Utrikes

Fyra förlorade år

Portugals premiärminister Antonio Costa ler under ett möte om politik för funktionsned- satta i Lissabon den 21 september. Foto: Armando Franca/AP/TT.

Portugals vänsterregering har hyllats som ett bevis på att det går att bryta med Bryssels diktat. Men efter fyra år ifrågasätter allt fler politiken som snarast tycks gå ut på att tillfredsställa EU:s krav. Trots det kan Socialistpartiet komma att bilda egen regering efter helgens val.

Utrikes

De senaste fyra åren har ett land stuckit ut på den allt dystrare politiska kartan i Sydeuropa. Medan extremhögern kopplat greppet om Italien, Frankrike slitits isär av ett folkligt uppror och Spanien sjunkit ned i regionala stridigheter och ännu en olöslig regeringsbildningsprocess har vänsterns hopp knutits till Portugal.

Kort efter att en socialdemokratisk minoritetsregering kom till makten där efter valet i november 2015 med stöd av flera vänsterpartier firades Portugal som ett ekonomiskt och politiskt under på kontinenten. Premiärminister Antonio Costa lovade tidigt att bryta med den åtstramningspolitik som hade inletts efter att den föregående regeringen tagit emot ett lån på 78 miljarder euro från trojkan och levererade sedan därefter. Den ovanliga minoritetsregeringen, i högerpressen föraktfullt kallad a geringonça (”makapären”), sjösatte direkt ett program för att stimulera efterfrågan: de lägsta pensionerna höjdes, minimilönen höjdes från 485 euro 2014 till 600 euro 2019 och de sociala utgifterna ökade.

Resultatet var iögonenfallande: arbetslösheten sjönk från 12 procent till 6,3 procent 2019, budgetunderskottet krympte från 4,4 procent av BNP till närmare noll i år – för första gången sedan återgången till demokrati 1974. Dessutom har tillväxten ökat till 2,8 procent, den högsta nivån på 17 år. Costas regering beskrevs med rätta som ett lysande undantag från åtstramningsnormen. Det gick uppenbarligen att bedriva en alternativ politik till den som utkommenderats av EU-kommissionen.

På senare tid har dock den rosiga bilden av Portugals vänsterregering börjat nyanseras. En av orsakerna till det är att landets regering också har börjat hyllas av högerns organ. Vid närmare påsyn visar det sig att de i sammanhanget spektakulära framgångarna vilar på en socialt allt annat än stadig grund. En första signal om att allt inte stod rätt till kom när finansministern Mário Centeno valdes till ordförande i Eurogruppen – det informella organ bestående av eurozonens finansministrar som i praktiken avgör vilken ekonomisk politik som ska bedrivas av medlemsländerna. Centeno och Costa har i själva verket från början varit måna om att leva upp till EU:s kriterier snarare än att bryta med dem. Om stimulanspolitiken bröt med åtstramningen var det bara för att på en annan väg nå det mål som åtstramningspolitiken alltid har haft, nämligen sunda statsfinanser.

Man må ha ökat efterfrågan men när det kommer till offentliga investeringar har Centeno hållit hårdare i statskassan än någon av sina företrädare på posten sedan 1974. I år uppvisar Portugal den lägsta nivån på offentliga investeringar i hela eurozonen: 1,97 procent av BNP. Viktigare än allt annat verkar budgetreglerna så som de stipulerats i den så kallade stabilitets- och tillväxtpakten vara: underskottet måste till varje pris övergå i ett överskott för att man ska kunna få ned den 120 procent stora statsskulden (EU:s gräns är 60 procent av BNP). Alla regeringens åtgärder har i dag som mål att vinna Bryssels och marknadens förtroende. I stället för att satsa på långsiktiga investeringar valde finansministern till exempel nyligen att skjuta till 1,9 miljarder euro till den privata banken Banco Novo som gick i konkurs under finanskrisen – något som utlöste våldsamma reaktioner bland stödpartierna till vänster.

Hur ser egentligen dessa partier på samarbetet i dag? Jorge Pinto är medlem i det lilla vänsterpartiet Livre och ställer upp i valet i landets andra stad Porto. Enligt honom bör man inte överdriva framgångarna.

– För det första måste man vara på det klara med att vi aldrig har haft en riktig vänster­regering tidigare i Portugal. Det är i sig positivt. I synnerhet efter fyra år av högerstyre med åtstramningen och trojka-politik. I slutändan lyckades vi rulla tillbaka några av de reformer som införts av trojkaregeringen men det var inte tillräckligt. Det har bara varit kortsiktiga åtgärder och inte långsiktiga. När det kommer till att förbereda för framtiden har det varit fyra förlorade år, säger han till Flamman.

Om stimulans­politiken bröt med åtstram­ningen var det bara för att på en annan väg nå det mål som åtstram­nings­politiken alltid har haft, nämligen sunda statsfinanser

Livre var de första att föreslå ett regeringssamarbete inom vänstern men ingår formellt inte själva i det då de inte lyckades ta sig in i parlamentet i förra valet. I stället slöt Socialistpartiet bilaterala överenskommelser med de två större vänsterpartierna Vänsterblocket och Kommunistpartiet PCP samt det gröna Ekologiska Partiet. Avtalet gör det möjligt för stödpartierna att kritisera regeringen samtidigt som man röstar med den i de viktigaste frågorna, såsom den sociala politiken. Villkoret att kunna bibehålla en självständig position i förhållande till regeringen var viktigt för PCP, som också menar att situationen är dubbeltydig.

– Portugals nuvarande situation präglas å ena sidan av en rad framgångar vad gäller erövring och försvar av sociala rättigheter, och å andra sidan av bestående problem för arbetare och vanligt folk på grund av Socialistpartiets fortsatta underkastelse under eurons och EU:s regler och storföretagens intressen, säger en talesperson för PCP till Flamman.

Men om Costas regering knappast kan beskrivas som den framgångssaga som många hade hoppats på får väl ändå reformerna i löne- och socialpolitiken ses som odiskutabla förbättringar? Inte nödvändigtvis. Den kraftiga sänkningen av arbetslösheten säger inget om vilka villkor de nya jobben har. Enligt studier sker omkring hälften av alla nya anställningar i dag på visstidskontrakt. Sedan trojkan landade i Portugal har antalet prekära arbetare i landet aldrig varit så högt som i dag. Totalt har 73 000 nya sådana anställningar tillsatts sedan 2011. Bland unga har andelen prekära kontrakt ökat med tio procentenheter till 65 procent jämfört med för tio år sedan.

Enligt Jorge Pinto är inte ens den höjda minimilönen något att hurra över.

– Höjningen av minimilönen är inte särskilt stor om man tar inflationen i beaktande. Nu ligger den på samma nivå som den gjorde på 1970-talet. Det blir särskilt tydligt om man jämför med Spanien där den nyligen ökade med 20 procent på mindre än ett år, säger han.

Efter närmare påsyn går det till och med att ifrågasätta om Portugal verkligen har lämnat åtstramningspolitiken bakom sig. Tillväxten och utgiftshöjningarna pekar visserligen på det. Men för vanliga människors del är det inte alltid uppenbart.

– Många fler arbetar nu vilket gör att vi har en större absolut summa i skatteintäkter. Det som oroar mig är att den procentandel av inkomsten som går till arbete har sjunkit från 60 till 50 procent. Tillväxten går någon annanstans. Ojämlikheten växer snabbt. Så en del av åtstramningen är kvar men saker och ting är helt klart bättre än förut, säger Jorge Pinto.

Den sektor där det är mest uppenbart att det fortfarande råder en social kris i landet är bostadssektorn. 2012, mitt under brinnande eurokris, införde den dåvarande högerregeringen så kallade ”guldvisum” – uppehållstillstånd för utlänningar som köper fastigheter för över en halv miljon euro – i ett försök att locka kapital till landet. Resultatet blev en injektion på fyra miljarder euro i bostadssektorn på sex år. Därtill har man infört skattelättnader för europeiska pensionärer som köper en bostad i landet.

Denna politik har på ett årtionde förvandlat de större städerna. De senaste tio åren har antalet turistbostäder ökat med 3 000 procent i Lissabon som nu har flest antal Airbnb-­lägenheter i Europa. Hyresvärdar väljer att hyra ut sina bostäder till högre pris till turister än till portugiser, vilket har gjort att tusentals har tvingats flytta eller vräkts. Situationen har gett upphov till en motståndsrörelse organiserad i organisationer som Morar em Lisboa (”Bo i Lissabon”) och Stop Despejos (”Stoppa vräkningarna”).

Det som oroar mig är att den procent­andel av inkomsten som går till arbete har sjunkit från 60 till 50 procent. Tillväxten går någon annanstans. Ojämlik­heten växer snabbt

När Costas regering kom till makten väntade sig många att den skulle göra något åt bostadskrisen. Men det blev snabbt uppenbart att den nya regeringen inte hade några planer på att ändra riktning. I stället för att investera i nya bostadsprojekt har man intensifierat finansialiseringen av bostadssektorn. I januari antogs en ny lag som gör det möjligt att omvandla en fastighetsinvestering till en finansiell investering. I juli infördes dessutom en skattereduktion på 50 procent under fem år för utlandsportugiser, i ett försök att locka tillbaka den halva miljon medborgare som emigrerade under krisen. En ny ramlagstiftning för bostadssektorn har visserligen antagits av parlamentet men Costa har sagt att den inte kommer att begränsa ”liberaliseringen av bostadsmarknaden”.

– Hyrorna har exploderat i Lissabon och Porto de senaste åren. Vi föreslår att andelen offentliga bostäder ökar till tio procent av det totala antalet. I dag är siffran bara två procent. Och eftersom bostadskrisen också har gjort att levnadskostnaderna har skjutit i höjden krävs det också högre löner. Vi vill därför se att minimilönen höjs med tio procentenheter per år, säger Jorge Pinto.

Trots att det går att ifrågasätta Antonio Costas bedrifter ser Socialistpartiet ut att gå mot ännu en valseger nästa söndag. Costa utmålar sig i dag som garanten för ordning och sunda statsfinanser inför den förväntade lågkonjunkturen.

”För att skydda oss från stormar som kan uppstå måste vi fortsätta vårt arbete med att stabilisera statsfinanserna”, sade han nyligen.
Därmed har han direkt gjort de tidigare stödpartierna till sina huvudmotståndare i nästa veckas val. I en intervju med tidningen Expresso varnade han för att ett val som leder till ett svagt PS och ett starkt BE (det största vänsterpartiet Vänsterblocket) skulle göra landet ”oregerbart”.
Det verkar också ha slagit an hos väljarna.

I opinionsmätningarna leder partiet så stort att valrörelsen har dominerats av frågan om hur stor majoritet regeringspartiet kommer att få. Om Socialistpartiet tillsammans med det lilla djurrättspartiet får egen majoritet kommer Costa att kunna kasta av sig bojorna som binder honom till de övriga vänsterpartiernas krav och ge sig hän åt ytterligare budgetsanering och finansialisering av ekonomin.

Stödpartierna ser sig i sin tur knappast heller bundna till regeringen inför valet.

– Socialistpartiet har inför valet den 6 oktober visat att de vill fortsätta att bedriva samma högerpolitik som man gjort i årtionden, säger en talesperson för PCP, vars program innehåller krav som knappast kunde ligga längre från Costas partis, såsom en omförhandling av statsskulden, statlig kontroll över banksektorn och att Portgual ska lämna euron och EU.
För Livre är det bristen på miljöpolitik i det nuvarande regeringssamarbetet som kan komma att bli avgörande.

– Det finns ingen miljöpolitik alls i avtalet. Efter att trojkaregeringen privatiserade Lissabons flygplats valde Costas regering att bygga en ny, utan att ens se vad projektet skulle få för konsekvenser för miljön. Personligen tror jag att en regering som inkluderar hela vänstern kommer att bli nödvändig för att hantera det akuta klimatläget. Vi är lika öppna för att sitta i regeringen som i opposition. Det viktiga är att våra frågor tas på allvar, säger Jorge Pinto.

Men även om situationen i Portugal knappast är så positiv som den ofta beskrivs som är den i alla fall inte så dyster som på de flesta andra håll i Europa. Vilket annat land kan skryta med ett parlament bestående av tre vänsterpartier som tillsammans har en förkrossande majoritet? Om Livre kommer in i nästa veckas val, vilket det mesta tyder på, kommer dessutom ett fjärde vänsterparti att sälla sig till skaran. För Jorge Pinto är trängseln till vänster ett potentiellt problem ifall alla ska delta i ett nytt regeringssamarbete.

– Vi behöver också en vänsteropposition, vilket vi inte har för tillfället. Konkurrensen inom vänstern har till exempel gjort att Vänsterblocket inte ens kallar sig vänster längre. Nu heter de bara ”Bloco”, säger han.

Värre problem kan man ha.

  • Antonio Costa
  • Portugal

Utrikes