Att slopa kravet på utträde gör det inte lättare att formulera en slagkraftig EU-kritik från vänster – tvärtom, skriver Per Björklund.
Jonas Sjöstedts utspel om att Vänsterpartiet borde släppa kravet på EU-utträde (ETC, 8/11, 2018) blev en av veckans stora politiska nyheter. För den som följt Vänsterpartiets hållning i EU-frågan är utspelet inte särskilt överraskande. Det var länge sedan partiet faktiskt drev frågan om utträde och Sjöstedts personliga inställning är ingen hemlighet
Att partiprogrammet och partiledningens hållning går isär i en så viktig fråga har skapat uppenbara problem. Så länge ett utträde framstod som ett avlägset hypotetiskt scenario var det lättare för Vänsterpartiet att sopa den interna splittringen i frågan under mattan. Men utvecklingen i Europa med växande nationalism, eurokris och inte minst britternas beslut att lämna EU har ställt frågan på sin spets. Var står egentligen Vänsterpartiet i frågan om Swexit? I SVT:s partiledarutfrågning inför valet kunde Sjöstedt inte ge några tydliga besked. ”Om det låg ett föreslag från SD om den typen av nationalistiskt alternativ så skulle jag inte kunna rösta för det”, var det inte helt logiska svaret, som om Vänsterpartiets inställning skulle bero på vad andra partier tycker.
Frågan måste helt enkelt upp på bordet. Man kan diskutera tajmingen eller relevansen i att lyfta frågan just inför EU-valet – som inte är någon omröstning om medlemskapet – men som Ali Esbati påpekade i Flamman-TV:s nyhetspanel Gomorron, vänstern! (9/11, 2018) är den intressanta frågan hur partiet egentligen ser på EU. Därför är det synd att Jonas Sjöstedts debattartikel i ETC inte är tydligare på den punkten. Istället rabblar den självklarheter som att vänsterns EU-kritik skiljer sig från högernationalisternas, att internationellt vänstersamarbete behövs och att vi bör försöka arbeta för att förändra EU till det bättre där det går.
Det sista är så klart den springande punkten. EU är en politisk konstruktion och kan som sådan naturligtvis förändras. Men är ett mer progressivt och demokratiskt EU verkligen en mer realistisk idé än att lämna unionen och sträva efter andra former av mellanstatliga samarbeten? Kanske menar Sjöstedt i likhet med bland annat statsvetaren Olof Karlsson att ett mer vänsterpräglat EU kan bli möjligt efter britternas utträde. I så fall bör han argumentera för det och visa hur det ska gå till – i synnerhet mot bakgrund av den högervåg som nu sveper över Europa.
Dessvärre är det också oklart hur det EU som Sjöstedt vill ha istället egentligen ser ut. Ett EU som är “mer demokratiskt, mindre högervridet och med större möjligheter att driva på för förbättrade sociala villkor” låter bra, men vad betyder det i praktiken? Är mer överstatlighet bra så länge den används för att driva igenom vänsterpolitik? Och vad betyder egentligen “mer demokratiskt”? Ska fler beslut ska tas i EU-parlamentet eller ska mer makt förflyttas till nationella demokratiska församlingar?
Det är uppenbarligen mycket mer än ett utträdeskrav – som Vänsterpartiet ändå inte drivit på ett årtionde – som står på spel i den här frågan.
Det är uppenbarligen mycket mer än ett utträdeskrav – som Vänsterpartiet ändå inte drivit på ett årtionde – som står på spel i den här frågan. Inte minst handlar det om partiets roll som opinionsbildande och folkbildande kraft. När Sjöstedt lyfter fram att särskilt unga svenskar blir alltmer skeptiska till att lämna EU borde han fråga sig om det inte delvis är en följd av att en ideologisk EU-kritik från vänster så länge lyst med sin frånvaro. Dagens unga har inte upplevt de massiva gräsrotskampanjerna under folkomröstningskampanjerna 1994 och 2003. Däremot möter de en daglig propaganda om EU som ett bålverk för demokrati och öppenhet mot den anstormande nationalismen, och en ständig skräckpropaganda om vad som skulle hända utan EU.
Det är en berättelse som vänstern måste utmana, snarare än bekräfta. EU kan inte stoppa högerextremismen, utan har tvärtom varit en katalysator för nationalismens framväxt. EU har skapat politiska låsningar och motsättningar snarare än främjat internationellt samarbete i avgörande framtidsfrågor. EU har fört makten längre bort från medborgarna och byggt murar mot omvärlden.
På vilket sätt det skulle bli lättare att föra fram en slagkraftig EU-kritik från vänster för att utträdeskravet slopas är svårt att förstå. Den stora risken är att vi får se det omvända: ett minskat utrymme för progressiv EU-kritik som på sikt kan bli förödande.
