Vare sig man vill att den franska vänstern ska alliera sig med de gröna inför nästa års presidentval eller inte, har den pågående debatten bekräftat de flesta journalisters geopolitiska analfabetism. För om man utgår ifrån att inga ekonomisk- eller socialpolitiska meningsskiljaktigheter hindrar partierna till vänster om Emmanuel Macron från att skapa en enad front mot honom i den första valomgången, är frågan om man kan säga detsamma om utrikespolitiken. Det mest förvånande är att denna fråga inte tycks intressera någon. Relationerna till USA, Kina, Ryssland; den franska politiken i Mellanöstern, i Afrika, i Latinamerika; den franska kärnvapenstyrkan? Inget av dessa ämnen tycks ha diskuterats av vänsterns ledare under deras möte den 17 april. Men i stället för att förvånas över detta valde medierna att fokusera på så avgörande frågor för landets framtid som vegetarisk skolbespisning i Lyon, en studentförenings ”separatistiska möten” och det indragna statsbidraget till en flygklubb i Poitiers.
Detta gick så långt att när mötets initiativtagare, Yannick Jadot (ledare för miljöpartiet EELV, övers. anm.), publicerade en neo-konservativ utrikespolitisk analys passerade det obemärkt. Texten innehåller dock flera passager som skulle ha kunnat vara skrivna av Pentagon och som placerar den gröna partiledaren till höger om Macron. Till exempel skyller han de ”ökande internationella spänningarna” enbart på ”den ökande aggressiviteten från de auktoritära regimerna i Kina, Ryssland och Turkiet”. Provokationerna verkar enligt honom aldrig komma från USA, Saudiarabien eller Israel. Samma atlantiska tunnelseende återkommer när Jadot menar att Moskva och Peking har monopol på ”fake news”, på att stödja ”extremistiska rörelser” och på att köpa upp ”våra viktigaste företag”. Han glömmer därmed de påhittade ”massförstörelsevapen” som Irak ska ha besuttit, västmakternas och Saudiarabiens stöd till den syriska Al-Nusra-fronten – som är allierad med Al-Qaida – och USA:s hårda bestraffning av konkurrerande företag, som tvingade Alstom (en fransk tågtillverkare) att sälja sig till General Electric. Enligt samma logik kräver texten, precis som Donald Trump och Joe Biden gör, att européerna ”omedelbart sätter stopp för gasprojektet Nord Stream 2”. Jadot uppmanar dem också att stödja Ukraina som ”konfronteras med militär aggression från sin ryska granne”. Ukrainas regering vill dock framför allt gå med i Nato, en militärallians som de gröna har lovat att, som ”första åtgärd” ifall de når presidentmakten, Frankrike ska lämna…
Den tidigare socialistiske ministern Benoît Hamon hävdar trots detta att meningsskiljaktigheterna inte ”är särskilt många mellan de gröna och vänstern”. Betyder detta att det progressiva Frankrike imorgon kan företräda Japans Kinapolitik, USA:s Venezuelapolitik, Israels Mellanösternpolitik och Polens Rysslandspolitik?
Serge Halimi är chefredaktör på Le Monde diplomatique där texten tidigare är publicerad. Översättning: Jonas Elvander