Stinsen Axel (Anders Eriksson) försöker med hjälp av kollegan Sören (Knut Agnred) förleda uppmärksamheten hos den försenade resenären Ernst (Jan Rippe). Foto: SVT.
Verklighet har spårat ur under den tid som passerat sedan bröderna Eriksson lät sin stins tappa fattningen.
”Känn hur det känns / En tydlig tendens / Folkhemmet skakar!”
Inledningsraderna i paradnumret ”Pappa, jag vill ha en italienare” ur Galenskaparna och After shaves revy Stinsen brinner syftade på (det inte ens 1987 särskilt nya fenomenet) pizza. Men den som ser om filmatiseringen från 1991, som SVT tillgängliggjort lagom till helgerna, påminns snart om att det är större samhällsomvälvningar än så som berättelsen kretsar kring.
Stinsen brinner handlar om en stolt, passionerad och handlingskraftig stins (Anders Eriksson) som med alla till buds stående medel försöker förhindra – och för resenärerna mörklägga – det faktum att stationen han ansvarar för är nedlagd. Medan stinsens kamp för att undkomma det ofrånkomliga ter sig allt mer fruktlös, strömmar spekulanter till stationshuset med planer på att göra om det till bland annat restaurang, frikyrka och bank.
En av dem som väntar på tåget som av uppenbara skäl aldrig kommer är Harry Jernfeldt, spelad av den alldeles för tidigt bortgångne Peter Rangmar. I uppläxande ton förklarar han sjungande att han minsann betalat så mycket skatt att ”bara momsen är väl ström för tusen watt” och således, med högerkverulantens bergfasta logik, förväntar sig omedelbar service av det offentliga.
Filmen slutar lyckligt. Statens byråkrater ändrar nedläggningsbeslutet, Harry får en välförtjänt näsbränna, och publiken runt 1990 kunde skratta gott åt sådana absurditeter som en sönderplundrad infrastruktur och figurer som tror att de kan böja tid och rum genom att vifta med en sedelbunt.
- fars
- Galenskaparna och Aftershave
- humor
- revy
- SVT
