Kultur

Gruvans kvinnor

En demonstration mot nedläggningen av den lokala gruvan tågar genom brittiska Houghton 1993.

När det pratas om nittiotalets gruvnedläggningar glöms kvinnorna ofta bort. Men själva har de inte glömt.

Kultur

I Storbritannien fanns det 1984 hela 170 statligt ägda kolgruvor med 175 000 anställda. Inför hot från Margaret Thatchers regering om att lägga ner ett stort antal av dem genomförde gruvarbetarna en ett år lång strejk, som slutade i förlust. 1992 återstod endast 50 gruvor, och den dåvarande högerregeringen under John Major annonserade att 31 av dessa också skulle stängas. 30 000 anställda skulle drabbas omedelbart. På spel stod dock inte bara människors försörjning. Målet för Tories var att krossa det starka gruvfacket, den sammanhållning som utmärkte gruvsamhällena, och slutgiltigt besegra arbetarrörelsen. En nerbantad kolindustri skulle sedan privatiseras. Det var en strid om värderingar – och om vilka intressen som skulle styra landet.

I januari 1993, mitt i den smällkalla vintern, slog lokala kvinnogrupper läger utanför några av de mest akut hotade gruvorna. Målet var att stoppa nedläggningarna. Två av de läger som startades, Houghton Main Pit Camp utanför Sheffield och Vane Tempest Women’s Vigil utanför Durham i nordöstra England, dokumenterats nu i bokform av kvinnor som själva deltog. I You can’t kill the spirit! Houghton Main Pit Camp, South Yorkshire: the untold story of the women who set up camp to stop pit closures (Sheffield women against pit closures, 2018) och The Vigil. Women Against Pit Closures. Vane Tempest Colliery 1993. The story of a campaign (Jean Spence, 2017) får vi ta del av foton, tidningsurklipp, mötesprotokoll, dikter, dagboksanteckningar, flygblad, affischer, brev och – inte minst – berättelser från kvinnor som under ett halvår lade ner sin själ i kampen för sina lokalsamhällen.

Vane Tempest-lägret bestod av en husvagn och en bajamaja, Houghton Main av en husvagn och en bod. Husvagnarna fungerade som mötesplatser och informationsbaser, och varje natt sov kvinnor i dem. Koleldade brasor utgjorde välbehövliga värmekällor och symboliserade den politiska låga som fortsatte att brinna mot alla odds. Olika aktiviteter avlöste varandra i lägren – plakatmålning, möten, livemusik, fester – och kvinnorna reste även runt för att delta i demonstrationer och bilda opinion.
Grupperna ville arbeta på ett sätt som var långsiktigt hållbart, vilket krävde att många involverades. Alla – barn, vuxna och äldre – skulle känna sig inkluderade, trygga och respekterade. Det skulle dessutom vara roligt att vara med. Vane Tempest-gruppen inledde ett arbete med workshops om energipolitik och agitation. Kvinnor som aldrig hade talat offentligt tidigare agiterade därefter för Labouravdelningar, studenter på universiteten och på enorma demonstrationer. När kvinnodominerade arbetarkollektiv på andra orter strejkade reste kvinnorna från Houghton Main dit för att visa solidaritet. Band knöts med gruvfacket och med kvinnor från andra läger.

Både You can’t kill the spirit och The vigil genomsyras av stolthet, men ingen av skildringarna känns romantiserande eller tillrättalagda. Många kvinnor hade kluvna känslor inför det smutsiga, hårda och ofta farliga gruvarbetet. Det gav generation efter generation en stabil inkomst, men innebar också ständigt slit och för lite sömn när makars och söners olika skift i gruvan krävde omsorgsarbete dygnet runt.
För både Vane Tempest och Houghton Main slutade kampen också med nederlag. Gruvorna stängdes med förödande konsekvenser. Arbetslösheten sköt i höjden, butiker slog igen och ungas framtidsutsikter försämrades drastiskt. Den ekonomiska standarden för många familjer sjönk och kvinnor fick – på gott och ont – bära ett större försörjningsansvar. Den lokala sammanhållningen försvagades. Jean Spence konstaterar i The vigil att samhörighet inte kan frodas där människor saknar gemensamma intressen och värderingar. Samtidigt ångrar kvinnorna inte att de tog striden, som blev en skola i organisering där många stärktes i sin politiska övertygelse, utvecklades som aktivister och knöt band för livet.

Mycket har skrivits om kvinnors roll under gruvstrejken 1984–85, men betydligt mindre om 90-talets kamp mot gruvnedläggningarna. You can’t kill the spirit och The vigil är viktiga bidrag till feministisk arbetarhistoria. De kan också läsas som handböcker i organisering, och som sådana har de mycket att erbjuda dagens vänster. Inte minst vad gäller betydelsen av att skapa allianser, och insikten om att själva kampen har ett värde i sig.

  • gruvan
  • kvinnokamp
  • Storbritannien
  • The vigil
  • You can’t kill the spirit

Kultur