Kultur

Gilla-knappens samhälle kväver oss

De digitala mediernas teknik är inte neutral utan istället genomsyrad av borgerlig ideologi. Det menar den sydkoreanske filosofen Byung-Chul Han.

Filosofen Byung-Chul Han hatar informationssamhället. Verkligen hatar. Rasmus Landström läser två uppfriskande böcker som menar att det tvång som rådde i tidigare samhälle har ersatts av kravet på prestation – och att vi kvävs i våra ”positiva rum”.

Kultur

Att vara samtida innebär ofta att vara motvalls. Att sätta klackarna i marken och vägra gå dit alla andra går. Så tänker jag när jag läser den sydkoreanska filosofen Byung-Chul Hans böcker Trötthetssamhället och I svärmen: Tankar om det digitala. Byung-Chul Han är en filosof som är obekväm i samtiden och det är antagligen därför han med sådan precision lyckas ringa in den. Det så kallade ”transparenssamhället”, som ständigt berömmer sig självt för att vara så demokratiskt och liberalt. I korta filosofiska fragment visar Byung-Chul Han hur detta är en falsk självbild. Snarare än ett öppet och transparent samhälle menar Han att vi skapat en värld fylld av ”förensligade” individer, i full färd med att knäppa övervakningsbilder på sig själva.
Byung-Chul Han är född i Seoul men bor och undervisar sedan många år i Tyskland, vid Universität der Kunste i Berlin. Därifrån har han skrivit sexton korta böcker om allt från Heidegger till pornografi. Mest känd är han dock för de böcker som har översatts till svenska, om internet, om Facebook och gilla-knappens samhälle. Det har gjort honom omåttligt populär bland hipsters och urbana kulturkoftor. Själv har jag vid flera tillfällen sett skäggiga, lattesörplande män sitta med hans bok Trötthetssamhället i ena handen och mobilen i den andra. Antagligen på väg att skicka iväg ett tweet-citat om hur urbotat korkad människan blir av Twitter.

Byung-Chul Han ogillar – inte helt oväntat – det mesta som har med den mediala offentligheten att göra. Trots sin popularitet ger han nästan inga intervjuer, han vägrar svara på privata frågor (inklusive frågan om hur gammal han är) och den som lyckas träffa honom får skriva ner hans svar för hand om de vill att han ska tala. Han uppträder inte i tv och talar inte i radio eller poddar. Nämnde jag att han inte finns på Facebook?
Vad är det då som har gjort honom så populär? Det finns det givetvis flera förklaringar till. En är att han skriver så bra. Och då menar jag verkligen jättebra. Emellanåt undrar jag, när jag läser de två böcker som är nyutkomna på svenska (fint översatta av Ola Wallin), om en filosof har skrivit så här vackert och melankoliskt sedan Sören Kirkegaard skrev sina Filosofiska smulor 1844. Dessutom är han rolig. Till exempel raljerar han över dem som framställer multitasking som ett civilisatoriskt framsteg. Det är ju en uppmärksamhetsteknik som djur använder för att överleva i vildmarken! Här balanserar han dock på en hårfin gräns. Inte så sällan får dessa raljanta kommentarer en lite gnällig biton.

Men det som gör Byung-Chul Han till en riktigt intressant filosof är det stora projekt som han ägnat sig åt, nämligen att dekonstruera samtidens ”positiva rum”. Enligt Byung-Chul Han har vi gått in i en ny form av disciplinsamhälle. Här är det inte längre kasernerna, dårhusen, fängelserna och fabrikerna som står i centrum (som Foucault utnämnde till samhällets yttersta uppfostringsanstalter) utan fitnesstudion, kontorshotellet, genlaboratoriet och shoppinggallerian. Detta är inte ett samhälle som skapar ”lydnadssubjekt” utan ”prestationssubjekt” – som kvävs av sin egen positivitet. Detta är en mycket intressant kritik som når utöver den medelklasspublik som Byung-Chul Han skriver för. För betänk att den förra generaldirektören för arbetsförmedlingen skrev en bok som hette Management by Love och att svenska flygvärdinnor skickats till kurser för att lära sig ”le rätt”. Byung-Chul Han skriver: ”prestationsmänniskan befinner sig i krig med sig självt. Den depressiva människan är invaliden i detta krig.”

Byung-Chul Han är en skarp kritiker av den kultur som de nyliberala marknadskrafterna ger upphov till. Tyvärr tycks han förvånansvärt okunnig om dess underliggande orsaker. Byung-Chul Hans två böcker på svenska handlar nästan ingenting om kapitalism, och när de gör det visar sig författaren överraskande okunnig. Till exempel skriver han i en kritik av Michael Hardt och Antonio Negri, att problemet med deras texter är att de använder ”historiskt förlegade kategorier som klass och klasskamp”. När jag läser detta börjar jag fundera på om Byung-Chul Han träffat en gammal snickare eller städare någon gång. På dessa personers kroppar kan man bokstavligt talat se klassamhället. Likaså undrar jag vad Byung-Chul Han skulle kalla de 30 000 strejker som utbryter i Kina varje år. Är inte det klasskamp vet jag inte vad klasskamp är.
Trots denna (stora) blinda fläck är Byung-Chul Han en mycket läsvärd filosof. För även om han har en lite gnälliga ton emellanåt och även om han vantrivs i samtiden är han ingen konservativ filosof, som vissa velat göra honom till. Det Byung-Chul Hans kritik tvärtom visar är att de digitala mediernas teknik inte är neutral utan genomsyrad av borgerlig ideologi. Läsa båda de böcker som finns på svenska! Trötthetssamhället är en prolog till I svärmen. Tankar om det digitala och för att förstå den senare bokens kritik av Facebook och Google måste man ha den mera allmänna kritiken av det nyliberala samhället från den föregående i bakhuvudet.

    Kultur