Ledare/Opinion 13 september, 2018

Fyra vägar ut

Mörkret sänker sig och utrymmet för vänstern tycks krympa. Anna Herdy, Judith Kiros och Per Björklund om de öppningar som kan leda vänstern ut i ljuset.

Ingen är valnattens vinnare. Arbetarrörelsens partier samlar ungefär lika många väljare som i förra valet. Men styrkeförhållandena partierna emellan har förändrats något. Tyvärr beror inte detta på att V har gjort några större inbrytningar i S:s väljarkår eller vunnit över väljare från högerblocket, utan främst på att man vunnit tidigare Fi-väljare och förstagångsväljare.

Socialdemokraternas förväntade genomklappning kom inte. Högkonjunkturen hjälpte antagligen till, men också en valrörelse där huvudkonflikten stod mellan välfärd och skattesänkningar. För det kan vi tacka den interna S-kritiken mot vårens ensidiga fokus på straff, lag och ordning, men också Vänsterpartiets opinionsframgångar som knuffade S i rätt riktning. Klassisk vänsterpolitik med breda reformer som familjeveckan bidrog till den bästa valspurten som ”partiet som inte kan valspurta” förmått.
Socialdemokraternas ”framgång” säger också något om hur djupt rotad arbetarrörelsen ännu är i Sverige. Men det är inget som kan tas för givet. Till följd av SD:s inbrytning i LO-kollektivet röstade en majoritet av arbetarna på borgerliga – bruna eller blå – partier för första gången, enligt SVT:s vallokalsundersökning. En sådan utveckling är ett dödligt hot mot arbetarrörelsen.
I ett öppet parti måste det finnas utrymme för en livlig eftervalsdebatt. Trots att detta är det bästa valet för Vänsterpartiet på mycket länge så var det många som blev besvikna. Skulle det inte gå ännu bättre? Att säga ”Hurra vi växer, nu kavlar vi upp armarna och kämpar på” räcker inte när arbetarrörelsen pressas tillbaka och fascisterna vinner ny mark. Vi måste också ställa svåra frågor om partiets och den breda vänsterns strategi. Här följer några punkter som kan vara en början:

1. Fira framgångarna men blunda inte för begränsningarna

Att Vänsterpartiet går framåt är självklart positivt. Stora framgångar i såväl Stockholm och Göteborg som mellanstora städer som Umeå (16,2 procent) och mindre orter som Hällefors (21,0 procent), Ajreplog (27,0 procent) och Sorsele (37,1 procent) talar för att rätt politik och organisering kan överbrygga den växande klyftan mellan storstäderna och resten av landet. Men samtidigt som vi firar måste vi erkänna att det finns hinder för att V ska växa ännu mer.

En sådan gäller stödet på landsbygden. Även om undantag finns, särskilt i norr, så finns ännu fler orter och regioner där det i stället är SD som intar en dominerande roll när S kollapsat. En lika viktig begränsning är stödet bland LO-medlemmar. I SVT:s vallokalsundersökning har Vänsterpartiets stöd bland arbetare legat konstant på 9-10 procent de fyra senaste valen, samtidigt som Sverigedemokraternas ökat från 3 till 26 procent.

Det här är något som måste tas på allvar. För vissa är förklaringen enkel: skadlig ”identitetspolitik” och liberal migrationspolitik har skrämt bort arbetarklassen från V. Det är en farlig förenkling som spelar den konservativa högern i händerna. Men det betyder inte att vänsterns oförmåga att fånga upp LO-medlemmar som övergett S inte är ett reellt problem.

En förklaring kan vara partiets stora kommunikativa fokus på allmänna välfärdsfrågor och hjälp till de svagaste i samhället; glasögonbidrag, gratis mediciner till barn och busskort på sommaren – snarare än konflikten mellan arbete och kapital och arbetsmarknadsfrågor som delade turer, A-kassan, visstidsanställningar och lönedumpning. Arbetarrörelsens solidaritet och välfärdsprojekt handlar inte om att tycka synd om nån stackare, utan om att gemensamt skapa bättre villkor och ett bättre samhälle.

En annan förklaring kan vara bristande representation. Den besvärade tystnaden när dominansen av akademiker och yrkespolitiker på riksdagslistor och höga positioner kommer på tal måste ersättas av ett målmedvetet arbete för att skapa ett parti för alla. Det är ologiskt att säga att representation är viktigt när det gäller kön men låtsas att det inte spelar roll när det gäller klass och yrkeserfarenhet. Det finns gott om vänsterpartister som arbetar fackligt, men kanske kan de lyftas fram mer än i dag.

2. Släpp sargen

V måste vara redo att utgöra en riktig vänsteropposition, oavsett om det blir en mittenregering eller en blåbrun sådan. I dag utgår alla från att Vänsterpartiet skulle släppa fram en regering med S, Mp, C och L. Men ett starkare V kan och bör ställa krav för att göra det. Eftersom en sådan regering kan få igenom sin budget utan V:s stöd riskerar partiet annars att bli helt utan inflytande under den kommande mandatperioden. Frågan borde därför ställas redan nu om vilka som är partiets röda linjer. Släpper V fram en regering där Annie Lööf är arbetsmarknadsminister eller till och med statsminister, till exempel? Kan man villkora stödet med att kräva att regeringen håller tassarna borta från områden som traditionellt sett ligger på arbetsmarknadens parter?

Socialdemokraternas ”framgång” säger också något om hur djupt rotad arbetarrörelsen ännu är i Sverige. Men det är inget som kan tas för givet

Men att vara riktig vänsteropposition handlar inte bara om taktik under de närmaste veckorna. Det handlar också om politik. En av de största besvikelserna i valrörelsen var velandet om EU-motståndet. Att låta rasisterna diktera villkoren för vad som är möjligt och därmed överge sina ideologiska och demokratiskt fattade beslut är inget ett vänsterparti bör syssla med. Jonas Sjöstedt skulle vara en utmärkt budbärare av ett rimligt EU-motstånd och skulle kunna bilda opinion mot EU precis som partiet gjort förr. Just nu finns det ingen rimlig EU-linje, för alla partier utom SD har släppt frågan. Principfastheten som Vänsterpartiet har visat i många andra frågor den senaste mandatperioden måste också gälla EU.

En av de stora konflikterna mellan V och S under den gångna mandatperioden har varit frågan om höjd kapitalbeskattning. Samtidigt har Vänsterpartiet – för att visa sig regeringsdugliga – ställt sig bakom det så kallade överskottsmålet. Därmed stödjer man att staten betalar av på en historiskt låg statsskuld samtidigt som behovet av investeringar i välfärd, infrastruktur och klimat är enormt. Det ironiska är att Vänsterpartiets acceptans av det finanspolitiska ramverket kommer samtidigt som allt fler ekonomer och näringslivsföreträdare kritiserar de svenska partiernas överdrivna sparnit. Mycket talar för att högkonjunkturen snart är över. Då, om inte förr, bör Vänsterpartiet vara pådrivande för att staten ska låna mer för att investera i framtiden.

3. Överskatta inte SD – underskatta inte fascismen

Efter valet 2010 var vi chockade över att SD kom in i riksdagen, efter 2014 för att de växte så mycket och nu, 2018, applåderade halva V-valvakan när SD ”bara” fick 16 procent i TV 4:s vallokalsundersökning. SD:s idéer och perspektiv normaliseras inte bara i samhällsdebatten: nu har den konservativa falangen i KD vunnit och Moderaterna låter i många frågor identiska med SD. Den här politikens framgångar gör också att vi blir vana vid att känna rädsla. Men SD:s egna självbild om ett ostoppbart, konstant växande parti måste brytas. Valet 2018 blev inte den framgång de hoppats på.

Om vi överskattar stödet för SD riskerar vi att spela med i partiets egen berättelse om en rörelse som likt ett naturfenomen inte går att stoppa

Om vi överskattar stödet för SD riskerar vi att spela med i partiets egen berättelse om en rörelse som likt ett naturfenomen inte går att stoppa. Men vi ska inte heller underskatta de växande auktoritära, fascistiska tendenserna och strömningarna vi ser i dag. Det är oroväckande när till exempel public service backar undan för rasisternas problemformulering och när högern gör allt för att relativisera SD genom att sätta likhetstecken mellan dem och Vänsterpartiet.

När samtliga av Alliansens partiledare klämmer in ”extremistparti” framför Vänsterpartiet i så gott som varje intervju de gör finns det naturligtvis en anledning till det. Det är för att kunna säga att sossarna minsann har samarbetat med ett extremistparti, så därför kan vi jobba med det andra. För den breda vänstern gäller det därför att inte hamna i en diskussion om huruvida Vänsterpartiet är extremister eller inte – syna i stället taktiken för vad den är och vad den vill åstadkomma.

4. Bygg rörelse och parti

Det senaste året har inte bara handlat om valet, utan också om rörelser som tillsammans har satt agendan. Ung i Sverige, Nätverket Försvara strejkrätten och de många MeToo-uppropen har satt sin prägel och format debatten på ett bra sätt. Vänsterpartiet tjänar på att fortsätta stötta, ta aktiv del i och bygga vidare på rörelseaktivismen vänsterut.
I Sollefteå kommun ökade Vänsterpartiets valresultat i riksdagsvalet från 8,8 procent till 15,4 procent – i samma kommun har partiet varit mycket tydliga i från om BB Sollefteå och stött ockupationen som fortfarande pågår där. Partiföreningens medlemsantal har dessutom ökat med 20 procent. Även i Umeå har Vänsterpartiet vuxit. Umeåbon Erik Persson, från podcasten Apans anatomi, lyfter på sin Facebook fram det faktum att det är på samma platser som rörelserna har verkat som stödet till partier till vänster om S också har ökat. Partier som kan lyssna till och förvalta kraven från den rika flora av utomparlamentariska rörelser som finns i kommunen växer. De utomparlamentariska rörelserna vidgar utrymmet för vad som kan uttryckas, vilka krav som kan ställas, och vilken värld som upplevs som möjlig. Det är särskilt viktigt i en period då vänstergrupper som Ingen människa är illegal och Allt åt Alla – eller till och med den antirasistiska stiftelsen Expo – misstänkliggörs och stämplas som extrema.

Att bygga allianser med andra rörelser har alltid varit avgörande för arbetarrörelsens partier. Vänsterpartiet, som är det mindre av de två, får heller inte underskatta hur viktig den egna aktivismen är för att vinna stöd för sina politiska förslag. Det förtroende som V byggt upp i många kommuner runt om i Sverige måste fortsätta växa, genom en stark synlig närvaro lokalt. Det man gör måste spela roll. På många platser gör V lokalt väldigt mycket bra – ändå lyfter det inte i valen. Vill partiföreningen slippa ställa sig frågan ”Varför ser inte väljarna allt bra vi gjort?” även i valrörelsen 2022 så måste partiföreningen kombinera aktivismen med parlamentarismen. Prata och argumentera för politiken, visa på resultat och stå stadigt i sitt lokalsamhälle varje dag fram tills nästa val.

Anna Herdy
Presskontakt till Nooshi Dadgostar och chefredaktör på Flamman mellan 2015 och 2020.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 19 mars, 2024

Högklassigt om samtidens öppna sår

Mouna Jemal Siala, ur serien ”No to Division”, 2013.

Det är omöjligt att inte se utställningen på Moderna i Malmö i ljuset av kriget i Gaza. Jonatan Habib Engqvist ser ”Oläkt” och imponeras av curatorernas fingertoppskänsla.

När senast kunde man se en utställning i Norden som samlar så många konstnärer från Mellanöstern och Nordafrika? Och hur ofta presenteras konst som bearbetar Mellanösterns konflikter, flyktingströmmar och trauman utan att gapa och skrika?

I turbinhallen på Moderna Museet Malmö samsas konstnärer från Algeriet, Egypten, Jemen, Libyen, Marocko, Syrien och Tunisien. Jag kan bara föreställa mig vilket arbete som krävts för att få såväl ömtåliga och hantverksmässigt högklassiga verk som namnkunniga konstnärer till Sverige. Som gammal kritiker och curator frågar jag mig hur det ens varit möjligt att ta ett helhetsgrepp om de uppror och revolutioner som rasat genom regionen de senaste 15 åren. Svaret tycks vara nya frågor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 18 mars, 2024

Kyeyune förnekar Oikos-medlemskap: ”Ouppdaterad hemsida”

Malcom Kyeyune deltar på ett seminarium arrangerat av Axess i september 2019. Foto: Flamman.

Malcom Kyeyunes namn plockades bort från Oikos hemsida efter att han delat inlägg som av SKMA och Expo beskrivs som grovt antisemitiska. Själv menar Kyeyune att han lämnat både tankesmedjan och den svenska offentligheten för flera år sedan.

I söndags kunde Flamman avslöja att Malcom Kyeyune, grundande medlem till SD-nära tankesmedjan Oikos, spridit antisemitiskt innehåll via X. 

Fram till i måndags stod Kyeyune listad med namn och bild som medlem i tankesmedjans förtroenderåd, den grupp som enligt Oikos hemsida leder den ideologiska och opinionsbildande verksamheten. På hemsidan fanns även uppmaningar om att boka honom som föreläsare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Inrikes/Nyheter 18 mars, 2024

Malcom Kyeyune plockas bort från Oikos hemsida

Till höger: skärmdumpar av tweets som spridits och gillats via Malcom Kyeyunes X-konto. Till höger: Kyeyune och Arvid Hallén samtalar i Almedalen 2019. Foto: Det pekande fingret/Youtube.

I en granskning kunde Flamman visa att en ledande medlem i Oikos har spridit antisemitiska inlägg på X. Nu plockar den SD-kopplade tankesmedjan bort hans namn från sin hemsida.

Under söndagen kunde Flamman avslöja att Malcom Kyeyune från tankesmedjan Oikos förtroenderåd spridit antisemitiskt innehåll på plattformen X. 

Bland materialet som spridits finns bland annat tankar om judisk makt, hån mot civila offer för Hamas attack den 7 oktober, och en antisemitisk karikatyr av den borgerliga opinionsbildaren Ivar Arpi, som försetts med en judestjärna med transflaggans färger och en stor näsa som refererar till nidbilder av judar. Morgan Finnsiö, researcher på Expo, beskrev materialet som ”klart antisemitiskt”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Inrikes 17 mars, 2024

Medgrundare till SD-tankesmedja spred grov antisemitism

Malcom Kyeyune och Ivar Arpi samtalar vid Oikos ungdomsutbildning Young Leaders Academy på Skokloster år 2021. Foto: Oikos/Facebook.

Oikos lanserar en rapport om vänsterns antisemitism. Men Malcom Kyeyune från tankesmedjans förtroenderåd sprider själv inlägg där Hamas attack hyllas – och västvärlden framställs som kontrollerad av judar.

Drinkar och mingel utlovas i veckan, när rapporten ”Den svenska vänsterns antisemitism och stöd till våldsbejakande grupper i Palestina” lanseras med ett panelsamtal i Gamla stan i Stockholm. Bakom står SD-kopplade tankesmedjan Oikos, vars grundare Mattias Karlsson tidigare varit partisekreterare för Sverigedemokraterna. 

Karlsson har tidigare kritiserat vänstern för dess hållning i Israel-Palestina-konflikten. Bland annat har han uppmanat Magdalena Andersson att ta avstånd från det palestinska partiet Fatah.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Rörelsen 16 mars, 2024

Den kollektiva bestraffningens tid

En kvinna gråter efter att en raketattack mot Shaheen-familjen ödelagt ett hus i Rafah i södra Gaza den 24 februari. Foto: Hatem Ali/AP.

Antikens och medeltidens kollektiva bestraffningar anses vanligen barbariska. Men för palestinierna har de länge varit verklighet – och nu är idén på väg tillbaka även hos oss.

Det var ett av de värsta straffen i antikens Grekland. Om någon hade begått ett politiskt mord eller högförräderi kunde medborgarnas församling besluta om en kataskaphē: den skyldiges hus revs och familjen dömdes att gå i exil. Genom detta straff, skriver historikern Walter R. Connor, ville stadsstaten befästa ”den definitiva utfrysningen från samhället av lagbrytaren och hans ättlingar”. 1 Varje ägodel måste förstöras, för att undvika att de säljs eller byts, och det hände till och med att man grävde upp deras förfäders ben för att slänga ut dem ur staden.

I fråga om kollektiv bestraffning var det kinesiska kejsardömet inte sämre. I sekler tillämpade man straffet ”klanavrättning”, det vill säga likvideringen av vissa kriminellas familjer. Hela släktled kunde utraderas, liksom den ingifta familjen och ibland till och med ännu fler. 1402 dödades den lärde Fang Xiaoru tillsammans med hela sin omgivning, från syskonbarnen till elever och vänner – totalt 873 personer.

Sådana straff, som var vanliga under antiken och medeltiden, skulle i dag anses barbariska. Vilar inte den moderna rättsskipningen på principen om individuellt ansvar? Och klassificerar inte folkrätten kollektiva bestraffningar som krigsbrott? Ingen ska behöva straffas för brott den inte har begått: till och med de mest auktoritära regimer erkänner denna princip, åtminstone på pappret.

I Palestina tycks den kollektiva bestraffningens tid dock aldrig ha tagit slut. Sedan årtionden river Israel hus tillhörande palestinier som anklagats för terrorism, och slänger ut deras familjer på gatan, med det enda målet att hämnas, förödmjuka och skrämmas. Det drabbar även invånarna i östra Jerusalem, som kan förlora rätten till sina hus på grund av en närståendes handlingar. Liksom många andra krigförande stater avrättar den israeliska armén också grannar, genom att ödelägga hela hyreshus i syfte att komma åt en misstänkt, och, sedan den 7 oktober, till och med genom att bomba hela städer. Alla invånare i Gaza måste betala för Hamas massakrer.

Logiken påminner om maffians: en individ kommer att vara lydigare om den vet att hens närstående är hotade.

Även i mitt hemland Frankrike kan människor förklaras skyldiga till andras handlingar. Så fort en invandrare begår ett brott höjs röster för att kräva en lag som bestraffar alla utlänningar. Det går inte längre att hålla räkningen på antalet politiker som vill kunna straffa föräldrarna för deras barns missgärningar. Valérie Pécresse från konservativa Republikanerna vill kunna dra in deras barnbidrag, Éric Zemmour från partiet Återerövring (Reconquête) vill vräka dem från deras hem, och Republikanernas ledare Éric Ciotti skicka dem i fängelse. Precis som i USA, där föräldrarna kan hamna bakom galler i några dagar ifall deras barn skolkar för ofta – en metod som aldrig har lett till några resultat, förutom att ytterligare prekarisera redan sårbara familjer.

Idén som tidigare var begränsad till extremhögern har på senare tid också letat sig in i president Emmanuel Macrons läger. ”Vi måste, vid den första lagöverträdelsen, kunna bestraffa familjerna ekonomiskt och enkelt, ett slags minimumkostnad för det första upptåget”, rekommenderade statschefen efter upploppen sommaren 2023. Logiken påminner om maffians: en individ kommer att vara lydigare om den vet att hens närstående är hotade. Solidaritetsministern som fått i uppdrag att förverkliga detta projekt har lovat att skapa allmännyttiga arbeten för ”svaga föräldrar”, ett brottsstraff som åtföljs av hot om fängelse ifall det inte utförs.

Kataskaphēns vänner håller på att upprätta ett nytt socialt kontrakt: längst upp på stegen förtjänar varje framgång individuell belöning, längst ned leder varje misslyckande till kollektiv bestraffning.

Översättning: Jonas Elvander

Benoît Bréville
är chefredaktör för Le Monde diplomatique
Kommentar/Kultur 15 mars, 2024

Judith Butler är filosof och professor i genusvetenskap. Hennes teorier slog igenom med boken ”Gender trouble: Feminism and the subversion of identity” (1990). Foto: Thomas Lohnes/AP.

Hur många människor har boken Genustrubbel att tacka för sitt liv? Judith Butlers betydelse för 2000-talets tänkande går inte att komma runt. Hen hjälpte begrepp som icke-binär och intersektionalitet att slå igenom brett och förklarade hur kön är en teater som vi återskapar varje dag, snarare än ett uttryck för något medfött. För det är jag hen evigt tacksam. Priset hen och andra genusvetare fått betala i form av hat och hot är orimligt. Med sin bistra uppsyn och slarviga pojkfrisyr har hen fått mörkermän som Ron de Santis och Viktor Orbán och vår egen David Eberhard att självantända.

Butler är också jude och en av grundarna till organisationen Jewish voice for peace, som mobiliserat i imponerande skala i de stora amerikanska städerna, där de organiserat ockupationer och demonstrationer mot bombningarna av Gaza, manifestationer som agerat oberoende till de övriga Palestina-demonstrationerna. Själv bytte jag mitt X-namn till Judisk röst för fred, i sympati med en för mig viktig rörelse, där judar markerar sitt avståndstagande från det allt mer besinningslösa våldet från Israels armé och regering, vars åtskillnadspolitik har fått pågå alltför länge.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Nyheter 15 mars, 2024

”Allt eller inget” blir oftast inget

Protest på Sergels torg i Stockholm i juni 2020 mot polismordet på George Floyd i USA. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Torgen fylls, men det politiska tomrummet till vänster finns kvar. Två nya böcker går till djupet med protesternas och populismens decennium, och frågar sig vad som ska hända efter revolten.

Vi lever i protesternas tid. Fler går ut på gatorna än någonsin tidigare i historien. De globala demonstrationsvågorna har aldrig varit så omfattande som under 10-talet och det fortsätter in i 20-talet. Bara mellan 2011 och 2018 fördubblades de globala protesterna, enligt Global peace index. Upploppen under samma tid ökade med 282 procent.

Den världsomspännande ekonomiska krisen år 2008 är den tydliga startpunkten. Kostnaderna för bankkrascherna sköts över på folket i land efter land, genom åtstramningspaket och stigande levnadskostnader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Utrikes 14 mars, 2024

Den kulturella utplåningen av Gaza

En palestinsk pojke svalkar sig inne på badhuset Hamam al-Sammara inför Eidhögtiden i Gaza, 7 augusti 2013. Foto: Wissam Nassar/Xinhua.

Israels krig har förvandlat Gazas rika, tusenåriga kulturarv till ruiner. Palestinska experter rubricerar förstörelsen som kulturellt folkmord.

Sedan Israel påbörjade sina bombningar av Gaza har otaliga skatter ur det palestinska kulturarvet skadats eller förstörts. Som så mycket annat i den belägrade enklaven har ovärderliga och älskade landmärken som tillhör vårt folks historia – arkeologiska platser, tusenåriga religiösa bygglämningar och arkeologiska museer – lagts i ruiner.

Kulturarv är en grundläggande del av en nations identitet och bär på en enorm symbolisk betydelse, som skyddas av otaliga internationella konventioner, avtal och organisationer. Ändå uppvisar Israels förödelse av Gaza, som nu är inne på sin femte månad, en hjärtlös likgiltighet inför områdets rika, tusenåriga historia och dess lämningar – till den grad att det kan röra sig om kulturellt folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ibitsam Mahdi
Frilansjournalist från Gaza
Inrikes/Nyheter 14 mars, 2024

Extremhögern rekryterar på nätet: ”Malande, konstant hjärntvätt”

AFS demonstrerar i Göteborg. Enligt Expos nya rapport har torgmöten blivit en ineffektiv metod för extremhögern. Foto: Adam Ihse/TT.

”En ny våldsam generation högerextremism i tider av kris”, lyder underrubriken på Expos nya årsrapport. Rapporten vittnar om en ytterhöger mitt i ett maktskifte, ett återradikaliserat SD – och en ungdom som tränar för strid.

– När Nordiska motståndsrörelsen satsade på att synas och höras som mest, så kunde de peka på våra årsrapporter och skryta om att ”till och med etablissemanget erkänner att vi går framåt”, säger Morgan Finnsiö, utredare på Expo.

Årets rapport är däremot ingen läsglädje för nazistiska NMR:s medlemmar. Under förra året uppmätte Expo det lägsta antalet aktiviteter i den rasideologiska miljön sedan 2008. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 13 mars, 2024

Fossilföretagen är det verkliga demokratihotet

Greta Thunberg skojar med kamrater på andra sidan gatan. Foto: Christine Olsson/TT.

En aktion utanför riksdagen har satt de borgerliga opinionsskribenterna i spinn. Men Greta Thunbergs aktivism är en självklar del av demokratin.

”Mina byxor blev lite smutsiga”, berättar Greta Thunberg för Aftonbladet efter att ha släpats bort av polis utanför riksdagshuset. De var där för att protestera mot att politikerna inte gör nog för att skydda klimatet. Iklädd palestinasjal (keffiyeh) kritiserade hon ”kortsiktiga ekonomiska intressen” inom det ”dödliga och destruktiva systemet” med ”industrier och företag som förstör planeten” – samt pekade långfinger.

Det tog inte lång tid för den borgerliga pressen att hyperventilera.

”Antidemokratisk klimatkamp”, skrev Mattias Svensson i Svenska Dagbladet: ”Först gav de sig på kapitalismens fria ekonomi. Sedan de fria medierna. Slutligen fria samhällens styrelseskick: den parlamentariska demokratin.” I Kristianstadsbladet skriver Sofia Nerbrand: ”Då var hon ett protesterande barn, nu är hon en vuxen revolutionär.”

Det vore väl underbart. Att klimatrörelsen har insett att vårt ekonomiska system skadar planeten är knappast något att förvånas över. Kapitalismen har skapat ett enormt välstånd, men vinstintresset leder också till exploatering av arbetare och utarmning av planeten. Det handlar inte om ondska eller girighet – bolagen gör bara vad de är till för. Men just därför kan vi inte lämna frågan upp till dem.

De 20 största fossilföretagen står för en tredjedel av världens utsläpp – och de ofantliga vinsterna har de använt för att stödja fossilvänliga tankesmedjor. Dessa sprider i sin tur rapporter för att motarbeta klimatforskningen, såväl som lögner om att utsläpp inte bidrar till den globala uppvärmningen.

Det som har gjort den svenska demokratin så stark är folkrörelsernas centrala roll

Detta är det verkliga demokratihotet: att deras vinster går före medborgarnas och planetens väl. Inte konstigt att ungdomen tar till gatorna för att protestera. Precis som de säger har politikerna och hela vuxenvärlden svikit dem.

Men kritik kommer även från socialdemokratiskt håll. På X skriver Uppsalapolitikern Pavlos Cavelier Bizas att Greta Thunberg borde skapa ett eget parti: ”Vore mer konstruktivt att påverka inom ramen för den parlamentariska demokratin i stället för att ständigt ifrågasätta den.”

Den uppmaningen bygger på en tunn förståelse för demokratin, som ett system med politiker som huvudaktörer, och där medborgarnas enda roll är att rösta var fjärde år. Men det som har gjort den svenska demokratin så stark är folkrörelsernas centrala roll. Inte skulle han säga samma sak till de strejkande Teslaarbetarna, eller för den delen till oljebolagen.

Sverige var som bäst när partierna lyssnade på gaturörelserna, som när Palme gick i fackeltåg för Vietnam eller hämtade sin ekonomiska politik från LO. Det är synd att dagens socialdemokrater verkar ha glömt denna tradition.

Genom sina spektakulära gatuaktioner bidrar aktivisterna med något som politikerna har misslyckats med, nämligen att sätta klimatfrågan på agendan. Risken att stöta bort opinionen är dessutom överdriven. Visst skulle även jag bli tokig om jag skjutsade två ungar till innebandyn innan jag själv ska in i ett jobbmöte, om jag blev stoppad av fastklistrade aktivister från Återställ våtmarker. Enligt en undersökning är mycket riktigt 81 procent kritiska till deras metoder. Men i samma studie svarar två tredjedelar att de vill återställa våtmarkerna – en fråga som vi knappt hade hört talas om innan deras aktioner. Jag har svårt att tro att de skulle lyckas lika bra med sin opinionsbildning som politiker.

Det blir perverst att framställa dem som ett demokratihot med tanke på vilka starka krafter de står emot

Gruppen räddar alltså Sveriges natur utan att själva bli populära. För mig gör detta bara deras bragd starkare.

Jag vill inte tala för Fridays for future, de kanske har en mörkare bild av demokratin än jag. Men jag tolkar dem som en självklar del av det demokratiska systemet.

Inte bara för att civil olydnad – att bryta mot lagen utan våld för en god sak – alltid har varit en självklar del i demokratiska kamper, och att det är karakteristiskt för totalitära samhällen att kväva denna protestform.

Utan även för att det är politikerna de vädjar till. De vill inte avskaffa parlamentarismen, de vill att politikerna gör sitt jobb. Det är högst rimligt att kräva när vi har en klimatminister som för första gången på decennier har sett till att Sverige ökar utsläppen och missar klimatmålen.

Det blir också perverst att framställa dem som ett demokratihot med tanke på vilka starka krafter de står emot. De modiga ungdomarna som ihärdigt och uppfinningsrikt engagerar sig i vår tids ödesfråga förtjänar – som jag förklarar i SVT Aktuellt (12/3) – en honnör. De har forskningen på sin sida, och de har moralen på sin sida. Om tiotals år, när vi tittar tillbaka på den här brytningstiden, när allt stod på spel, så kommer vi att se på klimatrörelsen som hjältar.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]