Utrikes

Hamnstrejk enar Chiles vänster

Arbetet i Valparaísos hamn är nu igång som vanligt. Representanter från facket har dock påpekat att man kommer att återuppta strejken om minsta del av avtalet inte respekteras. Valparaíso är Chiles viktigaste hamnstad och står för runt 55% av landets fruktexport. Foto: Pontus Olsson.

Efter 35 dagar löstes den våldsamma hamnstrejken i Valparaíso. Stödet för hamnarbetarna har spridit sig runt om i Chile och vänsteralliansen Frente Amplio ser nu konflikten som en språngbräda inför det kommande president­valet.

Utrikes

Ett mellandagslugn ligger över Plaza Sotomayor i Valparaísos hamnkvarter. Torget pryds av julpynt och en scen håller på att monteras upp inför den årliga nyårsfestivalen. Mängder av turister besöker varje år den färgsprakande staden för att avnjuta fyrverkeriet över den vackra Stillahavsviken. Det enda som påminner om den 35 dagar långa strejk som paralyserade staden fram till för en vecka sedan är ett klistermärke på en parkbänk med budskapet: ”Utan jul för hamnarbetarna – Inget nyår”.
Lyckligtvis blev det både jul och nyår då parterna nådde en överenskommelse den 21 december, men vägen dit var inte rak. Strejken började i mitten av november när runt 400 timanställda hamnarbetare fick nog av usla arbetsvillkor. I takt med den ekonomiska stagnationen inom sektorn fick många se sina skift indragna utan någon som helst kompensation. De timavlönade har varken betald semester eller sociala förmåner och med minskat antal timmar kommer de inte ens upp i landets lagstadgade minimilön på runt 3 000 kronor i månaden, en summa som knappt räcker till att betala hyran i Chile, som är kontinentens rikaste och dyraste land att leva i. Andrés Soto, aktiv inom vänsterpartiet Izquierda Libertaria, ger likt många andra i Valparaíso sitt fulla stöd till protesterna. Staden styrs av vänsteralliansen Frente Amplio där hans eget parti ingår och för Andrés handlar konflikten om klasskamp:
– Som marxister stödjer vi arbetarklassen mot kapitalet. Den här konflikten påvisar den motsättningen. Strejken handlar om kontrollen över arbetet och det är arbetarna som driver hamnen, inte företaget, säger han.

Nazi- och Pinochet-kopplingar
Högerregeringen, ledd av president Sebastián Piñera, tog passivt parti för det privata hamnföretaget TPS. Det senare ingår i holdingbolaget Ultramar, vilket leds av den tyskättade familjen Von Appen, som med klarlagda nazistkopplingar etablerade sig i Chile under andra världskriget. 2013 kom det dessutom upp till ytan att familjen varit med och finansierat Fundación Pinochet, som verkar för återupprättandet av diktatorns rykte. En av klanens representanter i hamnkonflikten, Sven Von Appen, har tidigare ironiskt uttryckt att han önskar Chile en kommunistisk regering som kan utlösa en ekonomisk kris för att ”föra chilenarna tillbaka till deras egentliga nivå”. Andrés Soto beskriver familjen som en komplicerad motpart:
– Det räcker att titta på Von Appen-familjens uttalanden för att förstå deras provokativa hållning.
Familjen Von Appens kompromisslösa inställning till strejken ledde till en radikalisering av arbetarna, som började barrikadera sig i hamnområdet kring Plaza Sotomayor. Myndigheterna svarade med kravallpolis, vattenkanoner och tårgas, men de strejkande vek sig inte. I stället började stora delar av Valparaíso att stödja dem. Feministorganisationer och proteströrelsen mot Chiles privata pensionssystem startade insamlingar och delade ut matpaket till de strejkande och deras familjer. Stödet spred sig också runt om i landet och den 9 december hölls sympatistrejk i sju chilenska hamnstäder. Någon lösning verkade dock inte vara nära. Ett par dagar före jul såg strejken ut att bli Chiles längsta någonsin. Fruktexporten hade minskat med 95 procent jämfört motsvarande period i fjol. Förlusterna för arbetsgivaren uppgick till över 6 miljoner dollar. Slutligen gav sig dock regeringen in i konflikten för att medla, något Andrés Soto ser som ett tecken på de täta banden mellan staten och kapitalet:
– Staten, snarare än Von Appen-familjen, har varit den drivande parten i förhandlingarna. Det visar hur bekväm oligarkin är med staten i det här landet. Det är sorgligt, konstaterar han.

Kan ena vänstern
På kvällen den 21 december kom parterna överens om ett avtal som bland annat innebär ett lån på 7 100 kronor, en bonus på 3 233 kronor, förbättrade villkor, och ytterligare förhandlingar under våren. För Andrés Sotos del handlar dock avtalets förtjänster inte främst om uppnådda krav:
– Det bästa med avtalet är inte de uppfyllda kraven utan att konflikten lyckades ena hamnarbetarna och mobilisera arbetare över hela landet.
Det stora stödet för hamnstrejken har försett den chilenska vänstern med en språngbräda inför presidentvalet 2021. Efter socialdemokratins kollaps skapades Frente Amplio, ”den stora fronten”, genom en sammanslagning av 13 politiska rörelser till vänster inför förra årets presidentval, där man bara var en procent ifrån att nå den andra valomgången. Med stödet för hamnstrejken i ryggen har man nu enligt Andrés Soto förhoppningar om att nå hela vägen in i presidentpalatset:
– Sympatin för hamnarbetarna är något vi kan dra nytta av. Frente Amplio måste föra en politik som inkluderar flera sektorer. I dag är det hamnarbetarna, i morgon kan det vara gruvarbetarna eller bönderna. Inför valet är det viktigt att få med alla delar för att ena arbetarklassen, övertyga breda väljarlager och sedan demokratisera staten.

 

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

  • Chile
  • hamnstrejk
  • Valparaíso

Utrikes