Orden är yta och språket är en vara – som vilken som helst? Evelina Stenbeck läser en motvilligt villig poet.
Röda dagar
Elis Burrau.
10-TAL.
Framsidan av Elis Burraus andra diktsamling Röda dagar pryds av en ros som röker en cigarett. Bilden får mig att tänka på vänskapstatueringar, en bläckets inpräntning i huden för att fånga något så förgängligt som kärlek. Ett plötsligt infall som varar för evigt. Så enkel att göra, så svår att få bort.
Burraus poesis slagfärdiga rader lyser av plötslig ingivelse. Han skriver ”inget i den här boken får överleva”: allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras – och jag undrar, med vilken ironisk logik blev detta en diktsamling?
Här finns en motsättning som jag inte blir på det klara med. Å ena sidan en twitterestetik i vilken just flyktigheten är en av finesserna. Å andra sidan begäret att nedteckna och bevara. Burrau igen: ”varje dikt måste höra / hemma i en bok / annars ska den / verkligen / inte få finnas”. Det är omöjligt att avgöra vilken utsaga som är mest sanningsenlig. Troligtvis ingen av dem, eller snarare båda två. För den här poesin är hal och motsätter sig inordning och kategorisering.
Burrau skriver bra, och han skriver roligt. Oväntade vändningar får mig att snubbla genom raderna. Inte sällan får jag känslan av att Burrau vill avslöja en tomhet bakom orden.
Titeln, Röda dagar, exempelvis. En möjlig betydelse är naturligtvis kalenderns markering av ledighet från arbete. I Burraus dikt kan det också markera de socialistiska idéerna (som i en dikttitel: ”folk säger hela tiden att jag ska starta företag men jag vill krossa företag”), eller möjligen de loja dagarnas gång och skildringen av en ungdomstid som lyser igenom i vissa avsnitt. Saken är bara den att Burrau ständigt bryter ner poesins betydelse. Det är som att själva det poetiska materialet töms på mening och ordens yta visas fram. Något som speglas i en djup fascination inför Paris Hilton som symbol för hyperkapitalismen och hennes bidrag till världen med popsången ”Stars Are Blind” som också tjänar som motto till diktsamlingen.
Folk säger hela tiden att jag ska starta företag men jag vill krossa företag
Här finns ingen kausal ordning, ingenting följer på något annat. Att dikternas titlar inte har någon koppling till dikterna kommenteras metapoetiskt i en av dikterna med orden ”du kan kalla det för ett krampaktigt försök / från författarens sida / att fylla en falsk tomhet med en krystad illusion / av excentricitet eller något”. Nej, i stället är det tjuvmoralen som gäller: stjäl ”bättre” men inte ”dåligt” eller ”hemskt”. Burrau norpar åt sig det han behöver av poesi och reklamskyltar för att ta sig upp mot samtidens glimrande ytskikt.
Klart är att Burrau bejakar vår samtids fixering vid språket som en vara vilken som helst i högre grad än många andra poeter i dag. Det påminner mig om en falang inom den danska samtida poesin, där samtiden klipps ner till små remsor som sedan fogas samman av poeten. På så vis kan Burraus poesi sägas vara en samtida konkretistisk dikt, men i avsaknad av ett tydligt uttalat koncept.
Så vad kvarstår? En begåvad och motvillig poetisk röst som låtsas som att han inte tar poesin på allvar. Men som ständigt underminerar sin egen avoghet. För det här är trots alla poetens egna invändningar en diktsamling.