Opinion 30 augusti, 2019

Hanna Cederin: Ett starkt case för socialismen i nya partiprogrammet

Vänsterpartiets nya program ska ta vara på optimismen, skriver Hanna Cederin,  sammankallande i Vänsterpartiets programkommission.

I dag går vårt remissutkast till nytt partiprogram ut i världen, och läses av nyfikna och diskussionsglada i hela rörelsen. I och med det går programarbetet in i en mer konkret diskussion som till slut ska ge ett färdigt program på kongressen i maj 2020. Vi i programkommissionen är spända inför att få respons, och kommer arbeta hårt för att samla in synpunkter som kan användas när vi tar fram vårt slutgiltiga förslag i december. Vi önskar oss en så fri och förutsättningslös remiss som tänkas kan, och hoppas få till takhöjd och spännvidd i samspel med alla delar av vänsterrörelsen. Denna artikel är den första i raden där vi från programkommissionen lyfter fram vad vi vill med det nya programmet.

Det svenska Vänsterpartiet är en besynnerligt modern och frisk hundratvååring. Vi spelar i en egen liga när det kommer till modernisering, engagemang och uthållighet. Vi är ett av de vänsterpartier i världen som mest konsekvent kombinerar de moderna progressiva idéströmningarna – socialism, feminism, antirasism och ekologisk grund för att nämna några – med en välfungerande medlemsdemokrati och en växande medlemsskara. Hos oss förenas nya och gamla medlemmar och utvecklar partiet tillsammans. Det är dyrbart att vi efter 100 år har hälsan i behåll. Vi vill ta fram ett program som både spinner vidare på de röda trådar som lett oss hit, och som kan öppna nya vägar.

Vad ligger bakom våra medlemmars fantastiska drivkraft? Hur kommer det sig att människor med vitt skilda bakgrunder, från alla delar av världen, i olika åldrar, väljer att ägna sin fritid åt att gå på möten, demonstrationer och träffar över hela landet? Vad har vi gemensamt, och vilka föhoppningar bär vi med oss till partilokalerna? I vårt remissutkast finns början till flera svar.

I det nya programmet ska nya röster sjunga. Ett av svaren på varför vänstern växer menar vi är det som också utgör den tydligaste skillnaden mot nuvarande partiprogrammets anslag. I vårt utkast lyfter vi fram att vårt parti bär på en radikal hoppfullhet och agerar progressivt. I en av de inledande meningarna i vårt utkast skriver vi att Vänsterpartiet finns för att göra verklighet av vår tids möjligheter – den viktigaste möjligheten vår generation har är att genom socialistiska lösningar på samma gång utveckla samhället, läka klyftorna och lösa klimatkrisen. Detta tror vi är det som lockar fler till vänstern, det som ger oss momentum i samtiden och det i vår ideologi som gör den socialistiska rörelsen till nuets och framtidens mest intressanta politiska kraft.

Programmet från 2004 har i stället en slagsida åt att beskriva världen och samhällsutvecklingen som dyster. När det skrevs var globaliseringen huvudtema och kapitalet och högern vädrade morgonluft i att hitta nya marknader såväl som nya sätt att kringskära demokratiska institutioner som nationalstaten och fackföreningsrörelsen. Kort sagt hade våra motståndare anledning att vara positiva, och gav bilden av en friare och mer välmående värld än den konfliktfyllda och ojämlika verkligheten. Att vänstern i det läget fokuserade på de motsättningar som kvarstod trots globaliseringen, de nya problem som skapades och de effekter som nedmonteringen av välfärden fick, är begripligt. Vårt remissutkast är skrivet i en ny kontext.

Det kapitalistiska samhällets inbyggda motsättningar kan inte längre överbyggas med en liberal good cop och new public management eller trickle down, det är förbrukat och avslöjat som lögn

2019 kvittrar inte högern och kapitalet mera om den ljusa framtiden. Nu präglas deras projekt av skygglappar, hot och öppet auktoritära och våldsamma svar på problem som antingen inte finns eller som kommit ur samma högerpolitik, så som klimatkrisen och de ökande klyftorna. Det kapitalistiska samhällets inbyggda motsättningar kan inte längre överbyggas med en liberal good cop och new public management eller trickle down, det är förbrukat och avslöjat som lögn. Då kallas kapitalets bad cop in – den auktoritära högerrörelsen. Socialdemokraterna vill i bästa fall ha status quo och ”ordning och reda”, men samarbetar högerut. Därför blir också vänsterns roll en annan.

Sällan har socialismen haft ett så starkt case som idag. Vi kan nu luta oss mot tre faktum som vi mer än tidigare kan vara säkra på, varav det första och viktigaste är att världen bär på kunskaper och resurser som räcker och blir över för att alla människor ska kunna leva rika och fria liv. Det andra är att människor kan och vill förbättra sina livsvillkor och att politiska gemenskaper alltid har potential att förändra mer än vad som först verkar möjligt, det vet vi från 1900-talets snabba framsteg där våra rörelser nått segrar ingen tidigare kunde drömt om. Det tredje är att kapitalismens problem är påtagliga, inte ens högavlönade läkare i Danderyd eller storbönder på skånska landsbygden kan undgå klimatkrisen eller ojämlikheten. Vi menar att detta var för sig men framför allt tillsammans gör att fler vill och kan övertygas om att det finns en rimlig väg framåt, som bryter med den bisarra logiken i att människorna kan skapa ett enormt välstånd men att det kontrolleras av en liten elit bakom stängda dörrar.

Utkastet beskriver också vårt radikala hopp som smittsamt och trovärdigt – ett historiskt faktum. Det är svårt att hitta några fungerande delar av moderna samhällen som inte helt eller delvis har sina rötter i socialistiska idéer, och det som förpassats till historiens skräphög har inte sällan först utmanats av vår rörelse. Gemensamt ägande och omfördelning av resurser är för svenskarna välbekanta sätt att utveckla och modernisera samhället, och det vi är som mest kända för och stolta över. Idag pekar de växande vänsterrörelserna i västvärlden – Bernie Sanders, Jeremy Corbyn, Podemos och andra – på Sverige som exempel på sätt att skapa jämlika och fria livsvillkor. I det nya programmet ska vi gå före och beskriva hur demokratisering av ägandet kan läka klyftor och ge verktyg som bygger en gemensam framtid för folk och fä i stad och land och som kan ställa om till omsorg om naturresurserna.

Att vi har höga förväntningar och stora ambitioner är något att känna stolthet över, och det borde socialdemokrater och andra som hakat på efter att vänstern gjort grovjobbet vara tacksamma för. Självförtroende ska inte vara en bristvara i vänstern, och inte heller i det nya programmet. Att utkastet påminner om det radikala hoppet tror vi är särskilt viktigt nu när kapitalismen visar sina fulaste sidor, och det vore lätt att misströsta för oss som förutsett det och arbetat hårt för alternativet. Men att kapitalismen är ohållbar blir direkt deprimerande, om vi inte ser att alternativet lever i vårt arbete. Att det finns lösningar på klimatkrisen skapar bara mer uppgivenhet, om inte vänstern visar att de är fullt genomförbara. Det som våra motståndare vill få oss att skämmas för genom att kalla oss naiva, är i själva verket vår främsta styrka – vi accepterar inget mindre än en bättre framtid.

Partiprogrammet ska också ta vara på alla de faktorer som tillsammans har hållit partiet friskt och gett oss utrymme att aldrig sluta utveckla vår politik och strategi. Där gömmer sig viktiga principer så som demokrati åt alla håll och kanter. Det handlar om sådant som att inte tumma på diskrimineringsfrågor bara för att vi ser vissa strukturer som mer grundläggande och hårdnackade än andra. Asylfrågan, frågor kopplade till könsidentitet och sexuell läggning, nationella minoriteter eller ett rakt stöd till formella mänskliga rättigheter är exempel på nycklar för en trovärdig vänster. Ett annat exempel är att låta medlemsdemokrati och interna processer få vara en politisk poäng – utan dom kommer vi i förlängningen förlora vår viktigaste resurs som är människors stöd och arbetsinsatser. Andra principer som vi tror är friskhetsfaktorer är att inte slarva med analysen av vilka omständigheter som är viktigare än andra, därför behåller vi de tre ben som vi stött oss på under 2000-talet – socialismen, feminismen och den ekologiska grunden. Vi ser att människors positioner inom klassamhället, deras könsidentitet och deras relation till naturresurserna är de faktorer som hindrar eller möjliggör friheten att forma sitt liv eller påverka sin omgivning. Trots att många andra politiska analysverktyg kan användas för frigörelse på kort sikt eller för mindre grupper, menar vi att de tre benen är omistliga för att på allvar frigöra oss från alla gamla maktstrukturer.

Att utveckla och balansera socialismen, feminismen och den ekologiska grunden mot varandra och följa principen om att de griper in i allt är en av det nya programmets mest spännande och svåra utmaningar. På denna punkt är programkommissionen ovanligt ödmjuk och beredd på kritik. Vi ser att främst våra nyaste perspektiv – feminismen och den ekologiska grunden – behöver mer omsorg och kan användas bättre än de gör i remissutkastet. Vi välkomnar därför synpunkter i de delarna extra mycket. Även klass vill vi särskilt diskutera under remissperioden, eftersom samhällsutvecklingen på senare år ställer klassanalysen inför delvis nya frågor så som teknologisk utveckling och tydligare etnisk prägel.

En fråga som det nya programmet förväntas svara på är Vänsterpartiets relation till EU. Här har programkommissionen inte haft för avsikt att ändra våra ståndpunkter, utan snarare fylla i de hål som uppstått i och med tidens gång, unionens utveckling och nuvarande kris. Vi ser inga skäl att ändra vårt EU-motstånd, men har försökt skriva en text som ger möjlighet för att partiet ska kunna välja en mer komplex strategi eller taktik än den tidigare ”ja eller nej”-strategin. Vi menar att det är naturligt att utträde låg nära till hands tidigt efter folkomröstningen 1994, men att ett utträde nu får helt andra dimensioner och konsekvenser. Därmed behöver programmet lämna utrymme för alternativa sätt att göra motstånd mot EU, och ge vägledning i hur vi agerar inom EU. Bland annat resonerar texten om att ta initiativ till andra samarbeten och vad som kan aktualisera att vi väcker frågan om utträde. Också på denna punkt räknar vi särskilt med att få in synpunkter och kritik som förbättrar texten.

Till sist är programmets längd och språk mer kortfattat och tillgängligt i vårt utkast. Kommissionen har siktat på en kärnfull text som kan fånga våra ideologiska utgångspunkter utan omvägar eller fördjupning, och tror att det är ett sånt program som Vänsterpartiet behöver. Det finns få eller inga andra dokument som ger möjlighet till rena ideologiska och principiella skrivningar, medan det finns många chanser för oss att fördjupa oss i sakfrågor och teorier. Vi tror att det vore olyckligt både för våra principer och för vår sakpolitik om de kläms ihop och att det hade varit på bekostnad av omsorg i båda delar.

Värt att nämna är att programkommissionen beslutat att alla som delar Vänsterpartiets värderingar – inte bara medlemmar eller partiföreningar och distrikt – kan inkomma med remissvar. Det kan handla om föreningar inom arbetarrörelsen eller den antirasistiska rörelsen till exempel. Vi hoppas att många ska ta chansen att skicka in något före 14 oktober, då vi samlar ihop svaren inför vår behandling av ett slutgiltigt förslag som kommer i december, för att till slut behandlas på kongressen i maj. Förhoppningen är att processen med partiprogrammet ska te sig på samma sätt som vi beskriver det socialistiska samhället i vårt utkast – med brister, konflikter och oändliga möjligheter till liv och utveckling.

Inrikes 12 mars, 2026

Gnesta ska lösa vattenbristen – med halv kommunbudget

Kommuner kan behöva investera jättesummor för att fixa sina gamla VA-system – utan de statliga stöd som först satte dem på plats. Foto: Johan Nilsson/TT.

För en månad sedan godkändes uttorkade Gnesta kommuns ansökan om att bygga ett nytt vattenverk. Men staten kommer inte hjälpa till med finansieringen av det allt mer eftersatta VA-nätet, trots att allt fler kommuner håller på att få samma problem.

Sommaren 2018, mitt under gassande värmebölja, upptäcker Gnesta att kommunens grundvattennivåer håller på att bli akut låga. 

– Vattnet avdunstade i värmen samtidigt som folk vattnade och fyllde pooler extra mycket. Vi hade dessutom haft mycket läckor i ledningsnätet, berättar Linda Lundin (S) (bilden), kommunstyrelseordförande.

Man införde ett bevattningsförbud, som legat kvar sedan dess. I somras blev det verklig kris, när kommunen kallt fick konstatera att ”vattnet kan ta slut i Gnesta tätort”, och börja arbeta på akuta nödlösningar som engångstoalettsberedskap. När läget var som värst uppmanades mellanstadielever att inte duscha efter idrotten.

Nu kan kommunstyret stolt meddela att ansökan om att bygga nytt vattenverk i Vissbohammar – tillsammans med en grundlig helrenovering av kommunens VA-infrastruktur – äntligen godkänts. Verket ska kunna stå klart redan 2027, och prislappen ligger på 447 miljoner kronor. Det motsvarar omkring hälften av kommunens totala budget.

Sedan 60-70-talet hjälper staten inte till alls med utbyggnad av VA-nätet.

– Sedan 60-70-talet hjälper staten inte till alls med utbyggnad av VA-nätet. Och det är egentligen det föråldrade ledningsnät som vi och hela Sverige sitter med i dag. De rören går sönder, konstaterar Linda Lundin.

I dag läggs hela kostnaden på VA-kollektivet: invånarna som är anslutna till kommunens vatten- och avloppsnät. Den lokala VA-taxan kommer höjas med 4-6 procent, omkring 500 kronor per person och år, men från en tidigare nioprocentig höjning. Svenskt Vatten har tidigare talat om behovet av en fördubbling av taxan kommande decennier.

– Det här är långsiktiga investeringar som verkligen behövs. Men det är ju olyckligt när vi ser att övriga kostnader i samhället också ökar: matpriser, räntor, bensin och så vidare, säger Linda Lundin till Flamman.

– Enligt lagen ska ju taxan vara rättvis. Bara för några år sedan började vi dela upp VA-kostnaderna separat, för att kunna räkna mer i detalj och utforma den mer rättvist.

Vänsterpartiet har velat ha en tydligare bild av kostnaderna innan spadarna sätts i marken, medan Socialdemokraterna menat att bygget inte kan skjutas upp mer och att det inte går att göra en tydligare kalkyl i nuläget.

– Vi måste diskutera både finansiering och förbrukning mer, och hur kostnaderna fördelas. Dagens anläggningar och hela dagens Gnesta byggdes ut med statliga stöd, det var en helt annan situation, menar Per Sicking (bilden) som är ordförande för V i Gnesta, och fortsätter:

– Nu tror man att man kan göra på samma sätt, och skicka notan till hushållen. Men att skjuta upp prat om hur kronor och ören fördelas till ”sedan”, när man pratar om en halv miljard, blir bedrägligt. Finns det någon smärtgräns?

Även Riksrevisionen pekar på att regeringen ”trots kända risker med bristande underhåll och förnyelse av den kommunala VA‑infrastrukturen” låtit frågan ”hamna i skymundan”. Sommaren 2025 kom larmen från fler ställen än Gnesta: Blekinge, Småland och Stockholm rapporterade vattenbrist på grund av ”ovanligt höga” temperaturer i Mälaren. Från Gotland till Boden uppmättes ”onormalt låga” grundvattennivåer, även efter regn. 

Skogsbränder, turism och globala klimatförändringar pekades alla ut som allmänna och lokala delorsaker till problemen – samt den eftersatta infrastruktur Svenskt Vattens vd Pär Dalhielm säger sig ha ”skrikit sig hes om med en dåres envishet”. I sommarradio 2025 nämnde han både pool och bevattning som exempel på ”överkonsumtion”, ”mer än vad ett hushåll vanligtvis använder”.

– Personligen tycker jag inte vi borde använda renat dricksvatten för att vattna blommor eller stora gräsmattor, men önskemålet finns, säger Linda Lundin.

Läs mer

– Så tanken framöver är att släppa på bevattningsförbudet, men jag vill ändå uppmana våra invånare att vara lite miljömedvetna. Inte minst efter de här åren.

Vänsterpartiet Gnesta har också varit skeptiska till hur bra bevattningsförbudet följts upp.

– Företag som biltvättar och industrier har fortsatt använda vatten ändå, mycket av hushållningen bygger på fri vilja. När vi ville kartlägga förbrukningen avfärdade Moderaterna det som en ”häxjakt på företagare”, minns Per Sicking.

När Flamman söker landsbygds- och infrastrukturdepartementet, med en fråga om statlig finansiering av kommunala VA-upprustningar och en om ifall en kommunal ”skattebroms” skulle begränsa kommunerna ytterligare, svarar Peter Kullgrens (KD) pressekreterare att ”det är kommunens ansvar att ordna dricksvatten och avlopp”, och hänvisar till klimat- och näringsdepartementet.

Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 12 mars, 2026

Iranier i exil: ”De bombar inte Iran – de bombar regimen”

A.A. menar att USA:s president och Israels premiärminister Benjamin Natanyahu står på rätt sida av historien. Foto: Jegor Kirillov.

I Armeniens huvudstad Jerevan lever tusentals iranier som flytt från den islamiska republiken – konstnärer, aktivister och ungdomar. När bomberna nu faller över Iran följer de kriget på avstånd, ofta utan kontakt med sina familjer. Vissa ser attackerna som en tragedi, andra som en chans att störta regimen – men alla bär på samma oro: att deras hemland håller på att förändras för alltid.

Mellan Armenien och Iran finns en kort gräns på 44 kilometer och en enda gränsövergång. Iranier behöver inget visum för att passera den. Därför har omkring 10 000 iranier bosatt sig permanent i Armenien. När situationen i Iran förvärras kan deras antal stiga till omkring 35 000.

Armenien är också hemvist åt omkring 40 000 exilryssar, som flyttade dit efter att Ryssland inledde sin invasion av Ukraina. För ett land med tre miljoner invånare är det ett märkbart antal, och både den ryska och den iranska närvaron syns tydligt på Jerevans gator.

Båda dessa diasporor – den ryska och den iranska – består till stor del av människor som har flytt från diktatur. Samtidigt har relationerna mellan de två regimerna, den ryska och den iranska, blivit allt närmare under de senaste åren. Efter krigets början i Ukraina inledde de dessutom ett omfattande militärt samarbete.

Vi är tacksamma mot president Donald Trump och den amerikanska armén för det de gör.

Därför fick USA:s och Israels bombningar av Iran många ryssar – däribland mig – att ställa en svår fråga:

Vad skulle vi själva känna om Ryssland bombades? Om våra nära och kära fortfarande bodde där – och man en dag ändå drog fram Putins kropp ur ruinerna?

Jag har inget entydigt svar på den frågan. Därför bestämde jag mig för att prata med iranierna själva. Och med dem som lever nära landet – inte på ett tryggt avstånd.

Bland de ryska emigranter som bor i Armenien finns fotografen Jegor Kirillov, som arbetar med en serie porträtt av iranier i Armenien. Bland hans iranska bekanta i Jerevan valde jag ut några personer att tala med – med olika politiska uppfattningar, både vänster och höger, och med olika planer på att återvända till Iran. Det här är samtal med fyra slumpmässigt valda människor som har en sak gemensamt: deras land bombas.

Toranj

Hon är varken flykting eller emigrant, utan en konstnär som tillbringar ett år i Armenien i olika konstnärsresidensprogram. Inom kort, så snart det blir möjligt, planerar hon att återvända hem och har därför bett att hennes ansikte inte ska visas. Toranj är en pseudonym som hon själv har valt för den här intervjun.

De senaste dagarna har Toranj nästan inte sovit och gråter hela tiden, och det är svårt för henne att prata om allt detta.

Hur har du det just nu?

– Det är en blandad känsla. För det mesta känner jag panik och vet inte vad jag ska göra, eftersom internet i Iran nästan är helt nedstängt. Just nu är det särskilt viktigt för den islamiska republiken att bara nyheter från regimens egna källor sprids. Bara ett litet antal människor har fortfarande tillgång till internet, så jag har ingen direkt kontakt med min familj och mina vänner. Jag kan bara följa Telegramkanaler av de få personer som fortfarande delar videor och berättar vilka platser som har bombats.

Komplext. "Det är självklart att ingen vill ha krig. Jag är verkligen rädd för det. Men allt är väldigt komplicerat", säger konstnären den iranska Toranj. Foto: Jegor Kirillov.

– Jag känner en vän till en vän som fortfarande har lite tillgång till internet. Ibland lyckas jag skicka ett meddelande till min familj via honom. I morse fick jag genom honom veta att min pappa mår bra. USA gick i går ut med en uppmaning om att två bostadsområden skulle utrymmas – och ett av dem är området där min pappa bor.

– Men det är absurt. De bombar en enorm stad – och varnar bara två områden. Det känns mest som att de gör det för att i efterhand kunna säga att civila har varnats.

Och hur känner du inför bombningarna?

– Menar du kriget? Det är självklart att ingen vill ha krig. Jag är verkligen rädd för det. Jag hatar Israel och jag hatar Trump. Jag hatar alla dessa män för allt de gör. Men allt är väldigt komplicerat.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 11 mars, 2026

Därför är det alltid synd om Jimmie Åkesson

Vid pressträffen i Strängnäs hade Jimmie Åkesson på sig en välstickad kofta. Foto: Christine Olsson/TT.

Har du läst DN:s partiledarintervju med Jimmie Åkesson?

På omslaget ser han nästan ut att lipa – ungefär som målningen på det gråtande Hötorgsbarnet som blev viral 2019. Rubrik: ”Myndighetssverige motarbetar oss.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 11 mars, 2026

Teodorescu Måwe får ”finansiellt stöd” av anonym donator

Teodorescu Måwe vill inte berätta vem som finansierar hennes privata säkerhet. Foto: Joakim Ståhl/SVD/TT.

En privat donator förser KD-toppen Alice Teodorescu Måwe med ett ”privat säkerhetsarrangemang”. Två experter menar att det bryter mot både EU:s regler och grundläggande transparens.

Alice Teodorescu Måwe får ”pågående finansiellt stöd från en privat donator relaterat till hennes personliga säkerhetsarrangemang”. 

Det framkommer i den senaste versionen av KD-toppens ”intressedeklaration”, ett dokument som alla medlemmar i EU-parlamentet måste skicka in och uppdatera regelbundet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 11 mars, 2026

FN kritiserar sparkningen av Helgeson: ”Hämnd”

Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson fick sparken och portades från Göteborgs hamn i början av förra året. Foto: Jacob Lundberg.

Tre FN-experter varnar för att facklige Erik Helgeson sparkades från jobbet i Göteborgs hamn som hämnd för förra vinterns blockad mot Israel, och ifrågasätter arbetsgivarens påståenden om att han skulle hotat rikets säkerhet. Nu har de tagit kontakt med den svenska regeringen – som ignorerar brevet.

Den 9 februari skickade de erfarna FN-rapportörerna Mary Lawlor, Irene Khan och Gina Romero två brev adresserade till Sverige: det ena till hamnföretaget GRT och det andra till den svenska regeringen. 

Ämnet var den facklige hamnarbetaren Erik Helgeson, som i början av förra året sades upp från sin arbetsplats i Göteborgs hamn, efter vad som i brevet sammanfattas som ”en tillfällig blockad i början av 2025 mot hanteringen av allt militärt materiel på väg till och från Israel i svenska hamnar”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 11 mars, 2026

Lobbyregister brister: ”Behöver täppa till hål”

Mattias Karlsson, SD:s ”chefsideolog” och Oikos grundare, elsparkcyklar förbi riksdagen. Foto: Stina Stjernkvist/SvD.

Senast nästa sommar kommer Sverige få ett lobbyregister, där kontakter mellan privata intressen och politiker listas för allmänheten. Välkommet – men för sent och för svagt, menar lobbyistgranskaren Max Andersson. ”Sverige ligger minst 15 år efter”, säger han till Flamman.

I dagarna har viktiga steg tagits i etableringen av ett svenskt lobbyregister – senast juli 2027 ska ett sådant vara på plats, meddelade justitieminister Gunnar Strömmer (M) i samband med att förslaget Ökad insyn i politiska processer lämnades till lagrådet.

– Det här förslaget är en historisk seger för mer öppenhet, men har också stora brister, menar Max Andersson (bilden), chefredaktör för lobbygranskaren Klägget.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 11 mars, 2026

Mullvad: ”Västvärlden tittar avundsjukt på Kina”

En samling hjälmar i skumgummi på Mullvads kontor i Göteborg. De ska inte skydda mot fallande föremål – utan mot stress. Foto: Jacob Lundberg/Flamman.

Göteborgsföretaget Mullvad pressar på världen över för ett fritt internet – och gör mångmiljonvinster. Själva ser de sig som aktivister, medan kritiker hävdar att de ger fritt spelrum åt grovt kriminella. Flamman möter grundaren Daniel Berntsson – som menar att även Sveriges politiker drömmer om ett ofriare internet.

En bil kör upp på en drive-in. Det är Amerika, en reklamfilm, alla talar engelska.

– Välkommen! Vad får det vara för övervakning? säger rösten i högtalaren.

– Pedofiler! Och mördare, och våldtäktsmän, säger mannen i bilen.

– Okej! And then, något mer?

– Kanske journalister? säger en av medpassagerarna.

Rösten fortsätter pressa på:And then?

– Folks sovrum!

– Självklart! And then?

En logotyp dyker upp på skärmen – en brun gnagare i gul hjälm. Under står ett ord på svenska: Mullvad.

Reklamen från det svenska företaget var tänkt att visas i brittisk tv, men fick ett nej.

Grundare. Daniel Berntsson grundade Mullvad 2009 tillsammans med Fredrik Strömberg. Foto: Jacob Lundberg.

”Konceptet saknar tydlighet”, ”det är otydligt vem talaren representerar” och ”exemplen med pedofiler och våldtäktsmän är olämpliga”, var några av motiveringarna från Clearcast, den organisation som all tv-reklam i Storbritannien måste passera och godkännas av.

– Det är nonsens, Kafka rakt av, säger Daniel Berntsson, medgrundare till Mullvad, till Flamman.

Han beskriver kraven som ”otydliga” och säger att det hade varit omöjligt att arbeta ”kreativt, satiriskt, vasst” utifrån dem för att kritisera massövervakning.

Vi är definitivt en politisk organisation, men vi är väldigt smala.

Mullvad kontaktade Londons tunnelbana och föreslog att annonsera där i stället. Men även där fick de nej på ett förslag som kritiserade portningen av reklamen från brittisk tv. Ett nytt förslag parafraserade kollaget på punkbandet Sex Pistols debutalbum, med drottning Elizabeths ansikte utbytt mot en mullvad.

”Banned on British TV”, löd texten över gnagarens ögon. Även den nekades.

Till sist valde företaget ett oväntat grepp: man projicerade de refuserade reklamfilmerna på Londons fasader.

– Det är väl klassiskt att ta motståndet till gatan. Speakers’ corner är ju en gammal engelsk tradition, säger Daniel Berntsson.

– Det finns uppenbarligen en irritation hos många britter över hur massövervakningen och censuren ökar, och många har visat stor uppskattning för att vi gör offentligt motstånd på det här sättet.

Han nämner krav på insyn som regeringen riktat mot Apple, och en tvist med Wikipedia om krav på att verifiera användarnas identiteter.

– Brittiska myndigheter är just nu väldigt intensiva i att lägga fram lagförslag för mer massövervakning. Det handlar dels om statlig spionvara på telefoner och datorer, som registrerar allt som händer på enheten, och de har även lyft förslag om ID-krav för att använda VPN.


VPN? Förkortningen står för ”virtuella privata nätverk”, vilket är exakt vad Mullvad sysslat med sedan grundandet 2009. Produkten de säljer är – mycket förenklat – spårlöshet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 10 mars, 2026

Arbetare och medelklass lever i olika världar

En ny löntagarallians mellan arbetar- och medelklass blir svår, då den förra fått det så mycket sämre, menar skribenten. Foto: Hasse Holmberg/TT.

Lovisa Broström menar att medelklassen mobbats bort från vänstern. Men det är arbetarklassen som lämnat vänstern – och de kan lockas tillbaka, menar Johan Alfonsson.

I sin kritik mot min bok Vad hände med arbetarklassen? (Flamman #9, 2026) lyfter Lovisa Broström en viktig fråga: hur kan vänstern vinna?

Hon förespråkar en löntagarallians och menar, om jag läser henne rätt, att en sådan hindrats av att medelklassen smutskastas. I stället borde vänstern understryka likheter inom löntagargruppen och rikta blicken mot den verkliga fienden: kapitalägarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 10 mars, 2026

Glädjen är inte till för att dödas, vänstern

Människor sitter i vårsolen på en uteservering på Strandvägen i vårväder med sol och plusgrader. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Vi har tappat kontrollen över välfärden, men fortsatt hålla privatlivet under strikt kontroll. Det är dags att göra precis tvärtom – ordning i vård och skola, och full frihet för mänsklig glädje.

Berättelsen om den stora tråkiga staten som förbjuder folk att dansa, skratta, supa, klubba och knulla är väl förankrad. Högern har jobbat hårt med bildsättningen.

Näringslivets tankesmedja Timbro har släppt rapport efter rapport om hur roliga städerna skulle bli om allt bara såldes ut och avreglerades. Liberala ledarsidor har i åratal skrivit om de glädjedödande Socialdemokraterna – senast om kontrollen över färger på folks husfasader.

Och tyvärr har de inte helt fel.

Men den svenska vänstern har blivit stark där den borde vara försiktig – och försiktig där den borde vara stark.

Det finns goda ideologiska skäl för en stark stat. Men den svenska vänstern har blivit stark där den borde vara försiktig – och försiktig där den borde vara stark. Staten har försvagats som investerare, som garant för välfärden, som motor i samhällsbygget. Marknaden har släppts in i skolan, vården och socialförsäkringarna.

Samtidigt kontrollen över individen blivit kvar. Man har försvarat dansförbud, rökförbud och matkrav på restauranger. Man har till och med velat lagstifta mot strypsex.

Det finns säkert argument för både det ena och det andra. Men det är ironiskt att höra socialdemokratin varna för hur farligt det är med en cigg på uteserveringen samtidigt som marknaden släppts in i välfärden, infrastrukturen och socialförsäkringssystemet.

Socialdemokratin har släppt kontrollen där den uppenbarligen behövts och i stället alienerat människor genom att reglera deras privatliv.

När vänstern uppfattas som den kraft som vill förbjuda, begränsa och moralisera, samtidigt som högern klär sig i frihetens språk, då förloras initiativet på ett område som egentligen borde fördelas rättvist: rätten till livets goda.

De som har pengar behöver nämligen ingen hjälp från politiken. Saknar de festen kan de flyga till Ibiza. Saknar de kulturen kan de promenera genom art deco-kvarteren i Miami.

Men för de flesta av oss är tillgången till kultur, nöjen, gemenskap och kärlek beroende av hur samhället organiseras. Det är här den breda vänstern har haft sin styrka historiskt. I folkparkerna. Studieförbunden. De kommunala badhusen. Dansgolven där motståndsrörelser organiserats. Den subventionerade kulturen. I idén att också folkflertalet har rätt till skratt, dans, kärlek, verklighetsflykt, konst, bekymmerslöshet och fest.

Vi har organiserat glädjepolitiken i decennier – innan någon ens benämnde det som nöjen.

I dag riskerar socialdemokratin att framstå mer som ordningsmakt än som frigörelsekraft. Samtidigt poserar konservativa politiker i Rädda-Trädgården-tishor – medan de skär ned på kulturen i samarbete med fascister.

Det skiljer 18 år i livslängd mellan ett barn som föds i Vårberg och ett som föds i Danderyd. Det är förstås dåligt för folkhälsan om jag tänder en Marlboro gold på uteserveringen i april. Men – snälla någon – välj dina strider, Magdalena Andersson.

Läs mer

Det är knappast konstigt att rejv blivit en form av protest mot Ryssland i Kiev. I en auktoritär och krigisk tid ringer frihetsbudskapet dessutom sant för många människor. För alla dem som vill dansa, sova, supa, läsa, röka och älska.

Den som har råd klarar sig ändå. Men för oss andra krävs politik.

Diskutera på forumet (0 svar)
Opinion 09 mars, 2026

Står klimatet i vägen för miljöpartierna?

Cem Özdemir från Allians 90/De gröna sträcker upp lillfingret under partiets valvaka i Stuttgart, Tyskland, söndagen den 8 mars 2026. Foto: Bernd Weißbrod/dpa/AP/TT.

Färgstarka ledare som Cem Özdemir i Tyskland och Zack Polanski i Storbritannien har nått framgångar för sina gröna partier – genom att prata om allt annat än klimatet. Är det bara så gröna partier kan vinna?

”Med dig känner jag mig lätt som en fjäder”, sjunger 30-åriga Madeleine Juno i låten som strömmar ur högtalarna. ”Mitt hjärta dansar, mitt hjärta dansar.”

Cem Özdemir hade knappt avslutat sitt segertal innan basen drog igång. Hans Gröna parti hade precis tagit hem valet i tyska delstaten Baden-Württemberg med 30,2 procent av rösterna, och nu väntar fortsatt styre i den grönsvarta koalitionen tillsammans med konservativa CDU. Socialdemokraternas hjärtan däremot lär behöva blodförtunnande, då deras stöd halverades till 5,5 procent.

Vad kan förklara framgångarna för ett grönt parti i en tid där ordet ”klimtatåtgärder” blivit ungefär lika attraktivt som en sällsynt hudsjukdom?

Väljarna accepterar klimatåtgärder som bäddats in i en bredare berättelse som även väger in andra värden.

En ledtråd kommer från hans 77-årige partikollega Winfried Kretschmann, som avgår som ministerpresident efter 15 år som delstatens politiska landsfader.

– Vi har väckt starka förväntningar […] om att det ska handla om delstatens bästa, inte om partiintressen. Det är så jag vill leda delstaten.

För några år sedan oroade sig många gröna för om en muslimsk vegetarian kan vinna ett val i den konservativa södern. Men det visade sig vara fullt möjligt, även om partiet backar ett par procent. Frågan var i stället om man kan vinna som grön. Under kampanjen tonade Cem Özdemir ned sin partitillhörighet och underströk hur konservativ och kompromissvillig han var. Enligt flera analyser fokuserade han mer på sin person än på sina idéer.

”Jag tillhör inte vilka gröna som helst. Jag tillhör de württembergska gröna, jag tillhör de Winfried-Kretschmann-gröna”, förklarade han. Det fick Christoph Hickmann i Der Spiegel att dra slutsatsen: ”De gröna vann inte valet.”

I Storbritannien ser vi en omvänd framgångssaga. Där fick Green party nyligen ett genombrott genom att vinna lokalvalet i Labourfästet Gorton and Denton i Manchester. Även där tonade den gröna kandidaten Hannah Spencer ned klimatfrågan för att i stället lyfta fram sin bakgrund som rörmokare och kritisera Labour från vänster. I kampanjen lovade hon att ”pressa ned kostnaderna, höja lönerna och få in välbehövliga investeringar i vårt samhälle.”

Även nationellt har partiet brutit fram genom att prata om välfärd, nedskärningar och Gaza, snarare än om spetsiga klimatåtgärder. Vilket får mig att undra: kan gröna partier bara vinna på att profilera sig som antingen vänster eller höger, och smussla undan klimatet?

En del tyder på det. De gröna i Tyskland är fortfarande traumatiserade efter 2013, när man befann sig i fritt fall trots att klimatfrågan stod högst på dagordningen. Särskilt stor uppståndelse väckte förslaget om en ”Veggie day”, som tolkades som ett angrepp på landets stolta grillkultur – inte minst av tabloidtidningen Bild. Efter valet kämpade partiet hårt för att de skulle sluta ses som ett ”förbudsparti” och steg åter i opinionen.

Sverige verkar bekräfta mönstret. Miljöpartiet nådde sina bästa resultat när klimatfrågan fanns i bakgrunden, men sjönk till 4,4 procent (2018) och 5,1 procent (2022) när Greta Thunbergs klimatrörelse svepte över världen. Där ligger man kvar trots att grön energi diskuteras flitigt, och att FN-rapporterna blir allt mer apokalyptiska.

Frågan är vilken slutsats man ska dra. Försvinner de grönas nisch när klimatfrågan tar mycket plats? Eller skapar deras förslag en ännu starkare motmobilisering från höger – om bensinpriser, kött och kärnkraft?

Så verkar vara fallet enligt en ny studie av två Umeåsociologer. De menar att den rena klimatförnekelsen i dag har ersatts av ett mer subtilt ifrågasättande av åtgärderna. Forskarna kallar det ”fördröjningsdiskurser”, som att andra länder borde gå först eller att klimatpolitiken slår orättvist. Sådana resonemang minskar enligt forskarna stödet för klimatpolitik, trots att människor accepterar vetenskapen.

Problemet är alltså enligt detta synsätt att människor även väger in annat:

Läs mer

– Detta innebär att riktade motargument som bemöter de mest problematiska fördröjningsdiskurserna kan vara avgörande för att öka allmänhetens stöd för kraftfulla klimatåtgärder, säger en av forskarna, Joakim Kulin.

Sanningen lär vara den motsatta. Väljarna accepterar klimatåtgärder som bäddats in i en bredare berättelse som även väger in andra värden – i Storbritanniens fall orättvisor och folkmord, i Baden-Württembergs fall industri och stabilitet. Att avfärda alla sådana hänsyn som smygförnekelse idiotförklarar inte bara väljarna, utan håller klimatpartierna kvar i marginalen just när de behövs som mest.

Diskutera på forumet (0 svar)