Goodbye, Lenin?

Inrikes

Våren 2019 delade Kommunistiska partiet i Malmö ut flygblad på byggarbetsplatser.
Det är en vedertagen metod för  partiet, som länge arbetat aktivt för att vara synliga i stadsbilden. Tidningen och partiorganet Proletären säljs i lösnummer på stan, parollen Röd front samlar många i första maj-tågen och  de lokala avdelningarna delar ofta ut flygblad. K, som partiet förkortas, har en lång historia av gatuorganisering.

Det nuvarande partiet grundades 1977 under namnet KPML(r), Kommunistiska Partiet Marxist-Lenininisterna (revolutionärerna), ett namn som de behöll fram till 2005. Partiet växte liksom många andra vänsterpartier fram ur Vietnamrörelsen och motståndet mot USA-imperialismen. Internationell solidaritet har länge varit ett av partiets främsta slagord.

Men våren 2019 pryddes lokalavdelningen i Malmös flygblad av helt andra ord, och de var särskilt riktade till polska byggnadsarbetare.

”Gå med i facket eller åk hem”

Ungefär samtidigt delade även Karlstads lokalavdelning ut ett flygblad, med texten ”Nej till moské på Rud”. Det rasistiska partiet Alternativ för Sveriges värmländska avdelning backade upp och gav flygbladet beröm, trots att de två partierna enligt egna utsagor har diametralt olika åsikter.

Men hur kommer det sig att ett kommunistiskt parti hamnar på samma sida som rasister?

– Jag vill inte säga saker som gör mer skada än den skada som redan är skedd, säger Anita Salvén  till Flamman.

Hon sitter i Kommunisternas avdelningsstyrelse i Stockholm och i partistyrelsen sedan 2017, och har sett hur frågor som den ovan fått stora konsekvenser för partiet, och hur fokus har hamnat på helt andra saker än den politik hon själv är intresserad av att föra.

– Det har varit hemskt tråkigt och tagit jättemycket kraft, fortsätter hon.

För flygbladen under förra våren var bara toppen av det isberg av interna konflikter som präglat K de senaste åren. Delar av partiet har drivit en politisk linje med åtgärder som ringer högerpopulism och socialchauvinism; fler poliser, stärkt gränsskydd och ifrågasättande av transpersoner; medan andra sidan har försökt hålla emot. Avhoppen har avlöst varandra och konflikter präglat kongresser och konferenser. Stämningen på partihögkvarteret Marx-Engelshuset i Göteborg har varit minst sagt ansträngd.

Allt började med ett utbrett behov att förnya partiet.

– Det handlade om att man ville bredda sig, det bottnar det i. Men det var många olika linjer och vi var alla överens om att vi skulle aktivera oss mer och hitta på idéer och nå ut. Men det gick för snabbt, berättar Anita Salvén.

I början av 2014 avgick partiets ordförande Anders Carlsson, som suttit på posten sedan 1999, och vid det laget hunnit fylla 63. Han efterträddes av Robert Mathiasson, en 34-åring från Lund som sedan femton år varit aktiv i den kommunistiska rörelsen. Den nya ordföranden sågs som en del av den generationsväxling som många ansåg nödvändig. Han var enligt Anita Salvén feminist och antirasist och en välkommen ordförande.

Men valet 2014 blev ett bakslag för partiet. Man hade hoppats på vänstervindar efter Alliansens mandatperioder, då man också backat, men man fortsatte att sjunka i kommunvalen. Så småningom påbörjade man ett arbete med att förnya partiet. Men Anita Salvén berättar att just det arbetet inte var helt förankrat bland medlemmarna.

– De fick så bråttom och vi andra fick bara hänga med. Jag tänkte mest på att de skulle bli utbrända för de hittade på så många olika grejer.
De som drev förändringsarbetet var en liten grupp bestående av ordförande Robert Mathiasson, partisekreterare Pär Johansson och, Jenny Tedjeza, som blev chefredaktör för partitidningen Proletären 2017.  De satt alla i AU, centrala arbetsutskottet. När Jenny Tedjeza intervjuades för sitt nya jobb i Proletären sa hon att tidningens nya linje skulle vara att inte vara rädda för att göra folk förbannade, och att sakfrågor skulle ha högt i tak.

– Vi alla ville ha förändring och mycket de gjorde var jättebra, men det var för mycket jobb och för få som gjorde det. Och sedan kom det rent ut sagt rasistiska uttalanden, säger Anita Salvén.

Drivande i förnyelsearbetet, med ansvar för material och marknadsföring på nätet, var också ordförande för Malmöavdelningen och partistyrelsemedlemmen Nils Littorin. Enligt honom själv var en del av förnyelsearbetet också att nå ut till delar av arbetarklassen som lockades av Sverigedemokrater, och han pekas av källor i partiet ut som en nyckelperson i den nya, invandringsfientliga linjen som med tiden blev allt mer tydlig.

– Det gick sakta, steg för steg högerut och de i AU kunde inte riktigt tala rent ut. Vi ställde frågan rakt ut i partistyrelsen om vi skulle ha ett marxist-leninistiskt kommunistiskt parti. Då svarade Robban att ja, det klart vi ska ha. Men ord stod mot ord, för sen blev det tal om att vi skulle lägga ned kommunismen, berättar Anita Salvén.

I början av 2018 bytte partiet logga: från den tidigare rödgula hammaren och skäran-symbolen och den röda stjärnan till det ”K” som används idag. Under höstens kongress fick konflikten tydligare konturer: en del av partiet ville gå högerut, den andra delen ville inte det. Högergruppen var långt ifrån en majoritet, men många av dem hade ledande positioner. På Proletärens ledarsidor vädrades åsikter som enligt Anita Salvén låg allt längre högerut. Nils Littorin, bland andra, ville tvätta bort delar av kommunismen och socialismen från partiet.

– Där tog de riktiga bråken vid. För majoriteten ville  fortsätta ha ett marxist-leninistiskt parti och man kan inte bara kräva av medlemmarna att det ska vara med på något annat. Så kom alla inlägg i Proletären som var höger. Och då menade vissa: vad är högerpolitik? De förnekade att det var populistiskt men man upplevde det så. SD-väljarna blev den viktiga gruppen, säger hon.

Så kom våren 2019. När det var dags för arbetarkonferens i Norrköping satt Anita Salvén och hennes partikamrater på bussen när det fick ett flygblad i händerna. Det var flygbladet från Malmös lokalavdelning.

– Vi tyckte det var totalt vansinnigt. Facket har ju inte stått för några vinningar för arbetarklassen, det har varit kamp underifrån. Det tyckte vi var helt fel och det blev jättemotsättningar, berättar hon.

En källa i partiet berättar för Flamman att många blev upprörda av flygbladet, och ville se repressalier, medan AU med Robert Mathiasson och Jenny Tedjeza i spetsen tog det lättare. Med repressalierna blev det ingenting av, och Malmöavdelningen och Nils Littorin fortsatte på inslagen bana. Snart kom de med kritik mot satsningar på HBTQ-certifiering, liksom ifrågasättande av ”multikulturalism” och ”ghettofiering” av Sverige. Littorin har genomgående pekats ut som en av de mest radikala och drivande i partiets högerfalang.

– Jag, Jenny, Robert, Per och några till, vi ställde självkritiska frågor om vad vänstern gör för fel när arbetare röstar på SD. Men istället för att mötas av en nyfiken diskussion fick vi SD- och rasiststämpel, säger Nils Littorin till Flamman.

Han menar att partiet har ”impregnerats av identitetspolitik och en liberal och elitistisk syn”. I december gick han till slut ut ur partiet, då hade redan flera av hans liktänkande lämnat. Robert Mathiasson avgick från partiledarskapet i september 2019 och Jenny Tedjeza slutade på sin post en månad senare. Båda var vid tidpunkterna utbrända, och uppgav att de lämnade AU till följd av sviktande psykisk hälsa. I samma veva avträdde även partisekreterare Pär Johansson.

Under Nils Littorins avgång kritiserade han K för att vara en ”illröd sekt”. Med sitt nystartade parti Malmölistan, dit han fick med ett tiotal av medlemmarna från Malmös kommunister,  är varken kommunism eller socialism en del av partibeteckningen.

Nils Littorin ifrågasätter bland annat flyktingstatusen för de som söker asyl i Sverige. Han menar att flykting betyder att man är förföljd, och när man inte är det ska man heller inte kallas för flykting. För den stora delen av de som kommer hit är det istället en fråga om ekonomisk invandring, enligt Littorin. Det är i sin tur något som det svenska välfärdssystemet är för skört för att klara av.

Det låter ungefär som den verklighet Sverigedemokraterna brukar hänvisa till i syfte att misstänkliggöra personer med utomeuropeisk härkomst som söker uppehåll i landet. Men om han låter som extremhögern bryr sig Nils Littorin inte om det.

– Jag skiter i vad Sverigedemokraterna och andra säger. En fascist och en rasist kan ha rätt i sak. Det är där vänstern gör bort sig, man har opererat bort verkligheten för att den inte stämmer överens med det man har i huvudet, säger han.

Det är svårt att undgå Nils Littorin. Hans avskedsbrev till partiet publicerades i Expressen och han har också bland annat synts på högerextrema tidningen Nyheter idag. Under sin tid i K tog han också mycket plats, enligt Anita Salvén.

– Han har retat gallfeber på medlemmarna, väldigt många är inte överens med honom. Men han syns mest och är skicklig med att tala för att man ska vända sig mot SD-väljare. Men själv är han väldigt långt ifrån den verklighet som en invandrare lever i. Han är inte ens arbetarklass, han är psykiatriker, säger hon.

Anita Salvén hänvisar till hur det var på 70-talet, när partiet bildades. Då var de präglade av en djup splittring mellan å ena sidan studenter och å andra sidan arbetare, som hade olika syn på frågorna partiet skulle driva.

– Jag var med i partiet för väldigt länge sedan och den skiljelinjen fanns redan då, berättar Ulf Bjereld, som idag är socialdemokrat och professor i statsvetenskap.

Men för 40 år sedan var han medlem i dåvarande KPML(r).

– Då handlade splittringen om de homosexuella och invandringen. Man uttryckte sig väldigt förödmjukande mot de finska invandrarna och kritiserade dem för att de inte hade klassmedvetenhet. Och homosexualitet ansågs vara borgerlig dekadens. Så det är konflikter som funnits sedan dess, i viss utsträckning, berättar han.

Enligt Ulf Bjereld  finns det i dag ett politiskt utrymme för en så kallad ”vänster-TAN”, det vill säga en  traditionellt sinnad, auktoritär och nationalistisk  vänster. Att en sådan strömning fått gehör i Kommunistiska partiet förvånar honom inte. Särskilt eftersom det politiska landskapet har förändrats markant de senaste fyrtio åren, och det kan vara svårt för ett litet vänsterparti att orientera sig i.

– De som har hjärtat till vänster i fördelningsfrågor kan i en del avseenden vara kulturkonservativa. Då kan man rent formuleringsmässigt gå hand i hand med Sverigedemokraterna, genom att väga flyktingar och arbetarklassens ställning mot varandra, säger Ulf Bjereld.
Men nu har alltså den delen av partiet som kallats så väl invandrings- som HBTQ-fientlig till stor del lämnat. Men under tiden har många från den andra sidan också hoppat av, berättar Anita Salvén. De orkade inte med att AU drev partiet högerut.

– Det är många som gått ur som man sörjer att de lämnat. Även vår ordförande Robert Mathiasson. Han ville ha förnyelse, men  exakt vad han menade, det vet man fortfarande inte. Men han var duktig och drivande, säger hon.

Som tillförordnad ordförande efter Robert Mathiassons avgång i september förra året utsågs Ulf Nilsson.  Även han ansågs tillhöra högerfalangen inom partiet, men hans partiledarkarriär blev kortvarig.

När det uppdagades att mångårige partimedlemmen Erik Andersson, som sitter i Gislaved kommunfullmäktige där partiet har ett mandat, brutit mot partiets stadgar och behållit en del av det arvode som egentligen skulle ha tillfallit partiet gick ordförande Ulf Nilsson till den lokala P4-kanalen och talade om saken. Efter att ha mött kraftig intern kritik för vad en del partimedlemmar ansåg var att smutskasta sina partikamrater avgick även Ulf Nilsson. Kommunistiska partiet har sedan dess stått utan ordförande. För tillfället styrs partiets arbete av två personer i Arbetsutskottet, men allt är än så länge provisoriskt, fram till kongressen som stundar nu i mars.

– Alla är helt slut nu. Vi tidigarelade kongressen för att få ett slut på den här tuffa tiden. Vi hoppas på att få jobba med våra frågor nu, och fokusera på dem. Det har kommit in otroligt många motioner, de kommer vara en viktig del. Så nu har vi det avskalat utan inbjudna gäster och med en flyktingplattform som vi alla ska enas kring, säger Anita Salvén.

Hon har sina förhoppningar om vem som ska bli ny ordförande, helst någon som är lite yngre. För förnyelsearbetet är fortsatt viktigt, men det måste gå till på rätt sätt.

– Om man nu ska gå till Lenin, så säger han att det inte finns några genvägar. Man måste synas och prata med folk i arbetarklassen. Det är bara det och det är ett långvarigt arbete. Det går inte att skynda fram.