De flesta avancerade industriländer har dem redan. I Sverige har vi pratat om dem i några decennier, men nu ska vi äntligen få dem : moderna höghastighetståg.
Mycket talar för. Nya stambanor avlastar andra spår och öppnar för fler godtransporter, ökat resande och bättre punktlighet. När man kan resa mellan Stockholm och Malmö på två och en halv timme elimineras behovet av inrikesflyg i södra Sverige, vilket är nödvändigt om vi ska rädda klimatet. Prislappen blir saftiga 200 miljarder, men Sverige har urstarka offentliga finanser och staten kan låna i tio år till 1 procents ränta. Att låna till samhällsnyttiga och klimatvänliga investeringar borde vara självklart.
Finns det ingen som är emot snabbtågen? Jo, några professorer i ekonomi menar att höghastighetståg är ”olönsamma”, precis som de flesta större infrastruktursatstningar i ett glest befolkat land enligt deras snäva modeller. Andra menar att tågen kommer vara föråldrade innan de ens börjat rulla eftersom man i andra länder då kommer att resa i elektriska flygplan eller maglev-tåg som går 6000 kilometer i timmen genom vakuumtunnlar.
Men det finns också kritiska frågor som faktiskt behöver ställas. För vem är det vi bygger? Och vad väljer vi bort? Slutrapporten från Sverigeförhandlingen fäster stor vikt vid så kallad ”regionförstoring”. Bättre pendlingsmöjligheter från de orter som knyts till höghastighetssystemet främjar rörlighet på arbetsmarknaden och en ”kunskapsbaserad ekonomi”. Men det är knappast barnskötare eller industriarbetare som man tänker sig ska bo i Linköping och jobba i Stockholm. Eftersom antalet stationer måste begränsas följer höghastighetstågen också en utvecklingmodell som spär på klyftan mellan ”tillväxtregioner” och resten av landet.
Motståndare till höghastighetstågen kommer dessutom att ta varje chans att ställa de stora kostnaderna mot de skriande behoven i välfärden, växande vårköer eller fattigpensionärernas villkor. Om vi inte ens har råd att ge våra gamla en dräglig tillvaro, hur kan vi då ha råd med snabbtåg för 200 miljarder? Den kritiken kan få en särskild sprängkraft om nästa lågkonjunktur leder till växande underskott och stora nedskärningar i välfärden.
Egentligen borde vi som är gamla nog att ha gått i pension när höghastighetstågen tas i bruk och därför knappast kommer ha råd att resa med dem ställa ett motkrav för att stödja projektet: gärna snabbtåg, men först en rejäl pension! För naturligtvis har vi råd med både och. När de 15 rikaste finansfamiljerna kontrollerar 70 procent av börsvärdet och de fyra storbankerna gör 106 miljarder i vinst under bara ett år så har vi råd. Det enda vi inte har råd med är att inte investera i vår framtid.
Göran Perssons mantra ”den som är satt i skuld är icke fri” och kravet att alltid spara i ladorna har alltför länge lagt locket på framtidsdebatten.
Göran Perssons mantra ”den som är satt i skuld är icke fri” och kravet att alltid spara i ladorna har alltför länge lagt locket på framtidsdebatten. När allt fler nu öppnar för att lånefinansiera höghastighetståg öppnar det oanade möjligheter. Vi kan investera i framtiden om vi bara vill: i klimatsmarta bostäder åt alla, elektrifiering av vägnätet, utbyggd kollektivtrafik i hela landet. Och ja, i anständiga pensioner också – om bara de som tjänat mest på de senaste årtiondenas ensidiga tillväxt och växande klyftor börjar bidra så mycket som de borde.
