Ledare

Fyraåringens magont är en klassfråga

Ensamstående föräldrar är idag en grupp det gärna pratas om i debatten men som det sällan talas om i en vidare politisk kontext. Foto: Hasse Holmberg/TT.

Att barn till ensamstående föräldrar löper högre risk för att drabbas av psykisk ohälsa får inte sopas under mattan. Lösningarna finns nämligen i en annan politik.

Ledare

 


De flesta fyraåringar
gillar att rita eller leka med lego. För många fyraåringar flyter livet på. Andra barn lär sig tidigt veta vilka dagar förälderns räkningar borde betalats. Att mat är något som är dyrt. Fyraåringar som lever med ekonomiskt stressade ensamstående föräldrar får dubbelt så ofta ont i magen jämfört med andra barn.

Ett fenomen som går i samma riktning med den forskning som 2009 visade att barn till ensamstående löpte en markant högre risk att utveckla självskadebeteende och psykisk ohälsa jämfört med andra. Forskningen kritiserades då för att stigmatisera och skuldbelägga hårt kämpande singelföräldrar. En på många sätt befogad kritik. Vi ska akta oss för kärnfamiljsromantik då vi vet att mängder av destruktiva mönster och inte minst våld i nära relationer sker i just den formen av familjekonstruktion. Det bör även nämnas att det kan finnas relationella fördelar för barn som växer upp med ensamstående.

Men vi måste kunna lyfta fram hur förutsättningarna ser ut för ensamstående föräldrar i dag. En grupp det gärna slängs med i debatten men sällan talas om i en vidare politisk kontext. Vi vet nämligen att dagens ensamstående kvinnor med barn är fattigare än ensamstående kvinnor på 1970-talet. Något SCB för samman med att förvärvsarbetande kvinnor på 1970-talet helt enkelt hade det bättre ställt ekonomiskt än idag. På 1970-talet var även arbetslösheten betydligt lägre och bostadsbristen byggdes bort. I dag slår bostadsbristen hårdast mot ensamstående kvinnor med barn.

Det är alltså snarare förälderns sociala status än familjekonstruktionens form som är ett problem. Fyraåringarnas magont är en klassfråga och det är således i klassfrågorna vi hittar lösningarna.

Vi vet nämligen att dagens ensamstående kvinnor med barn är fattigare än ensamstående kvinnor på 1970-talet

Stödet för ensamstående i vårt samhälle är idag nästintill obefintligt. Faller du riktigt hårt finns det en del hjälp att få vilket givetvis är bra. Men vem stöttar alla de som gråter en skvätt med dörren stängd för att senare torka tårarna och fortsätta? Att Vänsterpartiet i budgetförhandlingarna fick igenom höjt underhållsstöd var viktigt. Men försörjningsstödet är fortfarande alldeles för lågt. Många kvinnor som tar fullt ansvar för barn har också svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. De måste kunna leva utan att drabbas av magont, stress och skulder.

Men den viktigaste enskilda reformen för att stärka ensamstående föräldrars och kvinnors position i samhället är arbetstidsförkortning. Sextimmars arbetsdag med bibehållen lön har fungerat utmärkt i en rad olika kommuner där det genomförts. På socialkontoret i Östersund fick de bukt med personalomsättningen då arbetsmiljön förbättrades. Personalen blev välmående och stafettsocionomerna uteblev.

Arbetstidsförkortning med bibehållen lön innebär även en lönehöjning för alla de kvinnor som idag arbetar deltid. Kvinnor kan alltså både få det bättre ekonomiskt samt genom en annan arbetsmiljö slippa undan sjukskrivning. För i slutändan är det inte så svårt att räkna ut. Bakom alla utmattningssyndrom och avslag från försäkringskassan finns självklart även barn. Vilket tär på föräldern ytterligare. Detta får aldrig vänstern sluta bråka, stöka och tjata om.

  • arbetstidsförkortning
  • barn
  • ensamstående föräldrar
  • klass
  • psykisk ohälsa
  • stress

Ledare