Under Riksmötets öppnande på tisdagen presenterade Stefan Löven regeringens ambitioner och några konkreta förslag kring hur gängvåldet skall tryckas tillbaka.
Det var en kombination av hårdare tag mot brottslingar och tal om satsningar på skola och socialtjänst. Han försökte också väcka ansvarstagande hos välbeställda droganvändare genom att påminna dem om att deras pengar går till kriminella. Det torde de veta redan, men det kan vara bra med en sådan debatt.
Det kan inte skada att fördela ansvaret för finansieringen och upprätthållandet av gängkriminaliteten till alla delaktiga i kedjan. Då även till den del som utgörs av samhällets bättre bemedlade kokainmissbrukare. De brukar komma rätt lindrigt undan i debatten om förfallet i vårt samhälle, trots att de uppenbart är en bärande del av den.
Men talet saknade en djupare analys och konkreta åtgärder för att komma åt grunden för rekryteringen av unga till de kriminella gängen. Något som måste göras om ett samhälle långsiktigt och varaktigt skall lösa problematiken och bli ett harmoniskt samhälle i stället för en polisstat.
Regeringen måste ta tag i fattigdomen och den sociala marginaliseringen som följer i dess spår.
Det finns en tydlig korrelation mellan fattigdom och gängvåld. Globalt sett är gängvåldet som fenomen mycket större i länder med låg ekonomisk standard än i rikare länder. Samtidigt som gängvåldet inom rikare länder är koncentrerat till områden där flertalet människor lever med mindre ekonomiskt utrymme än befolkningen i övrigt. Ibland sker verkningar av gängvåldet även i mer välbeställda områden när de som har fått råd flyttar ut eller när dealen finns där, men det är i fattigdomen som det har sin rot och bas.
Det handlar om en mänsklig önskan att bli sedd och inte uppleva sig behandlad som något sämre än resten av samhället
Det finns självklart massvis med välbeställda människor som utför kriminella dåd också. Men den brutala gängkriminaliteten som omöjliggör ett normalt liv för resten av befolkningen i ett område, som skördar liv på gator och torg och drar in unga människor i kriminalitet i alarmerande utsträckning, har sin grund i fattiga områden. Det handlar inte om den enskilda människans lägre moral. Det handlar om en mänsklig önskan att bli sedd och inte uppleva sig behandlad som något sämre än resten av samhället.
Likväl handlar det för många faktiskt också om bristen på pengar i familjen där man växer upp. Kanske handlar det också ibland om föräldrar som pendlar långt in från förorten till ett lågbetalt arbete som sliter ut dem och håller dem borta från barnen 10-12 timmar per dag men ändå inte ger tillräckligt för att de skall få det andra barn i vårt samhälle har. Mekanismerna är många. Men barns fattigdom och den sociala marginalisering som den leder till är bevisligen en utomordentlig grund för att rekrytera drivna unga män till kriminella verksamheter.
Fattigdomen rättfärdigar inte enskilda unga mäns ställningstagande och val att utföra kriminella handlingar. Det stora flertalet väljer trots fattigdomen att streta på och slita för att hitta legala vägar att förbättra sin situation och få bli en del samhällsgemenskapen. Men Sverige kommer inte undan det faktum att fattigdomen och marginaliseringen i våra förorter är det som möjliggör att så många unga män och ibland kvinnor också ser kriminaliteten som den mest öppna vägen att få in pengar och anseende. Det borde oroa oss alla, och också vara grunden för politiska förslag. Den som lyfter flest ur fattigdomen kommer också att förhindra flest unga att ansluta sig till gängen. Följaktligen kommer den politikern också mest effektivt att slå tillbaka våldet.
Som Hjalmar Söderberg sa: Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla.
Dessa rader är sannerligen applicerbara på människornas förhållande både till varandra som individer och på individers relation till sitt samhälle.