Vem är pristagaren?
– Han är väl i någon mån en produkt av Imperiet. Född i Japan 1954, uppvuxen i Storbritannien. Ibland nämns hans ursprung och förmodade utifrånperspektiv som en anledning till att han så väl kan skildra Storbritannien, men han har också skrivit flera böcker som gestaltar japanska erfarenheter, som Konstnär i den flytande världen (på svenska 1987). Han själv berättar att han som barn älskade Sherlock Holmes och brukade gå till skolan och säga saker som ”Pray, be seated” och ”That is most singular”, vilket av hans omgivning tolkades som ett uttryck för hans japanska bakgrund.
Är han en sådan som folk har hört talas om?
– Kanske inte lika mycket som Bob Dylan, men jo, han är en litterär celebritet. Intressant är att han nu på några timmar både har skyllts för alltför lättsmält och för finlitterär. Jag gissar att det delvis beror på att Ishiguro har vunnit Booker-priset, och att Återstoden av dagen (på svenska 1990) och Never let me go (på svenska 2005) har blivit storfilmer med en massa A-listskådisar, samtidigt som han har lånat mycket från genrelitteraturen utan att likt till exempel Ursula LeGuin eller Stephen King aktivt vilja framställa sig själv som lojal med den typen av litteratur och dess presumtiva läsare.
Vad har en person med vänstersympatier att hämta hos Ishiguro?
– Han är en mycket känslig skildrare av klass, uppmärksam på minsta detalj. Ibland kan man ju tycka att det finns en hopplöshet i många författares alltför intrikata beskrivningar av klassystemet i Storbritannien, att man genom att synliggöra klassmarkörer också svärmar lite för dem och därmed reproducerar dem. Men det finns en stark integritet hos Ishiguro som lyfter honom över det där.
Kvinnosynen då, hur står han sig där?
– Jag har svårt att se hur Ishiguro skulle kunna beskyllas för att objektifiera kvinnor eller göra avhumaniserande, förenklade porträtt av dem på det sätt som exempelvis 2010 års pristagare Mario Vargas Llosa har anklagats för. Ishiguros i mitt tycke bästa roman, Never let me go är en djupt existentiell berättelse som utspelar sig bland kloner, skapade för att donera organ. Den berättas retrospektivt ur en kvinnas perspektiv. Författaren Margaret Atwood, som brukar vara väldigt uppmärksam på sånt, har sagt att Ishiguro i Never let me go inte visar så mycket kunskap om organdonation, men däremot ett absolut gehör när det kommer till att skildra tonårsflickors föreställningsvärld, deras besatthet över relationer och tendens att vrida och vända på vad olika personer har sagt, gjort och kastat för blickar.
Är du nöjd med pristagaren?
– Jag har inte blivit så nöjd sedan Alice Munro tilldelades priset 2013. Ishiguro skriver på en till synes enkel, lyrisk prosa men mellan varje rad finns ett bråddjup. Han är undertextens mästare.