Kultur

Det liberala liket lever

När det liberala frihetsåret 1989 jubilerar kan inte ens anhängarna undgå att se hur det 30 år senare är liberalismen själv som ligger i dödsryckningar.

Kultur

I DDR fanns det en kollektion dricksglas som hette Superfest (”superhårt”). De var närmast okrossbara, billiga att tillverka och enkla att stapla på ett smidigt sätt ovanpå varandra. När Tyskland återförenades genom att Öst gick upp i Väst lades produktionen ner eftersom glasen inte ansågs ”kommersiellt bärkraftiga”. Det vill säga: de gick inte sönder tillräckligt ofta för att konsumenterna skulle tvingas köpa nya och fanns inte tillräckligt många olika modeller så att konsumenten kunde manifestera sin unika, individuella personlighet genom att samla på dem.

Superfests sorgliga öde är ingen supersnackis i dag när medierna ska summera de 30 åren som gått sedan Berlinmuren föll och det liberala tusenårsriket utropades. Journalisten Annika Ström Melin (Världen sedan 1989) och samhällsvetarduon Stephen Holmes & Ivan Krastev (Ljuset som försvann) är några som i stället försökt gräva i vad som hände med drömmen om hur världens folk skulle förenas under samma marknadsliberala banér och skåla i ändlöst varierade champagneglasuppsättningar.

Det är två pessimistiska reflektioner från gamla”89:or”. De motsättningar som magiskt skulle upplösas genom att kapitalismen sprängde järnridån visade sig vara robustare än författarna trodde. Det är en rådvill Ström Melin som tvingas konstatera att inte alla trots allt fick det bättre i öst efter 1989. Kvinnorna till exempel. Gratis preventivmedel, fri abort, barnomsorg och föräldraledighet fick stryka på foten när katolska och ortodoxa kyrkan återuppstod som maktfaktorer, medan etniska minoriteter återigen tvingades uppleva konsekvenserna av en spirande antisemitism och nyfascism.

Holmes och Krastev erkänner även de att det finns vissa sprickor i berättelsen om det fria, demokratiska väst mot det ”totalitära” öst. När Tyskland delades efter andra världskriget skedde det på USA:s initiativ, tvärtemot vad segermakterna initialt kommit överens om. Såväl statsapparaten som det privata näringslivet i Förbundsrepubliken kryllade av gamla nazister och krigsförbrytare. Den utlovade avnazifiering och avindustrialisering av Tyskland – som var av särskilt intresse för Sovjetunionen – uteblev. I stället anslöts Västtyskland till Nato 1955, vilket fick DDR att svara genom att gå med i Warszawapakten.

Lyfta ur sitt sammanhang blir Berlinmuren och det delade Tyskland såklart omöjliga att förstå, och det märks inte minst på de liberaler som nu undrar hur det kommer sig att tilltron till kapitalismen som system och institutioner som IMF, Världsbanken och EU nått botten och en nostalgi över kommunisttiden börjat återuppstå i Östeuropa ”trots att vi hela tiden får det bättre”.

Den irrationella, ineffektiva och totalitära kapitalismen har sedan länge stelnat i sin form och det enda som återstår för den barmhärtige är att, likt sonen i Good Bye, Lenin (2003), komma hem till den hjärtsvaga liberalen med femton olika sorters tandkrämstuber och en inrikesflygbiljett om dagen för att upprätthålla illusionen om att världen den tror på ännu lever och frodas.

  • 1989

Kultur