Opinion

Hamnkonflikten borde inte vara svår att stödja

Total strejk. Hamnarbetarförbundets medlemmar lägger ned allt arbete med start 6 mars. På bilden (t.h.) Erik Helgeson från Hamnarbetarförbundet.

Retoriken om den svenska modellen klingar allt mer falskt när rättigheter som vunnits genom årtionden av kamp pressas tillbaka på område efter område. Hamnarbetarförbundets sammanhållning och offensiva hållning gentemot arbetsgivaren borde vara ett föredöme för hela arbetarrörelsen, skriver Per Björklund.

Opinion

Sedan Hamnarbetarförbundet varslade om total strejk från den 6 mars – som svar på Svenska hamnars oansvariga lockout – har solidaritetsyttringarna och inte minst den praktiska solidariteten strömmat in. I lördags hade man på några dagar fått in över en miljon till förbundets strejkkassa, främst i form av tusentals enskilda swish-donationer.

Det finns något befriande i att se så många sluta upp bakom hamnarbetarna, som står inför en obönhörlig offensiv från APM Terminals i Göteborgs hamn, arbetsköparnas organisation Svenska Hamnar och den mäktiga lobbyorganisationen Svenskt Näringsliv. Den praktiska solidariteten skär rakt genom dimridåerena, desinformationen och den fackligt-byråkratiska jargong som annars ofta skymmer det som är konfliktens kärna: att en arbetsköpare uppbackad av det samlade näringslivets resurser vill krossa en stridbar, direktdemokratisk fackförening.

Konflikten i Göteborgs hamn beskrivs ofta som komplicerad och invecklad, inte minst på grund av att den också rymmer en strid mellan två konkurrerande fackförbund. En utomstående får lätt känslan av att man måste vara docent i arbetsrätt för att hänga med i alla turer och motstridiga påståenden. Vilket naturligtvis är själva syftet med allt brus som sprids i debatten.

I grunden är bakgrunden till konflikten inte svår att förstå. Som Göteborgs Hamns styrelseordförande Ulrica Messing (S) beklagade i en debattartikel för ett par år sedan har Hamnarbetarförbundet länge stått i vägen för en anpassning av verksamheten i Göteborgs hamn till ”dagens förhållanden” för att ”bättre anpassa verksamheten efter kundernas behov.” I klartext handlar det om att hamnarbetarna ska acceptera samma utveckling som redan pågått i decennier på den övriga arbetsmarknaden, mot ökad flexibilitet, urholkade villkor och minskat fackligt inflytande – allt för vinstmaximeringens skull.

Att göra sig kvitt detta ”problem”, det vill säga hamnarbetarnas insisterande på rimliga arbetsförhållanden och grundläggande fackliga rättigher, var i själva verket ett av motiven när hamnen privatiserades av S-styrda Göteborgs stad, på samma sätt som det ofta varit ett motiv bakom privatiseringar av vital infrastruktur runt om i världen. Sedan APM Terminals tog över hamnen 2011 har man agerat precis som förväntat och bland annat ersatt fast anställda med inhyrd personal och stängt ute Hamnarbetarförbundets skyddsombud.

APM Terminals pekas ofta ut som en särskilt anti-facklig arbetsgivare. Men i praktiken är man nog inte mer anti-fackliga än dagens storföretag i allmänhet – skillnaden är att man i hamnar världen över varit tvungna att slå ner motstånd från ovanligt stridbara fackföreningar för att driva igenom förändringar som i andra branscher gått betydligt mer smärtfritt. Att fackförbund ofta accepterat försämringar för att värna jobb och konkurrenskraft har bara bidragit till en allt snabbare kapplöpning mot botten. För varje eftergift ökar kapitalets aptit på ”flexibilitet” på arbetarnas bekostnad.

Mot den bakgrunden kan man visserligen beklaga att svenska hamnarbetare är splittrade mellan två konkurrerande fack, men ingen kan påstå att Hamnarbetarförbundets existens gjort dem sämre rustade att stå emot den nyliberala offensiven, jämfört med arbetare i branscher där alla är samlade i ett enda LO-anslutet förbund. Tvärtom har de stått emot längre än andra, delvis på grund av sin centrala position i den hyperglobaliserade just-in-time-kapitalismens maskineri, men också på grund av ovanligt stark organisering och sammanhållning.

De som i dag sörjer hamnarbetarnas splittring och säger sig värna den svenska modellen gör därför klokt i att lyfta blicken och fråga sig hur arbetarrörelsen som helhet kan flytta fram sina positioner, göra medlemskapet i facken mer attraktivt och vända år av defensiv och taktiska reträtter till en offensiv kamp för anständiga villkor. En bra början vore att aktivt ställa sig bakom Hamnarbetarnas krav på ett eget kollektivavtal och ta avstånd från regeringens förslag om inskränkningar av strejkrätten, som öppet utformats för att stärka arbetsgivarsidans position i den pågående konfikten.
Hamnarbetarnas kamp angår oss alla – det behöver man inte vara docent i arbetsrätt för att förstå.
Per Björklund

  • Göteborgs hamn
  • Hamnarbetarförbundet
  • hamnstrejk
  • lo
  • Svenskt Näringsliv
  • Sveriges hamnar

Opinion