Inrikes

Val 2022

Göran Therborn: Vänstern ska inte skämmas för sin historia

Illustration: Petter Evertsen

Vänstern har en lång och stolt historia. Att företrädare verkar skämmas för den är ett tecken på att det saknas grundläggande socialistisk skolning.

Inrikes

Vänsterpartiet gjorde ett dåligt val. Det finns säkert skäl till det, och klart står att försöket att bli en andra socialdemokrati för bruksorternas krympta arbetarklass misslyckats. Jag ska uppehålla mig vid något helt annat: valkampanjens pinsammaste ögonblick.

Det var på kvällen den 28 augusti som partiledare Dadgostar utfrågades i TV om sitt parti och sitt ungdomsförbund. Kvällen innehöll två pinsamheter. Den ena stod SVT och dess utfrågare, Camilla Kvartoft för. Den delen av utfrågningen var riggad som ett sammanträde med Joe McCarthys utskott om ”oamerikansk verksamhet” eller som en intervju med den korrupta boulevardpressen i England eller Latinamerika. Det började med ett 70 år gammalt citat av en dåvarande redaktör för den sedan länge nedlagda tidningen Ny Dag, för att understryka att SVT nu inledde en helt ny sorts valkampanj.

Den andra pinsamheten var Dadgostars oförmåga att hantera de groteska men förutsägbara angreppen. Den visar på V-ledningens behov av elementär socialistisk grundkurs.

Kärnan i Kvarforts angrepp sammanfattades i ”Kommunismen är ju en totalitär ideologi som mördar folk”. Vad svarar man på det?

Kommunismens ideologi eller samhällssyn hittar du i Kommunistiska manifestet av Karl Marx, har du hört talas om den? Där hittar du ingen totalitarism och inga mördade folk. Vad du hittar är en analys av det borgerliga klassamhället och en vision av, ”i stället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar … en sammanslutning vari envars fria utveckling är förutsättningen för alla fria utveckling”.

”De finns i din partiledning som har kallat sig sig kommunister, Vad anser du om det?” Rätt svar: Det kan jag inte se något problem med. Jag utgår från att de menat Marx manifests definition av kommunister: ”den beslutsammaste och alltid framdrivande delen av arbetarpartierna”.

Det kalla kriget är slut. ”Kommunism” måste förstås, analyseras och seriöst diskuteras i tre bemärkelser, som samhällssyn eller ”ideologi”, som rörelse och som statsbildningar.

Som samhällssyn är kommunismen en kritik av och ett engagemang mot förtryck och exploatering, en samhällsanalys fokuserad på klass och klasskamp, ett engagemang för ett socialistiskt samhälle styrt av de arbetande klasserna i stället för kapitalet. Marx såg avskaffandet av kapitalets makt som en revolutionär process. Han var engagerad i 1848 års europeiska revolutioner och i Pariskommunen 1871, och den kommunistiska samhällssynen var revolutionär. Med demokratins konsolidering i Europa och med Sovjetunionens ställning i världen, blev en fredlig demokratisk väg till socialismen en del av kommunistisk samhällssyn efter 1956, och stadfäst som eurokommunistisk generalinje i en gemensam deklaration 1975 av de franska, italienska och spanska kommunistpartierna. Med CH Hermanssons ledarskap blev SKP eurokommunistiskt tio år tidigare.

I kommunistisk ideologi ingår också en vision om ett fjärran framtida kommunistiskt samhälle som ett frihetens rike, byggt av ”var och en efter förmåga, till var och en efter behov” (Till kritiken av Gotha-programmet, en annan nyckeltext för kommunistisk världdsåskådning)

Det klasslösa, emanciperade, frihetliga kommunistiska samhället kan ses som en dröm om framtiden efter kapitalismen. I utfrågningen tillät Dadgostar Kvartoft prata om det som förtryck, trots programcitat projicerat på studioväggen, ”klasslöst samhälle”, ”utan allt förtryck”, ”kommunistiskt samhälle”! Med utgångspunkt i V:s engagemang för mänskliga rättigheter kunde Dadgostar också ha tillagt: Ett kommunistiskt samhälle i Marx mening är ett samhälle där alla mänskliga rättigheter är förverkligade för alla människor.

Uttrycket ”kommunistiskt samhälle” användes aldrig i Sovjetunionen och Östeuropa som beteckning på det egna existerande samhället. Med andra ord, när Ung Vänster och andra säger sig sträva efter ett kommunistiskt samhälle kan det inte missförstås av hederliga och normalbegåvade personer: Det syftar på Marx framtidsdröm och inte på något annat.

Vad gäller arbetarrörelsen har den kommunistiska riktningen sitt ursprung i motståndet mot första världskriget, som de stora socialdemokatierna och arbetarrörelserna alla kom att delta i: de tyska, österrikiska, franska, brittiska och ryska. Det var genom motståndet mot kriget som Z Höglund och de unga svenska vänstersocialdemokraterna fick kontakt med Lenin, och sedan för en tid anslöt sig till Komintern.

Vänsterpartiets föregångare SKP var en del av den kommunistiska rörelsen. Var det skamligt? Samarbetet innehöll bland annat oförsvarbara uttalanden till försvar för repressionen i Sovjet i lojalitet med vad man uppfattade var en stat av arbetarklassmakt som börjat bygga ett socialistiskt samhälle, ett samhälle av och för vanliga arbetare. Här finns två frågor att reda ut. Var förhoppningen om en framtida icke-repressiv socialism en absurd tro, ungefär som att tro på Gud? För det andra, är innebär inte kollektiva lojaliteter ofta överseende med oacceptabla drag i ljus av större hänsyn?

Tron på en bättring av de kommunistiska staterna kan knappast mätas och värderas objektivt. Men positiva förändringar kan inte förnekas. 1956 gjorde Chrusjtjov upp med stalinismen och dess förbrytelser. Det kommunistiska Östeuropa kom till slut att producera demokratiska ledare som blev hjältar även i väst: Alexander Dubcek, Michail Gorbatjov. Andra var på väg, bland annat i Ungern och Slovenien. Tålamodets längd kan alltså diskuteras, men förhoppningarna på de kommunistiska staterna var knappast absurda.

Den kommunistiska rörelsens lojalitet med repressiva stater var inte unik. Ta den svenska högerns vilja att ansluta sig till grundandet av NATO 1949. Det betydde att den svenska borgerligheten ville alliera sig med en till stora delar rasistisk apartheidstat, USA, där svarta och vita enligt lag (i många delstater) var förbjudna att gifta sig med varandra – raslagar som var förebild för de nazistiska 1935. Inte heller kunde svarta och vita bo i samma områden, gå i samma skolor, eller bo på samma hotell. En allians med Nato var också en allians med brutala koloniala imperier, med Frankrike som just startat det första Vietnamkriget och som massakrerat 10 000-tals antikoloniala demonstranter i algeriska Sétif 1945 och på Madagaskar 1947; med Storbritannien i kolonialkrig från Malacka till Kenya; med Holland, kolonialkrigande i Indonesien; med den halvfascistiska och kolonialistiska diktaturen i Portugal, och med den exploaterande belgiska kolonialstaten.
Visst kan det invändas att USA inte bara var rasism och att Frankrike inte bara koloniala massakrer och krig. Poängen är att så var det med de kommunistiska staterna också. Sovjet besegrade den tyska fascismen, det kommunistiska Östeuropa hämtade upp en stor del av västs ekonomiska överlägsenhet och gick i spetsen för kvinnors rättigheter i kontinentaleuropa.

En hel del medial uppmärksamhet har ägnat åts att Lars Werner och andra VPK:are umgicks med östeuropeiska kommunistfunktionärer. För dem med kvällstidningsintressen kan ju detta vara betydelsefullt. Minst lika betydelsefullt men föga uppmärksammat är då att de i den Arabiska våren störtade diktatorerna Hosni Mubarak i Egypten och Zayn al-Abidin Ben Ali i Tunisien var partikamrater med Göran Persson och Mona Sahlin i socialdemokraternas ”Socialistiska international”.

Mycket viktigare än uttalanden och personligt umgänge är göranden. Har den svenska kommunistiska rörelsen någonsin gjort något skamligt, förtryckt någon? Nej, tvärtom, de har varit offer för förtryck, om än långtifrån av stalinistisk omfattning och brutalitet. De enda våldsamma svenska kommunisterna som dödat någon var troligen de Spanienfrivilliga, som gick i strid för att försvara den spanska republiken och demokratin 1936. Det var kommunisternas tidning Norrskensflamman som bombades 1940, ett attentat i vilket fem människor dödades. Det var kommunister, omkring 600 stycken, som sattes i koncentrationsläger under andra världskriget, tillsammans med några ”Englandsvänner”. Det var kommunister som det spionerades på, som svartlistades för anställning eller befordran. Åtminstone in på 1980-talet sattes värnpliktiga med misstänkta kommunistiska föräldrar i särskild tjänst.

Det här bör man då kontrastera mot borgerlighetens göranden i modern tid. Det mest iögonfallande är Carl Bildts engagemang som en av få utländska medlemmar i den amerikanska krigslobbyn för en invasion av Irak, ”The Committee for the Liberation of Iraq”. Om Kvartoft hade varit en hederlig och kunnig journalist, hade det varit på sin plats att fråga Ulf Kristersson om vad han tycker om de cirka 200 000 civila döda som Carl Bildts krig lämnade efter sig i Irak. 1

Visst är det så att de kommunistiska revolutionerna, och framför allt de våldsamma inbördeskrigen mot kontrarevolutionen med deras brutalisering, inte Marx kommunistiska samhällssyn, ledde till repressiva stater. Revolutioners mänskliga kostnader bör ge anledning till eftertanke, liksom reformistisk anpassning.

Stora historiska omvälvningar kan dock inte malas ned till sina mörkaste korn. USA:s rungande oavhängighetsförklaring skrevs av slavägare och slavhandlare, men dess påstående att ”alla människor är skapade jämlika” hade en världshistorisk effekt, liksom de franska och ryska revolutionerna och deras inspirationskällor. Axel Danielsson, en av den svenska socialdemokratins förgrundsgestalter, skred ibland under namnet Marat, efter en av de radikalaste franska revolutionärerna. Den svenska vänsterliberalismens – på den tiden när en sådan fanns – stora gestalt Adolf Hedin var starkt påverkad av den franska revolutionen och ville begravas med revolutionens trikolor på sin kista.
Kollektiva lojaliteter har sitt pris, men också, ofta om än inte alltid, sin belöning. Och den utesluter sällan kritik.

Varför behövs då socialismen? Vänsterpartiets socialistiska målsättning var också en diskussion som V:s partiledare inte klarade av. Mänskligheten står inför klimatförändringar som är en planetarisk ödesutmaning. Grön kapitalism med elbilar och fossilfritt stål är bra, men de är nisch-lösningar för nisch-klasser. Vi behöver en planetär och allmänmänsklig lösning. Det är inte möjligt så länge kapitalismens ekonomiska system inriktar världen på privat vinning och klyver mänskligheten, så att den rikaste hundradelen har en genomsnittlig inkomst 144 gånger större den fattigare hälftens, den hälft som enligt World Inequality Report har drabbas hårdast av klimatkrisen. Vår tids socialister erkänner betydelsen av individuella entreprenörer, men erfarenheter från USA visar att det viktigaste för de största är möjligheten att utveckla en verksamhet och inte att skapa en dynasti av privilegier.

I Europa är kommunismen numera historia, som Gudrun Schyman sagt: 1900-talshistoria. Dagens vänsterrörelse står inför och ser annan värld än den tidens vänster. Men den har ingen anledning att skämmas för sin bakgrund eller för sina föräldrar. De gjorde sitt bästa i sin tid. Någon ”uppgörelse med sitt förflutna” är inte att vänta från högern, men dess rasistiska och krigiska bakgrund och dess fräcka hyckleri bör alltid ihågkommas. Vänstern har ingen anledning att bli defensiv och undfallande. Den har alltid varit den pådrivande kraften för frihet, jämlikhet och solidaritet.

Göran Therborn är professor i sociologi vid universitetet i Cambridge, och en av världens mest citerade marxistiska forskare.

    Inrikes