Opinion

Hanna Cederin: Ett starkt case för socialismen i nya partiprogrammet

Partiprogrammet ska ta vara på alla de faktorer som tillsammans har hållit partiet friskt och gett oss utrymme att aldrig sluta utveckla vår politik och strategi, skriver Hanna Cederin. Foto: Agnes Stuber.

Vänsterpartiets nya program ska ta vara på optimismen, skriver Hanna Cederin,  sammankallande i Vänsterpartiets programkommission.

Opinion

I dag går vårt remissutkast till nytt partiprogram ut i världen, och läses av nyfikna och diskussionsglada i hela rörelsen. I och med det går programarbetet in i en mer konkret diskussion som till slut ska ge ett färdigt program på kongressen i maj 2020. Vi i programkommissionen är spända inför att få respons, och kommer arbeta hårt för att samla in synpunkter som kan användas när vi tar fram vårt slutgiltiga förslag i december. Vi önskar oss en så fri och förutsättningslös remiss som tänkas kan, och hoppas få till takhöjd och spännvidd i samspel med alla delar av vänsterrörelsen. Denna artikel är den första i raden där vi från programkommissionen lyfter fram vad vi vill med det nya programmet.

Det svenska Vänsterpartiet är en besynnerligt modern och frisk hundratvååring. Vi spelar i en egen liga när det kommer till modernisering, engagemang och uthållighet. Vi är ett av de vänsterpartier i världen som mest konsekvent kombinerar de moderna progressiva idéströmningarna – socialism, feminism, antirasism och ekologisk grund för att nämna några – med en välfungerande medlemsdemokrati och en växande medlemsskara. Hos oss förenas nya och gamla medlemmar och utvecklar partiet tillsammans. Det är dyrbart att vi efter 100 år har hälsan i behåll. Vi vill ta fram ett program som både spinner vidare på de röda trådar som lett oss hit, och som kan öppna nya vägar.

Vad ligger bakom våra medlemmars fantastiska drivkraft? Hur kommer det sig att människor med vitt skilda bakgrunder, från alla delar av världen, i olika åldrar, väljer att ägna sin fritid åt att gå på möten, demonstrationer och träffar över hela landet? Vad har vi gemensamt, och vilka föhoppningar bär vi med oss till partilokalerna? I vårt remissutkast finns början till flera svar.

I det nya programmet ska nya röster sjunga. Ett av svaren på varför vänstern växer menar vi är det som också utgör den tydligaste skillnaden mot nuvarande partiprogrammets anslag. I vårt utkast lyfter vi fram att vårt parti bär på en radikal hoppfullhet och agerar progressivt. I en av de inledande meningarna i vårt utkast skriver vi att Vänsterpartiet finns för att göra verklighet av vår tids möjligheter – den viktigaste möjligheten vår generation har är att genom socialistiska lösningar på samma gång utveckla samhället, läka klyftorna och lösa klimatkrisen. Detta tror vi är det som lockar fler till vänstern, det som ger oss momentum i samtiden och det i vår ideologi som gör den socialistiska rörelsen till nuets och framtidens mest intressanta politiska kraft.

Programmet från 2004 har i stället en slagsida åt att beskriva världen och samhällsutvecklingen som dyster. När det skrevs var globaliseringen huvudtema och kapitalet och högern vädrade morgonluft i att hitta nya marknader såväl som nya sätt att kringskära demokratiska institutioner som nationalstaten och fackföreningsrörelsen. Kort sagt hade våra motståndare anledning att vara positiva, och gav bilden av en friare och mer välmående värld än den konfliktfyllda och ojämlika verkligheten. Att vänstern i det läget fokuserade på de motsättningar som kvarstod trots globaliseringen, de nya problem som skapades och de effekter som nedmonteringen av välfärden fick, är begripligt. Vårt remissutkast är skrivet i en ny kontext.

Det kapitalistiska samhällets inbyggda motsättningar kan inte längre överbyggas med en liberal good cop och new public management eller trickle down, det är förbrukat och avslöjat som lögn

2019 kvittrar inte högern och kapitalet mera om den ljusa framtiden. Nu präglas deras projekt av skygglappar, hot och öppet auktoritära och våldsamma svar på problem som antingen inte finns eller som kommit ur samma högerpolitik, så som klimatkrisen och de ökande klyftorna. Det kapitalistiska samhällets inbyggda motsättningar kan inte längre överbyggas med en liberal good cop och new public management eller trickle down, det är förbrukat och avslöjat som lögn. Då kallas kapitalets bad cop in – den auktoritära högerrörelsen. Socialdemokraterna vill i bästa fall ha status quo och ”ordning och reda”, men samarbetar högerut. Därför blir också vänsterns roll en annan.

Sällan har socialismen haft ett så starkt case som idag. Vi kan nu luta oss mot tre faktum som vi mer än tidigare kan vara säkra på, varav det första och viktigaste är att världen bär på kunskaper och resurser som räcker och blir över för att alla människor ska kunna leva rika och fria liv. Det andra är att människor kan och vill förbättra sina livsvillkor och att politiska gemenskaper alltid har potential att förändra mer än vad som först verkar möjligt, det vet vi från 1900-talets snabba framsteg där våra rörelser nått segrar ingen tidigare kunde drömt om. Det tredje är att kapitalismens problem är påtagliga, inte ens högavlönade läkare i Danderyd eller storbönder på skånska landsbygden kan undgå klimatkrisen eller ojämlikheten. Vi menar att detta var för sig men framför allt tillsammans gör att fler vill och kan övertygas om att det finns en rimlig väg framåt, som bryter med den bisarra logiken i att människorna kan skapa ett enormt välstånd men att det kontrolleras av en liten elit bakom stängda dörrar.

Utkastet beskriver också vårt radikala hopp som smittsamt och trovärdigt – ett historiskt faktum. Det är svårt att hitta några fungerande delar av moderna samhällen som inte helt eller delvis har sina rötter i socialistiska idéer, och det som förpassats till historiens skräphög har inte sällan först utmanats av vår rörelse. Gemensamt ägande och omfördelning av resurser är för svenskarna välbekanta sätt att utveckla och modernisera samhället, och det vi är som mest kända för och stolta över. Idag pekar de växande vänsterrörelserna i västvärlden – Bernie Sanders, Jeremy Corbyn, Podemos och andra – på Sverige som exempel på sätt att skapa jämlika och fria livsvillkor. I det nya programmet ska vi gå före och beskriva hur demokratisering av ägandet kan läka klyftor och ge verktyg som bygger en gemensam framtid för folk och fä i stad och land och som kan ställa om till omsorg om naturresurserna.

Att vi har höga förväntningar och stora ambitioner är något att känna stolthet över, och det borde socialdemokrater och andra som hakat på efter att vänstern gjort grovjobbet vara tacksamma för. Självförtroende ska inte vara en bristvara i vänstern, och inte heller i det nya programmet. Att utkastet påminner om det radikala hoppet tror vi är särskilt viktigt nu när kapitalismen visar sina fulaste sidor, och det vore lätt att misströsta för oss som förutsett det och arbetat hårt för alternativet. Men att kapitalismen är ohållbar blir direkt deprimerande, om vi inte ser att alternativet lever i vårt arbete. Att det finns lösningar på klimatkrisen skapar bara mer uppgivenhet, om inte vänstern visar att de är fullt genomförbara. Det som våra motståndare vill få oss att skämmas för genom att kalla oss naiva, är i själva verket vår främsta styrka – vi accepterar inget mindre än en bättre framtid.

Partiprogrammet ska också ta vara på alla de faktorer som tillsammans har hållit partiet friskt och gett oss utrymme att aldrig sluta utveckla vår politik och strategi. Där gömmer sig viktiga principer så som demokrati åt alla håll och kanter. Det handlar om sådant som att inte tumma på diskrimineringsfrågor bara för att vi ser vissa strukturer som mer grundläggande och hårdnackade än andra. Asylfrågan, frågor kopplade till könsidentitet och sexuell läggning, nationella minoriteter eller ett rakt stöd till formella mänskliga rättigheter är exempel på nycklar för en trovärdig vänster. Ett annat exempel är att låta medlemsdemokrati och interna processer få vara en politisk poäng – utan dom kommer vi i förlängningen förlora vår viktigaste resurs som är människors stöd och arbetsinsatser. Andra principer som vi tror är friskhetsfaktorer är att inte slarva med analysen av vilka omständigheter som är viktigare än andra, därför behåller vi de tre ben som vi stött oss på under 2000-talet – socialismen, feminismen och den ekologiska grunden. Vi ser att människors positioner inom klassamhället, deras könsidentitet och deras relation till naturresurserna är de faktorer som hindrar eller möjliggör friheten att forma sitt liv eller påverka sin omgivning. Trots att många andra politiska analysverktyg kan användas för frigörelse på kort sikt eller för mindre grupper, menar vi att de tre benen är omistliga för att på allvar frigöra oss från alla gamla maktstrukturer.

Att utveckla och balansera socialismen, feminismen och den ekologiska grunden mot varandra och följa principen om att de griper in i allt är en av det nya programmets mest spännande och svåra utmaningar. På denna punkt är programkommissionen ovanligt ödmjuk och beredd på kritik. Vi ser att främst våra nyaste perspektiv – feminismen och den ekologiska grunden – behöver mer omsorg och kan användas bättre än de gör i remissutkastet. Vi välkomnar därför synpunkter i de delarna extra mycket. Även klass vill vi särskilt diskutera under remissperioden, eftersom samhällsutvecklingen på senare år ställer klassanalysen inför delvis nya frågor så som teknologisk utveckling och tydligare etnisk prägel.

En fråga som det nya programmet förväntas svara på är Vänsterpartiets relation till EU. Här har programkommissionen inte haft för avsikt att ändra våra ståndpunkter, utan snarare fylla i de hål som uppstått i och med tidens gång, unionens utveckling och nuvarande kris. Vi ser inga skäl att ändra vårt EU-motstånd, men har försökt skriva en text som ger möjlighet för att partiet ska kunna välja en mer komplex strategi eller taktik än den tidigare ”ja eller nej”-strategin. Vi menar att det är naturligt att utträde låg nära till hands tidigt efter folkomröstningen 1994, men att ett utträde nu får helt andra dimensioner och konsekvenser. Därmed behöver programmet lämna utrymme för alternativa sätt att göra motstånd mot EU, och ge vägledning i hur vi agerar inom EU. Bland annat resonerar texten om att ta initiativ till andra samarbeten och vad som kan aktualisera att vi väcker frågan om utträde. Också på denna punkt räknar vi särskilt med att få in synpunkter och kritik som förbättrar texten.

Till sist är programmets längd och språk mer kortfattat och tillgängligt i vårt utkast. Kommissionen har siktat på en kärnfull text som kan fånga våra ideologiska utgångspunkter utan omvägar eller fördjupning, och tror att det är ett sånt program som Vänsterpartiet behöver. Det finns få eller inga andra dokument som ger möjlighet till rena ideologiska och principiella skrivningar, medan det finns många chanser för oss att fördjupa oss i sakfrågor och teorier. Vi tror att det vore olyckligt både för våra principer och för vår sakpolitik om de kläms ihop och att det hade varit på bekostnad av omsorg i båda delar.

Värt att nämna är att programkommissionen beslutat att alla som delar Vänsterpartiets värderingar – inte bara medlemmar eller partiföreningar och distrikt – kan inkomma med remissvar. Det kan handla om föreningar inom arbetarrörelsen eller den antirasistiska rörelsen till exempel. Vi hoppas att många ska ta chansen att skicka in något före 14 oktober, då vi samlar ihop svaren inför vår behandling av ett slutgiltigt förslag som kommer i december, för att till slut behandlas på kongressen i maj. Förhoppningen är att processen med partiprogrammet ska te sig på samma sätt som vi beskriver det socialistiska samhället i vårt utkast – med brister, konflikter och oändliga möjligheter till liv och utveckling.

  • partiprogrammet
  • programkommissionen
  • vänsterpartiet

Opinion