– Ingenting blev sig likt
efter gruvstrejken, säger Anders Ehnmark.
Han och Annika Hagström åkte för Expressen upp till Kiruna för att bevaka gruvstrejken 1969.
– Jag fick den största
respekt och sympati för
de radikala människorna,
säger Anders Ehnmark.
Efter ett par år fick de
frågan av Kolarn Henriksson,
om de kunde något
om offset-tryck. Det var
ingen på Flamman som
kunde hantera en nyligen
anlända pressen från DDR.
Ehnmark och Hagström
reste upp och blev kvar
över sommarhalvåret.
– I början hamnade vi i
den märkliga situationen
att det bara var vi två som
kunde få in eller ut någonting
ur pressen. Det gav
oss också redaktionell
makt, berättar Ehnmark.
De långa reportagen
från Sovjetunionens nyhetsbyrå
APN var fåniga.
–Vi ville att Flamman
skulle innehålla undersökningar
och berättelser
från trakten, från Norrbotten,
säger Ehnmark.
Så vi reste runt och intervjuade
folk.
– Ja, det blev mycket
jobb. Vi gjorde ingenting
annat än jobbade.
En del av reportagen
kom med i boken Tusen
fasta viljor (1974).
Anders Ehnmark fascinerades
av att det inte
fanns en skymt av kritik
mot Sovjetunionen bland
dem han mötte.
–Men det var oerhört
öppna, demokratiska,
kamratliga, oförställda
människor. Bilden av
Sovjet var sådan. Det
Sovjet som fanns i Norrbotten
är jag helt för.
Under gruvstrejken
hade Flamman rollen av
kamporgan.
– Eftersom strejken
framkallade misstänksamhet
från socialdemokratin,
och entusiasm
från borgerligt håll, blev
folk förvirrade. Då blev
Flammans röst viktig för
de strejkande.
Nystartade TV2 kom
upp med Sara Lidman,
som året innan utgivit
boken Gruva. Hon skulle
kommentera ett strejkmöte
för kanalen, men
började i stället hålla
brandtal för mötesdeltagarna.
Den enorma uppmärksamhet
strejken fick i
övriga landet förvånade
arbetarna.
–Vad arbetarna säger
har sällan återgivits i
referat, säger Anders
Ehnmark. Däremot vad
deras ledare säger.