Det är inte så punk att rösta på makthavarna, skriver Gustav Fridolin.
Det gick inte så bra för den höger som inte är Sverigedemokrater men ville vinna val på att låta, tala och tänka som om de vore det. Det gick inte så bra för den vänster som prioriterade interna strategier över klimatkrisen och gjorde upp med högern om sänkta bränsleskatter. S var tvungna att inse att de inte äger ortens väljare, utan behövde ge sig ut och tala med – och inte bara om – människor som bor här. Det parti jag tror på klarade sig, efter år av hat och förlöjligande, kvar i riksdagen.
Ungefär där slutar de analyser jag kunde göra med visst hopp under valnatten.
Miljöpartisterna dansade vidare på söndagsnatten, de kunde ändå inte påverka valresultatet längre. Efter åtta års politisk bergochdalbana blev det en natt till. Men den som läste siffrorna innan hon försökte sova vaknade i mörker.
Sverige befinner sig mitt i en högervåg. Den gör ett parti med rötter i och kandidater ur nazismen till landets näst största, med makt att tillsätta den regering som den anser tjänar de egna intressena bäst. De som tror att det där kan vara lite bra på sikt, ”låt dem regera sönder sig”, är uppenbarligen inte de som varje dag lever med de hot som högervågen skapar och lever i symbios med.
Starkast blåser det åt höger bland ungdomar. Bland förstagångsväljare är S bara tredje störst. Om den gruppen fick bestämma skulle M och SD i princip inte behöva KD eller L för att bilda regering. Likadant ser det ut i skolvalet. För Miljöpartiet är resultatet bland de unga en kalldusch. Självbilden går sönder när man tvingas inse att stödet är lägre bland ungdomar än i väljarkåren som helhet.
På partiets avslutande samling i Stockholm vittnade Grön Ungdoms språkrör Aida Badeli om hur det var att kampanja på gymnasierna: ”När M och SD talar går applådåskorna genom publiken, när jag säger något om allas lika värde är det tyst. Förutom hånskratten då.” Högervågen och Miljöpartiets dåliga stöd bland unga har såklart flera förklaringar. Det mesta går att dra lärdom av också för de andra partierna till vänster.
En är sak är uppenbar. Han som är 20 i dag var bara tolv när S och MP bildade regering. Under ansvarskrisen 2015, den som många kallar flyktingkris, blev de tonåringar. När flygskatten infördes fick de börja köra moppe och om de gjorde sin sexdebut när januariavtalet förhandlades var de statistiskt sett tidiga. De har växt upp med MP vid makten. Och alla som mött en SSU:are vet ju det: det är inte särskilt mycket punk att gå med i makthavarnas parti.
Något svårare att närma sig är frågan om var politisk debatt tas och hur man bildar sig sina uppfattningar. Det är populärt att skylla på sociala medier, men det finns en del att tänka på här. Visst läses nyhetsartiklar, men bara de som noggrant sorterats fram av mediernas algoritmer för att de delas av de vänner som redan tycker som du. Det är en spegelsal och en ekokammare, som Zygmunt Bauman sade.
Sociala medie-jättarnas marknadslogik står helt i motsats till demokratins logik: du ska inte möta andra åsikter, du ska inte behöva tänka, du ska scrolla vidare, stanna på plattformen, matas med reklamen.
Det som väcker känslor får oss att stanna. Bäst är när man blir arg eller road, helst samtidigt. Det är ingen slump att gråtskratt-emojin är varje politisk diskussion på internets följeslagare: hånfullhet står högt i kurs.
Dessutom ska det gå snabbt. Varje klipp vi ser ska ge oss snabb belöning.
Och vi bryr oss inte om det är sant. Det är känslan vi är ute efter. De flesta har för länge sedan tappat tron på att partipolitiken verkligen kan möta ens förhoppningar. Politiska krav krossas i förhandlingsmaskineriet, den politiska riktningen avgörs av så mycket mer än vad riksdagen faktiskt beslutar, nationalstaten som arena för att bygga samhället krackelerar, ingen politiker verkar drömma om något radikalt annorlunda. Och om jag inte tror att de kan lösa mina problem, om jag inte tror att de ens kommer genomföra det de lovar, då spelar det ingen större roll om det de säger är sant. Vi har sänkt våra krav på politiker från att de ska uträtta något, till att de bara behöver tycka något, ha någon enda sak som de står för.
Och känner man oro över framtiden, vilket inte längre är en känsla utan den enda analys man kan göra över världsläget, men inte tror på politiken för att lösa problemen – då står jag ensam kvar. Då vill jag inte bidra, jag vill skydda mig själv, jag behöver högern och jag blir höger.
Högern, den uppfattas stå för något. Jimmie har alltid samma svar och har haft det oavsett motstånd. Ulf och Ebba är hans Bill och Bull, ger honom rätt.
Alltmedan vänstern försöker förklara.
Högern lovar mer till polisen, försvaret, vården, omsorgen – och sänkta skatter. Alla applåderar. Högern säger att någon annan får lösa klimatproblemen för vi är redan så bra. Alla applåderar. Högern lovar vara hård mot brotten. Alla applåderar. Högern säger att någon annan får ta emot flyktingarna för dom finns egentligen inte och finns dom borde de inte vara här. Alla applåderar.
Vi försöker förklara.
Det kan vara lockande att byta planhalva. Välja bort det svåra och bli lika bra på att tiktokifiera sina budskap som högern. Prata mindre om flyktingar eller hundvissla om ”somalitowns”. Säga att klimatomställningen är en omställning för andra, ditt liv behöver inte förändras.
Grejen är att för gröna går inte det där. Det är liksom inbyggt i själva ideologin att förklara. Andra radikala rörelser har växt ur det uppenbara: såhär kan vi inte ha det, detta måste förändras. Sedan Rachel Carsons Tyst vår är den gröna rösten: såhär kan vi inte få det, vi måste förändras.
En rimlig grön hållning inser att vi:et inte är alla lika mycket och på samma sätt. Det finns en djup solidaritetstanke i det gröna, men den blir bara till enkel välgörenhet om inte tänkandet rymmer en god portion klassanalys.
Det gröna kravet på förändring handlar inte bara om de orättvisor som kan ses här och nu, utan det som kommer att hända om inget görs. Det kräver förståelse för hur en naturkatastrof, ett krig, ryckningar i ekonomins värdekedjor där hänger samman med vår ekonomi och livsstil här. På samma sätt kräver varje reformistisk vänster förståelse för hur välfärdens arbetsvillkor och kvalitet hänger samman med skatternas storlek.
Svaret för gröna, och vänster, måste därför vara att tvinga högern till vår planhalva. Det kan bara ske genom att fler och fler och fler faktiskt förstår hur världen och politiken hänger ihop. Istället för fördumning – förklaring. Istället för förvirring – folkbildning.
För Miljöpartiets del innebär valresultatet en omruskning om vilka som kan ge partiet sitt stöd. Men det är ju ett mynt med två sidor. Partiet har fått en röst från människor som statsvetare och taktiker sagt aldrig kan bli gröna. Vi har ett hyfsat stöd bland män, röster i varje buske i landet, ett jämnstort stöd bland ålderspensionärer. Dit riktades inga Facebook-annonser. Och även om alla inte röstade för att man känner sig som miljöpartist, var det många som gjorde det därför att man tycker att det MP står för faktiskt behövs där besluten fattas.
Tänk att samla en tiondel av alla dessa, sisådär 35 000 människor; veteranerna som tänkt nytt och annorlunda länge, knegargubbarna i Sundbyberg som för första gången tog en röst av mig utanför vallokalen, de unga klimataktivisterna och feministerna som varje dag tar debatten mot snubbarna och hånarna. Ser ni dem framför er? De kunde bli ett medborgarråd av fransk modell, en modern studiecirkel som både ska förstå – och förändra. Vars förslag lägger grunden för ett helt nytt politiskt program i nästa val. Vars engagemang blir ett motstånd inte bara mot de som nu ser ut att få bilda regering, utan mot det som gett dem luft under vingarna.
Tony Johansson, miljöpartistisk veteran i Västra Götaland, uttryckte det tydligast efter valet. Fritt ur minnet: Kampanjpartiet de gröna räddade MP kvar i riksdagen. Men bara Rörelsepartiet de gröna kan åstadkomma varaktig förändring.
Gustav Fridolin är före detta partiledare för Miljöpartiet. En kortare version av texten har publicerats i Flammans pappersupplaga.