Det är inte lätt att vara kung. Bara två år gammal fick Sveriges nuvarande monark, Carl-Gustav XVI, den tveksamma äran att ge sitt namn till ett av världens mest populära granatgevär. Sen dess har de följts åt genom samtiden, kungen och geväret. Än i dag tillverkas Saab Bofors storsäljare i uppdaterad version.

Under hela sin livstid har Svea rikes konung delat namn med ett vapen som används, i första hand, för att slå ut pansarfordon. I andra hand används det också för att spränga armar och ben av människor, eller som det heter på militärt överintresserad-svenska: mjuka mål.

Kanske tröstas kungen något av att vapnet varit en stor exportframgång för Sverige. Över 40 länder har köpt granatgeväret, som har fått användning vid historiskt viktiga konflikter som Vietnamkriget, Falklandskriget, och när Burmas militär sköt granater på civilbefolkningen 2012.

Kanske inte helt lyckat, i och för sig, men det är ju bara ett enskilt vapen i en svensk vapenexport som är värd miljarder.

Och häromveckan visade Sverige med vilken ryggrad denna svenska handel bedrivs.

Under trycket från ett plötsligt folkligt motstånd beslutade riksdagen då att stoppa vapenleveranser till Turkiet, efter landets helt väntade invasion av nordöstra Syrien. Men ett vapen kan som sagt ha en lika lång livslängd som en vanlig svensk kung. Det gäller speciellt högkvalitativa vapen av den typ som Sverige sätter sitt goda namn och sin kvalitetsmärkning på. Och Sverige har exporterat vapen till Turkiet i åtminstone tio år. Förra året nådde försäljningen ett rekordbelopp på över 300 miljoner kronor.

Men vi stoppade åtminstone leveranser av redan ingångna avtal, vilket gör oss ett snäpp bättre än Finland, som bara stoppade helt nya avtal.

Heja Sverige, inte allra sämst. När kronprinsessan Victorias barn tar över tronen kanske vi till och med kan börja betala av på skuldkontot för de vapen vi sålt till Turkiet.

Tyvärr är våra moraliska problem långt större än så.

Ett vapen kan som sagt ha en lika lång livslängd som en vanlig svensk kung

Just nu används svenska vapen i kriget i Jemen. Vapen som exporterats, i strid med våra egna åtaganden, till länder som inte rimligen kan räknas som demokratier. Trots att Sverige inte ska sälja vapen till diktaturer så gör vi nämligen fortfarande just det. Enligt Svenska freds går ungefär en fjärdedel av den svenska vapenexporten till sådana länder.

Diktatur eller inte är knappast ett tillräckligt urvalskriterium heller. Demokrati är ingen garant för att nationer bara skulle använda vapnen i något slags heroiskt självförsvar.

Om det inte räcker är det heller inte alls säkert att länderna blir kvar i landet vi sålde dem till. När granatkastaren Carl-Gustaf sattes in mot civilbefolkningen i Burma var det vapen som Sverige ursprungligen hade sålt till grannlandet Indien.

Förutom Indien, som sannerligen inte är någon direkt förebild som stat, säljer Sverige också vapen till länder som Brasilien, Pakistan, Ungern och kanske mest tveksamt: USA.

Nåja, möjligen är det orättvist att välja ut fem särskilt tveksamma länder såhär och strunta helt i alla de goda länder som Sverige säljer helt genomgoda vapen till. Till mitt försvar kan jag egentligen bara säga att dessa var de fem första jag hittade.

Det är nämligen de fem översta namnen på listan över de länder som Sverige sålde allra flest vapen till förra året.

De nya godhetspoängen vi kunde tillgodoräkna oss för stoppad vapenexport till Turkiet till trots ligger alltså det svenska nettot på exakt 0.

Heja Sverige.