Kultur

Glad, stark och kåt

Fr.v: Lisen Rosell, Nadja Hjorton, Amanda Apetrea. Foto: Chrisander Brun.

Frigjort stenålderssex och komiska urtillstånd står i centrum i Turteaterns tolkning av Grottbjörnens folk. Men vad går förlorat bland de feministiska triumferna, undrar Malin Nauwerck, som minns Auels böcker.

Kultur

Filmen med Darryl Hannah från 1986 floppade och tv-serien från 2015 lades ner efter pilotavsnittet. Därför är det full av spänd förväntan som jag går till Turteatern i Kärrtorp för att se en modern adaptation av Grottbjörnens folk. Pjäsen som framförs av delar av ÖFA-kollektivet är alltså baserad på J.M Auels bokserie om cro-magnonflickan Ayla som växer upp bland neandertalare, blir medicinkvinna, lär sig jaga med slunga, våldtas och föder ett barn av ”blandade andar”, fördrivs och lever flera år som eremit, är först med att göra upp eld med flinta, tämja en varg samt rida på hästar och grottlejon, uppfinner synålen, hästmockasinen och ”spjutslungaren”, träffar storkukade cro-magnonmannen Jonadalar och upptäcker Njutningen, har en kärleksaffär med konstnären Ranec (den ende svarte mannen i Auels värld), reser över hela Europa till häst, besegrar en ond kvinnosekt, bosätter sig i Frankrike, lär sig att dricka vin, blir andlig ledare och löser gåtan med människans reproduktion. Bland annat.

De sex delarna i Grottbjörnens folk innehåller med andra ord ganska mycket mer än det där stenålderssexet som gav böckerna en tantsnusk-stämpel som först på senare år har börjat bli feministiskt certifierad. Och fortfarande är många tveksamma – visst har böckerna assisterat många kvinnor på väg mot sin första orgasm, men hur mycket hjälper det när de samtidigt är proppfulla av romanceklichéer, tidstypisk amerikansk kitsch och rasistiska fantasier?

På Turteatern har detta dilemma lösts genom att sexet i pjäsen är uppdaterat till ett som är samtidsfeministiskt gångbart. Inledningsvis är det både kittlande och komiskt gestaltat, men allteftersom övergår denna gestaltning i ett slags utdragen, absurd buskis som förmodligen chockar Turteaterns publik mindre än en omläsning av de ofta dubiösa originalscenerna i böckerna skulle göra.

För visst är det radikalt att ta sig an Auels böcker som fortfarande oftast tycks behöva diskuteras med, om inte avmätt förakt så i alla fall road distans.

Jag är kanske feministiskt förhärdad, men jag har lite svårt att riktigt känna den konstnärliga och ideologiska risken i frigjort, förfulat sex strippat på svärta, makt, ångest och den manliga blicken. Är inte den gränsen på många sätt redan passerad i en popkultur av feministisk gladporr, orgasmpoddar och ”motorbåtsscenen” i Girls? Nu vill jag veta vad som kommer sen.

Att Grottbjörnens folk ändå är en av de mest underhållande föreställningarna som jag har sett på länge beror i stället på den genomgående kreativa och överraskande kostymen och scenografin och det djärva, roliga och träffsäkra valet att överhuvudtaget adaptera detta guld till källmaterial. För visst är det radikalt att ta sig an Auels böcker som fortfarande oftast tycks behöva diskuteras med, om inte avmätt förakt så i alla fall road distans. Men på frågan är om det är radikalt att ta sig an dem på detta sätt blir nog svaret både ja och nej.

Jag funderar på om det inte i denna berättelse finns ett mer laddat tabu än tantsnusket? Själv anser jag mig till exempel vara en av ganska få som är beredd att försvara Grottbjörnens folk, inte bara för dess (ibland tvivelaktiga) feministiska potential, utan även för dess litterära kvaliteter. Böckerna är egentligen ytterst dramatiska och innehåller jordbävningar, rituell kannibalism, dödsförbannelser, lejonattacker och svartsjukedraman; ändå sägs det ofta lite raljant att man måste läsa hundratals sidor om korgflätning innan man kommer till sexavsnitten. Jag skulle säga att de välresearchade sidorna om korgflätning, liksom om jakten, beredandet av skinn, samlandet av fröer och växter, är seriens bästa!

Jag skulle säga att de välresearchade sidorna om korgflätning, liksom om jakten, beredandet av skinn, samlandet av fröer och växter, är seriens bästa!

Den för eposet centrala robinsonaden och det långsamma byggandet av civilisation har dock ingen plats i Turteaterns föreställning som vid sidan av sexet framför allt lyfter andra typer av primitiva urtillstånd. I två av de mest njutbara scenerna leker Ayla fram språket och går bärsärk på en mammut. Överhuvudtaget är denna fria bearbetning av Auel en feministiskt optimistisk föreställning, modig och rolig, men samtidigt renons på mycket av det som i böckerna skaver och stör. Vad innebär det för oss som ser den? Å ena sidan blir vi i 70 minuter nästan oavbrutet underhållna och bekräftade i vår feministiska övertygelse, å andra sidan kan det, som litteraturvetaren Lisbeth Larsson har påpekat, ibland finnas någonting inlåsande i den starka, goda tolkningen som framför allt fokuserar på emancipatoriska strategier och utopiska dimensioner. Berättelsens inneboende komplexitet och motsägelsefullhet skrivs över med falska triumfer.

Kännetecknande för den mest trashiga populärlitteraturen sägs ofta vara det lyckliga slutet. Låt mig för dig som bara bläddrade förbi handlingen berätta hur den sista delen i Grottbjörnens folk slutar:

Ayla och partnern Jondalar har i tusentals sidor levt sina stenåldersliv under den gudinnekult som Ayla så småningom blir prästinna i, och tack vare sina överlägsna egenskaper har Ayla vunnit seger efter seger över förtryckande och fördomsfulla män. Hennes sista livsfarliga upptäckt kommer dock inte att sänka patriarkatet, den kommer att upprätta det. I samma ögonblick som Ayla avslöjar för resten av mänskligheten hur reproduktion fungerar, är den fria sexualiteten död, kärnfamiljen född och mannens kontroll över kvinnan ett faktum.

  • feminism
  • grottbjörnens folk
  • j.m auel
  • öfa-kollektivet
  • turteatern

Kultur