Opinion 30 augusti, 2019

Hanna Cederin: Ett starkt case för socialismen i nya partiprogrammet

Vänsterpartiets nya program ska ta vara på optimismen, skriver Hanna Cederin,  sammankallande i Vänsterpartiets programkommission.

I dag går vårt remissutkast till nytt partiprogram ut i världen, och läses av nyfikna och diskussionsglada i hela rörelsen. I och med det går programarbetet in i en mer konkret diskussion som till slut ska ge ett färdigt program på kongressen i maj 2020. Vi i programkommissionen är spända inför att få respons, och kommer arbeta hårt för att samla in synpunkter som kan användas när vi tar fram vårt slutgiltiga förslag i december. Vi önskar oss en så fri och förutsättningslös remiss som tänkas kan, och hoppas få till takhöjd och spännvidd i samspel med alla delar av vänsterrörelsen. Denna artikel är den första i raden där vi från programkommissionen lyfter fram vad vi vill med det nya programmet.

Det svenska Vänsterpartiet är en besynnerligt modern och frisk hundratvååring. Vi spelar i en egen liga när det kommer till modernisering, engagemang och uthållighet. Vi är ett av de vänsterpartier i världen som mest konsekvent kombinerar de moderna progressiva idéströmningarna – socialism, feminism, antirasism och ekologisk grund för att nämna några – med en välfungerande medlemsdemokrati och en växande medlemsskara. Hos oss förenas nya och gamla medlemmar och utvecklar partiet tillsammans. Det är dyrbart att vi efter 100 år har hälsan i behåll. Vi vill ta fram ett program som både spinner vidare på de röda trådar som lett oss hit, och som kan öppna nya vägar.

Vad ligger bakom våra medlemmars fantastiska drivkraft? Hur kommer det sig att människor med vitt skilda bakgrunder, från alla delar av världen, i olika åldrar, väljer att ägna sin fritid åt att gå på möten, demonstrationer och träffar över hela landet? Vad har vi gemensamt, och vilka föhoppningar bär vi med oss till partilokalerna? I vårt remissutkast finns början till flera svar.

I det nya programmet ska nya röster sjunga. Ett av svaren på varför vänstern växer menar vi är det som också utgör den tydligaste skillnaden mot nuvarande partiprogrammets anslag. I vårt utkast lyfter vi fram att vårt parti bär på en radikal hoppfullhet och agerar progressivt. I en av de inledande meningarna i vårt utkast skriver vi att Vänsterpartiet finns för att göra verklighet av vår tids möjligheter – den viktigaste möjligheten vår generation har är att genom socialistiska lösningar på samma gång utveckla samhället, läka klyftorna och lösa klimatkrisen. Detta tror vi är det som lockar fler till vänstern, det som ger oss momentum i samtiden och det i vår ideologi som gör den socialistiska rörelsen till nuets och framtidens mest intressanta politiska kraft.

Programmet från 2004 har i stället en slagsida åt att beskriva världen och samhällsutvecklingen som dyster. När det skrevs var globaliseringen huvudtema och kapitalet och högern vädrade morgonluft i att hitta nya marknader såväl som nya sätt att kringskära demokratiska institutioner som nationalstaten och fackföreningsrörelsen. Kort sagt hade våra motståndare anledning att vara positiva, och gav bilden av en friare och mer välmående värld än den konfliktfyllda och ojämlika verkligheten. Att vänstern i det läget fokuserade på de motsättningar som kvarstod trots globaliseringen, de nya problem som skapades och de effekter som nedmonteringen av välfärden fick, är begripligt. Vårt remissutkast är skrivet i en ny kontext.

Det kapitalistiska samhällets inbyggda motsättningar kan inte längre överbyggas med en liberal good cop och new public management eller trickle down, det är förbrukat och avslöjat som lögn

2019 kvittrar inte högern och kapitalet mera om den ljusa framtiden. Nu präglas deras projekt av skygglappar, hot och öppet auktoritära och våldsamma svar på problem som antingen inte finns eller som kommit ur samma högerpolitik, så som klimatkrisen och de ökande klyftorna. Det kapitalistiska samhällets inbyggda motsättningar kan inte längre överbyggas med en liberal good cop och new public management eller trickle down, det är förbrukat och avslöjat som lögn. Då kallas kapitalets bad cop in – den auktoritära högerrörelsen. Socialdemokraterna vill i bästa fall ha status quo och ”ordning och reda”, men samarbetar högerut. Därför blir också vänsterns roll en annan.

Sällan har socialismen haft ett så starkt case som idag. Vi kan nu luta oss mot tre faktum som vi mer än tidigare kan vara säkra på, varav det första och viktigaste är att världen bär på kunskaper och resurser som räcker och blir över för att alla människor ska kunna leva rika och fria liv. Det andra är att människor kan och vill förbättra sina livsvillkor och att politiska gemenskaper alltid har potential att förändra mer än vad som först verkar möjligt, det vet vi från 1900-talets snabba framsteg där våra rörelser nått segrar ingen tidigare kunde drömt om. Det tredje är att kapitalismens problem är påtagliga, inte ens högavlönade läkare i Danderyd eller storbönder på skånska landsbygden kan undgå klimatkrisen eller ojämlikheten. Vi menar att detta var för sig men framför allt tillsammans gör att fler vill och kan övertygas om att det finns en rimlig väg framåt, som bryter med den bisarra logiken i att människorna kan skapa ett enormt välstånd men att det kontrolleras av en liten elit bakom stängda dörrar.

Utkastet beskriver också vårt radikala hopp som smittsamt och trovärdigt – ett historiskt faktum. Det är svårt att hitta några fungerande delar av moderna samhällen som inte helt eller delvis har sina rötter i socialistiska idéer, och det som förpassats till historiens skräphög har inte sällan först utmanats av vår rörelse. Gemensamt ägande och omfördelning av resurser är för svenskarna välbekanta sätt att utveckla och modernisera samhället, och det vi är som mest kända för och stolta över. Idag pekar de växande vänsterrörelserna i västvärlden – Bernie Sanders, Jeremy Corbyn, Podemos och andra – på Sverige som exempel på sätt att skapa jämlika och fria livsvillkor. I det nya programmet ska vi gå före och beskriva hur demokratisering av ägandet kan läka klyftor och ge verktyg som bygger en gemensam framtid för folk och fä i stad och land och som kan ställa om till omsorg om naturresurserna.

Att vi har höga förväntningar och stora ambitioner är något att känna stolthet över, och det borde socialdemokrater och andra som hakat på efter att vänstern gjort grovjobbet vara tacksamma för. Självförtroende ska inte vara en bristvara i vänstern, och inte heller i det nya programmet. Att utkastet påminner om det radikala hoppet tror vi är särskilt viktigt nu när kapitalismen visar sina fulaste sidor, och det vore lätt att misströsta för oss som förutsett det och arbetat hårt för alternativet. Men att kapitalismen är ohållbar blir direkt deprimerande, om vi inte ser att alternativet lever i vårt arbete. Att det finns lösningar på klimatkrisen skapar bara mer uppgivenhet, om inte vänstern visar att de är fullt genomförbara. Det som våra motståndare vill få oss att skämmas för genom att kalla oss naiva, är i själva verket vår främsta styrka – vi accepterar inget mindre än en bättre framtid.

Partiprogrammet ska också ta vara på alla de faktorer som tillsammans har hållit partiet friskt och gett oss utrymme att aldrig sluta utveckla vår politik och strategi. Där gömmer sig viktiga principer så som demokrati åt alla håll och kanter. Det handlar om sådant som att inte tumma på diskrimineringsfrågor bara för att vi ser vissa strukturer som mer grundläggande och hårdnackade än andra. Asylfrågan, frågor kopplade till könsidentitet och sexuell läggning, nationella minoriteter eller ett rakt stöd till formella mänskliga rättigheter är exempel på nycklar för en trovärdig vänster. Ett annat exempel är att låta medlemsdemokrati och interna processer få vara en politisk poäng – utan dom kommer vi i förlängningen förlora vår viktigaste resurs som är människors stöd och arbetsinsatser. Andra principer som vi tror är friskhetsfaktorer är att inte slarva med analysen av vilka omständigheter som är viktigare än andra, därför behåller vi de tre ben som vi stött oss på under 2000-talet – socialismen, feminismen och den ekologiska grunden. Vi ser att människors positioner inom klassamhället, deras könsidentitet och deras relation till naturresurserna är de faktorer som hindrar eller möjliggör friheten att forma sitt liv eller påverka sin omgivning. Trots att många andra politiska analysverktyg kan användas för frigörelse på kort sikt eller för mindre grupper, menar vi att de tre benen är omistliga för att på allvar frigöra oss från alla gamla maktstrukturer.

Att utveckla och balansera socialismen, feminismen och den ekologiska grunden mot varandra och följa principen om att de griper in i allt är en av det nya programmets mest spännande och svåra utmaningar. På denna punkt är programkommissionen ovanligt ödmjuk och beredd på kritik. Vi ser att främst våra nyaste perspektiv – feminismen och den ekologiska grunden – behöver mer omsorg och kan användas bättre än de gör i remissutkastet. Vi välkomnar därför synpunkter i de delarna extra mycket. Även klass vill vi särskilt diskutera under remissperioden, eftersom samhällsutvecklingen på senare år ställer klassanalysen inför delvis nya frågor så som teknologisk utveckling och tydligare etnisk prägel.

En fråga som det nya programmet förväntas svara på är Vänsterpartiets relation till EU. Här har programkommissionen inte haft för avsikt att ändra våra ståndpunkter, utan snarare fylla i de hål som uppstått i och med tidens gång, unionens utveckling och nuvarande kris. Vi ser inga skäl att ändra vårt EU-motstånd, men har försökt skriva en text som ger möjlighet för att partiet ska kunna välja en mer komplex strategi eller taktik än den tidigare ”ja eller nej”-strategin. Vi menar att det är naturligt att utträde låg nära till hands tidigt efter folkomröstningen 1994, men att ett utträde nu får helt andra dimensioner och konsekvenser. Därmed behöver programmet lämna utrymme för alternativa sätt att göra motstånd mot EU, och ge vägledning i hur vi agerar inom EU. Bland annat resonerar texten om att ta initiativ till andra samarbeten och vad som kan aktualisera att vi väcker frågan om utträde. Också på denna punkt räknar vi särskilt med att få in synpunkter och kritik som förbättrar texten.

Till sist är programmets längd och språk mer kortfattat och tillgängligt i vårt utkast. Kommissionen har siktat på en kärnfull text som kan fånga våra ideologiska utgångspunkter utan omvägar eller fördjupning, och tror att det är ett sånt program som Vänsterpartiet behöver. Det finns få eller inga andra dokument som ger möjlighet till rena ideologiska och principiella skrivningar, medan det finns många chanser för oss att fördjupa oss i sakfrågor och teorier. Vi tror att det vore olyckligt både för våra principer och för vår sakpolitik om de kläms ihop och att det hade varit på bekostnad av omsorg i båda delar.

Värt att nämna är att programkommissionen beslutat att alla som delar Vänsterpartiets värderingar – inte bara medlemmar eller partiföreningar och distrikt – kan inkomma med remissvar. Det kan handla om föreningar inom arbetarrörelsen eller den antirasistiska rörelsen till exempel. Vi hoppas att många ska ta chansen att skicka in något före 14 oktober, då vi samlar ihop svaren inför vår behandling av ett slutgiltigt förslag som kommer i december, för att till slut behandlas på kongressen i maj. Förhoppningen är att processen med partiprogrammet ska te sig på samma sätt som vi beskriver det socialistiska samhället i vårt utkast – med brister, konflikter och oändliga möjligheter till liv och utveckling.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 19 mars, 2024

Högklassigt om samtidens öppna sår

Mouna Jemal Siala, ur serien ”No to Division”, 2013.

Det är omöjligt att inte se utställningen på Moderna i Malmö i ljuset av kriget i Gaza. Jonatan Habib Engqvist ser ”Oläkt” och imponeras av curatorernas fingertoppskänsla.

När senast kunde man se en utställning i Norden som samlar så många konstnärer från Mellanöstern och Nordafrika? Och hur ofta presenteras konst som bearbetar Mellanösterns konflikter, flyktingströmmar och trauman utan att gapa och skrika?

I turbinhallen på Moderna Museet Malmö samsas konstnärer från Algeriet, Egypten, Jemen, Libyen, Marocko, Syrien och Tunisien. Jag kan bara föreställa mig vilket arbete som krävts för att få såväl ömtåliga och hantverksmässigt högklassiga verk som namnkunniga konstnärer till Sverige. Som gammal kritiker och curator frågar jag mig hur det ens varit möjligt att ta ett helhetsgrepp om de uppror och revolutioner som rasat genom regionen de senaste 15 åren. Svaret tycks vara nya frågor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 18 mars, 2024

Kyeyune förnekar Oikos-medlemskap: ”Ouppdaterad hemsida”

Malcom Kyeyune deltar på ett seminarium arrangerat av Axess i september 2019. Foto: Flamman.

Malcom Kyeyunes namn plockades bort från Oikos hemsida efter att han delat inlägg som av SKMA och Expo beskrivs som grovt antisemitiska. Själv menar Kyeyune att han lämnat både tankesmedjan och den svenska offentligheten för flera år sedan.

I söndags kunde Flamman avslöja att Malcom Kyeyune, grundande medlem till SD-nära tankesmedjan Oikos, spridit antisemitiskt innehåll via X. 

Fram till i måndags stod Kyeyune listad med namn och bild som medlem i tankesmedjans förtroenderåd, den grupp som enligt Oikos hemsida leder den ideologiska och opinionsbildande verksamheten. På hemsidan fanns även uppmaningar om att boka honom som föreläsare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Inrikes/Nyheter 18 mars, 2024

Malcom Kyeyune plockas bort från Oikos hemsida

Till höger: skärmdumpar av tweets som spridits och gillats via Malcom Kyeyunes X-konto. Till höger: Kyeyune och Arvid Hallén samtalar i Almedalen 2019. Foto: Det pekande fingret/Youtube.

I en granskning kunde Flamman visa att en ledande medlem i Oikos har spridit antisemitiska inlägg på X. Nu plockar den SD-kopplade tankesmedjan bort hans namn från sin hemsida.

Under söndagen kunde Flamman avslöja att Malcom Kyeyune från tankesmedjan Oikos förtroenderåd spridit antisemitiskt innehåll på plattformen X. 

Bland materialet som spridits finns bland annat tankar om judisk makt, hån mot civila offer för Hamas attack den 7 oktober, och en antisemitisk karikatyr av den borgerliga opinionsbildaren Ivar Arpi, som försetts med en judestjärna med transflaggans färger och en stor näsa som refererar till nidbilder av judar. Morgan Finnsiö, researcher på Expo, beskrev materialet som ”klart antisemitiskt”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Inrikes 17 mars, 2024

Medgrundare till SD-tankesmedja spred grov antisemitism

Malcom Kyeyune och Ivar Arpi samtalar vid Oikos ungdomsutbildning Young Leaders Academy på Skokloster år 2021. Foto: Oikos/Facebook.

Oikos lanserar en rapport om vänsterns antisemitism. Men Malcom Kyeyune från tankesmedjans förtroenderåd sprider själv inlägg där Hamas attack hyllas – och västvärlden framställs som kontrollerad av judar.

Drinkar och mingel utlovas i veckan, när rapporten ”Den svenska vänsterns antisemitism och stöd till våldsbejakande grupper i Palestina” lanseras med ett panelsamtal i Gamla stan i Stockholm. Bakom står SD-kopplade tankesmedjan Oikos, vars grundare Mattias Karlsson tidigare varit partisekreterare för Sverigedemokraterna. 

Karlsson har tidigare kritiserat vänstern för dess hållning i Israel-Palestina-konflikten. Bland annat har han uppmanat Magdalena Andersson att ta avstånd från det palestinska partiet Fatah.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Rörelsen 16 mars, 2024

Den kollektiva bestraffningens tid

En kvinna gråter efter att en raketattack mot Shaheen-familjen ödelagt ett hus i Rafah i södra Gaza den 24 februari. Foto: Hatem Ali/AP.

Antikens och medeltidens kollektiva bestraffningar anses vanligen barbariska. Men för palestinierna har de länge varit verklighet – och nu är idén på väg tillbaka även hos oss.

Det var ett av de värsta straffen i antikens Grekland. Om någon hade begått ett politiskt mord eller högförräderi kunde medborgarnas församling besluta om en kataskaphē: den skyldiges hus revs och familjen dömdes att gå i exil. Genom detta straff, skriver historikern Walter R. Connor, ville stadsstaten befästa ”den definitiva utfrysningen från samhället av lagbrytaren och hans ättlingar”. 1 Varje ägodel måste förstöras, för att undvika att de säljs eller byts, och det hände till och med att man grävde upp deras förfäders ben för att slänga ut dem ur staden.

I fråga om kollektiv bestraffning var det kinesiska kejsardömet inte sämre. I sekler tillämpade man straffet ”klanavrättning”, det vill säga likvideringen av vissa kriminellas familjer. Hela släktled kunde utraderas, liksom den ingifta familjen och ibland till och med ännu fler. 1402 dödades den lärde Fang Xiaoru tillsammans med hela sin omgivning, från syskonbarnen till elever och vänner – totalt 873 personer.

Sådana straff, som var vanliga under antiken och medeltiden, skulle i dag anses barbariska. Vilar inte den moderna rättsskipningen på principen om individuellt ansvar? Och klassificerar inte folkrätten kollektiva bestraffningar som krigsbrott? Ingen ska behöva straffas för brott den inte har begått: till och med de mest auktoritära regimer erkänner denna princip, åtminstone på pappret.

I Palestina tycks den kollektiva bestraffningens tid dock aldrig ha tagit slut. Sedan årtionden river Israel hus tillhörande palestinier som anklagats för terrorism, och slänger ut deras familjer på gatan, med det enda målet att hämnas, förödmjuka och skrämmas. Det drabbar även invånarna i östra Jerusalem, som kan förlora rätten till sina hus på grund av en närståendes handlingar. Liksom många andra krigförande stater avrättar den israeliska armén också grannar, genom att ödelägga hela hyreshus i syfte att komma åt en misstänkt, och, sedan den 7 oktober, till och med genom att bomba hela städer. Alla invånare i Gaza måste betala för Hamas massakrer.

Logiken påminner om maffians: en individ kommer att vara lydigare om den vet att hens närstående är hotade.

Även i mitt hemland Frankrike kan människor förklaras skyldiga till andras handlingar. Så fort en invandrare begår ett brott höjs röster för att kräva en lag som bestraffar alla utlänningar. Det går inte längre att hålla räkningen på antalet politiker som vill kunna straffa föräldrarna för deras barns missgärningar. Valérie Pécresse från konservativa Republikanerna vill kunna dra in deras barnbidrag, Éric Zemmour från partiet Återerövring (Reconquête) vill vräka dem från deras hem, och Republikanernas ledare Éric Ciotti skicka dem i fängelse. Precis som i USA, där föräldrarna kan hamna bakom galler i några dagar ifall deras barn skolkar för ofta – en metod som aldrig har lett till några resultat, förutom att ytterligare prekarisera redan sårbara familjer.

Idén som tidigare var begränsad till extremhögern har på senare tid också letat sig in i president Emmanuel Macrons läger. ”Vi måste, vid den första lagöverträdelsen, kunna bestraffa familjerna ekonomiskt och enkelt, ett slags minimumkostnad för det första upptåget”, rekommenderade statschefen efter upploppen sommaren 2023. Logiken påminner om maffians: en individ kommer att vara lydigare om den vet att hens närstående är hotade. Solidaritetsministern som fått i uppdrag att förverkliga detta projekt har lovat att skapa allmännyttiga arbeten för ”svaga föräldrar”, ett brottsstraff som åtföljs av hot om fängelse ifall det inte utförs.

Kataskaphēns vänner håller på att upprätta ett nytt socialt kontrakt: längst upp på stegen förtjänar varje framgång individuell belöning, längst ned leder varje misslyckande till kollektiv bestraffning.

Översättning: Jonas Elvander

Benoît Bréville
är chefredaktör för Le Monde diplomatique
Kommentar/Kultur 15 mars, 2024

Judith Butler är filosof och professor i genusvetenskap. Hennes teorier slog igenom med boken ”Gender trouble: Feminism and the subversion of identity” (1990). Foto: Thomas Lohnes/AP.

Hur många människor har boken Genustrubbel att tacka för sitt liv? Judith Butlers betydelse för 2000-talets tänkande går inte att komma runt. Hen hjälpte begrepp som icke-binär och intersektionalitet att slå igenom brett och förklarade hur kön är en teater som vi återskapar varje dag, snarare än ett uttryck för något medfött. För det är jag hen evigt tacksam. Priset hen och andra genusvetare fått betala i form av hat och hot är orimligt. Med sin bistra uppsyn och slarviga pojkfrisyr har hen fått mörkermän som Ron de Santis och Viktor Orbán och vår egen David Eberhard att självantända.

Butler är också jude och en av grundarna till organisationen Jewish voice for peace, som mobiliserat i imponerande skala i de stora amerikanska städerna, där de organiserat ockupationer och demonstrationer mot bombningarna av Gaza, manifestationer som agerat oberoende till de övriga Palestina-demonstrationerna. Själv bytte jag mitt X-namn till Judisk röst för fred, i sympati med en för mig viktig rörelse, där judar markerar sitt avståndstagande från det allt mer besinningslösa våldet från Israels armé och regering, vars åtskillnadspolitik har fått pågå alltför länge.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Nyheter 15 mars, 2024

”Allt eller inget” blir oftast inget

Protest på Sergels torg i Stockholm i juni 2020 mot polismordet på George Floyd i USA. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Torgen fylls, men det politiska tomrummet till vänster finns kvar. Två nya böcker går till djupet med protesternas och populismens decennium, och frågar sig vad som ska hända efter revolten.

Vi lever i protesternas tid. Fler går ut på gatorna än någonsin tidigare i historien. De globala demonstrationsvågorna har aldrig varit så omfattande som under 10-talet och det fortsätter in i 20-talet. Bara mellan 2011 och 2018 fördubblades de globala protesterna, enligt Global peace index. Upploppen under samma tid ökade med 282 procent.

Den världsomspännande ekonomiska krisen år 2008 är den tydliga startpunkten. Kostnaderna för bankkrascherna sköts över på folket i land efter land, genom åtstramningspaket och stigande levnadskostnader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Utrikes 14 mars, 2024

Den kulturella utplåningen av Gaza

En palestinsk pojke svalkar sig inne på badhuset Hamam al-Sammara inför Eidhögtiden i Gaza, 7 augusti 2013. Foto: Wissam Nassar/Xinhua.

Israels krig har förvandlat Gazas rika, tusenåriga kulturarv till ruiner. Palestinska experter rubricerar förstörelsen som kulturellt folkmord.

Sedan Israel påbörjade sina bombningar av Gaza har otaliga skatter ur det palestinska kulturarvet skadats eller förstörts. Som så mycket annat i den belägrade enklaven har ovärderliga och älskade landmärken som tillhör vårt folks historia – arkeologiska platser, tusenåriga religiösa bygglämningar och arkeologiska museer – lagts i ruiner.

Kulturarv är en grundläggande del av en nations identitet och bär på en enorm symbolisk betydelse, som skyddas av otaliga internationella konventioner, avtal och organisationer. Ändå uppvisar Israels förödelse av Gaza, som nu är inne på sin femte månad, en hjärtlös likgiltighet inför områdets rika, tusenåriga historia och dess lämningar – till den grad att det kan röra sig om kulturellt folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ibitsam Mahdi
Frilansjournalist från Gaza
Inrikes/Nyheter 14 mars, 2024

Extremhögern rekryterar på nätet: ”Malande, konstant hjärntvätt”

AFS demonstrerar i Göteborg. Enligt Expos nya rapport har torgmöten blivit en ineffektiv metod för extremhögern. Foto: Adam Ihse/TT.

”En ny våldsam generation högerextremism i tider av kris”, lyder underrubriken på Expos nya årsrapport. Rapporten vittnar om en ytterhöger mitt i ett maktskifte, ett återradikaliserat SD – och en ungdom som tränar för strid.

– När Nordiska motståndsrörelsen satsade på att synas och höras som mest, så kunde de peka på våra årsrapporter och skryta om att ”till och med etablissemanget erkänner att vi går framåt”, säger Morgan Finnsiö, utredare på Expo.

Årets rapport är däremot ingen läsglädje för nazistiska NMR:s medlemmar. Under förra året uppmätte Expo det lägsta antalet aktiviteter i den rasideologiska miljön sedan 2008. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 13 mars, 2024

Fossilföretagen är det verkliga demokratihotet

Greta Thunberg skojar med kamrater på andra sidan gatan. Foto: Christine Olsson/TT.

En aktion utanför riksdagen har satt de borgerliga opinionsskribenterna i spinn. Men Greta Thunbergs aktivism är en självklar del av demokratin.

”Mina byxor blev lite smutsiga”, berättar Greta Thunberg för Aftonbladet efter att ha släpats bort av polis utanför riksdagshuset. De var där för att protestera mot att politikerna inte gör nog för att skydda klimatet. Iklädd palestinasjal (keffiyeh) kritiserade hon ”kortsiktiga ekonomiska intressen” inom det ”dödliga och destruktiva systemet” med ”industrier och företag som förstör planeten” – samt pekade långfinger.

Det tog inte lång tid för den borgerliga pressen att hyperventilera.

”Antidemokratisk klimatkamp”, skrev Mattias Svensson i Svenska Dagbladet: ”Först gav de sig på kapitalismens fria ekonomi. Sedan de fria medierna. Slutligen fria samhällens styrelseskick: den parlamentariska demokratin.” I Kristianstadsbladet skriver Sofia Nerbrand: ”Då var hon ett protesterande barn, nu är hon en vuxen revolutionär.”

Det vore väl underbart. Att klimatrörelsen har insett att vårt ekonomiska system skadar planeten är knappast något att förvånas över. Kapitalismen har skapat ett enormt välstånd, men vinstintresset leder också till exploatering av arbetare och utarmning av planeten. Det handlar inte om ondska eller girighet – bolagen gör bara vad de är till för. Men just därför kan vi inte lämna frågan upp till dem.

De 20 största fossilföretagen står för en tredjedel av världens utsläpp – och de ofantliga vinsterna har de använt för att stödja fossilvänliga tankesmedjor. Dessa sprider i sin tur rapporter för att motarbeta klimatforskningen, såväl som lögner om att utsläpp inte bidrar till den globala uppvärmningen.

Det som har gjort den svenska demokratin så stark är folkrörelsernas centrala roll

Detta är det verkliga demokratihotet: att deras vinster går före medborgarnas och planetens väl. Inte konstigt att ungdomen tar till gatorna för att protestera. Precis som de säger har politikerna och hela vuxenvärlden svikit dem.

Men kritik kommer även från socialdemokratiskt håll. På X skriver Uppsalapolitikern Pavlos Cavelier Bizas att Greta Thunberg borde skapa ett eget parti: ”Vore mer konstruktivt att påverka inom ramen för den parlamentariska demokratin i stället för att ständigt ifrågasätta den.”

Den uppmaningen bygger på en tunn förståelse för demokratin, som ett system med politiker som huvudaktörer, och där medborgarnas enda roll är att rösta var fjärde år. Men det som har gjort den svenska demokratin så stark är folkrörelsernas centrala roll. Inte skulle han säga samma sak till de strejkande Teslaarbetarna, eller för den delen till oljebolagen.

Sverige var som bäst när partierna lyssnade på gaturörelserna, som när Palme gick i fackeltåg för Vietnam eller hämtade sin ekonomiska politik från LO. Det är synd att dagens socialdemokrater verkar ha glömt denna tradition.

Genom sina spektakulära gatuaktioner bidrar aktivisterna med något som politikerna har misslyckats med, nämligen att sätta klimatfrågan på agendan. Risken att stöta bort opinionen är dessutom överdriven. Visst skulle även jag bli tokig om jag skjutsade två ungar till innebandyn innan jag själv ska in i ett jobbmöte, om jag blev stoppad av fastklistrade aktivister från Återställ våtmarker. Enligt en undersökning är mycket riktigt 81 procent kritiska till deras metoder. Men i samma studie svarar två tredjedelar att de vill återställa våtmarkerna – en fråga som vi knappt hade hört talas om innan deras aktioner. Jag har svårt att tro att de skulle lyckas lika bra med sin opinionsbildning som politiker.

Det blir perverst att framställa dem som ett demokratihot med tanke på vilka starka krafter de står emot

Gruppen räddar alltså Sveriges natur utan att själva bli populära. För mig gör detta bara deras bragd starkare.

Jag vill inte tala för Fridays for future, de kanske har en mörkare bild av demokratin än jag. Men jag tolkar dem som en självklar del av det demokratiska systemet.

Inte bara för att civil olydnad – att bryta mot lagen utan våld för en god sak – alltid har varit en självklar del i demokratiska kamper, och att det är karakteristiskt för totalitära samhällen att kväva denna protestform.

Utan även för att det är politikerna de vädjar till. De vill inte avskaffa parlamentarismen, de vill att politikerna gör sitt jobb. Det är högst rimligt att kräva när vi har en klimatminister som för första gången på decennier har sett till att Sverige ökar utsläppen och missar klimatmålen.

Det blir också perverst att framställa dem som ett demokratihot med tanke på vilka starka krafter de står emot. De modiga ungdomarna som ihärdigt och uppfinningsrikt engagerar sig i vår tids ödesfråga förtjänar – som jag förklarar i SVT Aktuellt (12/3) – en honnör. De har forskningen på sin sida, och de har moralen på sin sida. Om tiotals år, när vi tittar tillbaka på den här brytningstiden, när allt stod på spel, så kommer vi att se på klimatrörelsen som hjältar.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]