Det som kallas ”gigekonomin” – appjobbande, falska egenanställningar och krav på att betala sina egna arbetsverktyg – är resultatet av politiska avregleringar som gjordes långt innan begreppet fanns. Silicon valley idéer och tekniska övervakningsmöjligheter är bara en del av förklaringen till att det har växt fram ett tystat appproletariat. Så lyder ett av de huvudsakliga budskapen i aktivistgruppen Gigwatchs första fullängdsrapport ”Apparna och arbetet”.
– Gigföretagen behöver bara betala för den arbetskraft som behövs vid ett visst till fälle. Men även andra företag gör så, och båda utnyttjar lagstiftning som redan finns, säger Ella Petrini, talesperson för Gigwatch, till Flamman.
Gruppen har funnits i omkring två år och sysslat med bland annat studiecirklar, föreläsningar och poddande. Det är det arbetet, tillsammans med medlemmarnas egna erfaren heter och samtal med andra gigjobbare, som ligger till grund för rapporten. Som exempel på historiska beslut som möjliggjort gigföretagen nämner de bland annat införandet av bemanningsföretag och utlokalisering. Även de ekonomiska kriser som kommit och gått sedan 1970-talet, de avregleringar och nedskärningar som blivit svaret på dem och den utbredda arbetslöshet det lett till ses som en viktig bakgrund.
Läggs det vanligtvis för mycket vikt vid den digitala teknikutvecklingen när gigjobbens framväxt ska förklaras?
– Ja och nej. Teknikutvecklingen och övervakningen gör att man kan samla arbete på ett väldigt effektivt sätt. Gigplattformarna kan bli stora väldigt snabbt. Det är en viktig skillnad gentemot exempelvis bemanningsföretag.
Samtidigt, konstaterar Petrini, börjar gränserna mellan de två kategorierna suddas ut i takt med att gigföretag söker andra kunder än privatpersoner. Till exempel har transport och städplattformen Yepstr slutit avtal med matvarukedjan Ica.
Det finns många intressanta exempel på organisering och det är vad vi tror kommer att förändra saker i slutändan. Gigföretagen är beroende av sina stora finansiella investerare så det brittiska gräsrotsfacket IWGB organiserade en strejk samma dag som företaget Deliveroo skulle börsnoteras. De använde sig av medier och försökte påverka företagets rykte. Det var väldigt effektivt. De lyckades påverka börsvärdet och investerare drog sig ur. Det är ett exempel på att gigföretagens modell också bygger på svagheter som kan utnyttjas, säger Petrini och fortsätter:
Varför är det fortfarande relativt tyst om gigjobben bland de större fackföreningarna och vänsterpartierna, tror du?
Finns det några systematiska hinder som gör det svårare att organisera gigjobbare just i Sverige?
– Nej, jag tror att vi kommer se samma sak här som i andra länder där man har begränsat fackföreningars möjligheter att agera, att det blir en mer rörelseorienterad facklig organisering. Ett intressant exempel är organiseringen på Zalandos lager utanför Stockholm, säger Petrini, och lägger senare till i ett mejl:
Däremot finns det en föreställning inom den ”svenska modellen” om att politiken inte ska ”lägga sig i” arbetsmarknaden. Samtidigt har regering efter regering underminerat anställningsskyddet, försämrat akassan och inskränkt strejkrätten, vilket gett arbetsköparsidan mer makt. Lika gärna kan ju politikenbidra till att skifta maktbalansen till arbetarnas fördel genom att till exempel förbjuda behovsanställningar och bemanningsföretag,begränsa datainsamling och övervakning och ge arbetare insyn i algoritmer.
Vad är ett gigjobb?
I rapporten ”Apparna och arbetet” pekar Gigwatch ut ett antal kännetecken som återkommer i det man brukar kalla gigjobb:
Arbetet sker på beställning.
Du saknar fast timlön och får betalt per arbetsuppgift.
Du tilldelas arbete via en plattform.
Du behöver stå för egna redskap.
Du har en falsk egenanställning eller är osäkert anställd.
Du konkurrerar med dina kollegor om arbete.
