Inrikes/Nyheter 27 januari, 2020

Goodbye, Lenin?

Historien om hur en liten grupp försökte tvätta bort kommunismen från Kommunistiska partiet.

Våren 2019 delade Kommunistiska partiet i Malmö ut flygblad på byggarbetsplatser.
Det är en vedertagen metod för  partiet, som länge arbetat aktivt för att vara synliga i stadsbilden. Tidningen och partiorganet Proletären säljs i lösnummer på stan, parollen Röd front samlar många i första maj-tågen och  de lokala avdelningarna delar ofta ut flygblad. K, som partiet förkortas, har en lång historia av gatuorganisering.

Det nuvarande partiet grundades 1977 under namnet KPML(r), Kommunistiska Partiet Marxist-Lenininisterna (revolutionärerna), ett namn som de behöll fram till 2005. Partiet växte liksom många andra vänsterpartier fram ur Vietnamrörelsen och motståndet mot USA-imperialismen. Internationell solidaritet har länge varit ett av partiets främsta slagord.

Men våren 2019 pryddes lokalavdelningen i Malmös flygblad av helt andra ord, och de var särskilt riktade till polska byggnadsarbetare.

”Gå med i facket eller åk hem”

Ungefär samtidigt delade även Karlstads lokalavdelning ut ett flygblad, med texten ”Nej till moské på Rud”. Det rasistiska partiet Alternativ för Sveriges värmländska avdelning backade upp och gav flygbladet beröm, trots att de två partierna enligt egna utsagor har diametralt olika åsikter.

Men hur kommer det sig att ett kommunistiskt parti hamnar på samma sida som rasister?

– Jag vill inte säga saker som gör mer skada än den skada som redan är skedd, säger Anita Salvén  till Flamman.

Hon sitter i Kommunisternas avdelningsstyrelse i Stockholm och i partistyrelsen sedan 2017, och har sett hur frågor som den ovan fått stora konsekvenser för partiet, och hur fokus har hamnat på helt andra saker än den politik hon själv är intresserad av att föra.

– Det har varit hemskt tråkigt och tagit jättemycket kraft, fortsätter hon.

För flygbladen under förra våren var bara toppen av det isberg av interna konflikter som präglat K de senaste åren. Delar av partiet har drivit en politisk linje med åtgärder som ringer högerpopulism och socialchauvinism; fler poliser, stärkt gränsskydd och ifrågasättande av transpersoner; medan andra sidan har försökt hålla emot. Avhoppen har avlöst varandra och konflikter präglat kongresser och konferenser. Stämningen på partihögkvarteret Marx-Engelshuset i Göteborg har varit minst sagt ansträngd.

Allt började med ett utbrett behov att förnya partiet.

– Det handlade om att man ville bredda sig, det bottnar det i. Men det var många olika linjer och vi var alla överens om att vi skulle aktivera oss mer och hitta på idéer och nå ut. Men det gick för snabbt, berättar Anita Salvén.

I början av 2014 avgick partiets ordförande Anders Carlsson, som suttit på posten sedan 1999, och vid det laget hunnit fylla 63. Han efterträddes av Robert Mathiasson, en 34-åring från Lund som sedan femton år varit aktiv i den kommunistiska rörelsen. Den nya ordföranden sågs som en del av den generationsväxling som många ansåg nödvändig. Han var enligt Anita Salvén feminist och antirasist och en välkommen ordförande.

Men valet 2014 blev ett bakslag för partiet. Man hade hoppats på vänstervindar efter Alliansens mandatperioder, då man också backat, men man fortsatte att sjunka i kommunvalen. Så småningom påbörjade man ett arbete med att förnya partiet. Men Anita Salvén berättar att just det arbetet inte var helt förankrat bland medlemmarna.

– De fick så bråttom och vi andra fick bara hänga med. Jag tänkte mest på att de skulle bli utbrända för de hittade på så många olika grejer.
De som drev förändringsarbetet var en liten grupp bestående av ordförande Robert Mathiasson, partisekreterare Pär Johansson och, Jenny Tedjeza, som blev chefredaktör för partitidningen Proletären 2017.  De satt alla i AU, centrala arbetsutskottet. När Jenny Tedjeza intervjuades för sitt nya jobb i Proletären sa hon att tidningens nya linje skulle vara att inte vara rädda för att göra folk förbannade, och att sakfrågor skulle ha högt i tak.

– Vi alla ville ha förändring och mycket de gjorde var jättebra, men det var för mycket jobb och för få som gjorde det. Och sedan kom det rent ut sagt rasistiska uttalanden, säger Anita Salvén.

Drivande i förnyelsearbetet, med ansvar för material och marknadsföring på nätet, var också ordförande för Malmöavdelningen och partistyrelsemedlemmen Nils Littorin. Enligt honom själv var en del av förnyelsearbetet också att nå ut till delar av arbetarklassen som lockades av Sverigedemokrater, och han pekas av källor i partiet ut som en nyckelperson i den nya, invandringsfientliga linjen som med tiden blev allt mer tydlig.

– Det gick sakta, steg för steg högerut och de i AU kunde inte riktigt tala rent ut. Vi ställde frågan rakt ut i partistyrelsen om vi skulle ha ett marxist-leninistiskt kommunistiskt parti. Då svarade Robban att ja, det klart vi ska ha. Men ord stod mot ord, för sen blev det tal om att vi skulle lägga ned kommunismen, berättar Anita Salvén.

I början av 2018 bytte partiet logga: från den tidigare rödgula hammaren och skäran-symbolen och den röda stjärnan till det ”K” som används idag. Under höstens kongress fick konflikten tydligare konturer: en del av partiet ville gå högerut, den andra delen ville inte det. Högergruppen var långt ifrån en majoritet, men många av dem hade ledande positioner. På Proletärens ledarsidor vädrades åsikter som enligt Anita Salvén låg allt längre högerut. Nils Littorin, bland andra, ville tvätta bort delar av kommunismen och socialismen från partiet.

– Där tog de riktiga bråken vid. För majoriteten ville  fortsätta ha ett marxist-leninistiskt parti och man kan inte bara kräva av medlemmarna att det ska vara med på något annat. Så kom alla inlägg i Proletären som var höger. Och då menade vissa: vad är högerpolitik? De förnekade att det var populistiskt men man upplevde det så. SD-väljarna blev den viktiga gruppen, säger hon.

Så kom våren 2019. När det var dags för arbetarkonferens i Norrköping satt Anita Salvén och hennes partikamrater på bussen när det fick ett flygblad i händerna. Det var flygbladet från Malmös lokalavdelning.

– Vi tyckte det var totalt vansinnigt. Facket har ju inte stått för några vinningar för arbetarklassen, det har varit kamp underifrån. Det tyckte vi var helt fel och det blev jättemotsättningar, berättar hon.

En källa i partiet berättar för Flamman att många blev upprörda av flygbladet, och ville se repressalier, medan AU med Robert Mathiasson och Jenny Tedjeza i spetsen tog det lättare. Med repressalierna blev det ingenting av, och Malmöavdelningen och Nils Littorin fortsatte på inslagen bana. Snart kom de med kritik mot satsningar på HBTQ-certifiering, liksom ifrågasättande av ”multikulturalism” och ”ghettofiering” av Sverige. Littorin har genomgående pekats ut som en av de mest radikala och drivande i partiets högerfalang.

– Jag, Jenny, Robert, Per och några till, vi ställde självkritiska frågor om vad vänstern gör för fel när arbetare röstar på SD. Men istället för att mötas av en nyfiken diskussion fick vi SD- och rasiststämpel, säger Nils Littorin till Flamman.

Han menar att partiet har ”impregnerats av identitetspolitik och en liberal och elitistisk syn”. I december gick han till slut ut ur partiet, då hade redan flera av hans liktänkande lämnat. Robert Mathiasson avgick från partiledarskapet i september 2019 och Jenny Tedjeza slutade på sin post en månad senare. Båda var vid tidpunkterna utbrända, och uppgav att de lämnade AU till följd av sviktande psykisk hälsa. I samma veva avträdde även partisekreterare Pär Johansson.

Under Nils Littorins avgång kritiserade han K för att vara en ”illröd sekt”. Med sitt nystartade parti Malmölistan, dit han fick med ett tiotal av medlemmarna från Malmös kommunister,  är varken kommunism eller socialism en del av partibeteckningen.

Nils Littorin ifrågasätter bland annat flyktingstatusen för de som söker asyl i Sverige. Han menar att flykting betyder att man är förföljd, och när man inte är det ska man heller inte kallas för flykting. För den stora delen av de som kommer hit är det istället en fråga om ekonomisk invandring, enligt Littorin. Det är i sin tur något som det svenska välfärdssystemet är för skört för att klara av.

Det låter ungefär som den verklighet Sverigedemokraterna brukar hänvisa till i syfte att misstänkliggöra personer med utomeuropeisk härkomst som söker uppehåll i landet. Men om han låter som extremhögern bryr sig Nils Littorin inte om det.

– Jag skiter i vad Sverigedemokraterna och andra säger. En fascist och en rasist kan ha rätt i sak. Det är där vänstern gör bort sig, man har opererat bort verkligheten för att den inte stämmer överens med det man har i huvudet, säger han.

Det är svårt att undgå Nils Littorin. Hans avskedsbrev till partiet publicerades i Expressen och han har också bland annat synts på högerextrema tidningen Nyheter idag. Under sin tid i K tog han också mycket plats, enligt Anita Salvén.

– Han har retat gallfeber på medlemmarna, väldigt många är inte överens med honom. Men han syns mest och är skicklig med att tala för att man ska vända sig mot SD-väljare. Men själv är han väldigt långt ifrån den verklighet som en invandrare lever i. Han är inte ens arbetarklass, han är psykiatriker, säger hon.

Anita Salvén hänvisar till hur det var på 70-talet, när partiet bildades. Då var de präglade av en djup splittring mellan å ena sidan studenter och å andra sidan arbetare, som hade olika syn på frågorna partiet skulle driva.

– Jag var med i partiet för väldigt länge sedan och den skiljelinjen fanns redan då, berättar Ulf Bjereld, som idag är socialdemokrat och professor i statsvetenskap.

Men för 40 år sedan var han medlem i dåvarande KPML(r).

– Då handlade splittringen om de homosexuella och invandringen. Man uttryckte sig väldigt förödmjukande mot de finska invandrarna och kritiserade dem för att de inte hade klassmedvetenhet. Och homosexualitet ansågs vara borgerlig dekadens. Så det är konflikter som funnits sedan dess, i viss utsträckning, berättar han.

Enligt Ulf Bjereld  finns det i dag ett politiskt utrymme för en så kallad ”vänster-TAN”, det vill säga en  traditionellt sinnad, auktoritär och nationalistisk  vänster. Att en sådan strömning fått gehör i Kommunistiska partiet förvånar honom inte. Särskilt eftersom det politiska landskapet har förändrats markant de senaste fyrtio åren, och det kan vara svårt för ett litet vänsterparti att orientera sig i.

– De som har hjärtat till vänster i fördelningsfrågor kan i en del avseenden vara kulturkonservativa. Då kan man rent formuleringsmässigt gå hand i hand med Sverigedemokraterna, genom att väga flyktingar och arbetarklassens ställning mot varandra, säger Ulf Bjereld.
Men nu har alltså den delen av partiet som kallats så väl invandrings- som HBTQ-fientlig till stor del lämnat. Men under tiden har många från den andra sidan också hoppat av, berättar Anita Salvén. De orkade inte med att AU drev partiet högerut.

– Det är många som gått ur som man sörjer att de lämnat. Även vår ordförande Robert Mathiasson. Han ville ha förnyelse, men  exakt vad han menade, det vet man fortfarande inte. Men han var duktig och drivande, säger hon.

Som tillförordnad ordförande efter Robert Mathiassons avgång i september förra året utsågs Ulf Nilsson.  Även han ansågs tillhöra högerfalangen inom partiet, men hans partiledarkarriär blev kortvarig.

När det uppdagades att mångårige partimedlemmen Erik Andersson, som sitter i Gislaved kommunfullmäktige där partiet har ett mandat, brutit mot partiets stadgar och behållit en del av det arvode som egentligen skulle ha tillfallit partiet gick ordförande Ulf Nilsson till den lokala P4-kanalen och talade om saken. Efter att ha mött kraftig intern kritik för vad en del partimedlemmar ansåg var att smutskasta sina partikamrater avgick även Ulf Nilsson. Kommunistiska partiet har sedan dess stått utan ordförande. För tillfället styrs partiets arbete av två personer i Arbetsutskottet, men allt är än så länge provisoriskt, fram till kongressen som stundar nu i mars.

– Alla är helt slut nu. Vi tidigarelade kongressen för att få ett slut på den här tuffa tiden. Vi hoppas på att få jobba med våra frågor nu, och fokusera på dem. Det har kommit in otroligt många motioner, de kommer vara en viktig del. Så nu har vi det avskalat utan inbjudna gäster och med en flyktingplattform som vi alla ska enas kring, säger Anita Salvén.

Hon har sina förhoppningar om vem som ska bli ny ordförande, helst någon som är lite yngre. För förnyelsearbetet är fortsatt viktigt, men det måste gå till på rätt sätt.

– Om man nu ska gå till Lenin, så säger han att det inte finns några genvägar. Man måste synas och prata med folk i arbetarklassen. Det är bara det och det är ett långvarigt arbete. Det går inte att skynda fram.

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)