Utrikes 01 oktober, 2019

Fyra förlorade år

Portugals vänsterregering har hyllats som ett bevis på att det går att bryta med Bryssels diktat. Men efter fyra år ifrågasätter allt fler politiken som snarast tycks gå ut på att tillfredsställa EU:s krav. Trots det kan Socialistpartiet komma att bilda egen regering efter helgens val.

De senaste fyra åren har ett land stuckit ut på den allt dystrare politiska kartan i Sydeuropa. Medan extremhögern kopplat greppet om Italien, Frankrike slitits isär av ett folkligt uppror och Spanien sjunkit ned i regionala stridigheter och ännu en olöslig regeringsbildningsprocess har vänsterns hopp knutits till Portugal.

Kort efter att en socialdemokratisk minoritetsregering kom till makten där efter valet i november 2015 med stöd av flera vänsterpartier firades Portugal som ett ekonomiskt och politiskt under på kontinenten. Premiärminister Antonio Costa lovade tidigt att bryta med den åtstramningspolitik som hade inletts efter att den föregående regeringen tagit emot ett lån på 78 miljarder euro från trojkan och levererade sedan därefter. Den ovanliga minoritetsregeringen, i högerpressen föraktfullt kallad a geringonça (”makapären”), sjösatte direkt ett program för att stimulera efterfrågan: de lägsta pensionerna höjdes, minimilönen höjdes från 485 euro 2014 till 600 euro 2019 och de sociala utgifterna ökade.

Resultatet var iögonenfallande: arbetslösheten sjönk från 12 procent till 6,3 procent 2019, budgetunderskottet krympte från 4,4 procent av BNP till närmare noll i år – för första gången sedan återgången till demokrati 1974. Dessutom har tillväxten ökat till 2,8 procent, den högsta nivån på 17 år. Costas regering beskrevs med rätta som ett lysande undantag från åtstramningsnormen. Det gick uppenbarligen att bedriva en alternativ politik till den som utkommenderats av EU-kommissionen.

På senare tid har dock den rosiga bilden av Portugals vänsterregering börjat nyanseras. En av orsakerna till det är att landets regering också har börjat hyllas av högerns organ. Vid närmare påsyn visar det sig att de i sammanhanget spektakulära framgångarna vilar på en socialt allt annat än stadig grund. En första signal om att allt inte stod rätt till kom när finansministern Mário Centeno valdes till ordförande i Eurogruppen – det informella organ bestående av eurozonens finansministrar som i praktiken avgör vilken ekonomisk politik som ska bedrivas av medlemsländerna. Centeno och Costa har i själva verket från början varit måna om att leva upp till EU:s kriterier snarare än att bryta med dem. Om stimulanspolitiken bröt med åtstramningen var det bara för att på en annan väg nå det mål som åtstramningspolitiken alltid har haft, nämligen sunda statsfinanser.

Man må ha ökat efterfrågan men när det kommer till offentliga investeringar har Centeno hållit hårdare i statskassan än någon av sina företrädare på posten sedan 1974. I år uppvisar Portugal den lägsta nivån på offentliga investeringar i hela eurozonen: 1,97 procent av BNP. Viktigare än allt annat verkar budgetreglerna så som de stipulerats i den så kallade stabilitets- och tillväxtpakten vara: underskottet måste till varje pris övergå i ett överskott för att man ska kunna få ned den 120 procent stora statsskulden (EU:s gräns är 60 procent av BNP). Alla regeringens åtgärder har i dag som mål att vinna Bryssels och marknadens förtroende. I stället för att satsa på långsiktiga investeringar valde finansministern till exempel nyligen att skjuta till 1,9 miljarder euro till den privata banken Banco Novo som gick i konkurs under finanskrisen – något som utlöste våldsamma reaktioner bland stödpartierna till vänster.

Hur ser egentligen dessa partier på samarbetet i dag? Jorge Pinto är medlem i det lilla vänsterpartiet Livre och ställer upp i valet i landets andra stad Porto. Enligt honom bör man inte överdriva framgångarna.

– För det första måste man vara på det klara med att vi aldrig har haft en riktig vänster­regering tidigare i Portugal. Det är i sig positivt. I synnerhet efter fyra år av högerstyre med åtstramningen och trojka-politik. I slutändan lyckades vi rulla tillbaka några av de reformer som införts av trojkaregeringen men det var inte tillräckligt. Det har bara varit kortsiktiga åtgärder och inte långsiktiga. När det kommer till att förbereda för framtiden har det varit fyra förlorade år, säger han till Flamman.

Om stimulans­politiken bröt med åtstram­ningen var det bara för att på en annan väg nå det mål som åtstram­nings­politiken alltid har haft, nämligen sunda statsfinanser

Livre var de första att föreslå ett regeringssamarbete inom vänstern men ingår formellt inte själva i det då de inte lyckades ta sig in i parlamentet i förra valet. I stället slöt Socialistpartiet bilaterala överenskommelser med de två större vänsterpartierna Vänsterblocket och Kommunistpartiet PCP samt det gröna Ekologiska Partiet. Avtalet gör det möjligt för stödpartierna att kritisera regeringen samtidigt som man röstar med den i de viktigaste frågorna, såsom den sociala politiken. Villkoret att kunna bibehålla en självständig position i förhållande till regeringen var viktigt för PCP, som också menar att situationen är dubbeltydig.

– Portugals nuvarande situation präglas å ena sidan av en rad framgångar vad gäller erövring och försvar av sociala rättigheter, och å andra sidan av bestående problem för arbetare och vanligt folk på grund av Socialistpartiets fortsatta underkastelse under eurons och EU:s regler och storföretagens intressen, säger en talesperson för PCP till Flamman.

Men om Costas regering knappast kan beskrivas som den framgångssaga som många hade hoppats på får väl ändå reformerna i löne- och socialpolitiken ses som odiskutabla förbättringar? Inte nödvändigtvis. Den kraftiga sänkningen av arbetslösheten säger inget om vilka villkor de nya jobben har. Enligt studier sker omkring hälften av alla nya anställningar i dag på visstidskontrakt. Sedan trojkan landade i Portugal har antalet prekära arbetare i landet aldrig varit så högt som i dag. Totalt har 73 000 nya sådana anställningar tillsatts sedan 2011. Bland unga har andelen prekära kontrakt ökat med tio procentenheter till 65 procent jämfört med för tio år sedan.

Enligt Jorge Pinto är inte ens den höjda minimilönen något att hurra över.

– Höjningen av minimilönen är inte särskilt stor om man tar inflationen i beaktande. Nu ligger den på samma nivå som den gjorde på 1970-talet. Det blir särskilt tydligt om man jämför med Spanien där den nyligen ökade med 20 procent på mindre än ett år, säger han.

Efter närmare påsyn går det till och med att ifrågasätta om Portugal verkligen har lämnat åtstramningspolitiken bakom sig. Tillväxten och utgiftshöjningarna pekar visserligen på det. Men för vanliga människors del är det inte alltid uppenbart.

– Många fler arbetar nu vilket gör att vi har en större absolut summa i skatteintäkter. Det som oroar mig är att den procentandel av inkomsten som går till arbete har sjunkit från 60 till 50 procent. Tillväxten går någon annanstans. Ojämlikheten växer snabbt. Så en del av åtstramningen är kvar men saker och ting är helt klart bättre än förut, säger Jorge Pinto.

Den sektor där det är mest uppenbart att det fortfarande råder en social kris i landet är bostadssektorn. 2012, mitt under brinnande eurokris, införde den dåvarande högerregeringen så kallade ”guldvisum” – uppehållstillstånd för utlänningar som köper fastigheter för över en halv miljon euro – i ett försök att locka kapital till landet. Resultatet blev en injektion på fyra miljarder euro i bostadssektorn på sex år. Därtill har man infört skattelättnader för europeiska pensionärer som köper en bostad i landet.

Denna politik har på ett årtionde förvandlat de större städerna. De senaste tio åren har antalet turistbostäder ökat med 3 000 procent i Lissabon som nu har flest antal Airbnb-­lägenheter i Europa. Hyresvärdar väljer att hyra ut sina bostäder till högre pris till turister än till portugiser, vilket har gjort att tusentals har tvingats flytta eller vräkts. Situationen har gett upphov till en motståndsrörelse organiserad i organisationer som Morar em Lisboa (”Bo i Lissabon”) och Stop Despejos (”Stoppa vräkningarna”).

Det som oroar mig är att den procent­andel av inkomsten som går till arbete har sjunkit från 60 till 50 procent. Tillväxten går någon annanstans. Ojämlik­heten växer snabbt

När Costas regering kom till makten väntade sig många att den skulle göra något åt bostadskrisen. Men det blev snabbt uppenbart att den nya regeringen inte hade några planer på att ändra riktning. I stället för att investera i nya bostadsprojekt har man intensifierat finansialiseringen av bostadssektorn. I januari antogs en ny lag som gör det möjligt att omvandla en fastighetsinvestering till en finansiell investering. I juli infördes dessutom en skattereduktion på 50 procent under fem år för utlandsportugiser, i ett försök att locka tillbaka den halva miljon medborgare som emigrerade under krisen. En ny ramlagstiftning för bostadssektorn har visserligen antagits av parlamentet men Costa har sagt att den inte kommer att begränsa ”liberaliseringen av bostadsmarknaden”.

– Hyrorna har exploderat i Lissabon och Porto de senaste åren. Vi föreslår att andelen offentliga bostäder ökar till tio procent av det totala antalet. I dag är siffran bara två procent. Och eftersom bostadskrisen också har gjort att levnadskostnaderna har skjutit i höjden krävs det också högre löner. Vi vill därför se att minimilönen höjs med tio procentenheter per år, säger Jorge Pinto.

Trots att det går att ifrågasätta Antonio Costas bedrifter ser Socialistpartiet ut att gå mot ännu en valseger nästa söndag. Costa utmålar sig i dag som garanten för ordning och sunda statsfinanser inför den förväntade lågkonjunkturen.

”För att skydda oss från stormar som kan uppstå måste vi fortsätta vårt arbete med att stabilisera statsfinanserna”, sade han nyligen.
Därmed har han direkt gjort de tidigare stödpartierna till sina huvudmotståndare i nästa veckas val. I en intervju med tidningen Expresso varnade han för att ett val som leder till ett svagt PS och ett starkt BE (det största vänsterpartiet Vänsterblocket) skulle göra landet ”oregerbart”.
Det verkar också ha slagit an hos väljarna.

I opinionsmätningarna leder partiet så stort att valrörelsen har dominerats av frågan om hur stor majoritet regeringspartiet kommer att få. Om Socialistpartiet tillsammans med det lilla djurrättspartiet får egen majoritet kommer Costa att kunna kasta av sig bojorna som binder honom till de övriga vänsterpartiernas krav och ge sig hän åt ytterligare budgetsanering och finansialisering av ekonomin.

Stödpartierna ser sig i sin tur knappast heller bundna till regeringen inför valet.

– Socialistpartiet har inför valet den 6 oktober visat att de vill fortsätta att bedriva samma högerpolitik som man gjort i årtionden, säger en talesperson för PCP, vars program innehåller krav som knappast kunde ligga längre från Costas partis, såsom en omförhandling av statsskulden, statlig kontroll över banksektorn och att Portgual ska lämna euron och EU.
För Livre är det bristen på miljöpolitik i det nuvarande regeringssamarbetet som kan komma att bli avgörande.

– Det finns ingen miljöpolitik alls i avtalet. Efter att trojkaregeringen privatiserade Lissabons flygplats valde Costas regering att bygga en ny, utan att ens se vad projektet skulle få för konsekvenser för miljön. Personligen tror jag att en regering som inkluderar hela vänstern kommer att bli nödvändig för att hantera det akuta klimatläget. Vi är lika öppna för att sitta i regeringen som i opposition. Det viktiga är att våra frågor tas på allvar, säger Jorge Pinto.

Men även om situationen i Portugal knappast är så positiv som den ofta beskrivs som är den i alla fall inte så dyster som på de flesta andra håll i Europa. Vilket annat land kan skryta med ett parlament bestående av tre vänsterpartier som tillsammans har en förkrossande majoritet? Om Livre kommer in i nästa veckas val, vilket det mesta tyder på, kommer dessutom ett fjärde vänsterparti att sälla sig till skaran. För Jorge Pinto är trängseln till vänster ett potentiellt problem ifall alla ska delta i ett nytt regeringssamarbete.

– Vi behöver också en vänsteropposition, vilket vi inte har för tillfället. Konkurrensen inom vänstern har till exempel gjort att Vänsterblocket inte ens kallar sig vänster längre. Nu heter de bara ”Bloco”, säger han.

Värre problem kan man ha.

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)