I sin debutbok Jag var precis som du berättar Negra Efendic om en (sekulär) muslimsk flicka i Jugoslavien, som lever ett tryggt liv innan serberna ockuperar hennes hemtrakter och tvingar familjen att bli flyktingar i Sverige. Det nya landet erbjuder visserligen trygghet från krigets helvete, men här blir man i stället fattig och utsatt för svensk rasism och nazism.

Inför en självbiografisk berättelse av det här slaget känner man ödmjukhet. Jag tror på Efendics erfarenhet och smärta. Men litteratur fungerar mindre bra när man utmålar sig själv och de sina som genomsympatiska, på det stora hela felfria och enbart utsatta. Gestaltningen tappar i komplexitet, berättelsen blir lätt sentimental.

Det är också svårt att föra fram kritik, eftersom diskursen i Sverige har tagit fasta på en sanning om Jugoslaviens upplösning och kriget i Bosnien.

Den går ut på att det inte handlar om en konflikt mellan Bosniens tre folkgrupper om territorier och statens karaktär, utan om ett serbiskt angreppskrig som syftade till att förinta framförallt den muslimska befolkningen. I analysen finns sällan faktorer som västmakternas intressen (särskilt Tysklands), imperialism och kapitalism, eller kroatisk och än mindre bosnisk-muslimsk nationalism. Den enda utlösande och drivande faktorn är de nationalistiska serbernas aggression och sikte på ett Storserbien.

Det är också vanligt att dra paralleller mellan Förintelsen och Srebrenica – som ofta blir en symbol för ett folkmord på den muslimska befolkningen i Bosnien. Det ska understrykas att folkmordsparallellen gjordes långt innan Srebrenicamassakern inträffade (se Kjell Magnussons bok Folkmord som metafor).

Efendics bok är ett symptom på och ett bidrag till denna diskurs. Det är därför följdriktigt att den i svenska tidningar fått hyllande recensioner, helt befriade från kritiska resonemang.

Boken är i hög grad ett vittnesmål om det muslimska/bosniakiska folkets lidande under 90-talets krig i Bosnien. Srebrenica beskrivs som ”det största folkmordet i Europa sedan andra världskriget” och en lägervakt kallas för ”en serbisk Adolf Hitler”.

Det kan tyckas smaklöst att jämföra siffror, men görs det inte hamnar vi i en verklighetsbeskrivning där affekt och godtycke råder. Under Förintelsen mördades 6 miljoner judiska kvinnor, män och barn. 67 procent av de europeiska judarna förintades. Detta skedde i tusentals massakrer, i koncentrationsläger, men även i rena dödsfabriker. Under inbördeskriget i Bosnien 1992–95 dödades nära 100 000 människor. Av dessa var 90 procent män. 60 procent var soldater från alla sidor. Av de civila offren var merparten, 33 000, bosniaker.

Bosniakerna drabbades utan tvekan värst. Samtidigt är det värt att komma ihåg att de förde ett flerfrontskrig: mot serber, kroater och inbördes.

I den barbariska Srebrenicamassakern, som Haagtribunalen definierat som folkmord, dödade serbiska styrkor under några dagar i juli 1995 8000 bosniakiska män. Det motsvarar 0, 4 procent av den muslimska befolkningen i Bosnien 1991, och kan jämföras med 1900-talets övriga folkmord: Förintelsens sex miljoner, folkmordet på en miljon armenier i Osmanska riket 1915, eller folkmordet på nära en miljon tutsier i Rwanda 1994.

Av intresse i dag är att Clintonadministrationen talade om folkmord på Balkan, men medvetet tystade ner våldet i Rwanda. Historikern David N Gibbs är en av många som ifrågasatt synen på Srebrenicamassakern som folkmord. Han menar att begreppet folkmord förlorat sin innebörd och relativiserats för att tjäna som en politisk förevändning för USA och NATO att intervenera militärt. Den ”lyckade” ”humanitära” interventionen i Bosnien har använts för att rättfärdiga militära aktioner på Balkan, i Mellanöstern och Nordafrika.

I tredje och sista delen av boken återvänder den vuxna Negra, journalist på SvD, till Bosnien för att ställa serberna till svars. Hon letar upp några fattiga män och pressar dem på skuld. En man verkar ha ett individuellt ansvar, en annan tycks skyldig enbart i egenskap av sin serbiska etnicitet.

I ett långt reportage om Folkmordet i Srebrenica frågar sig den intervjuade bosniaken gång på gång: ”Vad är det för människor? Hur kan man göra så? Bödlarna var bara första ledet.”

Efendic vill göra upp med vad hon kallar ”tysthetskulturen” kring serbernas kollektiva skuld. De serbiska män hon söker upp framställs som fega och förnekande: de vill inte prata om kriget, säger att alla led.

Men när har man på Balkan gjort upp med sin historia? I ”broderskapets och enighetens” namn besökte Tito aldrig koncentrationslägret Jasenovac där minst 80 000 människor, särskilt serber, judar och romer (män, kvinnor och barn) förlorade livet. Nästan ingen talade om att 320 000–340 000 serber i Kroatien och Bosnien, 16-17 procent av folkgruppen, dödades av naziallierade kroater och muslimer. Alla ansågs ha kämpat lika helhjärtat mot nazisterna.

Frågan ger sig själv: om Srebrenicamassakern var ett folkmord – hur ska vi då betrakta de hundratusentals slaktade serberna under andra världskriget? Som ett långt värre folkmord? Och vilket ord ska vi ta till för att benämna de bokstavliga försöken att förgöra judarna, armenierna och tutsierna?

Hos Efendic är rollerna god och ond, värdig och ovärdig, rättfärdig och orättfärdig på förhand givna.

När jag i juli 2015 i en text i Aftonbladet Kultur berättade om min erfarenhet av att på 90-talet växa upp i Sverige som barn till serbiska invandrare, blev jag hotad med våldtäkt på tidningens växeltelefon. Och på facebooksidan kunde man läsa: ”SRBE NA VRBE!”(Häng serberna från pilträden!). Varje gång jag skrivit om frågan har jag fått en rad obehagliga telefonsamtal, mejl och kommentarer i sociala medier. Rasismen mot serber i Sverige ifrågasätts sällan, och fortsätter att ses som ”berättigad”.

Lidija Praizovic