Utrikes 11 december, 2022

”Genom kvinnonätverken kan vi smuggla medicin”

Över tio miljoner kvinnor och barn har försatts på flykt i Ukraina. Många av dem har drabbats direkt av kvinnorelaterat våld och är i akut behov av hjälp. Flamman har åkt till Ukraina för att träffa aktivisterna som kämpar för kvinnors rättigheter under kriget.

Först hördes det vinande ljudet av robotar. Därefter tystnad. En tystnad som egentligen bara varade en bråkdels sekund – men som kändes som en evighet. Sedan kom dånet av bombnedslaget bara ett par hundra meter bort som fick allt att börja skaka. Smattret mot husväggen av granatsplittret som flög från roboten.

Det är vad Elena minns från den där kalla februaridagen när kriget kom till Ivankiv. Den lilla tätorten ligger lite mer än en timme nordväst om Kiev i utkanten av Tjernobylområdet.

Ett par timmar senare kom de första rapporterna om att ryska trupper stod vid den sömniga stadens utkanter. Snart hördes det ryska språket eka i en megafon från centrum. ”Vi är här för att frige er”, sade rösten, berättar Elena och skakar på huvudet.

– Ryssarna var här i ungefär en månad, säger hon.

Elena knyter varsamt mörkgröna trasiga tygstycken runt ett hönsnät. Hennes väninnor står bredvid henne. De träffas varje dag i frivilligcentralen i Ivankiv för att göra i ordning materiel till den ukrainska armén. I dag gör de kamoflageväggar.

– När ryssarna kom sade vi till våra söner och barnbarn att lämna staden så fort som möjligt, berättar Elena. Det var nästan bara vi pensionärer och några av våra döttrar kvar. Vi var hela tiden rädda. Vi visste inte vad de ryska soldaterna skulle göra mot oss.

Hon hämtar en bytta med fler tygstycken och fortsätter vant och varsamt att knyta fler runt hönsnätet.

– Helt ärligt? De ryska soldaterna är idioter. De visste knappt hur man använder sig av en vattenkokare. Men när de var här kunde de hitta på vad som helst. Några av oss som arbetat inom, låt oss kalla det viktiga yrken, fick gömma oss i källare och så. Mot en av grannflickorna var de väldigt närgångna … kan man väl kalla det.

Liknande historier rapporteras av så gott som alla journalister som tar sig in i områden som de ryska trupperna retirerat från. Byar är så gott som tömda på män som inser att de kan uppfattas som ett säkerhetshot för ryssarna. På bilderna från städer som Cherson, som den ukrainska armén fritog i november, syns mestadels kvinnor.

Att kvinnor drabbas i krig kan knappast ses som någon överraskning. Kriget i Ukraina är förstärker ytterligare bilden av den utsatthet som kvinnor ställs inför, menar FN:s särskilda kvinnororgan UN Women. Dels rör det sig om våld och övergrepp riktade mot kvinnor, såsom våldtäkter och påtvingad trafficking. Dels minskar tillgängligheten till kritiska sociala och statliga institutioner som utgör ett grundskydd för kvinnor.

Människorättsorganisationen Human Rights Watch har därtill indikerat att man ser en ökning av våld mot kvinnor i hemmet, könssjukdomar och bristande sjukvård för kvinnorelaterade sjukdomar.

Berättelserna från Ivankiv, om ökad otrygghet och direkta hot, förstärker bilden av kvinnor som en särskilt utsatt måltavla i krig. Hittills är det trots det få rapporter från människorättsorganisationer som har skrivit om situationen i Ukraina. UN Women menar att hela bilden inte är fastställd ännu och att det fortfarande krävs insatser för att dokumentera vidden av utmaningarna.

Rapporteringen i media om kvinnors situation under kriget har varit undermålig. Det menar feministen och vänsteraktivisten Anastasia Chebotarjova som sedan 2017 och under kriget varit aktiv i arbetet för kvinnors rättigheter. Hon bedriver organisationen Feminist Lodge tillsammans med en grupp andra aktivister.

– Vi har ju fått att göra nu under kriget, precis som alla andra delar av samhället och civilsamhället. Det finns många organisationer som vår, men generellt har frågorna om kvinnors rättigheter inte fått så mycket uppmärksamhet, säger Anastasia.

I deras sociala medier finns bilder på arbetet som de gör. Gruppen ses packa lådor med blöjor, tamponger, mediciner och andra hygienprodukter som är riktade mot kvinnor i behov av hjälp.

– Det fascinerande med kvinnorörelsen är att vi har ett nätverk över hela landet. Innan militären befriade Cherson från ryssarna så kunde vi, genom en kontakt i Mykolajiv, förse invånarna i Cherson med nödvändiga mediciner.

Var det inte farligt?

– Här handlar det om att arbeta smart. Jag utgår från att nätverken hade sina vägar in mellan Ukraina och de ockuperade delarna.

Vidare menar hon att Feminist Lodge, genom kriget, nått ut till en ny grupp av människor.

– Dessvärre ser vi en flyktingvåg, särskilt i början, från utsatta delar av Ukraina. Många av dem är kvinnor och barn som kom till Kiev. Samtidigt som vi försåg dem med nödvändig krishjälp så talade vi om våra värderingar som feminister.

Plötsligt har något som för många varit perifert, du vet ”feministfrågor”, blivit tillgängligt.

Hon betonar ”feministfrågor” särskilt och menar att alla samhällen i grund och botten är patriarkala. I Ukraina har det enligt henne länge funnits en nedvärderande syn på ordet ”feminist”.

Förutom den omedelbara krissituation som kvinnor ställts inför under den ryska ockupationen påverkas även andra delar av samhället. I Ukraina finns i dag omkring 7 miljoner internflyktingar och lika många som har lämnat landet. I den senare kategorin är majoriteten kvinnor, eftersom män under 60 inte har tillåtelse att korsa gränsen.

Samtidigt beräknar Världsbanken att den ukrainska ekonomin har krympt med nästan en tredjedel sedan kriget startade. I och med att många män blir inkallade till militären råder det också akut brist på arbetskraft inom typiskt mansdominerande yrken, såsom elektriker och ingenjörer. Det sker i samband med att nära hälften av Ukrainas elkapacitet är utslagen.

Många internationella organisationer meddelar att det i regel finns tillräckliga finansiella medel för att arbeta med frågorna – men att utmaningen ligger i kunskap och personal. Framför allt finns det brister i det psykosociala stödet till dem som råkat illa på grund av kriget, menar FN.

Sådant stöd utgörs av särskilda insatser för kvinnor och barn som hamnat på flykt, som är oroliga för vad som händer med deras familjer eller som direkt drabbats av kvinnorelaterat våld – våldtäkter, misshandel eller rädsla för det – till följd av kriget.

Elena och hennes väninnor är i alla fall lättade över att inte leva under den ryska ockupationen längre. De visar runt bland alla de saker som de tillverkar. Varma sockor, stickade halsdukar och vaxljus i konservburkar är några av dem.

I en låda från Finland ligger varma tröjor med finlandssvenska tryck med texten ”välkommen till Jakobstad”.

– Inte alla av oss har barn eller barnbarn som är vid fronten eller i militären, men vi förstår att de hade kunnat vara det, säger Elena.

Hennes väninna Alina som tyst har stått bredvid och knutit tygstycken kan till slut inte längre hålla sig från att prata.

– Vi som kommer hit varje dag gör allt vi kan för att hitta tid för att hjälpa till – allt! Det verkar aldrig få ett slut.

Kultur 24 april, 2025

Ge mig en trosa med puls

Foto: Khvost/adobe stock.

Konsten att skapa bra underkläder har gått förlorad. Modeskribenten Alice Aveshagen dissekerar samtidens intima estetik – och hittar konservatismen i grenen.

Jag bor i London. Det är nödvändigt att nämna, om vi ska tala om det här med någon sorts precision. Det här är inte Oskarshamn. Inte ens Oslo. Det är, åtminstone enligt alla officiella narrativ, en av världens modehuvudstäder. Så varför känns det som att underklädesutbudet är kuraterat av en krisberedskapsgrupp snarare än av någon med en relation till hud?

Jag gav mig ut för att köpa något vackert. Något tunt, kanske till och med opraktiskt. Men framför allt: något som signalerade ett estetiskt ställningstagande. På Selfridges, där jag hade tänkt botanisera bland underplagg som får en att rodna eller tänka (helst båda), stod jag i stället framför hyllmeter av textil kompromiss. En expedit log vänligt och frågade om jag sökte ”något specifikt”, och jag hörde mig själv svara: ”Något med puls.”

Det finns varumärken som fortfarande försöker hålla lågan vid liv. Men det som marknadsförs som djärvt eller förföriskt känns sällan vare sig originellt eller genomtänkt. Det är samma hålade trosor, sladdriga latex, samma snitt. Gå in i en renodlad sexbutik och du möts av ett sortiment som liknar en sexuell uniformskatalog: ett slags rollspelsrekvisita utan personlighet, variation utan berättelse.

Och de andra, då? De som försöker vara det där lite oklara begreppet – smakfulla? Sådant kan vara intressant. Men just nu verkar det betyda förutsägbar spets och dova lavendeltoner som ser ut att ha passerat genom ett luftreningssystem. En estetik så rädd för att trampa fel – politiskt, moraliskt, kommersiellt.

Vi har att välja mellan en skrikrosa plastgunga och en ergonomisk kontorsstol. Inget känns rätt, men allt är certifierat.

Underkläder har historiskt, kanske mer än någon annan typ av plagg, burit berättelser om kropp, klass, kontroll – och ibland motstånd.

Det har inte alltid varit så. Underkläder har historiskt, kanske mer än någon annan typ av plagg, burit berättelser om kropp, klass, kontroll – och ibland motstånd. I boken Lingerie: A Modern Guide (2010) påminner modejournalisten Lesley Scott om att kvinnor i princip alltid burit plagg som liknar modern lingerie. Den minoiska ormgudinnan från omkring 1600 f.Kr., funnen i Knossos, bär ett korsettliknande livstycke, en klockad kjol och ett ribbat midjebälte – som vissa forskare kopplar till Afrodites magiska gördel, ett objekt så laddat att det kunde störta ett samhälle. Ett plagg som berättade något om både makt och mytologi.

Från de snörda midjorna vid Katarina av Medicis hov till 1800-talets Paris, där underkläder var visuell poesi – en hemlig dialog mellan det privata och det offentliga – har de ofta fungerat som ett slags manifest. Scott lyfter hur underkläderna blev ett verktyg för motstånd i subkulturer: punken använde trosan som protest – tänk Wendy O. Williams i nitförsedd läderstringtrosa och isoleringstejp över bröstvårtorna – hbtq-rörelsen som ett sätt att återerövra identitet och skapa nya uttryck. När Jean Paul Gaultier återuppfann 50-talets konformade behå för Madonnas Blonde Ambition-turné slöts en postmodern cirkel: det dolda blev högljutt, det privata politiskt.

Hon påminner också om hur det som en gång var reserverat för boudoiren så småningom blev tillgängligt för alla: ”Det verkade en gång som att riktigt glamorösa underkläder var reserverade för särskilda tillfällen… men under de senaste femton åren har det skett en explosion i tillgången på vacker lingerie i alla prisklasser.” Det var då. Nu är vi inne i en backlash, men en diskret sådan.

Efterfrågan på ”seamless”, sportiga och kroppsformande plagg har ökat, där influerar-varumärken som Skims tar täten. Inte för att de är bättre utan för att de är tryggare. När intimitet blir en logistisk snarare än emotionell fråga, förvandlas trosan till en sorts skyddsväst.

Det är ingen ny paradox. Massproduktion och individualitet går sällan hand i hand. Det mest intressanta som händer inom underklädesvärlden just nu sker i den övre prisskalan. Agent Provocateur, till exempel, försöker återgå till sin ursprungliga sensuella extravagans med mer vågad, mångbottnad design. De kombinerar couture-liknande tekniker med en kitschig, nästan överdriven sexighet: en korsett kan ha metallfärgade passpoaler som följer kroppens linjer likt art déco-arkitektur, höfthållare är formskurna i dubbla lager duchesse-siden och tyll för extra volym, och BH:ar smyckas med kristallfransar som rör sig när man går. Allt detta placeras i scenografier som känns mer David Lynch än e-handel – där underkläderna inte bara visas utan iscensätts. Märkets intäkter väntas dubblas till 50 miljoner pund 2025.

Det är en återkomst till underklädernas haute couture-era, då varje plagg var beställningsvaror. Men med den comebacken följer också en exkludering. Priserna är höga, designen otillgänglig för de flesta (stringtrosor: 1 100 kr).

Och det är där det blir riktigt intressant: när sensualitet blir en klassmarkör. När det berättande, det riskfyllda, det kroppsliga bara erbjuds dem som har marginaler. De andra får seamless. De får trygghetens estetik. Funktionsmaterialens ideologi.

För det handlar om just ideologi. Om vilken kropp som får ta plats, och hur. En konservativ våg sköljer över västvärlden och påverkar också våra mest intima val. När kvinnokroppen disciplineras på nytt vill vi dölja snarare än att berätta, neutralisera snarare än begära.

Läs mer

Det är inte så att jag längtar tillbaka till Victoria’s secrets polyester-epok. Ingen behöver glittriga satintrosor med ”sexy” skrivet i kristaller. Men vi kan inte låtsas att vi vunnit något när historieberättande ersatts av kommunikativ försiktighet. Det är inte frigörelse. Det är estetisk kapitulation.

Utrikes 24 april, 2025

Derek Guy: ”Folk förväxlar god smak med att se rik ut”

Derek Guy recenserar Elon Musks och Jimmie Åkessons klädstil. Foto: Alex Brandon/AP, Christine Olsson/TT.

Han har blivit en nätkändis för sina folkbildande dissar av den nya högerns klädsmak. Själv menar Derek Guy att bara vill lära sina följare att klä sig bättre. Flamman frågar ut internets främsta modekritiker om Bernie Sanders stil, shorts på stan – och Jimmie Åkessons val av strumpor.

I högstadiet gick det rykten om en kille i min klass, som köpt ett par jeans från Cheap Monday. Vissa sade att han brukade bada med sina jeans för att få dem extra tajta. Enligt en annan sägen behövde han tillbringa en halvtimme varje kväll med att ta av sig brallorna.

Men det obligatoriska hånflinet som vanligtvis följer rykten kändes påtvingat. Anledningen: alla tyckte egentligen att det var jättecoolt. Även jag, som i 15 år fortsatte köpa byxor som var lite för små.

Men jag kan inte göra det längre. Anledningen är mannen på skärmen framför mig: Derek Guy. Han är en blandning av modekritiker, folkbildare och nättroll, och har vigt sitt liv åt en hänsynslös kritik av allt existerande herrmode. Men en särskild plats har han reserverat för högerpolitiker.

På X, tidigare Twitter, har kanadensaren 1,3 miljoner följare – och på utmanaren Bluesky knappt en halv miljon. Han är känd under aliaset @dieworkwear – eller helt enkelt som the menswear guy – herrmodesnubben.

– Det har varit två märkliga år, säger han på länk från San Francisco.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 23 april, 2025

Förening vill köpa fängelse: ”Började som en galen idé”

Matilda Regell, Sandra Qvarfordt, Nils Phillips och Britt Jürgensen sitter i styrelsen för föreningen Backa Kåken. Foto: Jacob Lundberg.

Den gamla anstalten i Kirseberg kommer sannolikt att säljas. Nu ser föreningen Backa kåken en möjlighet att förverkliga sin dröm om ett föreningsdrivet kvarter fyllt med kulturella, sociala och kreativa verksamheter.

– Det är en fin byggnad, men det är uppenbart att det varit ett fängelse, säger Sandra Qvarfordt, sekreterare i föreningen Backa kåken.

Vi står på trappen till den pampiga villa med grönt plåttak där direktören på Kirsebergsanstalten en gång brukade bo. Bakom skymtar det betydligt större hus där fångar satt fram till 2015.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Essä 23 april, 2025

Skyddsombudet som målade socialismen i pastell

Hayao Miyazaki grundade Studio Ghibli på 1985, tillsammans med Isao Takahata. Foto: Armando Gallo/AP.

Studio Ghibli är inte Japans version av Disney, utan dess antites. Flera av studions animatörer har rötter i den japanska kommuniströrelsen – och vill med sina filmer hylla det kreativa arbetet och den mänskliga solidariteten.

En av de senaste årtiondenas mest framgångsrika filmstudior har sina rötter i fackföreningen vid Toei Doga, animationsavdelningen vid ett av Japans största filmbolag.

På 1960-talet var branschens villkor brutala: tecknarna förväntades pumpa ut hundratals teckningar varje dag för tv-serier som Astro boy. Tidsramarna var snäva, kvaliteten oviktig – minst en animatör dog faktiskt på jobbet.

Två av fackets mest framträdande skyddsombud var de unga animatörerna Hayao Miyazaki och Isao Takahata (bilden). Det finns ett fotografi där Miyazaki, med megafon i handen, leder en strejk. 20 år senare skulle han och Takahata gå sin egen väg och grunda Studio Ghibli.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 22 april, 2025

Påsken påminde mig om vår gemensamma kraft

Kretas olivodlingar hotas av torka och vattenbrist orsakade av klimatförändringarna. Foto: Leonidas Aretakis.

I en kretensisk by firar vi uppståndelsen med grillat lamm, krossat porslin och dans på borden. Men runt olivträden växer oron. För vad händer med byn, när regnet slutar komma?

I helgen firade jag ortodox påsk på Kreta, i byn där min pappa växte upp. På lördagskvällen lyssnade vi in på en aldrig sinande gudstjänstsång, som fortsatte ut på gatan till klockornas ringande vid tolvslaget. Då tog fyrverkerierna och smällarna vid, vars ekon från stenhusen borrade djupt in i bröstet. Överallt låg krossade tallrikar. Barnen var så söta i sina kliande kostymer och tyllklänningar.

På söndagen var det middag framför min farbrors lilla hus, med syskon, kusiner, och släktingar jag inte kan namnet på. Vin från plastflaskor, helgrillat lamm, och dans både på borden och bredvid den färgskiftande bluetooth-högtalaren. Högre upp på samma olivträdklädda kulle ligger mina farföräldrar begravda. Jag har aldrig sett pappa så glad.

När min farbror ropar ”du ser, ni är greker!” till oss mjäkiga svennar förstår jag instinktivt det som tyskarna kallar Heimat. Känslan av att höra ihop med en plätt jord, och kanske till ett folk. Att underkasta sig en tradition som ingen tror på, men som just därför knyter samman en by.

Dagen därpå läser jag att den katolska påven är död. Han har representerat den globaliserade traditionen, förvandlingen av sådana ”små gemenskaper” till en som spänner sig över hela världen.

Om det är en sak som hotar bylivet på Kreta är det inte transpersoner i omklädningsrummen, utan det förändrade klimatet.

Samtidigt finns det mycket med den nykonservativa vurmen för det lilla som klingar falskt. För om det är en sak som hotar bylivet på Kreta är det inte transpersoner i omklädningsrummen, utan det förändrade klimatet. Nu under våren är ön i sitt grönaste, men somrarnas torkor blir allt längre, och regnen allt färre.

Det har gjort vattenbristen på ön akut. Viktiga reservoarer som Aposelemisdammen har nått historiskt låga nivåer och sötvattensjön Kournas har nästan helt tömts. I flera kommuner har man därför infört sträng ransonering av vattnet. Trots det har långvarig torka och värmeböljor gjort att produktionen av olivolja och honung har minskat drastiskt, och har på vissa platser upphört helt. Detta slår särskilt hårt mot småbönder som min farbror.

Dessutom hotas öns stränder av kusterosion och stigande havsnivåer, vilket kan få stora konsekvenser för turismen. Värmeböljor och extremväder, som de dödliga översvämningarna 2022 som tog minst två människoliv, blir allt vanligare.

Men på Kreta har man alltid tagit sig an utmaningar tillsammans. Inte minst i områden med vänstertradition, som bergen kring Anogeia eller i regionen Rethymnon. Där finns formella jordbrukskooperativ som delar på inköp av maskiner, marknadsför sina produkter gemensamt, eller driver gemensamma olivpressar och mejerier. Samtidigt ser man allt fler solpaneler sticka upp mellan vinodlingarna.

Läs mer

Trots sin påstådda traditionalism vet den nykonservativa rörelsen inte ett skit om hur man förvaltar denna del av vårt arv – konsten att arbeta tillsammans när det blir tufft, och insikten att jorden är oss given gemensamt. Så när jag läser Timbrochefen PM Nilsson och sverigedemokraten Mattias Karlsson skriva gemensamma frihetsmanifest, där uppluckrat strandskydd framställs som räddningen för den vackra svenska landsbygden, blir jag full i skratt. Utan ett svar på klimatförändringarna kommer de aldrig att nå bortom pekoral.

Påsken slutar inte i graven, utan i uppståndelsen. Men högtiden är ingenting utan denna resa – från insikten om förlust, till viljan att börja om tillsammans. Och det är kanske denna återuppståndelse jag drömmer om. En återkomst för människor som organiserar sig, delar resurser, försvarar sina byar och sin jord. Eller, som påven uttryckte det i Laudato Si’ (2015), den första encyklikan som är helt ägnad åt miljöfrågor: Jorden är vårt ”gemensamma hem”, men människan har behandlat den som en ”soptipp”, och nu behövs en ”ekologisk omvändelse”.

Kanske är det just det som påsken har påmint mig om. Att förändring aldrig börjar i triumfen, utan i sorg. Som sedan övergår i gemensam handling.

Utrikes 22 april, 2025

Franciskus lämnar det progressiva Italien utan sin starkaste kraft

Påve Franciskus kysser en flyktings fötter under en fottvagningsceremoni vid centret i Castelnuovo di Porto utanför Rom i mars 2016. Foto: Vatican media/AP.

Påve Franciskus död har inte bara lett till sorg i den katolska världen. För Italiens sociala rörelser innebär det att man har förlorat sin främsta progressiva kraft. ”Vårt arbete kommer bli mycket svårare framöver”, säger Richard Braude från flyktingrörelsen Arci Porco Rosso.

Jorge Bergoglio, mer känd som påve Franciskus, avled på måndagsmorgonen efter en tids sjukdom. I hela den katolska världen, från Lima till Seoul, sörjde troende den älskade, om än kontroversielle påven. Franciskus gärning har dock även inspirerat människor långt utanför kyrkans hägn.

Bergoglios socialt medvetna katolicism var inte given. När han vigdes till jesuitisk präst i Buenos Aires 1969 tog han avstånd från befrielseteologin som hade grundats vid ett möte i colombianska Medellín föregående år. För den socialt konservative Bergoglio var denna teologi med inslag av marxism för radikal. I stället fick han rykte om sig att stå för hård disciplin, något som lett till anklagelser om att han inte ska ha gjort tillräckligt för att skydda två biskopar som torterades under den argentinska militärjuntan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 21 april, 2025

”Nej till Nato” duger inte som säkerhetspolitik

Vänstern har halkat efter i diskussionen om Sveriges säkerhet, menar skribenten. Foto: Johan Nilsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Debatten om Sveriges säkerhet har lämnat vänstern efter. Alltför ofta nöjer vi oss med att säga nej till Nato, nej till kärnvapen, nej till upprustning – men utan att själva formulera ett trovärdigt alternativ.

Det duger inte längre. Vi behöver en egen strategi, som utgår från verkligheten i Sverige och Norden, inte stormakternas karta.

När jag skriver ”vänstern” menar jag både den bredare arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och den ideologiska vänster som länge förordat fred, solidaritet och internationellt samarbete. Det är dags att vi alla börjar tala mer konkret om vad trygghet betyder i en ny tid.

Sverige är numera medlem i Nato. Det har skett snabbt, utan ordentlig debatt, och med få kritiska röster som orkat diskutera konsekvenserna långsiktigt. När vänstern har protesterat har det ofta handlat om det vi är emot. Även om Natomotståndet varit ideologiskt och principiellt viktigt är tiden inne för att tala om vad vi vill bygga i stället.

USA flyttar fokus mot Asien. Europa bygger upp sin egen militära kapacitet. Stormakterna formar om sig. Finland har gått in i Nato med stor folklig uppslutning. Baltikum lever under permanent press. Och Sverige? Vi har gått med i Nato men fortfarande utan en egen, långsiktig strategi.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Det är inte bara ett militärt problem, det är ett ideologiskt vakuum. Och vänstern har inget att sätta emot.

Det är dags att vi formulerar en självständig säkerhetspolitik från vänster. En som utgår från våra värderingar men också från en analys av verkligheten.

Det handlar inte om att acceptera militarism, inte om att rättfärdiga rustningsspiraler, inte om att gå med i stormaktsspel. Det handlar om att förstå att om vi inte har en egen linje, då är vi bara reaktiva. Då är vi bara emot och det räcker inte längre.

Jag tror att en sådan strategi måste vila på fyra ben:

1. Självständig analys – inte andras karta

Vi måste förstå världen med egna ögon, snarare än genom Washingtons, Bryssels eller Kremls perspektiv. Sverige, liksom övriga Norden, har en egen historia, geografi, ekonomi och politisk verklighet. Vår analys måste börja där. Inte i generalstabernas kalkyler.

2. Försörjningsberedskap är också försvar

Säkerhet handlar om el, mat, vatten, läkemedel, kollektivtrafik och fungerande sjukvård. Det såg vi under pandemin. Det är där vänsterns säkerhetspolitik måste ta sin början. Att kalla det ”totalförsvar” är inte ett problem – det beror bara på vem som fyller det med innehåll.

3. Militär förmåga utan militarism

Att erkänna behovet av viss försvarskapacitet är inte detsamma som att bli militarist. Det är att se verkligheten. Den som vill stå utanför stormaktsallianser måste kunna försvara sin självständighet. Det betyder inte rustning för rustningens skull – men inte heller blind pacifism.

4. Nordisk samordning – på våra villkor

Sverige kan inte stå passivt inför hot mot Finland eller Baltikum. Vi är en del av samma region, samma historia och i viss mån samma öde. Men solidaritet får inte betyda underkastelse. Det nordiska samarbetet borde fördjupas civilt, försörjningsmässigt och strategiskt. Ett Norden som står tillsammans för demokrati, fred och beredskap, utan att styras av stormakternas prioriteringar.

Detta är inte ett färdigt program. Det är en inbjudan till samtal. Jag vill att vi börjar tänka strategiskt på riktigt. För om inte vänstern gör det, så kommer högern att sätta agendan. Då kommer ”trygghet” att betyda upprustning. ”Självständighet” att betyda lojalitet med Nato. Och ”solidaritet” att betyda tyst acceptans för andras krig.

Läs mer

Vi behöver inte välja mellan Nato och naivitet. Vi behöver inte heller vara emot allt, utan måste börja bygga något eget.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Inrikes 19 april, 2025

Foodora satsar på robotleveranser: ”Svårt att få lönsamt”

Luckan på Starship-roboten måste låsas upp från beställarens mobil, innan matkassen – från en av Foodoras egna ”skuggbutiker” – kan plockas ut. Foto: Jacob Lundberg.

I och kring Stockholm experimenterar gigföretaget Foodora med automatiserade matleveranser, både på land och i luften. Men kommer de söta drönarbilarna att bli mer än en teknisk gimmick – och går de verkligen helt för egen maskin?

”Roboten är på väg. Anländer om 29 minuter.”

Den lilla ikonen på vad som ser ut som en radiostyrd bil rör sig sakta närmare redaktionshuset. Flammans reporter har fått en spårningslänk på mobilen, och ger sig ut för att genskjuta roboten innan beställningen kommit fram. Den är både lite snabbare och tar en lite annan väg än väntat, och det krävs att man småspringer efter för att hinna efter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 18 april, 2025

Via spelet ”Roblox” uppvaktas barn av medlemmar i våldssekter som 764 och No lives matter – för att sedan utpressas. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

”No lives matter” är inte bara namnet på en våldsfixerad internetsekt. Det är också den logik som hela vårt samhälle följer. Om vi ska hejda rörelsen 764 måste vi förändras som samhälle.

Barn som tvingas strypa sina katter och rista in sina förövares namn i kroppen i direktsändning. En slumpvis utvald man med rullator i Hässelby som får ett knivhugg i ryggen.

När jag sett klart Linus Svenssons serie Dödens chattrum i tre delar på SVT Play är jag beredd på att gå med på Tidöregeringens alla straffskärpningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 17 april, 2025

Billigare busskort kan rädda miljön: ”Helt centralt”

De småländska Krösatågen trafikerar sträckor mellan Linköping i norr och Hässleholm i söder. Foto: Johan Nilsson/TT

För tre år sedan lanserades en rikstäckande tågbiljett i Tyskland. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en motsvarande ”Sverigebiljett” – och enligt transportforskaren Jens Hylander kan det också vara ett sätt att bygga politiskt engagemang kring kollektivtrafiken.

Mellan 2000 och 2021 steg priset på en svensk kollektivtrafiksbiljett med 139 procent – en dubbelt så stor ökning som bensinpriset genomgick under samma tid, enligt SCB.

– Även efter att Bränsleupproret krigat som värst är det som att kollektivtrafiken undgår samma populistiska vrede, säger Jens Hylander (bilden), forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr