Carl Gustaf Folke Hubertus Bernadotte firar 50 bekväma år på tronen. Medan hans företrädare i alla fall löpte en teoretisk risk att falla offer för en kula från en förorättad adelsman eller anstormande pöbel, är det i dag ingen som på allvar ropar på giljotinen. I gengäld får vi undersåtar kalla honom horkarl, skämta kring hans förståndsgåvor och skvallra om familjens dunkla förflutna utan att riskera rådbråkning och förlust av gods och ära.
Men det är inte bara rojalister som Herman Lindqvist som varnar för att blodet blivit alltmer purpurfärgat på senare år och att kungafamiljen riskerar att bli en subventionerad överklassfamilj i mängden. Mikael Holmqvist, som gjort sig till en expert på att penetrera slutna elitmiljöer som Djursholm och Handelshögskolan, går i sin nya bok Kungen – Sveriges ledare till botten med innebörden av det diffusa valspråket ”För Sverige – i tiden”.
Till skillnad från det stora antalet filmer och dokumentärer om kungen som kretsar kring den småvirrige, dyslektiska, ”ofrivilliga” monarken – ett fokus som, tvärtemot vad som oftast påstås, endast kungen själv tjänat på – skärskådar Holmqvist monarkins samtida funktion och struktur.
Att kungen inte ska favorisera politiska tendenser är något han själv ofta framhåller. Därför har han varit noga med att offentligt berömma både Mao Zedong och sultanen av Brunei. Bakom retoriken döljer sig dock en annan materiell verklighet.
Som monarker i alla tider har kungen sedan tillträdet hållit sig med ett hov bestående av sin specifika tids frälsestånd, stjärntydare och narrar (alltså företagsledare, jurister och militärer). Till förste hovmarskalk utsågs Wallenbergsfärens Tom Wachtmeister – bror till Ian och med samma obstinata utfall mot kollektivt ägande och folkligt inflytande över finanser som sitt signum. Även överintendenten (som ansvarar för hovets offentliga och kungafamiljens – allt annat än offentliga – privata ekonomi) rekryterades direkt från samma miljö. I gengäld har Wallenberg – inom vars företagsimperium kungen också har sitt största aktieinnehav – fått en herrans massa medaljer och öppnade dörrar till förmånliga affärer utomlands.Den svenska borgerligheten har således, på ett extremt övertydligt sätt, format både monarkin och kungen själv till redskap för sitt klassherravälde. Kungen ska därför, enligt Holmqvist, inte förstås som en feodal kvarleva utan snarare som en kapitalistisk galjonsfigur.
Kritik av monarkin och kyrkan är faser som varje aspirerande radikal måste gå igenom i jakt efter en mer sammanhängande världsbild. I Sverige har kritiken länge gått på tomgång. Men nu under liberalismens definitiva bankrutt retirerar fler delar av överklassen tillbaka till gamla befästningar. Nyreligiösa dumheter och hierarkiska ordningar förklädda till ”tidlösa” värden varvas med populärhistoriska förfalskningar i till exempel senaste säsongen av Netflixserien The Crown, som nådde en ny nivå av revisionism genom ett helt snyftavsnitt om despotätten Romanov.
Även kritiken av monarkin behöver dock moderniseras till en kritik i tiden. Bort från snusförnuftig idealism och ickefrågor som vilken avkomma som ska bli nästa klanöverhuvud. Holmqvist bok utgör utmärkt material till formerandet av nya, bättre facklor och högafflar.