att svaret är nattarbete och kraftfulla maskiner. Men nu har vi alltså inte längre råd med nattarbete? Och vi har krånglat in oss i näringslivsvänlig lagstiftning till den grad att vi av juridiska skäl inte får lov att använda rätt maskin?

Så klart finns det alltid en ekonometrisk modell som förklarar sakernas tillstånd. Leksaksapans bakåtmarsch må se märklig ut, men den har, försäkrar man oss, en logisk förklaring. Orsaken till att samhället inte har råd med musikterapi, banarbete nattetid eller postutdelning är att musikterapeuter, järnvägsarbetare och brevbärare relativt sett blivit mycket mycket dyrare för varje år. Välfärdstjänsterna har, med några få undantag, inte genomgått de stora produktivitetsökningarna som präglat industrin. Om det krävdes 40 timmar för en person att framställa ett köksbord år 1950, så krävs det kanske fyra timmar i dag. I praktiken innebär det att samma person producerar tio köksbord på en arbetsvecka.

Vår tänkta stränga översköterska på Vipeholm kostade motsvarande, säg, ett köksbord i veckan 1950. Det hade vi råd med.

I dag kostar hon tio köksbord, får vi förklarat för oss med prydliga grafer, och vi har inte längre råd. Men om vi böjer oss för den logiken kan samhället lika gärna boka begravningskaffet åt sig självt. Då är det bara en tidsfråga innan vi med obönhörlig logik och på grund av tekniska förbättringar och produktivitetsökningar, inte har råd med någonting alls.

I fallet med postutdelningen är förklaringen mer greppbar, nämligen minskade brevvolymer. Färre brev till varje brevlåda, men lika många brevlådor gör varje brev dyrare. Det är en nöt att knäcka, men knappast en omöjlig sådan; den viktigaste orsaken till minskade brevvolymer är inte att folk slutat skicka vykort från Hoburgsgubben. Minskningen beror på att våra myndigheter unisont slutat, eller inom kort slutar, kommunicera via pappersbrev – trots att väldigt många gärna fortsatt skulle vilja ha ett brev på hallmattan.

Så om staten skulle anse att det finns ett egenvärde i postutdelning, till exempel för motståndskraftens skull, kunde en åtgärd vara att fortsätta skicka pappersbrev för att upprätthålla tillräckliga volymer. Men det skulle kräva något så oerhört som att avstå från en lokal besparing här och nu.

Kajsa Dovstad, numera på Timbro, myntade under sin tid som ledarskribent på Göteborgs-Posten begreppet ”Jimmie moment”.

Ett ”Jimmieögonblick” är en upplevelse av starkt koncentrerat främlingskap i verkligheten som ger en politisk insikt. (Dovstads eget exempel är att hon misslyckas med att hitta köttbullar i en matbutik i ett invandrartätt bostadsområde, hon hittar bara främmande mat i kyldiskarna – ”hela smådjur och enorma förpackningar med linser” – och drabbas av insikten att Sverige förändrats för snabbt och att Sverigedemokraterna har en poäng.

Skräckinjagande. Utbudet på en orientbutik fick Kajsa Dovstad att känna sig främmande inför samhället. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Många skämtade om Dovstads skräck inför de frysta smådjuren. Samtidigt är hon knappast ensam om att uppleva sådana ögonblick av främlingskap inför samhällsutvecklingen, och att dra politiska insikter ur dem.

På Sahlgrenska har det förhoppningsvis inte skett lika många övergrepp som på Vipeholm. Men när sjukhuset byggdes ut 1953 ingick givetvis också en personalmatsal. Det är en egen byggnad, stolt placerad mitt på den dyrbara tomten, med hundratals sittplatser och ett storkök som heter duga och förmodligen klarar ett mindre missilangrepp.

En gång i tiden drevs köket av sjukhuset självt, men det var före min tid. De senaste åren har servicen i stället upphandlats av olika multinationella servicebolag av typen Sodexo. Utföraren har varierat genom åren. Men sedan årsskiftet vill ingen längre driva personalmatsalen. Det är lite svårt att greppa exakt varför – det har någonting med ny reglering att göra, sjukhusledningen mumlar om saken och menar sig söka en lösning.

Medan matsalen står tom, med stolarna prydligt uppställda på borden, köar vi i personalen i kortärmat utanför matbilen som sjukhusledningen kallat in. Någon god människa i vaktmästeriet har förbarmat sig och ordnat så att jag som handlat i matbilen faktiskt får lov att äta inne i ett för ändamålet iordningställt hörn av den stora matsalen. Så där sitter man och liksom försöker beta maten ur sitt foliepaket i den ekande tomma före detta personalmatsalen.

Ett Erlanderögonblick är inget annat än längtan efter att samhället ska börja röra sig framåt igen.

I vilken sorts vriden ekonomi är detta rationellt, undrar jag stillsamt och tar en klunk från burken med 7Up som ingick i lunchpriset. Det är, enligt Dovstads formel, ett ”Tage Erlander moment”. Jimmie- och Erlanderögonblick kan vid en första åsyn likna varandra. Därtill finns starka politiska krafter som tjänar på sammanblandning. Om varje stillastående tåg, varje försenat brev, varje bilförlossning och varje inställd hjärtklaffsoperation kan tolkas som på något luddigt vis orsakat av svenskt flyktingmottagande är högerpopulismens seger säkrad. Verkligheten erbjuder helt enkelt många fler Erlanderögonblick än Jimmieögonblick. Ett av populisthögerns tydligaste försök att kapa folkhemmet och skapa sammanblandning är det återkommande uttrycket ”de som byggde Sverige”.

Men skrapar man lite på ytan ser man skillnaden: ett Erlanderögonblick är inget annat än längtan efter att samhället ska börja röra sig framåt igen. Ett Jimmieögonblick är en nostalgisk dröm av sockrade lögner om dåtiden, lika bedräglig som Vipeholmskolornas kolakarameller. Att skilja dem båda åt är en central politisk uppgift för vänstern.

Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Utrikes 19 april, 2024

EU:s budgetregler kan omöjliggöra klimat- och välfärdsmål

Europaparlamentet kommer att rösta om huruvida de nya reglerna ska träda i kraft eller inte. Foto: Jean-Francois Badias/AP.

Efter tre års paus ska EU:s nyliberala budgetregler återinföras. Trots krav på att de borde förändras har lite hänt – nu kan de omöjliggöra satsningar på såväl välfärden som klimatet.

I italienska tidningar skrivs det om det, på fransk radio debatterar man det, och på belgiska löpsedlar varnar man för det: i början av nästa vecka beslutar Europaparlamentet om huruvida EU-länderna ska ha rätt att finansiera sin välfärd och nå sina klimatåtaganden eller inte. Efter över tre års paus kommer nämligen de hårda budgetreglerna som medlemsländerna har tvingats efterleva sedan slutet av 1990-talet att träda i kraft igen – såvida parlamentet inte röstar nej.

Reglerna i Stabilitets- och tillväxtpakten om att statsskulden och budgetunderskottet inte får överstiga 60 procent respektive 3 procent av BNP, kom först till stånd som inträdeskriterier för medlemmarna i EMU. Men eftersom alla länder var tänkta att införa euron gäller de för samtliga EU-medlemmar, inklusive dem som inte använder den gemensamma valutan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Rörelsen 19 april, 2024

Klimatkampen är förlorad, länge leve klimatkampen!

Klimataktivister från organisationen Extinction Rebellion har upprättat en vägspärr vid Slussen i Stockholm som en manifestation för klimatet inför valet 2022. Foto: Christine Olsson/TT.

Är klimatkampen förlorad? Det tycker Tadzio Müller, medgrundare till Ende Gelände i en intervju med Flamman (nr 14/2024). Efter många år med stora proteströrelser är vi fortfarande på väg mot en framtid med allt fler klimatkatastrofer, död och lidande. ”Folk eldar hellre upp planeten och mår skit, än agerar”, säger han.

För mig som klimataktivist är det sorgsen läsning, eftersom Müller har rätt i att världen är på väg åt helvete. Hans känslor är legitima. Samtidigt pekar hans uttalande på ett problem för klimatrörelsen: oförmågan att skilja på målen vi sätter upp i kampen och värdet av kampen själv. I det senare fallet bör vi alltid ha blicken vänd mot att rädda människor och skapa en bättre värld, vad som än händer.

Klimatrörelsen kämpar mot ett av världens mäktigaste intressen, fossilindustrin. På längre sikt kämpar klimatrörelsen även mot kapitalismen i sin helhet, det mäktigaste produktionssystem som världen skådat. Att stoppa fossilindustrin vore en enorm bedrift. Att störta kapitalismen är en ännu större, men inte omöjlig uppgift. Det är därför inte konstigt att vi misslyckas ibland.

Klimatrörelsen kämpar för en bättre värld, och det är en kamp som aldrig kan urholkas.

Det är lätt att relatera till Tadzio Müllers sorg över att mål har förlorats. Det han anser ”har gett våra liv mening i likhet med hur religiösa människor uppfattar världen, det som strukturerar allt vi gör, och våra idéer om vem som är god och ond” gäller inte längre. ”Vi har stött emot de planetära gränserna, och lärt oss att det moraliska universumets båge är kort och böjd mot fascismen”, fortsätter han.

Samtidigt har Tadzio i denna förlust kommit till en nyvunnen insikt: ”att det inte handlar om segerns sannolikhet”, utan ”om de relationer som du bygger medan du försöker uppnå den segern”.

Läs mer

Jag tror precis som Tadzio Müller att dessa relationer är källan till all uthållig klimatkamp, speciellt i tider av motgång. Om den enda anledningen till kampen är vinsterna så är det enkelt att gå hem efter en förlust, dra ned persiennerna och aldrig återvända till rörelsen. Men om kampen får ett värde i sig kan de kämpande gå hem efter förlusten, gråta, festa och tänka om tillsammans – för att snart därefter envist återvända med nya mål.

Såklart är inte kampen en hobby med vänner – väl uttänkta strategier och slagkraftiga mål måste vi alltid ha med oss. Men som Mathias Wåg i en bokrecension skriver här i Flamman blir ”allt eller inget” oftast inget. Det krävs uthålliga organisationer som kan förvalta både kampen genom förlusten, och makten efter vinsten. Och oavsett om vi når 1,5 eller 3 graders uppvärmning kommer klimatkampen aldrig att vara förgäves – inte så länge planeten är beboelig.

Både jag och Müller tror på relationernas vikt. Samtidigt tror jag inte att klimatkampen är körd bara för att framtiden just nu ser mörk ut. Ju starkare vi organiserar oss och ju fler vi blir, desto bättre framtid får vi. Klimatrörelsen kämpar för en bättre värld, och det är en kamp som aldrig kan urholkas. Även i en brinnande värld finns det mycket att kämpa för, och många att rädda som annars skulle dö. Sörj målen, och organisera er.

Noah Björelius Hort
Aktiv i Ta Tillbaka Framtiden
Nyheter/Utrikes 19 april, 2024

Efter inreseförbudet: Jannis Varoufakis tänker inte hålla käften

Jannis Varoufakis talar i Atenförorten Nikea inför det grekiska valet 2019. Foto: Petros Giannakouris/AP.

Efter att Berlinpolisen upplöste den palestinska kongressen förbjöds den grekiska politikern Jannis Varoufakis att arbeta i Tyskland. Nu förklarar han varför de vill tysta honom.

Den tre dagar långa palestinska kongressen i Berlin förra helgen var tänkt att sända en signal om solidaritet med folket i Gaza. Under mottot ”Vi anklagar” ville palestinska, judiska, tyska och andra internationella aktivister samlas för att tala om den fruktansvärda situationen i Gaza och sätta press på den tyska regeringen att kräva en vapenvila. Men bara två timmar efter att den inleddes fredagen den 12 april tog sig polisen in i byggnaden, stängde av strömmen och tvingade hundratals deltagare att lämna evenemanget. Därefter upplöstes konferensen.

En av de planerade talarna var Greklands förre finansminister Jannis Varoufakis. Polisen ställde inte bara in hans tal – han meddelade också att han hade belagts med ett allmänt förbud mot att verka i Tyskland och att han inte ens fick tala via videoöverföring. Tysk media rapporterar nu att detta straff nu har reducerats till ett inreseförbud.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Loren Balhorn
Chefredaktör för Jacobin i Tyskland.
Nyheter/Utrikes 18 april, 2024

Bosättare fördrev palestinier med hjälp av Israels armé

En israelisk soldat iförd kostym vid ett högtidsfirande organiserat av bosättare på Västbanken. Foto: AP Photo/Leo Correa.

Israelisk militär och bosättare kritiseras av Human Rights Watch för sin behandling av palestinier på Västbanken. Organisationen rapporterar att palestinier har fördrivits från sina hem, och många vågar inte återvända.

– Bosättare och soldater har fördrivit hela palestinska samhällen. De har förstört varje hem, med uppenbart stöd från styrande israeliska myndigheter, säger Bill Van Esveld, biträdande barnrättschef på Human Rights Watch (HRW), i ett uttalande på organisationens hemsida. Han fortsätter: 

– Medan världen fokuserar på Gaza så ökar övergreppen på Västbanken, underblåst av årtionden av straffrihet och likgiltighet bland Israels allierade.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Inrikes 18 april, 2024

Borta med vinden

Vattenfall har investerat miljarder i tre stora vindkraftparker runt Fredrika. Produktionen täcker ungefär en procent av hela landets elbehov, men intäkterna för byn och för Åsele kommun är små. Foto: Robert Henriksson / DN / SCANPIX.

Vind- och vattenkraften i trakterna kring Fredrika producerar en procent av Sveriges el. Samtidigt stängs bibliotek och äldreboenden i närområdet. Med de regler som finns i Sverige stannar vinsterna sällan kvar i bygden.

Skylten som visar vägen mot biblioteket sitter kvar i Fredrikas centrum, men i början av februari slog det igen dörrarna för gott.

Bibliotekarien Britt-Marie Arvidsson har kört de två milen in till Fredrika för att visa oss biblioteket. Det ryms i ett enda, lite större rum i den låga röda skolbyggnaden. Trots det begränsade utrymmet finns allt som man kan vänta sig: skönlitteratur, deckare, fakta, och en avdelning om bygden och landets norra delar. Barnen har ett eget hörn med en kåta där man kan krypa in för att läsa i lugn och ro.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.
Nyheter/Utrikes 18 april, 2024

Google-arbetare avskedas efter protest: ”AI-drivet folkmord”

Teknikarbetare protesterar utanför Googles huvudkontor i San Francisco i december 2023. Foto: Santiago Mejia/San Francisco Chronicle/AP.

28 anställda sägs upp efter att ha kritiserat teknikbolagets samarbete med israelisk militär.

Minst nio anställda på teknikjätten Google greps i tisdags under en tio timmar lång sittprotest inne på företagets kontor i New York City och Sunnyvale. Under onsdagen meddelade Google i ett internt meddelande att 28 anställda har avskedats för medverkan i protesterna, rapporterar The Verge.

– Allt fler är villiga att riskera sina jobb för att stå upp mot medverkan till folkmord, säger organisatören och Google-arbetaren Ray Westrick till Democracy Now!.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Peter Eriksson
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Utrikes 18 april, 2024

Putin trappar upp jakten på socialister: ”Värre än någonsin”

Georgier protesterar mot den ”ryska lagen” om utländska agenter den 9 april 2024, som har spridit sig i regionen. Foto: Shakh Aivazov/AP.

Ryska socialistiska rörelsen är senast i raden att klassas som utländska agenter och förbjudas att verka i landet. ”Jag räknar inte med att överleva kriget”, säger den svartlistade statsvetaren Greg Judin till Flamman.

Varje fredag håller Rysslands oppositionella andan. Då presenterar nämligen det ryska justitiedepartementet de senaste tillskotten till sin lista med ”utländska agenter”, där både individer, organisationer och medier kan hamna.

Fredagen den 5 april utökades listan med ett nytt namn: Ryska socialistiska rörelsen (RSR), en vänstergrupp med rötter i trotskismen. Flamman ringer upp Ilya Budraitskis (bilden), en av organisationens medgrundare, som sedan krigets början befinner sig i exil i USA.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 18 april, 2024

”Smärtpunkten” hyllar den hårda vården

Tony Olsson, spelad av Martin Nick Alexandersson och Riksteaterns producent Isa Stenberg (Maria Sid). David Dencik spelar Lars Norén. Foto: Nicklas Elmrin /SVT.

SVT:s serie om dubbelmordet i Malexander gestaltar en kriminalpolitik i förändring, men är okritisk till dagens trender. Kriminologen Hanna Tenenbaum har sett ”Smärtpunkten”.

Den 28 maj 1999 sköts poliserna Olle Borén och Robert Karlström ihjäl i Malexander av tre nynazister. Händelsen skakade Sverige. Själv var jag bara tre år, och berättelser om de sår som dåden lämnade fick jag ta del av långt senare.

SVT:s Smärtpunkten tar avstamp några månader tidigare, och gestaltar arbetet med Noréns pjäs 7:3, med tre fångar varav två nynazister i rollerna. Pjäsen spelades på scener utanför anstalter och efter den sista föreställningen rymde skådespelarna. Jakten på dem slutade med morden i Malexander.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Hanna Tenenbaum
Kriminolog.
Veckobrev 17 april, 2024

Jag älskar Sverige mer än Ivar Arpi

Till Sveriges försvar mot nationalisterna! Foto: Privat.

Jag skriver detta på väg hem från en föreläsning om Sveriges psykedeliska historia i Skövde, som jag måste säga är en fantastisk plats. Det första man möts av vid stationen är nämligen ett jättelikt kulturhus. Att det ser ut som en tegelborg från Super Mario Bros gör inte saken sämre.

Kulturhuset byggdes 1964 efter en ritning av Hans-Erland Heineman och sägs vara Sveriges första. Innanför tegelväggarna finns konsthall, biograf, danssalonger, restaurang, konferensrum, en teater med 500 stolar, samt ett bibliotek som pryds av ett praktfullt betongverk av Siri Derkert, ”Senapsträdet och himlens fåglar”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]